Kanske kan man förstå att Steve Bruce möjligen inte uppskattade att förväntningarna på Newcastle var så låga förra säsongen mest för att Bruce var lagets manager. Det gjorde kanske inte situationen mer bekväm för honom, vad han än gjorde så var det liksom på något sätt skräp. Samtidigt går det inte heller att förneka att få saker var Bruce till så stor hjälp förra säsongen som att förväntningarna på förhand var så väldigt låga.
Kort sagt kanske man inte kan säga att Steve Bruce inte kunde misslyckas förra säsongen med Newcastle, han kunde självfallet ha bekräftat de väldigt låga förväntningarna på honom. Men vad man ändå kan säga är att det krävdes otroligt lite för att Bruce tvärtom skulle ansetts ha lyckats med Newcastle. Det gällde helt enkelt enbart att inte exakt motsvara de just väldigt lågt ställda förväntningarna.
Förväntningarna på Newcastle kommer vara rejält annorlunda den här säsongen. Egentligen av två helt olika anledningar. För det första så har nu frustrationen och sorgen, kanske till och med chocken, över att Rafa Benitez lämnade Newcastle hunnit med att dämpas. Mycket av de låga förväntningarna på Newcastle förra säsongen berodde kanske egentligen mer på att Benitez försvann än på vem som ersatte honom.
För det andra så har Newcastle nu gjort en överraskande bra sommarsäsong med rätt tydliga investeringar i spelartruppen, och till synes även kloka investeringar. Ryan Fraser, Callum Wilson, Jamal Lewis och Jeff Hendricks är inte någon dålig kvartett av spelare, och värvningar som inte minst förstärker Newcastle offensivt, just det som kanske var lagets stora akilleshäl förra säsongen.
Dessutom så har vi naturligtvis Newcastles tabellplacering förra säsongen med i beräkningen som självfallet höjer förväntningarna även den. Om Newcastle lyckades hålla sig undan nedflyttningsstriden förra säsongen så går det knappast att förvänta sig något annat den här säsongen, när förutsättningarna både är bättre och när Newcastle alltså så uppenbart har investerat i och förstärkt sin egen spelartrupp.
Den rätt uppenbara synen på Newcastles sommarsäsong är alltså att oavsett vad man än anser om Mike Ashley så har han den här gången faktiskt gett Newcastle och Steve Bruce chansen att lyckas. Han har investerat i spelartruppen, och till synes gjort det utifrån Bruces egna önskemål. Därmed skulle man däremot också kunna säga att Mike Ashley den här säsongen även har gett Steve Bruce chansen att misslyckas.
Under sin andra säsong kommer det inte räcka för Bruce att lyckas undvika att snubbla över sina egna fötter när han ska knyta sina egna skosnören för att därmed kunna hävda en lyckad säsong för Newcastle och för sig själv. Nu måste han faktiskt visa att han är rätt person att ta Newcastle vidare, och ta Newcastle framåt. Han måste få laget att prestera både framåt och bakåt, och visa att investeringen faktiskt ger en avkastning.
Här gäller den kanske viktigaste eller mest avgörande frågan hur Steve Bruce rent taktiskt faktiskt väljer att formera sitt lag. Att döma av matcherna under försäsongen verkar det vara ett 4-4-2-system Bruce framför allt verkar se framför sig. Detta är i min mening något oroväckande, både för att det riskerar göra Newcastle tunna på mittfältet, och för att det antyder ett alltför defensivt tänkande av Bruce.
Förmodligen är det inte så det skulle beskrivas på pappret, eller i reklambroschyren, men risken enligt mig är att ett sådant system isolerar de båda anfallarna i alldeles för hög utsträckning. Det vill säga att fyrmannamittfältet blir alltför defensivt inriktat, samtidigt som de båda yttermittfältarna hamnar alldeles för långt ifrån övriga anfallare för att verkligen kunna göra någon produktiv skillnad.
Personligen hade jag hellre sett Newcastle försöka sig på någon variant av ett anfall med tre spelare, oavsett om man nu väljer att kalla detta för 4-3-3 eller 4-2-3-1 t ex. Dels för att det är en typ av taktik som betydligt bättre skulle ta tillvara de rätt goda kvaliteter som ändå finns i Newcastles spelartrupp. Dels för att det skulle andas en mer offensiv tankegång än det spelsystem som Bruce för närvarande verkar luta åt.
Här finns för mig lite av kruxet med Steve Bruce och Newcastle. Bruce känns helt enkelt inte riktigt som en manager för en klubb med höga förväntningar på sig. Förmodligen var det också därför han ändå fungerade hjälpligt i Newcastle förra säsongen. Men det var inte ett permanent tillstånd för Newcastle. Bruce är en manager lämpad för klubbar vars främsta uppgift är att motsvara eller överträffa låga förväntningar.
Kanske kommer ändå Newcastles och Bruces insatser hamna lite i skymundan under säsongen, givet att tvåldramat mellan Mike Ashley, Premier League och saudiska PIF ser ut att rulla vidare. Premier League har nu officiellt avslagit de tänkta nya ägarna, och Ashley tillsammans med de presumtiva ägarna får man förmoda säger sig överväga rättsliga åtgärder för att ändå driva igenom uppköpet.
Det där verkar vara en saga utan något som helst slut. Men det är en saga som tveklöst kommer fortsätta distrahera Newcastles supportrar. På frågan om Mike Ashley alltså har gett Steve Bruce chansen att lyckas eller att misslyckas så måste alltså svaret bli det rätt trista både och! Den intressanta följdfrågan är så klart vad som händer om Bruce faktiskt misslyckas, och när man i så fall avgör om så är fallet.
Svaret på den frågan kan vara skillnaden mellan Newcastle i Premier League eller Newcastle i Football League.
:::
Rent ut sagt ynkligt av Gareth Southgate att skylla spelet och resultatet mot Danmark på Phil Foden och Mason Greenwood. Det är långt ifrån första gången han har ställt ut England på planen med ett defensivt, passivt och fantasifattigt mittfält utan någon koppling till anfallet.
:::
TRANSFERKOLLEN
Ollie Watkins, Brentford till Aston Villa. En värvning som lyckas med konststycket att bli en rekordförsäljning för två klubbar samtidigt, Brentford och Exeter. Det är alltså inga småsummor Aston Villa lägger på anfallaren som förra säsongen hörde till Football Leagues allra bästa. Givet att Watkins är oprövad i Premier League är det en viss chansning, men en bra chansning, och rätt chansning. Väl godkänd – (+++)
Oliver Burke, West Brom till Sheffield United. Chris Wilder verkar sikta på en karriär som engelska problemtalang-viskare. Burke kom fram i Nottingham Forests ungdomsled, gjorde sig ett namn genom en flytt till RB Leipzig, innan han flyttade tillbaka till England och West Brom. Snabb, kreativ och teknisk forward som kanske kan ge Sheffield Uniteds anfall lite mer edge. Godkänd – (++)
Alphonse Areola, PSG till Fulham, lån. En i mitt tycke kanske något märklig värvning, en typ tredje- eller fjärdemålvakt på lån från PSG. Känns inte nödvändigtvis som det allra mest stabila alternativet samtidigt som det knappast uttrycker något större förtroende för lagets nuvarande ordinarie målvakt Marek Rodak, vars prestationer därmed riskerar att dippa. Oklart om värvningen är bredd eller spets. Godkänd – (++)