Burnley står i vägskälet mellan identitet och ambition

Frågan är kanske om någonting visar tydligare på Burnleys utveckling och framsteg under dessa år än det faktum att Burnley nu sägs vara föga mer än teknikaliteter från att bli köpta av nya ägare, egyptiske affärsmannen Mohamed El Kashashy i samverkan med sportadvokaten Chris Farnell, för en uppgiven köpesumma om £200m. Dessutom finns sedan tidigare ett intresse från det amerikanska konsortiumet ALK Capital. Knappast några småsummor för en klubb som började med mycket små medel.

Ingen hade naturligtvis tänkt tanken att köpa Burnley för £200m för åtta år sedan. Då befann sig Burnley i Football League och var en tämligen nedgången klubb med rätt klen infrastruktur. Åren i Premier League, framstegen och framgångarna, har ändrat på detta och bakom rubrikerna och bortom strålkastarna har på många sätt en ny och modern klubb växt fram. En klubb med modern träningsanläggning med en verksamhet baserad på moderna förutsättningar.

Att någon faktiskt tänker tanken åtta år senare att köpa Burnley för £200m är just därför kanske inte så konstigt. Många har skakat på huvudet åt summan de senaste dagarna, men köpesumman för en klubb säger för all del lika lite om klubbens kvalitet som fotbollslag lika lite som en transfersumma nödvändigtvis säger om en spelares relativa kvalitet. Köpesumman speglar klubbens ekonomiska värde vilket i hög utsträckning baseras på klubbens tillgångar och förväntade intäkter.

FourFourTwo hör till skeptikerna, och de har väl en klok poäng framför allt i det att köpet utifrån ett ekonomiskt perspektiv känns riskabelt, då det blir svårt att öka Burnleys värde härifrån.

https://www.fourfourtwo.com/features/why-burnley-are-worth-pound200m-and-why-they-might-not-be-in-the-blink-of-an-eye

Med åttaårsjubiléet precis avklarat, kanske blev det en tårta under fredagen, är det både uppenbart och fullt förståeligt att Sean Dyche känner viss stolthet. Burnleys framsteg och framgångar har skett med honom som manager. Utan det Burnley under dessa åtta år har lyckats åstadkomma på fotbollsplanen hade väldigt få av dessa framsteg och framgångar varit möjliga för Burnley som klubb. Burnleys framgångar är på många sätt liktydigt med Sean Dyches framgångar.

Vad som gör Burnley fortsatt speciellt är att de under alla dessa åtta år, och trots att de gått från att vara en halvanonym klubb i EFL Championship till att vara en etablerad klubb i Premier League, har lyckats behålla en mycket tydlig identitet. Burnley har naturligtvis förändrats och utvecklats, men framgångarna har inte förändrat vilka Burnley faktiskt är och vilka värderingar de representerar. Andra klubbar har försökt adoptera en helt annan fotbollsidé, men Burnley håller fast vid sin tradition och identitet.

Även en klubb som Stoke, som kom upp i Premier League och under flera år därefter sågs som en arketypiskt brittisk klubb, med en fotbollsidé helt på tvären med vad som redan då var på modet, förändrades till slut. Man skulle kunna hävda, även om det samtidigt vore en förenkling, att förändringen i mångt och mycket var orsaken till deras fall. Men till skillnad från Stoke har alltså Burnley så här långt stått emot trycket att förändras, trycket att anpassa sig, trycket att moderniseras.

Att möta Burnley, och kanske i synnerhet att möta Burnley på Turf Moor, har under alla deras år i Premier League varit en uppgift som ingen klubb har kunnat ta lätt på. Även ligans allra bästa lag under dessa år har tagit föga för givet inför dessa matcher, och Burnley har även lyckats göra livet surt för flera av de största lagen. Detta är oförändrat. Burnley har utvecklats och blivit bättre, men fortfarande åker klubbar som Tottenham och Chelsea till Turf Moor med andan i halsgropen.

Ett tungt vägande skäl varför det är på det här sättet är att Burnley har varit den kanske mest stabila klubben i Premier League utanför planen. Där har som sagt funnits en enda manager i form av Sean Dyche. Där har också funnits engelska ägare och styrelse. Burnley har varit och är alltjämt en klubb med en mycket stark lokal förankring. Burnley är en av ytterst få genuint engelskt ägda och drivna klubbar, kanske både på gott och på ont, i Premier League.

Farhågan är kanske att detta riskerar förändras om Burnley nu får amerikanska eller möjligen, som det verkar, en egyptisk ägare. Hur god vilja dessa ägare än har, och det är ju alltid lite vanskligt att sia om på förhand, så är de inte stöpta i samma lokala miljö som Burnleys nuvarande ägare. Perspektivet förskjuts, värderingarna förändras och på sikt kan detta även komma att påverka klubbens själva identitet. Inte över en natt, utan snarare steg för steg, så att det nästan sker obemärkt.

Om det är därför som de presumtiva nya ägarna båda har uttalat sig om hur viktig Sean Dyche är för deras planer för framtiden, det vill säga för att bevara klubbens identitet och brittiskhet i brist på ett bättre ord, är oklart. Eller om det helt enkelt bara är så att de ser Dyche som en väldigt viktig del i att faktiskt hålla Burnley kvar i Premier League den här säsongen och således talar i kortsiktigt egenintresse. Kanske är det något de säger för att hålla supportrarna lugna och på sin sida.

Klart är hur som helst att Sean Dyche befinner sig i ett något splittrat läge. Å ena sidan har han nu under längre tid uppmanat en ovillig ägare och styrelse att investera mer i Burnleys spelartrupp, utan någon större framgång. Dyches missnöje med bristande ambition hos Burnleys nuvarande klubbledning har blivit allt tydligare. Å andra sidan finns självfallet en risk för Dyche att med nya ägare kommer kanske nya idéer om hur fotboll ska spelas och att han kommer anses vara passé om något år eller två.

De som bevakar Burnley på närmare håll pratar om att Dyches främsta oro skulle vara att klubben får nya ägare utan att byta ut Burnleys nuvarande ordförande Mike Garlick, med vilken han tydligen har tappat tålamodet. Tydligt är också i Dyches intervjuer de senaste dygnen att han mycket gärna betonar sin egen betydelse för Burnleys framgångar, mer trots än tack vare klubbledningen i vissa fall, samt inte drar sig för att hinta om att Burnley kan få klara sig utan honom.

Positionerandet bakom det där är inte särskilt svårtolkat. Sean Dyche sänder både till Burnleys nuvarande ägare och möjliga ägare en mycket tydlig signal om sitt eget värde och betydelse för Burnley. Han har självfallet inte fel i det. Samtidigt är det en sak som fotbollen rimligtvis har lärt oss vid det här laget, att ingen är oersättlig. En annan sanning är också att Burnley förmodligen har fler alternativ att ersätta Dyche med än vad Dyche har alternativ att ersätta Burnley.

