Jürgen Klopp har blivit utsedd till årets manager i Premier League. Det finns väl inte så mycket att invända mot den saken. Visst finns det en och annan manager i Premier League som skulle kunna lyftas fram som kandidat, och som kanske i någon mening kan sägas ha överpresterat i större utsträckning, men den närmast historiska ligasäsongen Klopp har haft med Liverpool överträffar rimligtvis det mesta.
Tyska managers verkar just nu stå högt i kurs. Mycket av det hänger så klart samman med Champions League där Hans-Dieter Flick och Julian Nagelsmann har tagit Bayern München respektive RB Leipzig till semifinal. Samtidigt lyckades PSG krångla sig vidare till semifinal även de, och för dem är ju som vi vet Thomas Tuchel manager. Champions Leagues notoriskt små marginaler gör dock detta till en vansklig utgångspunkt.
Diskussionen om vilka som är världens bästa managers kan i min mening knappast bli mer precis än motsvarande diskussion om världens bästa spelare. Det går att komma fram till vilka som är bland världens bästa, men att inbilla sig att det går att göra någon klar och tydlig intern rangordning mellan dem riskerar oftast bara bli löjligt. Varje sådan rangordning kommer alltid kunna dissekeras och diskuteras.
Vad menas egentligen med att vara bästa manager? Kan man inte vara tydlig med det har man förmodligen inget intressant att säga. Vad jag tittar på i den typen av omdömen är sådant som vinst eller framgång över tid, förmågan till framgång i flera olika klubbar och gärna länder, förmågan att kombinera framgång och förnyelse och därmed indirekt fortsatt framgång, balansen mellan taktisk innovation och anpassning etc.
Kalibern på Premier Leagues managers har diskuterats både framlänges och baklänges mest hela säsongen. Den här bloggen tittar istället på aktiva managers utanför Premier League, vilket för stunden utesluter namn som Mauricio Pochettino och Max Allegri. Anser man det vara en konstig utgångspunkt för en engelsk fotbollsblogg, så får man väl se det omvänt som en lista över managers det vore spännande att se i Premier League.
Således, världens enligt mig åtta bästa aktiva managers utanför Premier League:
(8) Gian Piero Gasperini, Atalanta
Naturligtvis måste man ha med allas nya favorit Atalanta på en sådan här lista. Eller? Nog för att jag kan ha blivit påverkad, men det har också varit fenomenalt att se Atalanta spela fotboll den här säsongen. Orädda och offensiva har de satt skräck i både det italienska och europeiska fotbollsetablissemanget. Atalanta borde inte ligga i toppen av Serie A men gör det ändå och tar sig till Champions League för andra året i rad.
(7) Zinedine Zidane, Real Madrid
Tre raka Champions League-titlar har av förvisso självklara skäl gjort Zidane mer eller mindre till en avgud i Madrids vita kvarter. Det är också i huvudsak dessa tre titlar som alls placerar Zidane på den här listan. Hans stora bidrag är att ha gjort Real Madrid till ett svårslaget cuplag samt visat sig taktiskt slipad. Framgångarna har dock kommit lite på bekostnad av förnyelse, och ännu har han inte gjort något utanför Real Madrid.
(6) Jesse Marsch, RB Salzburg
Har gjort en fascinerande karriär inom Red Bull-hierarkin. Marsch har varit hyllad och framgångsrik var han än befunnit sig, om än det varit i MLS, i Bundesliga eller som just nu i Österrike. Han vann MLS-titeln med New York Red Bulls och har precis vunnit dubbeln med RB Salzburg i Österrike, fastän han blev av med flertalet ytterst tongivande spelare mitt under säsongen. Ett amerikanskt stjärnskott på tränarsidan.
(5) Julian Nagelsmann, RB Leipzig
Måste nog medge att jag var skeptisk när hyllningskörerna sjöng för Nagelsmann med Hoffenheim. Ännu en hypad tysk tränare liksom, det har vi hört förut. Måste däremot i så fall också medge att hans jobb med RB Leipzig har övertygat mig om motsatsen. Nu ska inte göras för stor sak enbart av Champions League-insatsen, men Nagelsmann har helt klart lyft ett redan starkt RB Leipzig.
(4) Rudi Garcia, Lyon
Fransk ligavinnare med Lille, en strålande inledning med Roma, ett habilt jobb med Marseille, och nu alltså Lyon till Champions League-semifinal efter att ha slagit ut både Juventus och Man City längs vägen. Garcia tog över Lyon halvvägs in på den här säsongen, och har på kort tid gjort dem till ett stabilare, spetsigare och betydligt mer svårslaget fotbollslag. Borde vara ett spännande namn för alla klubbar.
(3) Marcelo Gallardo, River Plate
Kanske kan Gallardo ses som den sydamerikanska motsvarigheten till Zinedine Zidane? I och för sig över längre tid. Gallardo tog över River Plate 2014 och de sex åren sedan dess har varit en av River Plates mest framgångsrika perioder, åtminstone kontinentalt. Gallardo tog River Plate först till en Copa Sudamericana-titeln, och därefter till två vinster i Copa Libertadores, lika många som River Plate vunnit totalt innan dess.
(2) Diego Simeone, Atlético Madrid
Om marginalerna bara varit lite större hade Simeone kunnat sitta med två Champions League-titlar på fickan och för alltid inskriven som en av Atlético Madrids legender. Det är han kanske ändå. Vad Simeone har gjort med Atlético under hela 2010-talet är om inte alltid vackert så på många sätt enastående. Och även om det inte alltid räckt hela vägen fram, så har det också ofta räckt långt nog. Simeone har förändrat en hel klubb.
(1) Antonio Conte, Inter
Förvisso verkar Conte fullt kapabel att skapa rasande gräl också i tomma rum, men det verkar inte göra honom till en sämre manager. Framgångsrik är han var han än befinner sig. Han var managern som tog Juventus tillbaka till den topp de fortfarande befinner sig på. När hela världen undrade vem av Pep Guardiola och José Mourinho som skulle vinna Premier League så räckte Conte dem båda långfingret. Nu verkar han vara på god väg att ta Inter tillbaka till Serie A-toppen.
Bubblare:
Erik ten Hag, Ajax. Hade ten Hag faktiskt lyckats följa upp Ajax fenomenala fjolårssäsong så hade han nog hamnat på listan proper. Visst tappade Ajax viktiga spelare, men kanske visar det på samma gång lite på graden av tillfällighet bakom framgången.
Thomas Tuchel, PSG. Gillar Tuchel men för att vara en så kollektivistiskt driven manager som han ändå är rent taktiskt så är PSG alltjämt oroande individualistiska. Det är ändå ingen jättebedrift att med knappast möjliga marginal ta PSG till en semifinal.
Simone Inzaghi, Lazio. Såg med visst intresse på Lazio den här säsongen, där det länge såg ut som om de ändå skulle kunna ge Juventus en match. Kanske låter jag mig påverkas för mycket av min besvikelse av att se dem vika ner sig när det började brännas.
Julen Lopetegui, Sevilla. Han har fått ta en del skit senaste åren Lopetegui, helt klart med viss rätt, men kanske måste man även se att det nog även fanns goda anledningar att både Spanien och Real Madrid valde att anställa honom.