Covid-19, pandemin och dess olika medföljande problem, framför allt av finansiell karaktär, har onekligen gett oss otaliga exempel på den mänskliga benägenheten att fatta irrationella beslut under osäkra omständigheter. För League One och League Two fattar inte något beslut om att införa lönetak om inte för Covid-19.
Lönetak har länge framförts som någon slags romantisk och idealiserad idé om hur fotbollen återigen ska kunna bli mer jämlik. Ett tecken på det var kanske att när jag twittrade om nyheten för någon knapp vecka sedan så gick en hel del svar ut på att det var bra och att man hoppades det skulle införas i Premier League också.
Här finns en slags ironi i att ett lönetak anses representera någon form av socialistisk jämlikhetsprincip, när ett lönetak i själva verket endast gynnar fotbollens storkapitalister, det vill säga klubbens ägare. Det är ingen tillfällighet att PFA, spelarnas fack, alltså fotbollens arbetare, redan förklarat lönetaket olagligt och omöjligt att övervaka.
Det är lite svårt att se socialismen i att låta just fotbollens relativt sett mindre bemedlade spelare bära den finansiella bördan av att hjälpa klubbarna upp ur det finansiella hål som orsakats av Covid-19. Klubbar som vi redan sett flera exempel på knappast drar sig för att använda Covid-19 som ett svepskäl för att vinna egna fördelar.
Visst finns det någon form av poäng i påståendet att lönetaket på sätt och vis är ett nödvändigt ingrepp för att skydda klubbarna från sig själva, sedan de visat sig inkapabla till eget finansiellt ansvar. Men här finns samtidigt ett farligt slippery slope-tänkande, vilka mer restriktioner beslutas om med hänvisning till ”för klubbarnas bästa”?
Någonstans måste det vara varje klubbs eget ansvar att hålla sig inom sina egna finansiella ramar. En klubb som inte klarar av att göra det kommer ofrånkomligen gräva sin egen grav. Så har det alltid varit, och så bör det kanske också vara. Lösningen är inte nödvändigtvis att bakbinda alla klubbar bara för att några klubbar inte tar sitt ansvar.
Rättvisa kan vara ett klurigt begrepp. Helt säkert kommer lönetaken beskrivas som ett sätt att öka rättvisan i League One och League Two. Varför det skulle vara mer rättvist att klubbar som faktiskt drar in betydligt större intäkter inte också ska få spendera mer av dessa intäkter på spelarlöner är kanske inte alldeles uppenbart.
En primär invändning mot alla former av lönetak är att det sätter en av idrottens främsta hörnstenar ur spel i form av utveckling genom fri tävlan och konkurrens. Incitamenten att utvecklas, att växa, att bli bättre försvinner när det inte längre finns något att vinna på att göra saker bättre, på planen och utanför planen, än andra klubbar.
Det är ingen tillfällighet att lönetak inom idrotten framför allt har fått sitt fotfäste i USA, där idrotten onekligen mer än någon annanstans i världen är ren och skär kapitalism och business, med stängda ligor och rent franchise-tänkande, och aldrig riktigt fått något genomslag i den europeiska, mer idealiserade idrotten.
Här hittar vi även anledningen varför den här typen av lönetak aldrig kommer införas i Premier League, och i förlängningen heller i EFL Championship. Den europeiska fotbollen har inte stängda ligor, och ett lönetak i Premier League skulle ge de engelska klubbarna där, och strax under, en helt avgörande konkurrensnackdel.
Lönetaket fungerar på så vis bättre i League One och League Two som inte är utsatta för konkurrens på samma sätt, och där spelarna inte alls i samma utsträckning hämtas från en global spelarmarknad. Arbetsgivarna, det vill säga klubbarna och dess ägare, har därför en helt annan maktposition och förhandlingsstyrka i League One & Two.
Som sagt, lönetaken är inte socialism, det är ren kapitalism som uppträder maskerad som socialism.
Vadå för lönetak? League One har beslutat att sätta sitt årliga lönetak för hela spelartruppen till £2,5m. League Two satte sitt lönetak till £1,5m. Lönetaket gäller alltså hela spelartruppen, inte för individuella spelare, vilket ger klubbarna handlingsutrymme samtidigt som det riskerar ställa spelare mot spelare.
Vad täcks av lönetaket? Lönetaket kommer täcka alla normala delar av en spelares ersättning, det vill säga grundlönen, skatter, bonusar, image-rättigheter samt agentens kostnader etc. Syftet med detta är så klart att göra det svårt för klubbarna att komma runt lönetaket enbart genom att t ex betala ut en större del i rörlig lön.