Särskilt om Burnleys resultat den här säsongen inte tämligen snart börjar förbättras. En poäng på fem omgångar är inte lysande. De var nära en poäng mot Tottenham i måndags. Lyckas de bättre mot Chelsea i eftermiddag?

Någon negativ målskillnad är det för all del ännu inte aktuellt att prata om för Reading, som efter åtta omgångar i EFL Championship alltjämt är obesegrade, ligger etta i tabellen, sex poäng före Bournemouth på andra plats, och med sju poäng ned till uppflyttningsstrecket. På dessa åtta matcher har Reading gjort 15 mål, vilket är nästan två mål per match, och släppt in endast tre, vilket är mindre än ett mål varannan match.

Ändå lyckas Reading få både experterna och statistikerna att klia sig i huvudet igen, precis som Huddersfield för några år sedan. Den avancerade matchanalysen (xG) visar nämligen att Reading borde ha gjort 6,2 mål på dessa åtta matcher. Händelsevis precis lika många mål som de borde ha släppt in på dessa åtta matcher, det vill säga 6,2 mål i baken. Reading överpresterar alltså förväntad målskillnad med tolv mål.

Ett sätt att se på det där är naturligtvis att det borde oroa Reading en aning. Glädjande så klart att de presterar så start i inledningen, men sannolikhetens lagar dikterar på samma gång att det inte riktigt kommer kunna hålla i sig över en hel säsong. Vilket i så fall skulle innebära att Readings säsong tappar i tempo. Så kan det för all del mycket väl bli, men vi ska kanske inte heller ta för givet att det måste bli på det viset.

Exempelvis vet vi ju sedan tidigare att xG-statistiken styrs väldigt mycket av volym, och att chansernas kvalitet inte alls har riktigt samma utslag. Vad xG grovt uttryckt alltså mäter, eller i alla fall fäster väldigt stor vikt vid, är mängden chanser. Vi ser däremot om och om igen att xG-statistikens prediktiva förmåga tar stryk av enskilda lag som antingen skapar väldigt bra chanser, eller släpper till väldigt farliga chanser.

Vi ser en antydan till detta mönster för Reading. Reading skapar kanske inte väldigt många chanser jämfört med ligans genomsnitt, men de skapar relativt sett många mycket bra chanser. Bakom chanserna som Reading släpper till ser vi framför allt en tämligen hög volym av chanser, men väldigt få av dessa chanser är väldigt farliga chanser. Detta kan vara en tung förklaring varför Reading ”överpresterar” hittills den här säsongen.

Individuell spelarkvalitet är en annan faktor som kan få ett lag att överprestera gentemot statistikens förväntade mål framåt och bakåt. Ett kännetecken för väldigt bra spelare är just att de gör betydligt fler mål än förväntat, eller kanske rättare sagt att de har en hög förmåga att göra mål från lägen utan särskilt höga xG-värden. Väldigt bra spelare bidrar alltså med en sorts magi in i systemet, och sådan magi är svår att räkna på.

Reading har just en sådan spelare i Lucas João, deras portugisiska forward. João tillbringade fyra år med Sheffield Wednesday som präglades av skador, av ojämn form och av tveksam arbetsvilja och attityd. Även Joãos första säsong med Reading präglades av skador, men den här säsongen har João inlett närmast magiskt, med fem mål och två assists på Readings fem första matcher.

En sådan spelare kan självfallet göra stor skillnad för ett lags prestationer jämfört med dess tänkta normalfall. Farhågan med Lucas João är förvisso att han hittills under sin karriär har uppvisat väldigt ojämn form, och att hans prestationer inte riktigt kan hålla i sig över en hel säsong. Å andra sidan är João nu 27 år gammal, och har kanske hunnit med att mogna som spelare också. Spelare kan faktiskt utvecklas.

Men den främsta skillnaden med Reading hittar vi kanske utanför planen. Vladimir Ivic är nämligen inte den ende serbiske managern i EFL Championship inför den här säsongen, utan någon vecka eller så innan seriepremiären gjorde Reading klart med Veljko Paunovic, som innan han kom från Reading tillbringat fyra år som manager för Chicago Fire i MLS, och innan dess som förbundskapten för Serbiens olika ungdomslandslag.

Hittills är det kanske lite tidigt att peka på några större taktiska nygrepp som Paunovic har introducerat, han framstår precis som sin landsman Ivic mer som en pragmatiskt orienterad manager. Men vad Paunovic ändå verkar ha adderat till Reading är för det första ett väldigt intensivt träningsschema, men för det andra även en väldigt god stämning i truppen.

Reading tränar alltså hårdare och mer intensivt än vad de egentligen någon gång gjort förut. Alldeles märkligt är det kanske därför inte att Reading också har blivit bättre. Inte minst under landslagsuppehållet körde Paunovic väldigt hårt med Reading, framför allt med att bygga upp spelarnas kondition. Paunovic har uppenbarligen dragit vissa ganska självklara slutsatser gällande Readings möjligheter att orka med en hel säsong.

Landslagsuppehållet kan alltså i någon mening sägas ha fungerat som en sorts extra inlagd försäsongsträning för Reading. Första veckan ägnades åt tuff fysisk och konditionsbaserad träning, av sådan intensitet att spelarna i princip ska ha gått på knänan resten av dagen. Andra veckan var mer tekniskt och taktiskt orienterad träning med fokus på lag och samspel. Ett smart sätt att utnyttja landslagsuppehållet på så klart.

Bättre kondition och fysiskt tillstånd på spelarna minskar risken för skador, men förbättrar även spelarnas återhämtningsförmåga. Det är inte särskilt svårt att se på vilket sätt det kan vara värdefullt för Reading under en säsong som inte bara är väldigt lång, utan därtill ovanligt tajt i spelschemat. Readings bättre kondition gör förmodligen också att de är piggare i slutet av matcherna än vad motståndarna är.

Alltså ska vi nog vänta med att avfärda Reading som någon dagslända. Vinner Reading mot Coventry ikväll öppnar de upp ett försprång om tio poäng ned till uppflyttningsstrecket efter nio omgångar i EFL Championship. Och även om det då återstår fyra femtedelar av säsongen så är det ändå inte ett försprång som går att bara skämta bort.

Readings inledning på säsongen kan nog ha fått en hel del att känna sig som levande frågetecken, men Reading är hittills EFL Championships stora utropstecken!

Om Leicester, återigen allt annat lika, hade spelat i någon annan europeisk liga är det i högsta grad troligt att de hade varit en regelbunden deltagare i Champions League. Den kvaliteten har de. I så fall hade de förmodligen värderats på ett helt annat sätt än hur de värderas idag, även om de trots detta värderas rätt högt. Men det hade nog i så fall varit rimligt att tro att det då skulle pratas om Leicester som det idag pratas om t ex Dortmund, Napoli, Marseille, Atlético Madrid, Valencia eller Sevilla.

