LINHEM: Når Millwall längst i år?

Millwall slutade till slut på tionde plats men de utmanade om de Heyselavstängda europaplatserna ända bortom jul. Teddy Sheringham och Tony Cascarino gjorde totalt 30 mål den säsongen men mer typiskt för Millwall som klubb blev istället Terry Hurlock säsongens spelare, som är mest känd för rädslan han framkallar i motståndares (Vinnie Jones till exempel) ögon och röda kort, men i sina bästa år underskattad som tvåvägsspelare enligt vissa.

Det finns mer självklara toppkandidater inför säsongens Championship (se övrigt längst ner för mer om dem) men få av dem har en lika tydlig identitet som Millwall. Millwall måste inte spela på ett sätt som så perfekt passar deras rykte men det brukar vara med ett direkt spel och fasta situationer som de är som bäst. I ett Championship där de främsta topplagen och till och med många lag på nedre halvan (Barnsley har alpinska Bielsa som manager) högvärderar bollinnehav, passningskickliga mittbackar, och många spelare som fyller på offensivt är det uppenbart att det också finns ett värde av kontrarevolutionära managers.

Millwalls manager Gary Rowett må inte se ut som Neil Warnock eller Tony Pulis, utan snarare som att han har ett diffust och välbetalt kontorsjobb, men exakt som Sean Dyche (Watford, 2012-13) har han blivit sparkad av nytillkomna ägare som hellre ville ha Gianfranco Zola. Birmingham låg då ganska oväntat på playoff-plats under Rowetts ledning i december men efter några månader med Zola drogs de istället in i nedflyttningsstriden. Rowett gjorde också ett bra jobb med Derby (även om de prenumerar på playoff-förluster) innan han och Stoke hade en katastrofal säsong 2018-19.

När Rowett däremot kom till Millwall var det som att Rowett hittat hem. En klubb utan guldfebriga ägare, en underdogklubb, och ett lag i behov av en nytändning. Det är inte lätt att efterträda en klubblegendar som Neil Harris, rekordmålskytt som spelare, ett ansikte och spelstil som gjord för Millwall, och ett par bra säsonger som manager, men Millwall var riktigt dåliga säsongen 2018-19 och när Rowett tog över i oktober 2019 såg Millwall ut att spendera en säsong till på nedre halvan. Rowett fick dem på fötter igen och hade det inte varit för några nesliga bortaförluster hade de snuvat Swansea på den sista playoff-platsen.

Det är ofta lätt att tro att lag kommer börja nästa säsong bra efter en stark vår men Millwall var bra ända ifrån oktober och har sedan förstärkt laget utan tappa sina viktigaste spelare. Unga centrala mittfältaren Jayson Molumby, på lån från Brighton, är ett avbräck men det är på en stark position och efter Ryan Woods intåg i januari var Molumby inte lika viktig. Framför allt har Millwall förstärkt med nygamla vänsterbacken Scott Malone, Mason Bennett som gjorde det bra på lån förra säsongen, och de har lånat in den mycket lovande unga anfallaren Troy Parrott från Tottenham.

Alla passar de bra in hos Millwall. Rowett må vara en manager som av många ses som tråkig men han är framför allt ganska pragmatisk och inte fast vid en formation. Det finns genomgående teman som ett fokus på kantspel och fasta situationer men det yttrar sig på olika sätt. Utan problem skiftade de mellan tre- eller fyrbackslinje och diverse konstellationer innehållande en eller två anfallare.

Några spelare är särskilt kännetecknande för Millwall. Murray Wallace är i grunden en vänsterfotad mittback men i Millwall har han varit alltifrån mittback, vänsterback, och wingback. Jed Wallace är en liten offensiv armékniv som kan spela överallt men framför allt spelar han alltid och även bortom sitt fina tillslag på fasta situationer var han Millwalls bästa spelare ifjol.

Den tredje är Jed Wallace motsats och radarpartner – murbräckan Matt Smith. Den enorma skotten är nästan två meter lång och var deras bästa målskytt förra säsongen trots att han gjorde fler inhopp (21) än matcher från start (20). Bland annat gjorde han ett hattrick mot Nottingham Forest, två av målen med huvudet och det tredje gjorde han bara genom att vara ivägen. Att Matt Smith oftast inte startar och är en fantastisk anfallspartner gör att det är väldigt lockande att tro på att Troy Parrott kan bli denna säsongens motsvarighet till Tammy Abraham eller Rhian Brewster.

