Stora upptäckter uppstår många gånger av ren tillfällighet. Penicillinet exempelvis inom naturvetenskapen. Inom samhällsvetenskapen visade den klassiska Hawthornestudien för rätt precis 100 år sedan att motivation och uppmärksamhet var viktiga faktorer för de anställda på arbetsplatsen. Detta var dock en lycklig slump, eftersom studien från början egentligen bara var en helt vanlig arbetsstudie inom scientific management, men där det alltså upptäcktes att de anställda betedde sig annorlunda när de studerades.
Amazon Prime har kommit ut med ännu en del utav deras All or Nothing-serie, den här gången om Tottenham. Det är den andra serien de gör med en engelsk klubb, efter att ha gjort exakt samma sak med Man City för några år sedan. Serien består av nio avsnitt och de tre första avsnitten släpptes i måndags, och sedan släpps tre nya avsnitt nästa måndag och så de tre sista avsnitten måndagen därpå. Jag har alltså hunnit med att se de tre första avsnitten så här långt.
Observatörseffekten är ett vanligt ord för just detta fenomen att det man observerar eller studerar kommer man ofrånkomligen även att påverka. Och det finns rätt god anledning att fundera över just den effekten när det gäller dessa All or Nothing-serier. Kanske blev det aldrig någon stor sak med Man City eftersom just den säsongen ändå gick så väldigt bra för just dem, men kanske blev det ändå en större sak med Tottenham under en säsong som inte alls gick som planerat för dem.
Slarvigt brukar dessa serier kallas för dokumentärer. Men det är naturligtvis inte dokumentärer det är fråga om. Mest av allt är det kanske en slags glorifierade season reviews, men vad som presenteras är tveklöst en tillrättalagd story om den studerade klubben och dess säsong. Amazon behöver content och klubben är ute efter positiv uppmärksamhet och exponering och utifrån dessa utgångspunkter har båda parterna en överenskommelse. Detta betyder inte att serien därför blir ointressant.
Men det kan vara viktigt att komma ihåg när det gäller Tottenhams och kanske framför allt Daniel Levys motiv för att göra den här serien. Man söker exponering, det är ett sätt att höja klubbens profil och öka dess värde. Nu måste man inte vara lika larvig med det där som när det påstods att motsvarande serie om Man City typ skulle komma att förändra fotbollen, bara för att vara mer eller mindre bortglömd bara något år senare, Men för Tottenham kan det ändå ha haft en positiv effekt.
För samtidigt som Daniel Levy såg på serien på det sättet så var Mauricio Pochettino svårt motsträvig mot att samarbeta med Amazons produktionsteam. Pochettino var inte för att serien alls skulle göras och det är på samma gång lite märkligt och talande att Pochettino fastän han lämnade Tottenham först i november knappt ens medverkar i serien, utan bara skymtar förbi som hastigast. Tottenhams manager för en tredjedel av säsongen syns alltså inte. Mer dokumentär än så är alltså inte serien.
Pochettinos ersättare José Mourinhos inställning till dokumentären var en helt annan. Möjligen är det så att Mourinho blev upplyst i förväg av Levy om hur viktig han tycker dokumentären är, och därefter helt enkelt bara spelar med så att säga. Mycket snabbt är det ju också så att den här serien, på samma sätt som Man Citys serie riktade nästan allt fokus på Pep Guardiola, gör Mourinho till dess totala huvudperson. Serien skulle nästan kunna heta All or Nothing: José Mourinho.
Här finns alla de typiska Mourinhoismerna, men här får vi så att säga dem live snarare än att utspelas i och rapporteras via media. Vi får exempelvis veta att Mourinho svär väldigt mycket. Vi får veta att Mourinho lägger mycket tid på att arbeta med att hålla spelarna motiverade, men att detta görs på det lite hårdare sättet som kanske var mera vittsprett förr i tiden. Det är en direkt form av kommunikation, ofta rätt tuff kommunikation, rå men hjärtlig som det brukar kunna kallas.