För all del var det Atlético Madrid som för några år sedan försökte beskriva sig som La Ligas motsvarighet till Leicester, men det var väl mest ett exempel på antingen extremt svag självinsikt eller på ett rätt skamlöst och inte helt uppriktigt sätt att framställa sig själva på ett betydligt mer sympatiskt sätt än vad de egentligen förtjänar. Atlético Madrid betalar några av fotbollsvärldens allra högsta löner. Det finns just ingenting Leicester-liknande över dem.

I själva verket är det väl mellan just Leicester och Sevilla det går att hitta de tydligaste och mest substantiella parallellerna. Båda klubbarna befinner sig i ett hyfsat klart resursmässigt och institutionellt underläge i sina respektive ligor. Leicester gentemot i alla fall de sex engelska storklubbarna. Sevilla gentemot Barcelona, Real Madrid och Atlético Madrid. Båda klubbarna har däremot lyckats käfta med etablissemanget genom att vara bättre och smartare än dem på scouting, analys och rekrytering av spelare.

Självfallet kommer några inte tycka om parallellen. Dessa kommer säkert och för all del med viss rätt hänvisa till Sevillas sex vinster i Europa League och deras extremt positiva facit där. Men Europa League är trots allt bara Europa League, och Sevilla har å sin sida inte varit i närheten av att vinna någon ligatitel i modern tid, vilket Leicester trots allt har gjort. Sevilla har dessutom aldrig gått längre i Champions League än Leicester, och när Leicester tog sig till kvartsfinal var det just Sevilla de besegrade på vägen dit.

Att efterapa Sevillas sex titlar i Europa League blir naturligtvis svårt, men skälet både till parallellen och till rubriken är ändå en fundering kring vad Leicester faktiskt kan lyckas med i Europa League, både den här säsongen och kommande säsonger. Att Leicester skulle kunna göra något större avtryck i Champions League känns orealistiskt. Det är ju ärligt talat svårt nog för dem bara att ta sig till Champions League regelbundet. Men Europa League är en turnering de borde kunna göra sig hemmastadda i.

Till saken hör ju också att Leicester av viss hävd också är ett relativt starkt cuplag. Tre gånger har Leicester vunnit Ligacupen exempelvis, och ytterligare två gånger har de tagit sig till final i Ligacupen. Leicester har aldrig lyckats vinna FA-cupen, men fyra finaler genom åren är inte något dåligt facit i sig. Europeiskt cupspel borde i själva verket passa Leicester väldigt väl. Då tänker jag både taktiskt samt sett till spelarmaterialet, och klubbkulturellt.

Att prata om favoriter att vinna Europa League är ju väldigt tidigt i nuläget, när vi befinner oss blott i gruppspelets andra omgång. Det är så väldigt mycket som hinner hända innan faktiska favoriter börjar utmärka sig i turneringen. Men tittar vi på Europa Leagues uppställning som den ser ut just nu så är det sannerligen inte många klubbar som skulle kunna betraktas som favoriter före Leicester. Roma, Bayer Leverkusen, Napoli, Milan? Svaret på samtliga som mest kanske.

Jämför vi Leicester med de båda andra engelska klubbarna i Europa League, Arsenal och Tottenham, blir det kanske på sätt och vis tuffare. Men Leicester slutade före båda dessa lag i ligan förra säsongen, besegrade alldeles nyss Arsenal på Emirates. Möjligen skulle jag hålla både Arsenal och i större utsträckning Tottenham som favoriter mot Leicester i ett slutspelsmöte, men bara knappt. Detsamma gäller förmodligen de klubbar som får anses troliga att ramla ned från Champions League.

Kasper Schmeichel, Jonny Evans, Jamie Vardy, James Maddison, Ricardo Pereira, Wilfred Ndidi, Youri Tielemans, Dennis Praet, Timothy Castagne, Cengiz Ünder, Ayoze Perez med flera. Leicester har en både namnkunnig och väldigt kompetent spelartrupp. Det är ingen tillfällighet att Leicester befinner sig där de gör i Premier League. Kanske borde de i själva verket, om det här hade varit en rättvis värld,  ha spelat i Champions League den här säsongen. Men nu spelar de alltså i Europa League.

Leicester fick den tuffaste gruppen av de engelska klubbarna. Leicester inledde förvisso övertygande med en 3-0-seger hemma mot Zorya Luhansk, men både AEK Aten och Braga är potentiellt tuffa motståndare. I synnerhet Braga som har presterat starkt i Europa League de senaste säsongerna. En vinst borta mot AEK Aten ikväll skulle ge Leicester ett väldigt starkt utgångsläge inför de kommande två matcherna mot just Braga i gruppspelet.

Fastän Leicester har ett lag starkt nog att vinna cuptitlar både i England och i Europa har det varit en frustrerande upplevelse att följa Leicester i cupspelet under åren efter deras bragdartade ligatitel. Upplevelsen har helt enkelt varit att Leicester sällan riktigt har kört plattan i mattan för att vinna de där cuperna. Vilket ärligt talat är rätt synd eftersom det hade kunnat få myten runt Leicester att växa, och verkligen förstärka intrycket att den där ligatiteln nog inte var riktigt en så stor tillfällighet som många verkar vilja tycka.

Leicester har för all del visat de här senaste åren att det inte bara var en tillfällighet. De käftar med etablissemanget. Och skulle Leicester lyckas gå hela vägen och vinna Europa League den här säsongen, eller kommande säsonger, så vore knappast det heller någon tillfällighet.

Kan Sevilla så kan självfallet också Leicester!

Vill man vara petig skulle man självfallet kunna säga att Frank Lampard naturligtvis har helt rätt, han behandlas onekligen annorlunda. Men Lampard menade knappast att han på något sätt favoriserades av media, snarare tvärtom. Att eftersom han är engelsk till sin nationalitet så får han utstå tuffare kritik, mer nedsättande kommentarer och blir mer ifrågasatt än andra managers.

Svårt att säga om det är självbilden som är skev hos Lampard här, eller om det kanske bara är så att kritik alltid upplevs som betydligt värre för den som utsätts för kritiken, och alltid som värre än den kritik som riktas mot andra. Om det är i huvudsak det senare alternativet så säger det kanske något lätt oroväckande om Lampards förmåga att ta kritik, och kanske framför allt hans förmåga att hantera kritik.

Kritiken är väl dessutom i någon utsträckning motiverad. Och om man som utomstående betraktare skulle säga något om medias bevakning av Frank Lampard så inte tusan är det att media har varit tuffare än normalt mot Lampard. Snarare tvärtom, att problemen med Chelsea inte alls har fått samma uppmärksamhet som de kanske borde ha fått, och att tonerna runt Lampard har varit betydligt mer positiva än vad enbart resultaten motiverat.

