Säsongen är väldigt ung men redan har vi alltså en högintressant match framför oss mellan Tottenham och Everton. Högintressant eftersom det är två klubbar med i alla fall liknande ambitioner men även nu för tiden med liknande förutsättningar. Båda två är klubbar med en realistisk chans på Champions League-fotboll nästa säsong. En bra start kan visa sig avgörande för vilken klubb som kommer närmast att ta denna chans.
Något oväntat kan det kanske anses vara att Tottenham mot Everton också är ett möte mellan José Mourinho och Carlo Ancelotti. Kanske inte två klubbar man i allra första hand hade förknippat just dessa båda gamla världsnamn till managers med. Samtidigt befinner sig ju både Mourinho och Ancelotti i lite av situationen att de har behövt backa bandet en aning för att andas ny luft i sina respektive karriärer.
Anmärkningsvärt nog andas det förmodligen störst optimism runt Everton och runt Carlo Ancelotti. Hade man på förhand blivit upplyst om att en av klubbarna precis har värvat Allan, James Rodriguez och Abdoulaye Doucouré så hade man rimligtvis gissat först på Tottenham, inte på Everton. I så fall måste man nog säga att Tottenhams värvningar av Pierre-Emile Hojbjerg och Matt Doherty förvisso är bra, men betydligt mer blygsamma.
Uppenbart är att José Mourinho i alla fall inte är helt och hållet nöjd. Men det är väl å andra sidan hans naturliga tillstånd. Han verkar framför allt vilja värva en anfallare till som någon slags backup till Harry Kane, men har inte lyckats med det ännu. Man kan så klart tänka sig, vilket har varit Tottenhams problem förut, att få anfallare av den rätta kalibern är villiga att gå till Tottenham då de riskerar få väldigt lite speltid.
José Mourinho: ”If the striker is afraid to come to Tottenham and he is afraid of competition then I don’t want him. All the other top clubs have many options as centre forwards and this question doesn’t appear.”
Här går för all del inte att komma ifrån känslan att José Mourinho i hög utsträckning binder ris åt egen rygg. För det första gör han det rätt tydligt i en just nu pågående TV-serie hur viktig han anser Harry Kane vara för Tottenham och hur han ser på Kanes betydelse för lagets framgång. För det andra är Mourinho själv tämligen taktiskt rigid i sitt val att verkligen spela med endast en anfallare, förvärrandes dilemmat.
Inte minst den sista punkten är värd att utvecklas eftersom visar lite på hur Mourinho ofta beskriver inte så mycket sanningen som sin sanning. Visst har övriga toppklubbar betydligt fler alternativ som anfallare, men de lyckas ha det eftersom de samtidigt spelar med fler anfallare i laget. Vilket gör det lättare för dem att värva anfallare genom att kunna lova dem en rimlig mängd speltid.
Här kan självfallet Mourinho prata om spelarnas ambition och rädsla för konkurrens bäst han vill. Men få anfallare med någon form av positiv utveckling framför sig, och alternativ att välja mellan, kommer att gå till ett Tottenham där Harry Kane måste placeras på bänken för att de alls ska få spela. Tottenhams och Mourinhos svårigheter att värva fler anfallare är alltså ett problem av egen förskyllan.
José Mourinho: ”It’s not human. It is a big risk in terms of our ambitions first of all. If we decide that one of these competitions is not important for us we go against the nature of the club. Do they want us to play with the youth team in the Carabao Cup?”
Spelschemat var nästa punkt att angripas av Mourinho. Delvis har han väl rätt så klart, spelschemat är verkligen förfärligt den här säsongen. Men det är i grova drag samma situation för alla klubbar, och är tämligen specifikt för just den här väldigt märkliga säsongen. Lite oklart är det ju hur Mourinho i så fall anser att spelschemat faktiskt skulle ha lösts istället. Det fanns inte många bättre alternativ.
För all del går det kanske att ha viss förståelse för Tottenham, som till skillnad från flera andra lag spelar både Ligacupen och Europa League, i synnerhet alltså Europa Leagues kvalspel, vilket de är den enda engelska klubben att göra. Detta betyder alltså tre-fyra matcher extra för Tottenham redan så här i början av säsongen, och ger naturligtvis dem en tuffare start än övriga klubbar.
Samtidigt är det kanske lite tröttsamt att se och höra Mourinho börja gnälla om att spela ungdomslaget, när nog de allra flesta skulle tycka att det faktiskt vore helt okej om Tottenham faktiskt spelade många ungdomar i Ligacupen, en hel del skulle kanske till och med säga att det förväntas av dem. Men Mourinhos problem är så klart att han aldrig har varit särskilt överförtjust i att lufta ungdomar.
José Mourinho: ”It’s very difficult for him [Danny Rose] to stay here at the club when for me it’s clear that Ben Davies is such a solid left back and Ryan Sessegnon is an investment by the club.”
Just på tal om detta med ungdomar, på ämnet om Danny Rose och vänsterbackar. Rose har tydligen ingen framtid i Mourinhos Tottenham och det finns väl just ingenting att säga om den saken egentligen. Men lite måste man ju fråga sig vad Ryan Sessegnon egentligen tänker när han hör det där uttalandet av Mourinho. Det kan ju knappast fylla honom med en varm och trygg känsla.
Kanske var det bara lite olyckligt uttryckt, kanske har Mourinho lite problem med språket denna där. Samtidigt känns uttalandet också lite väl specifikt för att bara kunna avfärdas på det sättet. Ben Davies är alltså en solid vänsterback. Sessegnon är det med andra ord inte. Inte bara det, Mourinho verkar knappast ens värdera honom som en spelare, utan enbart som en investering av klubben.
Man hade exempelvis kunnat tänka sig att Ryan Sessegnon hade varit en alldeles utmärkt vänsterback just i både Ligacupen och i Europa League naturligtvis. Kanske hade det kunnat vara ett rätt bra sätt att hantera vad Mourinho uppenbart och med all rätt ser som ett problem för Tottenham den här säsongen, med ett hårt belastat spelschema. Men vad är det för värde i att försöka hitta lösningar på alla problem?
Vad finns det då i så fall kvar att vara missnöjd över?!