Nog hjälper det kanske att det den här gången ledde fram till några rätt roliga resultat, utifrån något slags neutralt perspektiv. RB Leipzig eliminerade ju Atlético Madrid, Lyon eliminerade Man City, och Atalanta var ju förfärligt nära att eliminera PSG. Antingen vann faktiskt de något mindre eller svagare lagen, eller så kändes det åtminstone som om de i alla fall hade större chans att vinna.
Detta är naturligtvis tilltalande för många. Protesterna både mot den moderna fotbollen i största allmänhet och mot Champions League rent specifikt är att den har blivit de allra största klubbarnas sandlåda. Andra och mindre klubbar göra sig liksom icke besvär. Allt som då faktiskt och-eller till synes jämnar ut detta spelfält kommer därför vara attraktivt för de flesta som av olika skäl förordar någon slags jämnhet eller likhet.
Rent rationellt är det så klart svårt att säga emot i detta avseende. Att reducera Champions League till enkelmöten i slutspelet skulle onekligen ge de mindre klubbarna en betydligt bättre chans att skrälla och vinna. Ju fler matcher som spelas desto bättre är det generellt för det bättre eller större laget. Där finns större marginal att ta höjd för de berömda små marginalerna som alltid existerar i cupspel.
Exempelvis är det ju ingen tillfällighet att slutspelen i många andra sporter, såsom basket och ishockey exempelvis, avgörs i bäst av sju matcher. Men riktigt så långt är det ju inte möjligt, eller åtminstone inte rimligt, att gå med Champions League. Dessutom ligger det väl heller inte riktigt i fotbollens kultur med det formatet. Det vore både högst opraktiskt och främmande för fotbollens själ.
Samtidigt överdrivs även skillnaden en smula mellan enkelmöten och dubbelmötena. Redan ännu förra säsongen, alltså 2018-19, så pratades det vitt och brett om skrällarna i Champions League. Ajax eliminerade exempelvis både Real Madrid och Juventus den säsongen, precis som Lyon eliminerade både Juventus och Man City den här säsongen. Skrällar är kanske något mer möjliga med enkelmöten, men fullt möjliga i båda formaten.
Men är nytt verkligen detsamma som bättre, betyder verkligen charmen med enkelmöten att det också är ett bättre format än de traditionella dubbelmötena, och i så fall för vilka då? Det är lätt att fastna för det nya, men nyhetens behag är även övergående i de allra flesta fall. Många gånger finns faktiskt goda skäl för den konservatism som många gånger finns inom fotbollen.
För det första kan man börja med att ifrågasätta det självklara egenvärdet med att ett format ska uppmuntra skrällar. Champions League skiljer sig från vanliga cuper på så vis att det är dess själva syfte att ta fram det bästa laget, i detta fall i Europa. Cuper har inte riktigt det syftet, utan det syftet brukar vara ligornas. Likaväl som att se ett egenvärde i skrällar kan man alltså se ett egenvärde med ett format som tar fram ”de bästa”.
Champions Leagues format med dubbelmöten är naturligtvis långt ifrån perfekt för att verkligen ta fram det bästa laget. Vi har sett en hel del exempel på när lag vunnit Champions League utan att därför kunna sägas vara Europas bästa lag. Och även när laget som vunnit Champions League nog kunnat göra anspråk på att vara Europas bästa lag, så finns där alltid flera andra lag med egentligen minst lika goda anspråk.
Men lika naturligtvis är det ändå ett bättre format i det avseendet än enkelmöten på neutral plan. Små marginaler kommer fortfarande ha rätt gott om utrymme i Champions Leagues traditionella format, men de skulle få mer eller mindre fritt spelrum i ett format baserat på enkelmöten. Om syftet är att Champions League ska ta fram Europas bästa lag så är valet mellan de båda formaten en no-brainer.
För det andra kommer självfallet de största och bästa klubbarna aldrig vilja gå med på att spela Champions League med enkelmöten. Det följer av resonemanget ovan att det vore en alldeles för stor nackdel för dem. Dessutom vore enkelmöten en reform som skulle gå i rakt motsatt riktning jämfört med de största klubbarnas generella önskan om fler matcher i Champions League. Enkelmöten betyder färre matcher.
En reform till enkelmöten skulle drabba de största klubbarna både sportsligt och finansiellt, eftersom fler matcher även betyder mer intäkter för de större klubbarna. Detta är självfallet även ett motiv för mindre klubbar att vilja behålla dubbelmöten, så att byta till enkelmöten ligger nog egentligen inte entydigt i några klubbars direkta intressen. Och om det inte ligger i klubbarnas intressen så känns förslaget rätt överflödigt.
För det tredje är detta med färre matcher knappast något som heller skulle göra TV-bolagen alldeles glada och lyckliga. Färre matcher betyder mindre content och mindre möjlighet att sälja reklamintäkter, vilket i sin tur betyder att Champions Leagues TV-avtal blir mindre värda enliga ovan. Champions League har ju tvärtom de senaste åren försökt öka antalet matchtillfällen, genom att sprida ut sig över flera dagar och veckor.
