Enligt både nyttoteori och ekonomisk psykologi vet vi att människan normalt sett värderar förluster högre än de värderar motsvarande vinster. Kanske är detta en form av förklaring av varför det kommer sig att dåliga nyheter eller negativa storys är så mycket mer populära på internet än bra nyheter eller positiva vinklingar. Skadeglädjen är den enda sanna liksom. Internet är en slags eländets ekonomi.
Att göra en lista över de största flopparna är alltså mycket mer populärt, eller åtminstone spektakulärt, än att göra en lista över de största hitsen. Kanske är det bara så att vi blir mycket mer uppjagade när någon påpekar något dåligt om vår klubb eller våra spelare än vad vi blir nöjda och glada när någon säger något bra. Kanske gillar vi att peka finger åt andra betydligt mycket mer än vi känner för att ge tummen upp.
Vilka är de största flopparna i Premier League? En fråga som återkommer i lite olika former och varianter med jämna mellanrum. Allting är så klart en fråga om dels vad för tidsperspektiv man väljer, dels vad man lägger i begreppet flopp. Vad avser tidsperioden väljer jag här helt godtyckligt den senaste åttaårsperioden, eftersom det synkar rätt väl med listans antal punkter, dels är långt nog att kännas meningsfullt.
Med floppar avser jag både spelare och managers. Ett kriterium är att de har kommit till Premier League någon gång under de senaste åren, det vill säga från och med sommaren 2012. De ska ha floppat på totalen så att säga, det vill säga som spelare eller managers ha gett ett konsekvent negativt intryck, inte floppat i en specifik klubb t ex. Danny Drinkwater är t ex en jätteflopp för Chelsea, men var kanon för Leicester.
Kanske säger det även sig självt att graden av flopp är i stor utsträckning beroende på höjden av förväntningar på spelaren eller managern i fråga. Detta utesluter naturligtvis en mängd spelare och managers som för all del gjorde inget avtryck alls, eller kanske till och med ett starkt negativt avtryck, men av vilka det heller liksom aldrig förväntades något särskilt meningsfullt.
Även det omvända är sant. En spelare eller manager som kom till Premier League med mycket höga förhoppningar och förväntningar men misslyckades kommer uppfattas som en betydligt större flopp. Även längden på tidsperioden spelar här en roll. En spelare eller manager som haft sex år på sig kommer räknas som en större flopp än någon som bara haft ett eller två år på sig.
Här är, enligt mig, de åtta senaste årens åtta största floppar i Premier League:
(8) Claudio Bravo
Ett av de första och största besluten som Pep Guardiola fattade med Man City var att slänga klubbens trotjänare Joe Hart på skräphögen och istället köpa Claudio Bravo. Och det fanns liksom ingen hejd på hur snusförnuftigt vi fick det berättat för oss om hur briljant detta var och hur dumma vi var som kanske ändå tyckte att en rätt viktig uppgift för en målvakt faktiskt var att kunna rädda några mål. Det tog en säsong innan Guardiola köpte ny målvakt och Bravo lyckades nog aldrig med mer i Premier League än att göra sig till måltavla för billiga skämt.
(7) Frank De Boer
Fyra matcher hann De Boer med som manager för Crystal Palace. På dessa fyra matcher gjorde Crystal Palace noll mål och tog noll poäng. Sedan fick han sparken lika snabbt som han anställts, och blev kanske som mest ett bekvämt confirmation bias-argument för alla uvar i brittisk media som menar att utländska manager anställs på brittiska managers bekostnad. Självfallet misslyckades De Boer i Crystal Palace, men något benägen är jag ändå att ta honom i försvar då mycket av situationen måste sägas ha varit skapad av Crystal Palace själva.
(6) Angel Di Maria
Visst var det sådana här värvningar Man Utd kunde göra och som visade att man minsann precis som Real Madrid kunde värva galacticos, bankade sig Ed Woodward för bröstet när han presenterade den här £60m-fantasin. Ett tidigt monument över den galenskap som präglat klubben i åratal. Di Maria är en sagolik spelare, så det var väl aldrig feltänkt på så vis, men det var också rätt tydligt att Di Maria inte kände någon större entusiasm för att komma till Manchester. Något som också kom att prägla hela hans förvisso mycket korta tid i klubben.