Låt oss formulera exakt samma sak på ett helt annat sätt. Nämligen så här: Om en utländsk manager hade uppnått exakt samma resultat med Chelsea, utifrån exakt samma förutsättningar som Lampard har jobbat med, så hade kritiken mot denne manager varit betydligt tuffare. Det hade skrivits mängder med krönikor om huruvida denne manager verkligen var rätt person för jobbet.

Dessa krönikor eller artiklar hade självfallet kunna landa både på rätt eller på fel eller någonstans däremellan, men en hel del av dem hade landat på fel, och bara det faktum att dessa krönikor alls skrivs hade självfallet varit ett sorts ifrågasättande bara det. Frank Lampard är inte särskilt utsatt eftersom han är ensam engelsk manager. Frank Lampard är särskilt skyddad eftersom han är ensam engelsk manager.

Vad som kanske får Frank Lampard att känna som han gör är att kritiken den här säsongen faktiskt är tuffare än vad den var förra säsongen, då han i princip inte behövde utstå någon kritik alls. Under sin första säsong kunde Lampard så klart gömma sig bakom dels att det faktiskt var hans första säsong, dels att många gav honom lite av ett frikort på grund av Chelseas transferförbud, vars betydelse nog överdrevs rätt rejält.

Nu är det inte längre Lampards första säsong. Dessutom lever Chelsea inte längre under något transferförbud. Tvärtom har Chelsea spenderat enorma pengar på många nya spelare inför den här säsongen. Många varnade naturligtvis för att krav och förväntningar på Lampard och på Chelsea därmed ofrånkomligen skulle öka. Vilket betyder att också kritiken ökar när inte dessa krav och förväntningar uppfylls.

Två vinster på sina sex första ligamatcher, förlust mot Liverpool och olyckligt tappade poäng både mot West Brom och Southampton. Endast 0-0 senast mot Man Utd, en match där Lampard tydligt spelade för att inte förlora i första hand. Många har nog insett att pratet om en titelstrid inte var väldigt realistiskt. Utslagna ur Ligacupen av Tottenham, och bara 0-0 på hemmaplan mot Sevilla i första gruppmatchen i Champions League.

Knappast någon kanonstart på den här säsongen för Chelsea. Definitivt inte så bra som många nog hade hoppats på, och en hel av dem förväntat sig. Kanske är det i själva verket inget särskilt bra läge för Frank Lampard att börja oja sig över att bli särbehandlad för att han får kritik. Istället vore det kanske ett desto bättre läge för Lampard att fixa en vinst mot Krasnodar ikväll i Champions League.

Ole-Gunnar Solskjaer verkar sina egna biffar med media för närvarande. Och Solskjaer borde väl rimligtvis vara en av eller kanske den manager bland de sex storklubbarna som undrar vad det egentligen är Lampard har rökt för något olämpligt. Solskjaer hade nog väldigt gärna bytt plats med Lampard i fråga om medias bevakning. Liksom Lampard förmodligen krypit ihop i fosterställning om han fått utstå kritiken Solskjaer fått ta.

Men för Solskjaer verkar biffen den här gången framför allt handla om Donny van de Beek, och det kanske lite märkliga faktum att van de Beek på sex ligamatcher, tre matcher i Ligacupen och en match i Champions League, fått så märkligt lite speltid. Det har redan börjat pratas om att värvningen är misslyckad, att van de Beek gjort ett misstag som skrev på för Man Utd och så vidare.

Vilket å ena sidan kanske är en aning förhastat. Å andra sidan imponerar väl kanske heller inte Solskjaer i sina svar där han motiverar sina laguttagningar med att det är en lång säsong, att Man Utd nu vill utmana om titlar, och att van de Beek därför kommer att spela mer senare under säsongen. Det må vara en lång säsong, men det förklarar inte särskilt väl varför det inte alterneras mellan spelarna redan nu.

Snarare är det kanske så, precis som det kändes vara fallet redan förra säsongen, att Solskjaer har sin huvudsakliga startelva av spelare som han tror på och känner något slags förtroende för. Och han är väldigt ovillig eller kanske för otrygg för att rubba på denna startelva, annat än om han verkligen måste. Och van de Beek råkar helt enkelt ännu inte ingå bland dessa spelare för Solskjaer.

Precis som kanske var fallet redan förra säsongen så brottas Solskjaer med pressen av att få med sig resultaten, för att hålla snacket om att bli sparkad från dörren. Alltså klamrar han sig fast vid en särskild startelva för att det är tryggast på kort sikt. Samtidigt riskerar det sätta krokben för laget på längre sikt, just det mer långsiktiga perspektiv Solskjaer samtidigt försöker få oss att tro är anledningen varför van de Beek spelat så lite.

Vinsten mot PSG var ett av de där kortsiktiga resultaten som nog hjälpte till rätt rejält att mota sparken i grind för Solskjaer. Det var en oväntad vinst, om än inte därför någon oförtjänt vinst. Men ikväll måste Solskjaer och Man Utd visa att det var mer än en fluke, mer än ett undantag, genom att vinna hemma mot RB Leipzig. Ett lag som ännu inte har förlorat den här säsongen, och som för stunden leder Bundesliga.

Men, eftersom det inte är Bayern München, ändå en match som Man Utd rimligtvis bör förvänta sig att vinna. Men ett lag som efter tre hemmamatcher i ligan har 2-9 i målskillnad på Old Trafford kanske inte bör förvänta sig så mycket.

Den lite mer vettiga sidan av det där argumentet går kanske ut på att Man City saknar den europeiska erfarenheten och kompetensen. Men det är ingen särskilt stor del utav det där grumliga resonemanget och dessutom är det en del som nog egentligen blir allt mindre relevant för varje år som går. Men vad man kan säga är att det är liksom inte onormalt att det kan ta ett tag för ett lag att växa in i Champions League.

Chelsea tog nästan tio år på sig efter Roman Abramovich ankomst att vinna Champions League deras hittills enda gång. Man Utd kämpade och slet rätt länge under sin storhetstid innan de äntligen lyckades ta sig hela vägen. Barcelona och Juventus är två jätteklubbar som historiskt haft väldigt svårt att vinna Champions League. Till och med Real Madrid, som vunnit mest av alla, har haft långa perioder under vilka de inte vunnit.

Att göra alltför stor sak av att Man City under dessa tio år inte vunnit Champions League riskerar alltså bli rätt tramsigt. Det är för det första inte onormalt jämfört med andra klubbar vilka vi knappast skulle kunna anklaga för att inte kunna vinna Champions League bara därför. Och för det andra så är och förblir Champions League trots allt en cup, med allt vad det innebär med tillfälligheters och små marginalers betydelse.

Skulle man fråga en viss grupp av Man City-supportrar så kanske förklaringen varför Man City inte vunnit Champions League vara betydligt mindre komplicerad än så. Det hela är så klart föga mer än en neslig komplott genom vilken UEFA tillsammans med det europeiska klubbetablissemanget kolluderar för att se till att Man City inte vinner. Supportrar gillar sina offerkoftor, det är inget nytt med den saken.

