Chelsea ligger inte precis på latsidan den här sommaren. Redan har de värvat Timo Werner och Hakim Ziyech sedan tidigare. Av alla rapporter att döma verkar de också vara på gränsen att värva både Kai Havertz från Bayer Leverkusen och Ben Chilwell från Leicester. Dessutom är Thiago Silva tillgänglig på fri transfer från PSG och sägs vara på gång att skriva på för Chelsea.
Några småpengar handlar det naturligtvis inte heller om. Både Werner och Ziyech kostar Chelsea närmare £40m. Att döma av kontraktet med Havertz kommer den övergången kosta Chelsea någonstans mellan £80-100m beroende på rörliga klausuler, så låt oss säga cirka £90m. Chilwells övergångssumma sägs ligga runt £50m, vilket stämmer rätt väl med vad spelare från Leicester brukar kosta.
Vi talar alltså bara här om ett transferutlägg norr om £200m på fyra spelare. Kommer Silva på fri transfer så blir det så klart ingen transfersumma, men rimligtvis betyder även detta att Silva tar ut de pengarna i form av lön eller annan ersättning. Då vet vi ännu inte ens om Chelsea faktiskt är klara med sina investeringar i spelartruppen den här sommaren, så det kan komma att bli betydligt mer än så.
Låt oss säga att detta inte har passerat obemärkt förbi. Möjligen eftersom Chelsea har varit så väldigt aktiva samtidigt som de flesta andra storklubbar ännu så länge inte riktigt har hunnit med att komma till skott. Vilket gör kontrasten desto större kan tänkas. Alltså är det väl rätt god chans att de syrliga kommentarerna i rätt hög utsträckning beror på en kombination av avundsjuka och nervositet.
Här verkar finnas två generella typer av invändningar:
Att alla dessa värvningar är en klar och tydlig brytning med Chelseas påstådda ungdomsstrategi, som var en hörnsten med Frank Lampards anställning och ett tungt skäl varför Lampard fått så positiva omdömen under sin första säsong, samt
Att det på något sätt är osnyggt av Chelsea att värva så här mycket, att det är en slags upprepning av deras initiala jättesatsning mellan 2003-04, kort sagt alltså en återgång till det gamla tugget om dem som ett köpelag.
Ungdomsstrategin
Sant så till vida att det är svårt att se att några av de spelare som fått mycket speltid den gångna säsongen kommer kunna få det också nästa säsong, givet de spelare som faktiskt värvats in, den kvalitet de håller, och de pengar som investerats i dem. Men det är heller inte riktigt hela sanningen.
För det första så kommer definitivt vissa unga spelare som har fått sitt genombrott den här säsongen få fortsatt speltid. Det vore svårt att tro att Mason Mount och Reece James inte kommer spela en tung roll för Chelsea nästa säsong. Och två nya spelare är trots allt ingen dålig avkastning från en ungdomsstrategi.
För det andra utesluter inte den här satsningen att en ungdomsstrategi har genomförts. Men ingen sådan strategi kommer sakna spelare som inte riktigt lyckas leva upp till de höga kraven. Spelare som Tammy Abraham och Fikayo Tomori kommer nog inte spela samma stora roll längre, men kan knappast sägas inte ha fått chansen.
Sedan kan det så klart även vara så att det redan från början gjordes lite för stor sak av den här ungdomsstrategin. Mer ett sätt att försöka sälja in transferförbudet som något positivt än något genuint kulturskifte, en besk medicin blandad samman med något sött för att bli lättare att svälja. En brist på alternativ, mer än någon faktisk strategi.
Köpelag
Invändningen att Chelsea med dessa värvningar är ett köpelag igen blir så klart snabbt mycket larvig. Av någon anledning är detta sällan något som sägs när Arsenal, Liverpool eller Man Utd köper spelare i motsvarande mängd och för motsvarande eller ibland även större belopp än så.
Chelsea ska självfallet inte behöva be om ursäkt för att de investerar i sin spelartrupp, något vi i andra sammanhang tvärtom beklagar oss över att ägare inte gör i tillräcklig utsträckning. Lika lite ska Chelsea behöva klä skott för en besvikelse att den egna klubben inte värvar spelare i den utsträckning man möjligen önskar sig.
En klubb som har resurser kommer självfallet försöka investera dessa resurser för att stärka sin egen position. Chelsea inser rimligtvis att de måste investera för att kunna ta upp konkurrensen med Liverpool och Man City, på samma sätt som Liverpool insåg att de behövde investera för att ta upp konkurrensen med Man City.
Att kritisera Chelsea för detta känns hycklande och befängt. Istället är det något som borde berömmas, åtminstone så länge Chelsea håller sig inom sina finansiella ramar, men det finns väl ingen anledning att betvivla den saken. Alltför många klubbar i England är nöjda med att bara existera utan några större ambitioner än så.
Med investeringarna och med ambitionerna kommer så klart även kraven. Det kommer inte vara tillräckligt för Chelsea och för Frank Lampard nästa säsong att glida in med minsta möjliga marginal till Champions League, mer som en följd av andra klubbars inkompetens än egen duglighet
Kanske är det alldeles för tidigt att tänka sig att Chelsea ska kunna blanda sig in i en genuin titelstrid sett över hela säsongen redan nästa säsong. Men Chelsea kommer förväntas närma sig betydligt, både i tabellen och ute på själva planen, och definitivt etablera sig själva som Liverpools och Man Citys primära hot.
På samma sätt ställer så klart dessa många och stora värvningar krav på Frank Lampard att lyckas integrera dem i laget och få utlopp för deras kvalitet på planen i Premier League. Dyra värvningar som inte motsvarar förväntningarna blir snabbt en kvarnsten om halsen både för spelarna och för managern som värvade dem.
Nu tror jag inte krav och ambitioner är något som skrämmer vare sig Chelsea eller Frank Lampard. Tvärtom är det något som borde ge energi till hela klubben, från styrelsen till dess supportrar. Men att inte låta sig skrämmas av något är inte heller någon garanti för framgång.
Däremot ger Chelsea sig själva chansen till framgång. Något som helt säkert oroar och kommer fortsätta oroa deras konkurrenter. Men det är väl också själva avsikten, och knappast något Chelsea behöver be om ursäkt för.