Varje gång Pep Guardiola misslyckas med någonting, vilket nu för tiden normalt sett brukar betyda att hans lag ännu en gång åkt ut ur Champions League, så hinner spelarna knappt ens lämna planen innan samma försvarstal dras fram av hans många gånger märkligt väl organiserade och synkroniserade kör av Pepologer: Man kan eller till och med ska inte bedöma Pep Guardiolas fotboll enbart utifrån resultaten!
För det första, och för att börja med det lilla, i stort sett ingen etablerad och utvecklad tyckare eller tänkare har faktiskt värderat Pep Guardiola enbart utifrån resultaten, i alla fall inte i större utsträckning än andra managers värderas utifrån resultaten. Detta är alltså en rätt typisk form av strawman-argumentation. Däremot är det inte heller mindre enfaldigt att försöka hävda att Pep Guardiola inte alls borde bedömas utifrån resultat.
För det andra, samma Pepologer som drar fram det där försvarstalet om hur vi inte ska bedöma Guardiola utifrån resultaten, har så klart aldrig dragit sig det minsta för att sola sig själva i glansen av framgångarna för Pep Guardiolas olika lag. Varje gång Guardiolas lag vinner titlar, ibland även matcher, så ses detta som en bekräftelse för den moraliska, estetiska och sportsliga överlägsenheten med Guardiolas fotboll.
Vilket landar i en rätt enkel observation. När Pep Guardiola vinner så går det alldeles utmärkt att använda resultaten för att hävda hans förträfflighet. Men varje gång som Guardiola förlorar så ska vi plötsligt inte längre bedöma honom eller hans fotboll utifrån dess resultat. En neutral observatör skulle så klart kunna slås av intrycket att detta låter rasande selektivt och godtyckligt.
Ett annat klassiskt eller typiskt grepp för dessa Pepologer är att varje gång hans lag förlorar hänvisa till alternativa mått eller nyckeltal för att ändå hävda hans fotbolls överlägsenhet, vanligtvis i dessa fall bollinnehav, antal passningar, antal skapade chanser etc. Vilket möjligen visar föga mer än att dessa i sina egna huvuden briljanta tänkare inte har lyckats med mer än att blanda samman fotbollens mål med fotbollens medel.
Man kan fråga sig på vad allt detta beror. Min personliga teori är så klart att det är så många i den här branschen som har gjort sig ett namn och ett levebröd på att göra sig själva till utläsare av och profeter för Guardiolas fotboll, i vissa fall som Guardiolas egna historieskrivare, att de nu helt enkelt är psykologiskt oförmögna att backa från sin nedgrävda position. Som så ofta är fallet när ideologi övertrumfar faktisk analys.
Sanningen är självfallet att om inte Pep Guardiolas fotboll varit så framgångsrik, om han med sin fotboll inte vunnit så många titlar, kort sagt om hans fotboll inte producerat de resultat den ändå har presterat de senaste tolv åren, så hade Guardiola i nuläget varit föga mer än en fotnot i fotbollens större samtal. I värsta fall hade han setts som en slags showpony. I bästa fall som en kultmanager i stil med Marcelo Bielsa.
Vilket för oss fram till den betydligt mer konkreta frågeställningen: Hur framgångsrik har Pep Guardiola egentligen varit med Man City i Premier League? Har hans fyra år med Man City ännu mer konkret varit bra nog, har de motsvarat de högt ställda kraven och förväntningarna som följde med honom in på jobbet? Har Pep Guardiola lyckats tillräckligt bra med Man City?
Några av de mindre seriösa ljushuvudena hävdade efter förlusten mot Lyon att Pep Guardiola borde få sparken, och att det faktum att han inte får sparken visar att det inte finns någon press på honom att vinna Champions League med Man City. Vilket om inte annat visar på en fundamental oförståelse för Premier League, där det till skillnad från alla andra större ligor faktiskt finns något viktigare att vinna än Champions League.
Pep Guardiola har vunnit två ligatitlar i Premier League under fyra säsonger med Man City, och han borde rimligtvis räknas som en av de två främsta favoriterna att vinna ligan igen nästa säsong. Pep Guardiola har skapat ett av de bästa fotbollslag som England och Europa någonsin sett. Han har bidragit till att höja tillbaka nivån i Premier League. Att säga att Pep Guardiola borde få sparken är i detta läge idioti!