Exakt hur UEFA och de europeiska storklubbarna ordnade så att Man City förlorade mot Lyon i kvartsfinalen i somras är kanske en aning oklart. Men kanske ska man inte ta den där typen av uppfattningar på större allvar än man tar de uppfattningar från rivaliserande supportergrupper som gillar att skadeglatt frottera sig i påståendet att Man City inte kan vinna Champions League. Vilket enligt dem är ”sant” så länge de inte gjort det.

Ett annat och kanske mer konstruktivt fokus vore kanske att fundera över anledningar varför Man City faktiskt kan vinna Champions League, och varför de kan vinna Champions League den här säsongen mer specifikt.

Man City är ett av Europas bästa lag!

Vad man än råkar anse om Man City påstådda förmågor att vinna Champions League så är de ändå, både på pappret och fotbollsplanens gräs, ett av Europas allra bästa lag. Varje säsong har de en viss procentuell chans att vinna Champions League, precis som alla andra lag. Någon gång måste ju lyckan rent matematiskt även stå dem bi.

Även i relativa termer känns det som en aktuell punkt. Det finns naturligtvis ett gäng andra klubbar som också kan vinna Champions League, men det är få om ens något av de lagen man tittar på och tänker att de är särskilt mycket bättre än Man City. Kanske är läget i det avseendet tvärtom relativt gynnsamt just nu för Man City.

Champions League är det som Man City ännu inte har vunnit!

Vissa skulle kanske mena att just detta är vad som talar mot Man City, att de till skillnad från de huvudsakliga konkurrenterna i Europa inte har erfarenheten som klubb av att faktiskt gå hela vägen och vinna turneringen. Jag skulle likaväl kunna tänka mig att peka på den rakt motsatta tolkningen av samma fenomen.

Man City har vunnit allting under deras stora år under Pep Guardiola, och dessutom vunnit nästan allting flera gånger. Men alltså inte Champions League. För ett lag som rätt tydligt har börjat bli lite mätt inte minst i ligaspelet så borde det tvärtom vara desto lättare att verkligen fokusera maximalt just i Champions League.

Motivationen borde alltså vara på topp för Man City i Champions League.

Ingen väntar sig längre riktigt att Man City ska vinna Champions League!

Halvt rimligt och halvt orimligt har det alltid funnits en slags förväntan att Man City ska vinna Champions League. Dessa förväntningar har ökat i omfattning sedan Pep Guardiola kom till Man City, en anställning som naturligtvis gjordes med den uttalade ambitionen att vinna Champions League.

Det där kan självfallet ha jobbat mot Man City i hög utsträckning, och kanske även jobbat mot Guardiola i någon utsträckning. Men nu känns det som att det har gått några år, och Man City har till synes fallit ned lite från sin främsta peak under Guardiola, att folk kanske inte längre riktigt väntar sig att Man City ska vinna Champions League.

Om Man City skulle vinna Champions League med Pep Guardiola så hade det kanske varit mer logiskt om de gjorde det för två-tre år sedan, när de var som allra bäst. Skulle de göra det nu, när Man City synligt har blivit svagare och mer sårbara, så känns det på något sätt kontraintuitivt.

Säsongen är naturligt oförutsägbar!

Det är en märklig säsong vi befinner oss i och som vi har framför oss. Det har vi märkt inte minst i Premier League, men samma fenomen dyker så klart upp även i den europeiska fotbollen. Känslan är att det kan gå lite hur som helst den här säsongen, att utfallet är oförutsägbart.

Det kan så klart diskuteras om det egentligen talar för eller mot Man City. Vad som talar mot är att det potentiellt skapar ännu fler möjliga konkurrenter om att vinna Champions League. Vad som talar för är kanske att tidigare års strukturer, som man menat har jobbat mot Man City i Champions League, den här säsongen inte finns där på samma sätt.

Gruppen visar att Man City har tur med lottningen!

Ska man vinna Champions League måste man slå de bästa lagen brukar det sägas. Och det finns väl en viss sanning i den saken, men det är också ofrånkomligen så att det finns rätt stort utrymme att ha mer tur i lottningen än andra lag. Det finns några rätt tydliga exempel på det de senaste fem-sex åren.

Nej, grupplottningen avgör inte om något lag kommer vinna Champions League eller ej. Men någon form av koppling till kvällens match bör väl ändå försöka göras. Man City hade åtminstone tur med lottningen av gruppspelet där de ställs mot inte överdrivet starka motståndare som Porto, Olympiakos och kvällens motståndare Marseille.

Vinst mot Andre Villas-Boas Marseille ikväll och Man City har, efter vinsten mot Porto i den första gruppomgången, gett sig själva en väldigt stark position i gruppen, och borde kunna spela hem slutspelsplatsen redan mot Olympiakos i de två kommande omgångarna.

Därefter är det vidöppet för Man City att vinna Champions League!

Exakt hur bra är då egentligen Danny Ings? Att göra så många mål för ett lag som Southampton är naturligtvis i högsta grad berömvärt, i synnerhet då en annan anfallare som Pierre-Emerick Aubameyang konsekvent geniförklaras för att göra färre mål inklusive straffar än Ings för ett lag som Arsenal. Om vi skulle utgå från det sättet att tänka vore kanske Ings Premier Leagues just nu bästa anfallare.

Ändå känns det som en rätt överdriven uppfattning. Danny Ings är ofrånkomligen en mycket bra anfallare, men det känns ändå förhastat att här och nu prata om honom som en av Premier Leagues bästa anfallare. Självfallet beror det helt och hållet på hur många man räknar in i den kategorin. Räknad man å andra sidan in alltför många så är det ju däremot inte längre någon meningsfull utmärkelse.

Danny Ings gjorde sig ett namn i Premier League med Burnley i mitten av 2010-talet. En säsong med Burnley i Premier League fick Liverpool att öppna plånboken. Ings tid med Liverpool förstördes av två allvarliga knäskador, och efter tre säsonger med Liverpool, så flyttade Ings istället till Southampton, första säsongen på lån. Men har man varit anfallare i Liverpool brukar det leda till rätt pompösa omdömen om spelaren i fråga.

Vilka är åtta anfallare i Premier League som är bättre än Danny Ings? Frågetecknet finns i rubriken för att lämna det öppet om det faktiskt finns åtta bättre anfallare i Premier League än Ings, och anser man inte det vore det ju intressant att veta var på listan man i så fall skulle placera Ings. Begreppet anfallare begränsas till att betyda renodlade anfallare, och inkluderar alltså inte mer specifika forwards.