Cashen är king och cashen ska in. Det kan vara en av fotbollens tristare sidor, men inte därför mindre nödvändiga sidor. Pengarna som kommer in till den europeiska fotbollen via Champions League har blivit dess själva livsblod. Att stoppa det blodflödet kommer aldrig vara något som ligger i fotbollens intresse på någon nivå. Att tycka att det blir lite spexigare med enkelmöten ruckar inte på den orubbliga sanningen.
För det fjärde skulle enkelmöten ofrånkomligen betyda att dessa måste spelas på neutral plan. Visst skulle det teoretiskt kunna vara fri lottning med hemmalag och bortalag, men om enkelmöten vore svårt nog att sälja in till de största klubbarna så vore möjliga enkelmöten på bortaplan desto svårare för att inte säga omöjligt. Alltså skulle alla slutspelsmatcher, sammanlagt 15 matcher, spelas på neutral plan.
Utifrån UEFA:s perspektiv skulle detta riskera att urvattna Champions League-finalen, som för närvarande är ett enormt spektakel. Det som gör den speciell i nuläget just nu är att det är den enda matchen som spelas i form av ett enkelmöte på neutral plan. Men om alla slutspelsmatcher spelas som enkelmöten på neutral plan så blir Champions League-finalen ofrånkomligen mycket mer som alla andra matcher.
Vi kan se ett exempel på exakt samma problematik med FA-cupen där dess final har blivit betydligt mer urvattnad bara av att även semifinalerna spelas på Wembley. Det ger FA-cupen en helt annan och svagare air än när det i alla fall på klubblagsnivå bara var en eller kanske två matcher under en säsong som spelades på Wembley, och lagen som tog sig till FA-cupfinal var nästan garanterat där för första och enda gången den säsongen.
För det femte betyder enkelmöten på neutral plan att turneringen får en helt annan supporterupplevelse. Vi kan därmed glömma fantastiska europeiska cupkvällar på Anfield, Camp Nou eller San Siro, härliga kvällar i München, Madrid och Manchester. Istället blir det delade arenor på en neutral plats i Europa. För mig skulle det betyda att något värdefullt faktiskt går förlorat som är alldeles för värdefullt för att förloras.
Rent praktiskt vore det dessutom ännu ett steg bort från supporterkulturen, och ännu en belastning av praktisk och ekonomisk karaktär för supportrarna. Jag föreställer mig att det kan vara svårt nog att få råd med biljetter till exempelvis en Champions League-kvartsfinal på hemmaplan. Men om det dessutom ska betalas för resa och boende till annan plats i Europa så kommer ännu fler få svårt att få råd att se sitt lag spela fotboll.
Om det nu är så att dubbelmöten i Champions League är ett bättre format för klubbarna, för sponsorerna, för supportrarna, samt för UEFA och turneringen som sådan, för vilka är i så fall enkelmöten ett bättre format? Svaret känns inte så värst mycket svårare än att det kanske möjligen är bättre för journalister och för den neutrala TV-publiken utan järn i elden och som kanske bara är intresserad av underhållning för kvällen så att säga.
Kanske säger det alltså sig själv att enkelmöten i Champions League aldrig någonsin kommer genomföras. Det är inte bara det att det är en dålig idé för alldeles för många olika parter, och en bra idé för alldeles för få parter, det är dessutom en idé som helt enkelt rimmar rätt illa med Champions Leagues själva syfte. Enkelmöten är alltså, enligt detta resonemang, en dålig idé för Champions League.
Vilket inte betyder att det är en dålig idé rent generellt. Det är ett format som självfallet skulle kunna ses som ett sätt både för Europa League och för den kommande tredje europeiska cupturneringen Europa Conference att ge sig själva en mer unik profil, och göra den lite annorlunda från Champions League. Men det kommer självfallet finnas i grund och botten samma invändningar mot idén där som i Champions League.
Det har länge varit någon slags nostalgisk dröm från min sida att Cupvinnarcupen skulle återskapas med just detta format, eller åtminstone nästan. Min önskan med en sådan cup vore att den skulle adoptera exakt samma format som FA-cupen har idag, det vill säga enkelmöten där lagen lottas helt fritt mot varandra hemma och borta. Möjligen kan man tänka sig att lagen precis som i FA-cupen startar i olika omgångar.
Jag kan alltså någonstans förstå de som tyckte det här formatet med enkelmöten var trevligt och något som var värt att behålla. Samtidigt känns det också som om en rätt stor del av grejen var att det spelades sammanhängande, under sommaren, nästan som om det vore ett mästerskap. Hade detta format med enkelmöten genomförts som vanligt under en ordinarie säsong tror jag inte alls det hade uppskattats på riktigt samma sätt.
Men här slår det mig också att just detta format, ett mästerskap under sommaren, med slutspelet i form av enkelmöten på neutral plan, är just exakt vad vi faktiskt kommer att få med FIFA:s kommande utökade form av VM för klubblag. Vilket så klart måste ses som något positivt på så vis. Det kan faktiskt bli något annorlunda och därmed något som faktiskt har ett konkret mervärde för alla inblandade.
Vilket naturligtvis även det är ett mycket starkt argument för Champions League att behålla sitt traditionella format, det som genom alla år har gjort det till en så speciell turnering.