(5) Unai Emery
Facit på handen har på något sätt gjort den här anställningen ännu mer ironisk. Arsenal var på väg att anställa Mikel Arteta redan sommaren 2018 när de lika plötsligt som oväntat gjorde en helomvändning och istället anställde Emery. Emery kom framför allt med ett mycket gott renommé från Sevilla, men lyckades under sitt år och ett halvt med Arsenal inte alls hantera klubbens politik, påverka lagets kultur till det bättre, eller till synes ens kommunicera idé till sina spelare. Emery talade aldrig riktigt Arsenals språk, och att Arteta ändå anställdes 18 månader senare highlightar det meningslösa.
(4) Kepa Arrizabalaga
När nu skämten haglar om Arrizabalaga präglas de också av efterklokhet. Visst, det var en värvning som ifrågasattes när den gjordes för två år sedan, men primärt utifrån storleken på transfersumman, världsrekord för en målvakt då som nu. Arrizabalaga var en bra målvakt i Athletic Bilbao, det fanns en god anledning varför Chelsea värvade honom. Nu låter det på många som om han var en dålig målvakt redan från början. Men Premier League är en helt annan liga, och har det börjat gå dåligt för en målvakt kan det vara väldigt svårt att hitta igen. Floppen beror framför allt på transfersumman.
(3) Michael Laudrup
Ett tag kändes det som om jorden var på väg att sluta snurra när Swansea plötsligt meddelade att de anställde Laudrup som manager. Laudrup, det enigmatiska danska spelgeniet, Danmarks Johann Cruyff fick man nästan intrycket av. Det var en väldigt spännande tid för Swansea, och kanske just därför blev utfallet en så väldigt mycket större besvikelse. Laudrup uppnådde just ingenting med Swansea, det kändes inte ens som om han ville uppnå något alls med Swansea. Kanske var det en bra pay-day. Men det var nog även början på Swanseas fall ur Premier League.
(2) Mesut Özil
Trots att han hade hamnat på marginalen i Real Madrid var det här en kanonvärvning av Arsenal när den gjordes. En värvning som visade att Arsenal var tillbaka på toppen av den engelska och europeiska pyramiden, en värvning som skulle ta dem tillbaka till ligatitlar och europeiska cupfinaler. Framtiden, som Arsenal pratat om så länge, var nu äntligen till sist här. Verkligheten blev verkligen den rakt motsatta. Det har funnits stunder när Özil ändå har varit bra, men även när han har varit bra har han varit alldeles för ojämn och opålitlig, och dessa stunder har därtill varit alldeles för få, alldeles för korta, och allt färre, samtidigt som lönen blivit allt högre.
(1) Louis van Gaal
Managergeniet, så klart. Kanske hade det kunnat argumenteras för David Moyes på en sådan här lista, men han hann liksom ändå inte med att förstöra så himla mycket. Den stora sabotören visade sig istället vara van Gaal. Det var här spelare började värvas med helt fel kvalitet och karaktär för klubben. Det var här för klubbens viktiga spelare såldes och en hel kultur snabbt med dem. Det var här lagets ambition och identitet slängdes ut med badvattnet och en mängd dåliga vanor infördes som utgör grunden till den misär vi betraktar än idag. Man Utds egen Nero.
Bubblare:
Alvaro Morata
Fred
Tiemoué Bakayoko
:::
TRANSFERKOLLEN
Cengiz Ünder, Roma till Leicester, lån. Ett plus förmodligen avdraget på grund av den töntigaste presentationsvideon i modern fotbollshistoria. Ett lån med köpoption för Leicester så går det bra så lär värvningen göras permanent. Mycket intressant värvning, en spelare som gjort det riktigt bra i Serie A, och är det någonstans Leicester saknar riktig spets är det kanske på kanterna. Med beröm godkänd – (++++)