(8) Roberto Firmino

Är inte en målskytt på samma sätt som kanske Danny Ings och flerparten på den här listan, men Firmino gör ändå mål samtidigt som han är en väldigt viktig faktor varför andra spelare i Liverpool gör mål. Att han inte gör så många mål betyder att många alltid kommer underskatta vad Firmino gör på fotbollsplanen, men begriper man fotboll förstår man bättre än så. Ovärderlig spelare att ha i sin anfallslinje, och jag tvivlar på att Jürgen Klopp skulle byta ut Firmino mot någon annan spelare i världen.

(7) Timo Werner

Är för all del helt ny i Premier League, och började kanske inte spruta in mål det första han gjorde för Chelsea. Men målen såg alltid ut att vara på väg att komma och har nu också börjat komma. Men även om så inte var fallet så vet vi vad Werner klarade av i Bundesliga för RB Leipzig, och det gör man inte om man inte är en anfallare av mycket hög kvalitet. Det fanns kort sagt ett väldigt gott skäl varför Chelsea betalade dyra pengar för att köpa Werner.

(6) Marcus Rashford

De enda som Rashford förmodligen oroar och bekymrar mer än konservativa brittiska politiker för närvarande är förmodligen motståndarförsvarare. Rashford är förmodligen den just nu enda anfallaren i Man Utd som jag känner kan gå in oavsett match och oavsett motståndare och slita dem i stycken, precis så som anfallare i världsklass faktiskt förväntas kunna göra. Det finns en rätt god anledning varför en klubb som PSG är och nosar på Rashford.

(5) Jamie Vardy

Vardy är inte en häst med många tricks, men de tricks den hästen ändå klarar av gör hästen å andra sidan väldigt bra. Vi har nog inte sett särskilt många anfallare i Premier League under de senaste 10-20 åren som faktiskt är bättre, skarpare och mer kliniska i sitt målskytte än vad Vardy är. Det är ingen hemlighet vad det är Vardy gör på fotbollsplanen men han gör det samtidigt så bra att det ändå är väldigt svårt att sätta stopp för. Har visat hög kvalitet och konsistens över många säsonger nu.

(4) Raul Jimenez

Personligen hade jag nog föreställt mig att Wolves skulle få svårt att behålla Jimenez inför den här säsongen. Men kanske var det en sådan sommar där det var svårt för sådana här spelare att byta klubb. Men andra klubbars förlust är i så fall tveklöst Wolves vinst. Jimenez är en anfallare av allra högsta kaliber som skulle kunna spela för vilken som helst av världens största klubbar utan att det skulle kännas det minsta konstigt. Bra både på att ta och skapa målchanser.

(3) Pierre-Emerick Aubameyang

Arsenals primära målskytt och fokus i anfallsspelet. Har onekligen motsvarat sitt väldigt goda renommé under sina år med Arsenal, och har bidragit inte bara med många mål, inte bara med viktiga mål, utan som vi sett även med ett ledarskap som Arsenal saknat sedan lång tid tillbaka. Aubameyang är onekligen en anfallare av världsklass, och det är väl egentligen bara mest märkligt att vi aldrig fått se honom i ännu större sammanhang än Dortmund och Arsenal.

(2) Sergio Aguero

Om vi skulle betrakta 2010-talet som en helhet kan det knappast råda någon som helst tvekan om att Aguero har varit Premier Leagues bästa anfallare under dessa år. När vi nu befinner oss precis i början av 2020-talet så är Aguero fortfarande en av Premier Leagues bästa och viktigaste anfallare. Det räcker att se vad Agueros skada har betytt för Man City både i slutet av förra säsongen och början av den här säsongen för att förstå vad han fortfarande har för kvaliteter.

(1) Harry Kane

José Mourinho verkar ändå ha fått god ordning på Tottenham och ett stort skäl varför han verkar ha lyckats med det är att han har fått fart på Kane igen. Det har varit några jobbiga år både för Kane och för Tottenham, både spelaren och laget har känts trötta och slitna. Men Kane som tog Premier League med storm under 2010-talets andra halva visar för närvarande att ryktena om hans undergång var våldsamt överdrivna. I sitt samspel med andra spelare i Tottenham är Kane just nu Premier Leagues bästa anfallare.

Omgångens kalkon: Raheem Sterling, Man City. Möjligen en smula orättvist, men det är en omgång när inga riktiga kalkoner har vågat visa sina trynen. Sterling hade en riktigt svag match för Man City, trög och ineffektiv, och var ett stort skäl varför Man City trots massor av bollinnehav aldrig kändes särskilt farliga.

Omgångens manager: Ralph Hasenhüttl, Southampton. Southampton var kanske det första laget den här säsongen som fick Everton ur rytmen och fick Everton att nästan se dåliga ut. Southampton blev första laget att vinna mot Everton, och det var liksom aldrig något snack om saken.

TRE TAKEAWAYS:

Uddlöst och idélöst Man Utd! Frank Lampard hade uppenbarligen bestämt sig för att den här matchen var viktigare för Chelsea att inte förlora än att inte vinna. Alltså valde han en betydligt mer konservativ matchplan än normalt. Problemet är att detta till synes räcker för ett något så när kompetent fotbollslag för att Man Utd helt enkelt inte ska lyckas göra mål på dem. Det finns en brist på fantasi och systematik i Man Utds offensiv som inte har med spelarna att göra utan med kvaliteten på lagets spelidé.

Prettomanagerna presterar! Marcelo Bielsa coachar hem en 3-0-seger mot dittills obesegrade Aston Villa och Ralph Hasenhüttl mastermindar Southamptons 2-0-vinst mot ligaledarna Everton. Samtidigt så leder trots allt Everton ligan med Carlo Ancelotti som manager. Det var en bra omgång för Premier Leagues prettomanagers, de här som det är jäkligt coolt och inte så mycket mainstream att beundra. Något visar detta även på hur väldigt jämn ligan är för närvarande.

Reality check för Arsenal! Säsongen har balanserat på en skör tråd för Arsenal så här långt. Vinster mot motståndare de förmodligen skulle vinna, men inga övertygande vinster precis. Förluster mot motståndare mot vilka Arsenal rimligtvis borde förlora. Mot Leicester hade Arsenal chansen att visa mot en direkt konkurrent vad de ville med den här säsongen. Spelmässigt var det mixade resultat, en bra första halvlek följdes upp av en svagare andra halvlek, men till slut var det lite typiskt nog Leicester som vann matchen.

J.R.

Leeds. Aston Villa har lyckats ta flera lag med överraskning hittills under säsongen, men Leeds hade uppenbarligen scoutat dem väldigt väl. Kanske är det inte att förvånas över när det gäller just Leeds och Marcelo Bielsa. Vi har sett stora segrar hittills den här säsongen som i hög grad har känts som tillfälligheter, i viss utsträckning i alla fall. Men det här var ingen tillfällighet. Tvärtom kändes det som om Leeds visste precis vad de skulle göra och genomförde det närmast till perfektion.

