Det räckte alltså med att inte få värva spelare under ett enda transferfönster för att Chelsea skulle gå från att vara en av Premier Leagues största och rikaste klubbar till att vara den uppkäftige underdogen! Den möjligen något cyniska observationen gjordes i samband med Chelseas match mot Bayern München i lördags, och det är väl inte så att den saknar sina poänger.
Nog för att detta med transferfönster har antagit en närmast mytisk betydelse inom den moderna fotbollen, men detta är kanske att tillskriva dem lite väl stor betydelse. Det var väl knappast Chelsea till någon större hjälp att inte få värva spelare förra sommaren, men inte heller var det riktigt ett sådant handikapp det har framställts som. Chelsea saknade inte en stark spelartrupp att jobba med.
Om Chelsea behövde brottades med något problem förra sommaren så var det att Eden Hazard lämnade klubben. Men inte utifrån perspektivet som många försökt göra att de inte kunde värva någon ersättare för honom. Av det enkla skälet att den ersättaren redan var värvad i form av Christian Pulisic. Någon annan ”ersättare” för Hazard hade inte värvats även om Chelsea hade fått värva förra sommaren.
Ändå har Chelseas säsong till stor del bedömts som om de vore den här uppkäftiga klubben som slår ur ett underläge. Vad som i själva verket har varit en medelmåttig säsong som bäst har beskrivits i högstämda ordalag närmast som om det vore en succésäsong för Chelsea. Ibland har man fått intrycket att det har varit en större bedrift för Chelsea att ta sig till Champions League än vad det hade varit för t ex Leicester.
Varför det blivit på det här sättet är kanske inte så märkvärdigt. Det finns en mycket stor vilja att beskriva Frank Lampard i positiva termer. Förståeligt på många sätt. Han är ung, han är engelsk, han är rimligt begåvad och progressiv, han har vågat satsa på unga spelare, något Chelsea egentligen aldrig förut gjort, åtminstone inte sedan Abramovich köpte klubben för snart 20 år sedan.
Självfallet vill man att Lampard ska lyckas. Alltså väljer man att beskriva honom, möjligen för att man verkligen ser det på det viset, utifrån det positiva perspektivet. Även om det för all del riskerar gå till överdrift. Varför Frank Lampard har nominerats till årets manager behöver man inte vara knivskarp för att lista ut, men i det större perspektivet är det mer eller mindre obegripligt att han blivit nominerad.
Samtidigt är knappast den andra sidans argument särskilt lysande heller. Kanske finns det något slags komiskt värde i att t ex påpeka att Lampard tog färre poäng med Derby County än sin företrädare, missade uppflyttning, tog färre poäng med Chelsea än sin företrädare, slutade en plats lägre i tabellen, förlorade FA-cupfinalen och blev krossad av Bayern München, men som intelligent jämförelse lämnar den mycket att önska.
Men det är som det är med diskussion i dessa dagar, där finns bara ytterligheter, aldrig några mellanlägen. Frank Lampard har inte gjort något dåligt jobb med Chelsea den här säsongen, även om han heller inte har gjort något strålande jobb. Lampard har helt enkelt gjort vad man kan kalla för ett godkänt jobb på det stora hela, varken mer eller för den delen mindre.
Om Frank Lampard och Chelsea möjligen var behjälpta den här säsongen av att bedömas som vore de den uppkäftiga klubben som slåss ur underläge så är det en fördel de inte rimligtvis kommer kunna ha nästa säsong. Lampard sågs i någon mening som helt rätt manager i den övergångsfas Chelsea befann sig i förra sommaren, men med den här säsongen till ända så börjar även övergångsfasen nå sitt slut.
Chelsea kan inte längre gömma sig bakom att de blivit av med Eden Hazard, inte heller går det att gömma sig bakom att de inte får värva spelare. Givet att de redan värvat Timo Werner och Hakim Zyiech för dyra pengar, är på god väg att värva Kai Haverts för stora pengar, och realistiskt sett måste lägga pengar därefter på försvaret, måste det rimligtvis ta död på alla tankar om Chelsea som den uppkäftiga lilla klubben som kunde.
Frank Lampard brottas därmed lite med samma dilemma som Ole-Gunnar Solskjaer gör med Man Utd. Nämligen att de har visat sig åtminstone kompetenta som någon slags övergångsmanager, men att de fortfarande har kvar att bevisa att de är rätt managers att sin klubb vidare därifrån tillbaka upp på den nivå där den rimligtvis känner att den hör hemma, där investeringarna i laget motiverar att de ska befinna sig.
Alltså måste Frank Lampard visa att han själv kan växa och utvecklas i samma takt som Chelsea nu förväntas växa och utvecklas. Här finns det vissa frågetecken. Det finns de som påpekar hur Lampards Chelsea visar upp exakt samma svagheter som Lampards Derby County gjorde förra säsongen. Trevligt spelande framåt i planen, men alldeles för sårbara bakåt i planen.
Där finns även skäl att titta på Lampards säsong med Chelsea och ifrågasätta graden av lärande. Från säsongens första match till dess sista hade Chelsea stora problem med vad som bäst kan beskrivas som fotbollens basics, den långa bollen över backlinjen, den snabba kontringen, den fasta situationen. Sådant ett lag ganska snabbt borde bli bättre på att hantera men som Chelsea aldrig verkade bli bättre på att hantera.
Chelsea släppte totalt in 79 mål den här säsongen. Premier League hette inte ens Premier League sist det skedde. Det är inte något godkänt facit, särskilt som det aldrig verkade bli bättre under säsongen. Ändå avfärdas det med att Chelsea borde ha längre backar. Ändå verkar Chelseas och Lampards huvudsakliga fokus vara att värva anfallare och offensiva spelare. Probleminsikten verkar inte uppenbar.
Vad som alltid kommer tala till Chelseas och Frank Lampards fördel är att han tog Chelsea till Champions League, samtidigt som han lotsade in flera unga spelare. Vad den storyn inte riktigt förtäljer är att Chelsea knep den där fjärdeplatsen med minsta möjliga marginal, en säsong då två uppenbara konkurrenter underpresterade grovt. Parallellt med detta gjorde Chelsea en riktigt svag säsong i Champions League.
Visst kan det där viftas undan med att det ändå var bättre än vad många förväntade sig av Chelsea. Om det riktigt stämmer vet jag inte, men i vilket fall som helst så var i så fall inte de förväntningarna särskilt realistiska. Antingen var det ett fall av att egna supportrar justerade ner sina förväntningar just för att inte bli besvikna. Eller så var det ett fall av att andra supportrar snarare önskade sig att Chelsea skulle falla.
Det har vi sett prov på förut. Efter Chelseas sista katastrofsäsong med José Mourinho var det många som envisades med att beskriva dem som ett mittenlag, fastän det naturligtvis var en helt orealistisk beskrivning av ett lag som vunnit ligan säsongen innan och som skulle vinna ligan igen säsongen därpå. Men där verkar finnas en slags återkommande benägenhet att försöka förminska Chelsea.
Chelsea är inte någon uppkäftig liten klubb som slår ur underläge, och var det heller aldrig den här säsongen. Chelsea är en uppkäftig stor klubb som precis som övriga engelska storklubbar alltid slår ur överläge. Enda frågan för en klubb som Chelsea är hur väl de gör det. Svaret de senaste tre åren har för Chelseas del varit rätt enkelt, inte alltför illa men heller inte bra nog!
Vilket väl är en rätt bra beskrivning av Chelseas första säsong med Frank Lampard som manager.