Chelsea och Liverpool har nog haft ett av Premier Leagues mest stormiga förhållanden sedan millennieskiftet. Två klubbar som helt enkelt inte gillar varandra huvudsakligen av rena konkurrensskäl där den ena klubben känner sig hotad av den andra klubbens snabba framväxt och den andra klubben upplever sig förminskad av den första klubbens uppenbara brist på respekt.
Nu får man väl säga att det där har lugnat ned sig under 2010-talet. Framför allt eftersom Liverpool och Chelsea slutade vara direkta konkurrenter om de stora titlarna, av olika skäl som hade med båda klubbarna att göra. Men ett årtionde som började med att Chelsea värvade Fernando Torres från Liverpool för vad som då var en rekordsumma slutade ändå i ett slags halvljummet tillstånd av indifferens.
Men med 2020-talets början verkar det på gång att blåsa upp till storm igen. 2020 har sett många olyckor. Allt från Trumps angrepp på all form av mänsklig anständighet, raskravaller, global pandemi med tillhörande finansiell kris, den tilltagande klimatkrisen och fascismens allt tydligare försök att återfå fotfästet. Allt detta bleknade i jämförelse när Frank Lampard och Jürgen Klopp rök ihop på Anfield i slutet av juli.
Liverpool hade vid det tillfället redan vunnit ligan, deras första ligatitel på 30 år och det vore väl inte fel att påstå att firandet nog fortfarande pågick i Liverpool. Det enda man nog halvt om halvt spelade för var ett mer eller mindre meningsfullt poängrekord. Även matchen mot Chelsea gick helt enligt plan, Liverpool ledde stort. Man kanske kan anta att Liverpools bänk var rätt fulla av sig själva, och Lampard tog offence.
Utifrån det helt utomstående perspektivet äger detta kanske sin lustighet framför allt av två olika skäl. För det första att Frank Lampards Chelsea under dess storhetstid knappast utmärkte sig för att vara ödmjuka korgossar på eller utanför fotbollsplanen precis. För det andra eftersom det i någon mening rycker bort fasaden lite från den bild av sig själv som Jürgen Klopp verkar väldigt noga med att framhäva.
Man kan för all del förstå att det är en öm punkt för Lampard att se Liverpool vinna eller kanske snarare fira att de vunnit ligatiteln. På samma sätt kan man kanske förstå Liverpool att där kan finnas en viss benägenhet att vilja trycka till just Chelsea när man alltså precis har vunnit en ligatitel. Det har helt enkelt som sagt sina historiska skäl. Men det kan nog även sägas vara skäl som har att göra med den närmaste framtiden.
För Frank Lampard och för Chelsea handlar det naturligtvis mycket om att Liverpool är en av klubbarna som de i någon mening måste försöka jaga ikapp för att kunna vara med och slåss om ligatitlar igen. Liverpool står ivägen för Chelsea nu på samma sätt som Chelsea kan ha ansetts stå ivägen för Liverpool mellan 2003 och 2010. Konkurrensen och rivaliteten är med andra ord på väg att skruvas upp rätt rejält igen.
Man kan möjligen även spekulera i att Lampard känner en grad av personlig rivalitet gentemot Liverpool och Jürgen Klopp. För trots allt förväntas ju han i någon utsträckning nu åstadkomma med Chelsea vad Klopp redan har åstadkommit med Liverpool. Det vill säga lyfta dem från en position av relativt medelmåttighet upp till genuina konkurrenter igen både i England och i Europa.
Sättet som Lampard förväntas göra detta på påminner mycket om hur Jürgen Klopp fick jobba med Liverpool. Lagets bästa spelare, eller åtminstone en av lagets bästa spelare, såldes till Spanien för väldigt stora pengar. Med dessa pengar som utgångspunkt har grunden för en helt ny ryggrad i laget lagts. För Liverpool handlade detta om spelare som Salah, Van Dijk och Alisson m fl. För Chelsea om Pulisic, Werner, Havertz, Ziyech m fl.
För Jürgen Klopp och för Liverpool handlar det tvärtom att Chelsea börjar växa fram som nästa eller en ny utmanare till den tron de precis lyckats erövra. Liverpool har varit vana vid att vara klubben som jagar. Plötsligt är de klubben som jagas, och Chelsea är en av jägarna. Plötsligt har Liverpool inte längre enbart Man City att bekymra sig om, utan nu måste de till synes börja oroa sig för Chelsea igen också.
Lite kan man ju även tänka sig att det ligger en gnutta sårad stolthet i botten. För det blev ju snabbt kinkigare stämning mellan de båda klubbarna när Chelsea gjorde klart med Timo Werner från RB Leipzig under sommaren, en spelare som innan dess alla tog för givet skulle vara på gång till Liverpool. Men Liverpool sölade eller förhalade, och Chelsea kapade alltså den värvningen framför deras näsor.