CLIFF BARNES

Fulham. Siffrorna smickrar onekligen Fulham, och det är ju ingen kul sak att säga när siffrorna visar 1-2 hemma mot Crystal Palace. Matchbilden var nog snarare annars närmare 0-3 eller 0-4. Fulham har hittills tagit en poäng på sex omgångar, och det är en av de svagaste poängskördarna på länge. Sheffield United har tagit lika få poäng, men till skillnad från Sheffield United så finns just inga tendenser att Fulhams resultat kan vara på väg att vända.

OMGÅNGENS MATCH:

Southampton 2-0 Everton. I vad som var en ganska trist och trälig omgång, i synnerhet med den här säsongens mått mätt, så känns det ändå som om den här matchen hade störst värde både underhållningsmässigt och intressemässigt. Det var två bra lag som möttes på St Marys, även om inte båda lagen hade en riktigt lika bra dag. Ren taktiskt en väldigt väl genomförd match av Southampton.

BTW

Tog bara sex omgångar för Arsenal att kunna pusta ut den här säsongen!

Ändå rätt fascinerande hur magert med speltid det har hunnit bli för Donny van de Beek efter fem omgångar plus cupväxel.

Ännu en höjdarhelg för VAR!

Efter tre matcher har Man Utd 2-9 i målskillnad på Old Trafford.

Min slutsats är förmodligen den rakt motsatta. Arsenal hade ett stort, gigantiskt Mesut Özil-problem, som de brottats med den bättre delen av åtminstone tre-fyra år, men med Arsenals och Artetas beslut att placera honom helt och hållet utanför spelartruppen så menar jag att Arsenal tvärtom inte längre har något Mesut Özil-problem. Visst, det kommer så klart tjattras om motiv, förklaringar och konspirationer hit och dit i media och på sociala medier, men det går också att strunta i.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2020/10/09/mesut-ozil-ar-inte-langre-en-arsenalspelare/

Mer eller mindre varenda manager Mesut Özil har haft under sin karriär har vid något tillfälle blivit förbannad på Özils bristande engagemang och ansträngning. Det har varit ett återkommande fenomen som blivit allt värre med åren. Özil har varit som allra bäst sporadiskt bra för Arsenal under sina sju år med klubben, och de senaste åren har varit direkt katastrofala i alla avseenden. Absolut ingen rationellt tänkande människa kan egentligen bli det minsta lilla förvånad över Artetas beslut.

Sedan finns naturligtvis det koppel av fanboys som till synes håller mer på Mesut Özil själv än på klubben han råkar tillhöra. Dem är det naturligtvis rätt lätt att lura i att Özil vore utsatt för någon slags politisk komplott. Özil är petad på grund av sitt stöd för uighur-muslimerna i Kina, fastän han hann med att spela hela 13 ligamatcher efter sina uttalanden. Mikel Arteta ljuger enligt dem när han uttryckligen och gång på gång förklarar både tydligt och brutalt exakt varför han valt att peta Özil.

Egentligen oavsett vad man anser om Mesut Özil och dennes situation i Arsenal så borde man ändå kunna vara överens om att situationen har varit ett problem för Arsenal. Det har klart och tydligt skurit sig mellan klubb och spelare, vart än problemet ligger eller vems än felet är. Att hantera, lösa eller eliminera det problemet borde alltså vara önskvärt för alla som håller på Arsenal, egentligen oavsett om problemet blir löst på det ena eller det andra sättet.

Mikel Arteta har alltså valt det andra sättet. Jag kan knappast klandra honom för den saken. Han försökte åtminstone lösa problemet på det ena sättet först men bedömde att det inte fungerade och inte skulle komma att fungera. Arsenal har varit en soft touch under mycket lång tid, klubbens standards har gradvis sjunkit på ett sätt som har fått Arsenal att sjunka allt längre nedåt i den engelska hierarkin. Arteta ska hyllas, inte häcklas, för att vilja återupprätta dessa standards.

Men framför allt gör Artetas ställningstagande att Arsenal nu kan gå vidare. Kraft, energi och fokus behöver nu inte läggas på gårdagens problem och surdegar, som Mesut Özil har varit under alldeles för många år redan. Istället kan Arsenal börja lägga sin kraft, energi och sitt fokus på framtiden, på att försöka jobba vidare med att bygga ett nytt Arsenal, ett jobb som åtminstone har fått en positiv inledning, med bland annat en FA-cuptitel att visa upp.

Mesut Özil var aldrig en del av detta nya Arsenal. Det har varit helt uppenbart för alla som har följt de senaste årens olika turer och Arsenals ständiga försök att göra sig av med Özil, eller kanske rättare sagt Özils kontrakt, kanske det dummaste kontrakt en klubb i Premier League någonsin har gett en spelare. Arsenal har försökt komma ut ur det kontraktet långt innan Özil uttalade sig politiskt för övrigt. Bättre då om Özil inte är en del av Arsenals framtid att dra ett streck redan här och nu.

Befriade från detta Mesut Özil-problem kan Arsenal nu börja koncentrera sig helt och hållet på den här säsongen. En säsong som har inletts med både fågel och fisk. Å ena sidan har Arsenal faktiskt vunnit matcherna de så att säga ska vinna, som mot Fulham, West Ham och Sheffield United, om än med större problem än önskvärt. Å andra sidan har Arsenal förlorat både mot Liverpool och Man City när motståndet blev tuffare, om än de samtidigt undvek att som förut bli utspelade.

Återigen är det cupspelet som sätter lite extra krydda på Arsenals tillvaro. Vinsten i Community Shield räknas kanske inte mer än som ett tillbehör. Det är framför allt i Ligacupen där Arsenal har visat på sin numer rätt beundransvärda ovilja att förlora cupmatcher i engelsk fotboll. Efter att något överraskande ha vunnit FA-cupen förra säsongen, mot Man City och Chelsea i de två sista matcherna, har Arsenal redan slagit ut både Leicester och Liverpool på bortaplan i Ligacupen den här säsongen.

Kanske kan man säga att kvällens match mot Leicester hemma på Emirates är säsongens första riktiga värdemätare för Arsenal, en slags indikation både på var Arsenal befinner sig för närvarande och hur säsongen faktiskt kommer arta sig. Om Fulham, West Ham och Sheffield United är matcher som Arsenal rimligtvis bör vinna, liksom bortamatcher mot Liverpool och Man City är matcher Arsenal rimligtvis kan förlora, så är Leicester hemma en match där det faktiskt är lite svårt att säga hur det ska gå.

För all del har Leicester haft några tunga resultat efter en positiv start på säsongen, liksom Leicester brottas med flera rätt tunga skador, men en vinst mot Leicester skulle ändå vara ett starkt besked av Arsenal. En vinst mot en direkt konkurrent om Champions League-platserna, som slutade före Arsenal i ligan förra säsongen, och som efter fem omgångar ligger på exakt samma antal poäng och exakt samma antal vunna och förlorade matcher som Arsenal.