Vad täcks inte av lönetaket? Löner till U21-spelare räknas inte mot lönetaket, inte heller för spelare som inte är medtagna i truppen. Lönetaket kommer inte heller gälla bonusar och andra incitament för spelare om laget går långt i cupspel eller når uppflyttning. Även ersättningar för att bryta kontrakt räknas utanför lönetaket.
Vad gäller spelare redan under kontrakt? Spelare på kontrakt redan giltiga innan den 7 augusti räknas in under lönetaket, men endast upp till en summa som klubbarna kommer överens om, ett så kallat Committed Contract Salary Cap. Om denna Cap blir t ex £3,000 i veckan, och en spelare sitter på ett kontrakt om £10,000 i veckan, så räknas £3,000.
Vad händer om klubbar bryter mot lönetaket? Klubbar som överträder lönetaket med upp till 5% (£125,000 i League One) får böter i progressiv skala. Det vill säga 0,5x för varje pund som överstiger 0-2%, 1x för varje pund mellan 2-4% och 3x för varje pund mellan 4-5%. En klubb som överstiger lönetaket med mer än 5% anmäls till disciplinär kommitté.
Böterna kallas inte för böter, utan kallas istället för lyxskatt. Den totala lyxskatten kommer därefter fördelas ut jämnt till de klubbar som inte brutit mot lönetaket. På så vis hoppas EFL rimligtvis ha skapat ett dubbelt incitament för att verkligen följa regelverket. Inte bara blir man av med pengar, man ger dessutom pengar till sina direkta konkurrenter.
EFL bemöter kritiken mot lönetaket som en form av restriktion med att det inte är dess syfte. Vilket väl i och för sig är både fluffigt och en smula oärligt. Istället menar EFL genom sin VD David Baldwin att lönetaket kommer säkerställa att klubbar inte kommer kunna överanstränga sig finansiellt och därmed riskera konkurs.
Vill man vara petig så måste man så klart påpeka att detta är inget annat än en restriktion, om än formulerad på ett positivt sätt. Men inte minst kan man så klart tycka att EFL härmed underkänner hela sitt eget profitability & sustainability-regelverk (financial fair play), som just uttalat redan fyller detta syfte.
En mer praktiskt orienterad kritik gäller EFL:s förmåga att faktiskt bevaka detta regelverk och kunna garantera att klubbarna verkligen följer det, utan att lyckas kringgå det på alla olika vis. En ofrånkomlig konsekvens med alla former av regler är att klubbar i det här fallet kommer försöka hitta sätt att utnyttja dem och komma runt dem till egen fördel.
Regler som är tänkta att skapa rättvisa och jämlikhet, även om det är ytterst tveksamt om detta är vad som faktiskt uppnås, riskerar alltså utan undantag att bara skapa ännu mer orättvisa när vissa klubbar följer dem och andra klubbar inte gör det. Vägen till helvetet är asfalterad med goda avsikter.
Men vad gäller League Ones & Twos lönetak är jag som rubriken klart och tydligt antyder inte ens övertygad om att avsikterna egentligen är särskilt goda. Klubbarna, ägarna och kapitalisterna har i Covid-19 sett en möjlighet att vrida fotbollens arbetsmarknad till sin egen finansiella fördel.
Och så är de sluga nog att maskera detta som socialism. Och de som tvingas betala notan för detta rackarspel är som vanligt fotbollens arbetarklass.
:::
TRANSFERKOLLEN
Konstantinos Tsimikas, Olympiakos till Liverpool. Det blev ingen Jamal Lewis för Liverpool, istället blev det en grekisk vänsterback. Givet att båda nog var tänkta som backup till Andy Robertson spelar det kanske ingen roll, även om Lewis hade känts som ett roligare köp. Fanns det ingen spelare i de egna leden? Godkänd – (++)
Kyle Walker-Peters, Tottenham till Southampton. Föga förvånande lyckades inte Walker-Peters övertyga José Mourinho om sitt värde. Southampton ser nog värdet med Walker-Peters i att förstärka en högerbacksposition som inte såg lika stark ut sedan Cedric Soares lämnade förra sommaren. Väl godkänd – (+++)
Pierre-Emile Hojbjerg, Southampton till Tottenham. Tottenhams mittfält har skrikit av nytt blod de senaste ett-två åren, och med Hojbjerg har Tottenham verkligen fått den typ av spelare de verkligen behöver. En spelare som både kan vinna boll och fördela boll vidare. Har varit en bra spelare för Southampton, kan bli en stor spelare för Tottenham. Med beröm godkänd – (++++)