Var det kanske något som låg bakom Liverpools och Klopps agerande på Anfield? Det får vi så klart aldrig veta. Matchen spelades den 22 juli och Timo Werner skrev på för Chelsea den 18 juni, så mycket vet vi. Vi vet också att Jürgen Klopp, sin vana trogen kan tyckas, har lagt både tid och energi på att med synpunkter om ”oligarker och oljestater” komma med illa dolda pikar på kanske framför allt Chelseas värvande den här sommaren.
På sätt och vis förståeligt. Chelseas investering den här sommaren uppgår till en bra bit över £200m enbart räknat rena transfersummor. Blir det verklighet av en ny målvakt och av pratet om Declan Rice från West Ham kommer den här investeringen att närma sig eller till och med överstiga £300m. Att en sådan investering är ägnad att oroa Chelseas konkurrenter är kanske inte så konstigt ändå.
Oroat Liverpool och Jürgen Klopp verkar den hur som helst ha gjort. Samtidigt måste man kanske kunna begära att Liverpool tillämpar samma logik på Chelsea som på sig själva. De har envist hävdat att egna spelarförsäljningar, inte minst försäljningen av Philippe Coutinho, har finansierat majoriteten av sina spelarköp. På samma sätt har i så fall Chelsea finansierat sina genom försäljningarna av Hazard, Morata m fl.
Dessutom har kanske Klopps ståndpunkt försvagats en aning de senaste dagarna, sedan de först värvat Thiago Alcantara för närmare £30m men kanske framför allt sedan de nu bränt iväg £45m på truppspelaren Diogo Jota. Gör man den typen av spelarköp kan man tycka att det borde börja bli lite svårt att oja sig över att man inte har riktigt samma förutsättningar som oligarker och oljestater.
Kvällens match mellan Chelsea och Liverpool kommer alldeles för tidigt för att kunna ge oss några större slutsatser om säsongen som helhet. Däremot kan man säga att matchen kommer sätta båda lagens misstänkta svagheter på prov. Chelseas nya offensiv kommer definitivt pröva frågetecknen runt Liverpools defensiv. De betydligt mer motiverade frågetecknen runt Chelseas försvar kommer i sin tur definitivt prövas av Liverpool.
Kvällens match mellan Chelsea och Liverpool kommer däremot helt rätt i tiden för att blåsa nytt liv i det stormiga förhållandet mellan Chelsea och Liverpool.
:::
TRANSFERKOLLEN
Bertrand Traoré, Lyon till Aston Villa. Tillsammans med Ollie Watkins gör Aston Villa en rejäl insats för att förstärka sin offensiv den här sommaren. Tanken är att värva mer kvalitet än kvantitet, och det får man nog säga att de har lyckats med. Sedan återstår kanske frågan vad Aston Villa gör åt sin defensiv, men det känns samtidigt som en annan fråga. Med beröm godkänd – (++++)
Ki-Jana Hoever, Liverpool till Wolves. Sågs i Liverpool som en av deras mest lovande talanger, en mångsidig spelare till backlinjen. Kruxet med sådana talanger är så klart att de till sist vill ha speltid, och det bedömde sig Hoever alltså bättre kunna få i Wolves än i Liverpool. Wolves får en spelare som borde kunna passa bra in i deras taktik och allmänna filosofi. Väl godkänd – (+++)
Diogo Jota, Wolves till Liverpool. Liverpool gick alltså på ett drygt dygn från att behöva panta burkar för att kunna värva någon spelare alls till att värva Thiago Alcantara och kort efteråt bränna £45m på Jota från Wolves. Ingen liten summa precis för en spelare som nog först och främst är tänkt som ett alternativ på bredden i Liverpools anfallslinje, men som sådan en bra värvning. Väl godkänd – (+++)
Sergio Reguilón, Real Madrid till Tottenham. Vänsterback som har imponerat stort på lån till Sevilla den senaste säsongen, ett av de hetaste vänsterbacksnamnen i europeisk fotboll för närvarande. Perfekt värvning för Tottenham som behövde förstärka vänsterbacken kanske mer än någon annan position. Återköpsklausulen irriterar kanske men är inget problem de närmaste åren. Berömlig – (+++++)
Gareth Bale, Real Madrid till Tottenham, lån. Återtåget för Bale till Tottenham. Det var här han fick sin riktiga början och det är här han nu ska försöka tina upp sig själv igen efter Zidanes frysbox. Om Gareth Bale fortfarande är Gareth Bale kan detta visa sig vara en fantastisk värvning. Om Bale å andra sidan har tappat bort sig själv helt och hållet så riskerar detta bli en spektakulär dud, men en chansning värd att göra. Berömlig – (+++++) / Godkänd – (++)