Uppenbart är att Mourinho anser att Tottenham är alldeles för snälla, för timida och kanske för små vinnarskallar. Han vill att de ska bli elakare, tuffare och kort sagt vara vad han kallar för intelligenta skitstövlar på planen. Här finns just ingenting att jämföra med i och för sig, eftersom vi får se så lite av hur det fungerade under Pochettino, men det är i alla fall ett intryck från de tre första avsnitten att Mourinhos sätt att prata börjar färga av sig hur spelarna själva pratar inför och under fotbollsmatcher.
Vilket gör att vi återvänder till detta med observatörseffekten och om hur kamerorna möjligen riskerar ha påverkat Tottenham under förra säsongen. I vilken utsträckning spelar faktiskt José Mourinho en slags medveten teater framför kamerorna? Och i vilken utsträckning är spelarna medvetna om att kamerorna är riktade mot dem och de helt enkelt spelar med som duktiga soldater i Mourinhos teater? Vad kommer hända den här säsongen när kamerorna inte längre finns där?
Pochettinos attityd till serien och kamerorna var så negativ eller allra minst ointresserad att man frestas till misstanken att den kan ha varit ett skäl att Daniel Levy faktiskt ville byta ut honom. Det vill säga att produktionen av All or Nothing: Tottenham indirekt orsakade eller definitivt påskyndade Tottenhams beslut att sparka Pochettino och istället anställa Mourinho. Där skulle vi i så fall verkligen kunna prata om en observatörseffekt. Så abrupt var ändå beslutet och så skarp skillnaden i attityd.
Mot detta talar att Daniel Levy i serien faktiskt framställer det som att anställningen av José Mourinho var något han planerat långt i förväg. Levy pratar om Mourinho som en av två toppmanagers i Premier League. Å andra sidan är det kanske klart att han säger just på det sättet, det ligger i hans intresse att göra det. Om han nu hade planerat den här anställningen en längre tid måste man däremot fråga sig varför han i så fall inte gjorde den redan inför säsongen. Varför vänta till i november?!
Med José Mourinho hittade Daniel Levy dessutom en manager som helt säkert ser eller kanske såg serien som en god möjlighet till självupprättelse, att inte bara lyckas vända säsongen och framtiden för Tottenham utan dessutom ha fångat och förevigat på film hur han lyckades med det. Serien blir ett sätt för honom att hålla sig relevant samtidigt som alltfler börjar ifrågasätta hur relevant han i själva verket längre är. Alltså kommer det också ligga i Mourinhos intresse att göra det till en bra show på alla sätt.
Det har varit tre intressanta första avsnitt. Klart sevärda så här långt, även för de mer neutrala. Personligen hade jag kanske hellre sett att All or Nothing: Tottenham, eller om man så vill All or Nothing: José Mourinho, följde nästa säsong snarare än den förra säsongen, eftersom det vore en mer normal säsong, och eftersom det då hade kunnat finnas en mer tydlig helhet, en tydligare början och ett tydligare slut, för vart Tottenham under José Mourinho faktiskt är på väg.
Men det är självfallet lätt att säga så här i efterhand. Rubriken ”Allt eller inget?” är den medvetet dramatiska huvudfrågan för en serie som följer Tottenham under en säsong där svaret blev det betydligt mer gråtrista ”varken eller!”. Kommande säsong kommer kunna ge tydligare svar för Tottenham.
:::
TRANSFERKOLLEN
Gabriel Magalhaes, Lille till Arsenal. Skadar onekligen inte för Arsenal att förstärka sitt mittförsvar. Brasiliansk mittback med gott renommé från Lille. Återstår att se om Gabriel visar sig vara en mittback som kan ordna Arsenals klassiska försvarsbekymmer eller bara nästa spelare i kön att reduceras till ett stående skämt av Arsenals defensiva brister. Men det saknas åtminstone inte talang i Arsenals mittförsvar. Väl godkänd – (+++)