Dessa tre Millwallspelare må vara olika men gemensamt är att de alla är bra på fasta situationer, något Millwall och Rowett är bland de bästa i Championship på. Kortfattat kan man säga att Jed Wallace tar hörnorna, Matt Smith eller nästan lika långa mittbacken Jake Cooper nickar ner bollen mot mål, och där finns det gott om andra stora och målfarliga spelare, och är det i FA-cupen brukar det av någon anledning vara Murray Wallace som avgör. (läs mer om Millwall och de andra Championship-lagen som är bäst på hörnor)

Det främsta som talar emot Millwall är förstås att de inleder säsongen utan, eller med väldigt begränsad, publik. Känslan är att just ett lag som Millwall gynnas av sin hemmaplan, och att större lag på hemmaplan förväntas slå dem. Men jag tror att Millwalls kontinuitet väger tyngre och att Rowett kan återvända till åtminstone playoff-spel med Millwall denna säsong.

Övriga toppkandidater

Bournemouth – Det oroande med Bournemouth är att de haft en otroligt bra säljsommar (över £100m om Brooks lämnar?) men att de inte investerat det i någonting. Ingenting. Men likväl har de en spännande trupp fylld till bredden med spelare som imponerat på ungdomsnivå eller tidigare i Championship. Jag är inte först på bollen när jag tror Solanke kan få sitt genombrott denna säsong men det känns väldigt rimligt. Lite orolig för att Bournemouth ska göra en Blackpool.

Brentford – Hade när säsongen slutade sagt att det inte varit någon risk att Benrahma finns kvar tills september, men att han inte varit involverad på försäsongen är ett tydligt tecken. Brentford är aldrig fega att sälja en spelare mitt under pågående säsong, de har ju nya spelare att forsla in. Är tudelad mellan möjligheten att Brentford har ett typiskt mellanår eller att de trots rejäla spelartapp ändå har ett riktigt starkt lag, och att anfallsersättaren Ivan Toney nästan är en klon av Ollie Watkins.

Cardiff – Cardiff har Millwalls gamla manager Neil Harris och han var ett progressivt val efter Neil Warnock. Har dessutom värvat walesiska nationalklenoden Kieffer Moore efter många säsonger av anfallsproblem. Om Cardiff och Millwall hamnar på samma tabellplats borde det de skiljas åt genom hörnmålsskillnad.

Norwich – Oroade att Farke tagit med sig traumat från förra säsongen och fortsätter göra katastrofala laguttagningar och de har fortsatt en backuppsättning gjord av porslin. Att de fått behålla många bra spelare är det enda som talar för dem, jag tror Farke är tillbaka i Tyskland lagom till Glühwein-säsongen.

Nottingham Forest – De är bra organiserade, Joe Lolley är en av Championships finaste hemligheter, och Lewis Grabban gör alltid mål. Kan säkert vara tillräckligt bra för att kollapsa ur playoff-zonen till våren.

Swansea – Det är inte helt nytt för Championship-lag att förlita sig på Premier League-lån men det verkar vara Swanseas hela transferstrategi att Steve Cooper tränade många lovande spelare till guld i U17-VM. Har dock en fruktansvärt fin (permanent) spelartrupp också. Om Andre Ayew är på spelhumör igen och Joe Rodon kan spela hela säsongen är de säkert bättre än två av tre nerflyttade lag.

Watford – Känns som det bäst rustade av de nedflyttade lagen främst tack vare att de inte sålt mycket, har mycket rutin från Championship i organisationen (där managern är utbytbar), och de har ett gäng nytillkomna spännande spelare som förra säsongen var på lån eller spelade i Udinese. Kan en colombiansk Luis Suarez som gjort tre starka säsonger i spanska Segundan vara deras nya Matej Vydra?

Barnsley – Det är väldigt optimistiskt men Barnsley var genuint ett av ligans bästa lag under avslutningen på förra säsongen efter Alpernas Bielsa, Gerhard Struber, tog över. God blandning av unga talanger och mer rutinerade österrikare som spelat i Europa League.

Av: Peter Linhem, @linhem