Man kan betrakta Guardiolas fyra år i Premier League i mer relativa termer. Han har vunnit ligan 50% av säsongerna i Premier League, jämfört med 75% av säsongerna i La Liga och 100% av säsongerna i Bundesliga. Hans snittplacering är 1,75 i Premier League jämfört med 1,25 i La Liga och 1,00 i Bundesliga. Hans poängnetto, alltså avståndet i poäng från ligatiteln är +7 i La Liga, +39 i Bundesliga, men -13 i Premier League.
Den som vill skulle kunna betrakta detta som ett bevis för att Pep Guardiola ändå skulle ha presterat relativt sett svagt. Vad det nog i själva verket istället visar är bara att Premier League är den betydligt tuffare miljön, att konkurrensen generellt sett är betydligt hårdare och jämnare, och ligan mer föränderlig från säsong till säsong. Allt annat är lika, Pep Guardiola som har hand om ligans bästa och rikaste lag.
Pep Guardiola tog över ett labilt Man City i behov av förändring. Hans första säsong i Premier League imponerade inte särskilt mycket, men det gick ändå att se tendenserna till något stort. Dessa tendenser skulle få fullt utslag kommande säsonger då Guardiola först gör Man City till så kallade Centurions i överlägsen stil, för att därefter vinna en domestic treble med Man City. Två historiskt unika bedrifter i engelsk fotboll.
Sedan finns självfallet de som menar att Pep Guardiola kom till mer eller mindre dukat bord. Att han kom till en klubb som var mer eller mindre utformad helt i hans avbild, ett lag som på pappret redan var Premier Leagues bästa och som därefter spenderat ett mindre lands BNP på nya spelare. Allt detta stämmer på sätt och vis, men är långt ifrån hela sanningen. Fotbollen är som vi borde veta aldrig riktigt så enkel.
Men så kommer vi till Champions League, och där hittar vi alltså det stora abret. Framför allt eftersom Pep Guardiola, oavsett vilka sagor Man Citys supportrar än berättar för sig själva om Champions League när de försöker sussa sig själva till sömns om natten, anställdes av Man City just för att vinna Champions League. Och där har nu alltså Pep Guardiola för fjärde säsongen i rad misslyckats med att vinna Champions League.
Detta skulle kunna viftas bort som typiska tillfälligheter med Champions League specifikt och med cupspel generellt. Problemet för Pep Guardiola och för Man City är däremot att de aldrig ens varit riktigt nära, de har under dessa fyra år aldrig någon gång tagit sig förbi ens kvartsfinalerna. Och när det händer om och om och om igen, och varje gång i alla fall delvis som en följd av Guardiolas eget taktiska övertänkande, så är kritiken befogad.
Alldeles för många faller i fällan att omedelbart ockupera den ena eller den andra extrempositionen, och vägra se nyanserna i det väldiga utrymmet mellan dessa båda positioner. Den ena falangen argumenterar envist och självgott att Guardiola inte som alla andra kan bedömas utifrån resultaten och att förlusterna framför allt är spelarnas fel. Man kan så klart undra lite nyfiket vad spelarna själva tycker om detta.
Den andra falangen hävdar självtillräckligt att Pep Guardiola har misslyckats som Man Citys manager eftersom han efter fyra säsonger ännu inte vunnit Champions League. Vad som verkar omöjligt att begripa för dem är att enbart för att en manager har misslyckats med en specifik del av sitt uppdrag för i det här fallet Man City, så betyder inte detta att Pep Guardiola därför är misslyckad som manager för Man City.
Tvärtom måste Pep Guardiola utifrån helhetsperspektivet betraktas som en succé i Man City, och den klubb vore inte särskilt klok som sparkar en succé. Men inte heller betyder det att Pep Guardiola ensam av alla managers i hela världen ska vara höjd över all kritik, eller att han inte ska bedömas även utifrån sitt specifika misslyckande i Champions League under sina fyra säsonger med Man City.
Just den saken har Pepologerna faktiskt gemensamt med Pep Guardiolas mindre seriösa kritiker, de som gärna exempelvis kallar honom för Fraudiola och liknande klyftigheter. Båda verkar precis lika inkapabla att bedöma honom nyktert utifrån helhetsperspektivet.
:::
TRANSFERKOLLEN
Joe Hart, Burnley till Tottenham. Man måste säga att det är svårt att känna någon större entusiasm för den här värvningen av Tottenham. En misstanke är att om den inte hade hjälpt Tottenham med kvoten av hemlagade spelare så hade den inte gjorts. Ett rätt trist perspektiv för en målvakt som ändå varit en av det senaste årtiondets bästa engelska målvakter. Gör så klart inte bort sig som backup. Godkänd – (++)