Man Utd måste bryta sitt semi men inte längre-mönster

Är Ole-Gunnar Solskjaer en vinnare? Har Ole-Gunnar Solskjaer lyckats göra Man Utd till vinnare, eller har Solskjaer blott lyckats göra Man Utd till ett lag som tar sig till semifinaler men inte längre? Det vill säga ha fått Man Utd att prestera kanske ungefär som ändå är att vänta sett till det lag de ändå har att ställa ut på planen. Det är och förblir den frågan som Solskjaer fortsatt har att försöka ge ett bra svar på.

Det sista steget är alltid det tuffaste. Efter att man nått fram till semifinalerna, att ta steget vidare och gå vidare och vinna cuptiteln är det svåraste steget, och kräver en kompetens och skicklighet som har med mer att göra än enbart rent teknisk och taktisk kvalitet. Det är en mentalitet och en kultur som måste hamras in i laget, att inte bara ha kvaliteten utan omsätta den till maximal effekt när det också gäller som mest.

Problemet för Solskjaer är kanske inte bara att han har förlorat semifinalerna han hittills har tagit Man Utd till, utan att han har blivit taktiskt och psykologiskt utspelad i båda semifinalerna mot Man City och Chelsea. Vilket förstärker ett intryck eller en misstanke att han inte själv riktigt har vad som krävs för att lyfta Man Utd detta sista steg. Man Utds tredje semifinal kan antingen förkasta eller bekräfta denna misstanke.

Sevilla har redan varit en Man Utd-managers banemän.

Kanske var det inte den fysiska eller faktiska slutpunkten för José Mourinho i Man Utd, men de två helt bedrövligt genomförda Champions League-matcherna mot Sevilla i åttondelsfinalen för två och ett halvt år sedan var definitivt den punkt i tiden då vinden ofrånkomligen vände för honom i Man Utd. Efter det var han död, det tog bara ytterligare ett halvår för honom och för klubben att begripa det.

Riktigt så illa blir det inte för Ole-Gunnar Solskjaer. Han är inte lika ifrågasatt för närvarande som Mourinho var då, han har ett större förtroendekapital och inte heller har den här matchen mot Sevilla samma betydelse den kunde haft, då Man Utd redan säkrat Champions League-spel genom ligan. Men, som sagt, en tredje semifinalexit kommer ofrånkomligen påverka hur Solskjaer uppfattas och hur Man Utds säsong sammanfattas.

Om något lag vet hur man vinner Europa League-semifinaler så är det naturligtvis Sevilla, ett lag som gjort det tre gånger bara de senaste sex säsongerna, ett lag som mer än kanske något annat lag är Europa League. Tveklöst kommer Man Utd behöva spela betydligt bättre än vad de gjorde både mot LASK i den andra åttondelsfinalen och mot FC Köpenhamn i kvartsfinalen för att kunna vinna mot Sevilla.

Vad betyder det för Man Utd att Europa League den här gången så att säga bara gäller den europeiska cuptiteln, och inte en plats i Champions League, som var fallet när Man Utd spelade Europa League senast? Å ena sidan borde det kunna betyda att Man Utd kan spela med mindre press på sina axlar. Å andra sidan riskerar det även betyda att Man Utds spelare inte tar uppgiften riktigt på det allvar den definitivt kräver.

Europa League är inte Champions League, och kommer heller aldrig bli, och för Man Utd och Man Utds spelare kommer det alltid vara en mindre europeisk cuptitel. Mentalt är det något som riskerar spela in. Samtidigt är det knappast så att Man Utd längre riktigt har råd att vara kräsna med sina titlar, och även om inte Europa League i sig är det viktigaste som finns att vinna, så är det alltid viktigt att vinna och veta hur man vinner titlar.

Ole-Gunnar Solskjaer begriper naturligtvis detta. Han vet hur viktigt det faktiskt är att vinna jämfört det här illusoriska att hela tiden nästan vinna som semifinalplatserna hittills kan beskrivas som, och att avsluta säsongen med en titel istället för en förlust. Solskjaer har också tydligt uppmanat spelarna att utnyttja smärtan och erfarenheten från de båda semifinalförlusterna den här kvällen, och låta det driva Man Utd till finalen.

Förståelsen för detta hos Solskjaer ifrågasätter jag nog inte. Förmågan däremot. Inte så mycket egentligen för att Solskjaer har bevisat att han inte kan lyfta Man Utd vidare, utan för att han ännu inte har bevisat att han faktiskt kan det. På så vis kan man kanske beskriva mig som en skeptiker snarare än någon sann troende, och i det avseendet skiljer jag mig kanske från många supportrar.

Min bakgrund är vetenskapen, inte religionen. Jag vill faktiskt helst se saker innan jag väljer att tro på dem. Jag vill se Man Utd vinna en titel innan jag faktiskt tror att Man Utd kommer vinna titlar med Ole-Gunnar Solskjaer som manager. Och då duger det inte att åka ut i en tredje semifinal i rad under en och samma säsong.

:::

Röran i Arsenals ledningsrum fortsätter. Raul Sanllehi, Arsenals sportchef, lämnade under lördagen sitt uppdrag i Arsenal, sedan det framkommit genom en intern undersökning att det förekommit oegentligheter runt betalningar till agenter i samband med värvningen av Nicolas Pepe.

Det är väl svårt att känna någon förvåning över den här saken. Hela upplägget, med det extremt tveksamma förhållandet till Kia Joorabchian, har andats potentiella problem och öppna intressekonflikter, så när nu detta har uppdagats så måste man så klart undra vad annat som som går att hitta om man tittar noga under mattorna.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Med Raul Sanllehi borta finns det faktiskt möjlighet för Arsenal att göra ett omtag i sin organisation, och därmed lösa den minst sagt tydliga agencyproblematik som uppstått i klubben. Oavsett om Sanllehi varit en skurk eller bara en sucker så har han varit en del i problemet.

Det behövs en motvikt till Edu och till dennes agent Kia Joorabchian. Tills vidare kan Vinai Venkatesham, Arsenals managing director, vara den motvikten.

:::

TRANSFERKOLLEN

Will Norris, Wolves till Burnley. Burnley hade för något eller några år sedan en av Premier Leagues stökigaste målvaktssituationer. Nu verkar den ha retts ut, åtminstone på pappret. Norris värvas som en backup till Nick Pope, och framstår väl just som backup som ett betydligt bättre och förmodligen billigare alternativ än Joe Hart. Godkänd – (++)