Om nu allting går som exakt allting tyder på att det kommer gå så meddelar Liverpool inom kort att de har gjort klart med Thiago Alcantara från Bayern München för strax under £30m. Med andra ord Liverpools första riktigt stora värvning på några år, och en nyhet som borde lugna många av de Liverpoolsupportrar om vilka det har varit till och med mer synd än vanligt de senaste veckorna.
Kvaliteten i Thiago Alcantara som spelare kan knappast bestridas. Även om Man Utd för sju år sedan drog den helt obegripliga men för dem den så väldigt typiska slutsatsen att Thiago Alcantara inte var ”en Man Utd-spelare” så har Alcantara under dessa sju år med Bayern München visat precis hur korkad den slutsatsen var redan då. Åldern är även sådan att Alcantara har i alla fall en handfull år kvar på toppen av sin karriär.
Thiago Alcantara är tänkt att ge Liverpool en ny dimension. Åtminstone är det så det verkar stå i reklambroschyren eftersom det verkar något Jürgen Klopp har sagt. Sant är att Alcantara är en typ av mittfältare Liverpool för närvarande saknar i laget, eftersom det inte riktigt har varit deras stil. Intressant är också att många påpekar hur Alcantara i laget kan komma att påverka dynamiken för backlinjen och ytterbackarna i synnerhet.
Detta är enligt mig intressant av två anledningar.
För det första för att man faktiskt ser relationen mellan Alcantaras tänkta mittfältsroll och Liverpools ytterbackar, som hittills spelat en mycket stor roll i Liverpools speluppbyggnad. För det andra för att detta i huvudsak definieras som ett sorts problem, något som måste lösas för att värvningen ska kunna passa in i Liverpool. När jag istället upplever det som en tänkt lösning på ett redan befintligt problem.
Thiago Alcantara beskrivs i samtalet som en offensiv värvning, som att han tillför Liverpool något i den offensiva dimensionen. Vilket han självfallet också gör. Hans blick för spelet, hans passningar och hans förmåga att kontrollera och diktera matchtempot kan ge Liverpool något de saknat när det gäller att ruckla upp tajta motståndare, en större kreativitet och genombrottsförmåga från mittfältet.
Att en spelare eller en ny värvning beskrivs i offensiva termer är kanske inte så konstigt, det är ju mycket roligare att prata om offensiven, inte minst eftersom det är så man ofta vill se sig själva som supportrar. Men att beskriva Thiago Alcantara enbart längs med den offensiva dimensionen riskerar vara att missa poängen. Nämligen att Alcantara kanske framför allt är tänkt att tillföra Liverpool något i den defensiva dimensionen.
Liverpool har så klart en fenomenalt stark offensiv, men det var inte deras offensiv som var orsaken bakom förra säsongens ligatitel. Liverpool gör inte fler mål än Man City, tvärtom gjorde de förra säsongen 16% färre mål än Man City. Ligatiteln säkrades med hjälp av en mer robust defensiv, i synnerhet en period av två månader mitt under säsongen under vilken Liverpool släppte in endast ett enda mål i ligan.
Alltså kanske det är en smula oroväckande att Liverpool, som innan dess släppt in 23 mål på 31 ligamatcher, har släppt in 15 mål på sina senaste åtta ligamatcher. Liverpool har alltså gått från att släppa in två mål på ungefär tre matcher till att istället släppa in ungefär två mål per match. Ett lag vars konkurrensfördel i titelstriden var försvarsspelet har självfallet inte råd att släppa in mål i samma takt som ett lag i nedflyttningsstriden.
Nu ska kanske inte det här problemet överdrivas. Tolv av målen släpptes in under de sju sista matcherna av förra säsongen, efter att Liverpool redan säkrat sin allra första ligatitel på 30 år. Att ett lag slappnar av och kanske börjar brista i koncentrationen efter att redan ha vunnit ligan är kanske ändå inte så värst märkligt, särskilt inte när koncentrationen varit så maximal hela vägen fram till dess.
I så fall är det kanske lite värre att den här ökade defensiva sårbarheten har förföljt Liverpool även under försäsongen, och även visade upp sig mycket tydligt i lagets första ligamatch mot Leeds, där de släppte in tre mål på Anfield. Återigen ska vi inte därför ropa fan i kyrkan, men det visar ändå ett tecken på att problemet riskerar vara mer än enbart en effekt av avslappning och bristande koncentration efter redan vunnen ligatitel.
Här finns en fullt naturlig fråga om motståndarna i Premier League har börjat läsa av och anpassa sig efter Liverpools styrkor samt angripa deras svagheter. Matchen mot Leeds skulle i alla fall kunna antyda något sådant. Drygt 85% av Leeds attacker riktade in sig mot någon av Liverpools båda kanter, och då i synnerhet Liverpools högersida, ytan som Trent Alexander-Arnold är tänkt att försvara.
Liverpool har revolutionerat ett anfallsspel som i hög utsträckning bygger på deras ytterbackar som pådrivande i uppbyggnadsspelet och i skapandet av chanser och ytor i anfallsspelet. Kostnaden med detta är naturligtvis att Liverpool blir mer sårbara på just dessa ytor mot motståndare som vågar, orkar och klarar att attackera dem. Hittills har Jürgen Klopp kompenserat för detta med ett defensivt orienterat tremannamittfält.
Vilket i sin tur har skapat den brist på kreativitet och passningstempo från centralt mittfält som alltså Thiago Alcantara är tänkt att bidra med. Samtidigt förändrar inte en ny spelare i sig dynamiken med ett defensivt tremannamittfält och riskerna som uppstår när denna balans skiftas i mer offensiv riktning. En kreativ spelfördelare blir sällan mycket bättre än de alternativ som finns framför honom på planen.
Dilemmat för Liverpool och för Jürgen Klopp har varit följande. Det behövs ett defensivt inriktat tremannamittfält för att kontrollera riskerna som uppstår med två väldigt offensivt inriktade ytterbackar. Det behövs samtidigt väldigt offensivt inriktade ytterbackar för att kompensera för bristerna i kreativitet från ett defensivt inriktat tremannamittfält. Vad värvningen av Thiago Alcantara kan göra är att lösa detta dilemma.
Har motståndarna systematiskt börjat attackera ytan bakom Liverpools ytterbackar i större utsträckning kan Liverpool och Jürgen Klopp med Thiago Alcantara bemöta detta genom att dra tillbaka ytterbackarna, det vill säga Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson, en aning utan att därför nödvändigtvis tappa i kreativ produktivitet då denna istället kan dirigeras om från centralt mittfält.
Nu ska inte det förstås som att Liverpool plötsligt kommer börja spela med defensiva ytterbackar, utan enbart som att där sker en gradvis justering av ytterbackarns roll och position på planen. Volymknappen vrids så att säga ned från dagens nio-tio till kanske sex-sju istället. Åtminstone i vissa matcher, i vilka kvaliteten på motståndet och matchens sammanhang gör hotet mot dessa ytor större än normalt.
Thiago Alcantara är alltså inte en värvning som tillför en dimension till Liverpool. Thiago Alcantara är en värvning med flera dimensioner för Liverpool, både den offensiva och den defensiva dimensionen. Framför allt ger det Liverpool en möjlighet att hitta en bättre balans mellan offensiv och defensiv, en balans som kommer göra dem mindre sårbara i vissa specifika matcher mot en specifik typ av motståndare.
Thiago Alcantara var kanske inte en Man Utd-spelare. Men Thiago Alcantara är definitivt en Liverpoolspelare.