Pepologerna har gjort sitt allra bästa att omskriva den allt vanligare anklagelsen som riktas mot Pep Guardiola, nämligen att han har en tendens att övertänka taktiskt när det drar ihop sig i Champions Leagues kvartsfinaler och semifinaler, med att vad han gör är att ”leta efter lösningar”.
Vilket så klart är lite fint. Om inte annat så framställer det så klart kritikerna som icke-tänkande simpletons som hellre stirrar sig blinda på problemen. Att kritisera Guardiola är detsamma som att inte riktigt förstå fotbollen, att inte tänka fotboll. Guardiola är den intellektuella fotbollen, allt annat därför mindre intelligent.
Risken med att hela tiden ”leta efter lösningar” är att man till slut ofrånkomligen kommer hitta lösningar på problem som egentligen inte existerar, eller som åtminstone inte är så allvarliga att de faktiskt kräver någon lösning. Där lösningens kostnad överstiger dess värde.
Med andra ord, man övertänker!
Visst kan det finnas rent tekniskt kloka skäl för att en lösning är rätt lösning på ett specifikt taktiskt problem. Lyon är definitivt fysiska på sitt mittfält, och Lyon är farliga i sina omställningar. Men den förändring som lösningen innebär får i sin tur negativa konsekvenser på det egna lagets spel, harmoni och självförtroende.
Vi såg väldigt tydliga prov på detta i kvällens match mellan Man City och Lyon. Det defensiva blocket på Man Citys centrala mittfält fick Man Citys spel att hacka och sakna sitt sedvanliga flyt. Man City, ett av världens mest kreativa fotbollslag, saknade plötsligt kreativitet i sitt spel.
Möjligen mest av allt för att man i ett redan spänt läge som en kvartsfinal i Champions League alltid kommer vara, så blev Man City tillsagda att spela på ett sätt som de inte riktigt är vana vid att spela på. I den typen av spända lägen vill man nog helst hålla sig till det man känner till bäst. Pep Guardiola gör istället tvärtom.
För långt ifrån första gången!
Man City, och innan dem Bayern München, har blivit utslagna på det här sättet ur Champions League runt det här stadiet i säsong efter säsong. De har spelat på ett rätt tydligt sätt mest hela säsongen, och så plötsligt när det är kvartsfinal eller semifinal i Champions League, så ska det plötsligt spelas på ett annat sätt.
Frågorna varför det måste vara på det sättet blir ofrånkomliga. Är det fråga om någon slags personlig osäkerhet från Pep Guardiolas sida, att han har blivit alldeles för självmedveten om kritiken (?) att han inte vunnit Champions League på snart tio år? Att detta får honom att tvivla på att hans helt normala fotboll inte är bra nog.
Eller är det en fråga om för stort ego? Har det helt enkelt blivit viktigare för Pep Guardiola att Pep Guardiola vinner Champions League igen, än att i det här fallet Man City vinner Champions League, och att han ser som enda sättet att kunna säga det är att försöka vinna matcherna med förmodade taktiska snilleblixtar inga såg komma?!
Oavsett varför är Man City utslagna ur Champions League!
Resultatet är att Man City, som anställde Pep Guardiola för att han skulle vinna Champions League med dem, efter fyra säsonger fortfarande inte har tagit sig ens till semifinal i Champions League. Man City är naturligtvis bättre än så. Men i Champions League handlar det inte bara om att ha rätt, utan om att få rätt.
Självfallet kommer de klassiska förklaringarna kunna användas om att Man City hade otur, Man City borde ha gjort mål på sina lägen, Man City hade domsluten emot sig, Man City hade gräset och vädret emot sig, och allt annat som vi alltid hör varje gång Man City förlorar fotbollsmatcher.
Men någon gång handlar det faktiskt också om att vara så bra att man helt enkelt har höjden för den typen av små marginaler. Inget lag som någonsin vunnit Champions League har varit helt befriade från den typen av händelser. Man City har säsong efter säsong, efter säsong, efter säsong, inte lyckats vara så bra.
Ansvaret för den saken vilar just nu tungt på Pep Guardiolas axlar!