På allra sista dagen av Premier Leagues väldigt långa säsong lyckades Man Utd sluta på tredje plats i ligan. Detta betydde rent konkret två saker. Dels att Man Utd säkrade spel i Champions League nästa säsong. Dels att Man Utd utifrån tabellen blev det lag som fick något slags intryck av att vara laget som var närmaste utmanare till de båda lagen ovanför dem i tabellen, Man City och Liverpool.
Allt prat omedelbart efter ligasäsongen präglades av detta. Man Utd hade gjort en strålande vårsäsong sades det och menades ha all möjlighet att kunna matcha både Man City och Liverpool nästa säsong. Narrativet runt Man Utd blev uppåtriktat snarare än nedåtriktat. Tredjeplatsen innebar att titelstrider började tas för givet när nästa säsongs strid för Man Utd mer sannolikt kommer handla om att lyckas behålla tredjeplatsen.
Europeiskt cupspel kommer alltid vara präglat av tillfälligheter och små marginaler, och det kan vara farligt att dra alltför stora slutsatser baserat på europeiskt cupspel. Men när tillfälligheter upprepar sig om och om igen så måste man till slut börja fundera på om det finns ett mönster bakom dessa tillfälligheter. Och Man Utds tre semifinalförluster den här säsongen visar hur långt Man Utd har kvar innan de kan slåss i toppen på allvar igen.
Problemet med Man Utds semifinalförlust mot Sevilla, som många försöker förneka, är att den var så föga förvånande. Det kan nog mycket väl ha varit uppenbart på planen att Man Utd var det bättre fotbollslaget på det stora hela, men det är föga värt när det inte leder till att man lyckas vinna fotbollsmatcher. Och som sagt, matchbilden var väldigt lätt att förutse eftersom vi har sett samma matchbild så många gånger förut.
Nästan utan undantag har Man Utd den här säsongen så fort de har nått fram till en match de verkligen måste vinna, samt möter ett fotbollslag över en viss kvalitetsnivå, gått förlorande från den här matchen. Ligacupsemifinalen mot Man City, FA-cupsemifinalen mot Chelsea, Europa League-semifinalen mot Sevilla är tre exempel. Exempel går även att hitta från ligaspelet, även om det där sällan är samma måste att vinna en enskild match.
Oroväckande eftersom det ger ett intryck av ett lag med en svag ryggrad. Oroväckande eftersom Man Utd ger intrycket av att vara ett lag som viker ned sig när matcherna gäller som mest, som inte riktigt vet hur man vinner. Oroväckande är även att Man Utd ser ut som ett mycket mer naivt fotbollslag på planen mot Sevilla. Man Utd ska aldrig behöva vara det naivare laget, allra helst inte i en Europa League-semifinal.
Ett naivt lag kommer aldrig vinna Premier League. Ett naivt lag kommer aldrig på allvar kunna blanda sig in på allvar i någon titelstrid i Premier League, eller för den delen i Champions League. Ett naivt lag av Man Utds storlek kommer aldrig kunna hoppas på att bli något mer än en motsvarighet till exempelvis Newcastle mellan 1995-97, Liverpool mellan 1997-99, Chelsea mellan 1999-2001 eller Arsenal mellan 2006-09.
Ett problem minst lika allvarligt som naiviteten är lagets kompetens. Oavsett vilken lagdel i Man Utd vi än väljer att titta på så ser vi fundamentala problem. Försvaret är och förblir ett stort orosmoln. Det görs alldeles för många misstag av den enklare skolan. Där finns en potential i Harry Maguire, men Victor Nilsson Lindelöf, Eric Bailly, Phil Jones eller Chris Smalling, ingen av dem håller en högre nivå än som mest truppspelare.
Bruno Fernandes är en ljuspunkt på Man Utds mittfält, men också en ljuspunkt som har tillåtit andra mittfältsproblem att gömma sig i dess skugga. Paul Pogba må vara en på flera sätt genialisk spelare, men alldeles för ofta är det så att om inte matchen kommer direkt till Pogba så tar sig inte heller Pogba till matchen. Vare sig Fred eller Nemanja Matic lyckas hålla en tillräckligt bra nivå på Man Utds defensiva mittfält.
Anfallet har fått många lovord och har gjort många på gott humör. Med goda skäl, det ser spännande ut med Anthony Martial, Marcus Rashford och Mason Greenwood. Men där har också alltid funnits en känsla av att anfallet väger lätt. En känsla som bekräftas när Man Utd genomför en FA-cupsemifinal, en Europa League-kvartsfinal och en Europa League-semifinal utan att göra ett enda spelmål.
Återigen, tillfälligheter är inte längre enbart tillfälligheter när de inträffar och om igen. Det är ett mönster som förföljt Man Utd under hela säsongen. Man Utd gör jämförelsevis andra lag i toppen av tabellen relativt få mål från öppet spel som faktiskt är en direkt funktion av tydliga inövade offensiva spelmönster. Det vill säga inte straffmål, fasta situationer eller mål som alltför tydligt helt och hållet beror på motståndares misstag.
Även taktiskt känns Man Utd både begränsade och förutsägbara. Solskjaer verkar ha en taktisk uppställning och om inte den fungerar verkar han inte ha några idéer eller verktyg att förändra eller påverka matchbilden. Hans förmåga till man-management och brist på rotation kan ha kostat Man Utd två cuptitlar den här säsongen, och var väldigt nära att stå Man Utd väldigt dyrt, bildligt och bokstavligt, i form av missat Champions League.
Det brukar ibland sägas att tabellen aldrig ljuger. Det kan förvisso ligga någon sanning i det, men tabellen säger heller aldrig riktigt hela sanningen, såsom exempelvis vad ett lags tabellplacering framför allt beror på. Man Utds tredjeplats är kanske inte i första hand en följd av deras egen kompetens, utan mer en för dem positiv följd av andra klubbars mer allmänna inkompetens och i vissa fall underprestation.
Man Utd har endast en gång tidigare under Premier League-eran tagit färre poäng än de gjort den här säsongen. De kniper tredjeplatsen på målskillnad före Chelsea som har släppt in fler mål den här säsongen än någon säsong sedan tidigt 1990-tal. Kritiserar vi Chelsea kan vi inte kritisera Man Utd i mindre utsträckning. Tottenham och Arsenal underpresterar båda grovt. Leicesters kollaps under våren är smått oförklarlig.
Allt detta kommer nu, som vi redan ser mycket tydliga tecken på, följas upp av en relativt kort sommarsäsong under vilken Man Utd kommer slösa en massa tid på att försöka göra klart med en storvärvning för väldiga pengar, vilket av outgrundliga skäl som endast Ed Woodward kan förklara kommer fördröja eller förhindra andra nödvändiga värvningar och förstärkningar. Man Utds klubbledning är och förblir en dårarnas vaktparad.
Slutsatsen ter sig självklar. Vi kommer förmodligen kunna glömma allt snack om att Man Utd kommer vara inblandade i någon titelstrid nästa säsong, eller på allvar utmana Man City och Liverpool i tabelltoppen. Man Utds enda realistiska fokus nästa säsong kommer vara att försöka behålla den där tredje- eller fjärdeplatsen som de mer eller mindre trots sig själva lyckades rafsa åt sig den här säsongens allra sista omgång.
Kanske kommer Man Utd kunna vinna någon cuptitel. Men även för att lyckas med det kommer det behövas förändringar och förbättringar som åtminstone den här säsongen inte har gett några indikationer är nära förestående.