Arsenals första match på många år nu som de kan spela utan att behöva bära runt med ett betungande Mesut Özil-problem på ryggen.

Sant är att det efter landslagsuppehållet plötsligt har börjat gå bättre för Man Utd. Efter att ha förlorat mot Tottenham med 1-6 inför landslagsuppehållet så har de efteråt först vunnit med 4-1 mot Newcastle och sedan alltså med 2-1 mot PSG. Siffrorna blev däremot större mot Newcastle än vad spelet förmodligen motiverade, men däremot ironiskt nog kändes 2-1-segern mot PSG fullt motiverad. Det verkar som om Solskjaer behärskar just den matchbilden relativt väl.

Här dyker då ett vanligt positivt omdöme om Solskjaer som manager upp. Nämligen att han är en bra matchcoach. Vilket kanske ska förstås på två olika sätt. Dels att han är duktig på att sätta upp Man Utd för att neutralisera ett mer spelförande motstånd och straffa det laget med snabba omställningar. Dels att han är duktig på att göra rätt byten vid rätt tillfälle, där exemplet från matchen mot PSG är när han bytte in Paul Pogba, vilket omedelbart gav Man Utd en helt annan kontroll över mittfältet.

För all del är risken för confirmation bias överhängande. Det är lätt att komma ihåg de gånger det faktiskt lyckats, särskilt när det som med Pogba ligger i närtid. Där finns även en mängd matcher från det senaste året där Solskjaer fått kritik för att vara alltför snål eller saktfärdig med sina byten. Vad sedan gäller hans taktiska färdigheter så har det hela tiden varit en blandning av beröm och kritik i han för all del grejar detta med kontringsfotboll, men inte har så många idéer utöver det.

Vi kan se två problem med detta. För det första att det gör Man Utd alldeles för endimensionella och lite för beroende av att motståndaren så att säga spelar dem i händerna. Många gånger behöver Man Utd ta matchen i kragen av egen kraft, men där är de inte lika starka. Detta är det mer praktiska problemet. För det andra att det helt enkelt inte anstår Man Utd att spela en defensivt orienterad fotboll fokuserad på att kontraslå, att det helt enkelt blir dålig fotboll. Detta är det mer principiella problemet.

Om invändningen mot Ole-Gunnar Solskjaer möjligen något förenklat alltså skulle vara att han är alltför defensiv i sin fotboll, vilket möjligen snarare ska förstås som alldeles för begränsad i sin offensiva spelidé, så riskerar invändningen mot Frank Lampard vara den rakt motsatta, nämligen att han är alltför offensiv. Det senare betraktas däremot av många inte som en faktisk invändning. Vilket kanske förklarar varför det råder relativt hög tveksamhet runt Solskjaer, men knappt någon tveksamhet alls runt Lampard.

Fastän Solskjaer arguably har presterat bättre resultat.

Går det då att kritiseras för att vara alltför offensiv? Ja, men det måste ju rimligtvis gå, åtminstone om balansen i spelet så väldigt konkret och direkt leder till att motståndarna ges möjlighet att skapa alltför många chanser, om det därför släpps in alldeles för många mål och det därför tappas alldeles för många poäng. Fotboll handar till sist om att vinna matcher och ta så många poäng som möjligt. Gör man inte det, av ena eller andra anledningen, så gör man sig oavsett anledning förtjänt av kritik.

Chelsea släppte förra säsongen in 54 mål. Så många mål har inte Chelsea släppt in under en och samma säsong i Premier League sedan 1996-97. Räknar vi med insläppta mål den här säsongen har Chelsea på totalt 43 ligamatcher redan hunnit med att släppa in 63 mål, vilket är två mål fler än vad Chelsea släppte in totalt under José Mourinhos tre första säsonger i Chelsea. Att det är ett problem att Chelsea släpper in för många mål är ställt bortom allt rimligt tvivel.

Orsakerna går däremot att diskutera. Frank Lampard har använt olika mer eller mindre kloka sätt att förklara eller bortförklara saken. Allt från att syrligt hävda att Chelsea behövde värva längre backar, mindre klokt, till att mer klokt inflika att Chelsea släppte till färre chanser mot det egna målet än alla lag i Premier League med undantag för Man City. Varför det är på det viset är för all del inte så underligt, Chelsea spelar precis som Man City en fotboll baserad på eget bollinnehav.

Antal chanser mot det egna målet är däremot ett rätt lurigt mått eftersom det inte särskiljer kvantitet från kvalitet. Det vill säga, det säger inte så mycket om hur bra chanser Chelsea faktiskt släpper till. Förväntat antal insläppta mål ger i det avseendet ett bättre mått på saken. Vi vet redan att Chelsea släppte in 54 mål förra säsongen. Chelsea borde ha släppt in 41 mål enligt statistiken för förväntat antal insläppta mål. Vilket betyder att Chelsea släppte in 13 mål fler än vad som var rimligt att förvänta sig.

En väldigt stor differens. I själva verket en av de sämsta differenserna under de senaste fem åren i Premier League. När vi väl vet den saken går det så klart att börja fundera på hur Chelsea faktiskt släpper in sina mål. Här framgår två saker högst tydligt. Å ena sidan är Chelsea väldigt svaga på fasta situationer. Å andra sidan släpper Chelsea in väldigt många mål på motståndarnas omställningsspel. Kruxet är emellertid att Chelsea är inte sämre på fasta situationer under Lampard än vad de var under Maurizio Sarri.

Det nya som har hänt med Chelsea, och som alltså huvudsakligen gör att de istället för att släppa in 39 mål som de gjorde med Sarri som manager släpper in 54 mål (en ökning med 38%) med Lampard som manager, är alltså att de har blivit väldigt mycket mer känsliga för motståndarnas omställningar. Det vill säga Chelsea pumpar på framåt i offensiven samtidigt som de lämnar sig väldigt öppna defensivt. Delvis är detta en fråga om organisation, men grovt uttryckt: Frank Lampard spelar alltför offensivt!

Vilket kanske inte alltid är så väldigt lätt att gå med på. Som sagt, en manager kommer väldigt sällan få någon större kritik för att han spelar en för offensiv fotboll. Det är ju det som många vill se och det har ju under de senaste tio åren till och med blivit en slags svepande ursäkt för bristande resultat, nämligen att man hellre spelar en offensiv fotboll än vinner fotbollsmatcher och titlar gubevars! Som om det faktiskt handlade om ett slags medvetet val snarare än bristande förmåga.

En out har däremot Frank Lampard, nämligen snarare än att ifrågasätta sitt system och sin idé hänga skulden på individuella spelare. Något Lampard rätt klart och tydligt har gjort med målvakten Kepa Arrizabalaga. Att Lampard saknar förtroende för Arrizabalaga har varit helt uppenbart, både i ord och i handling. Värvningen av Edouard Mendy är ett exempel, och det är svårt att undgå känslan av att Petr Cechs inkludering i Chelseas Premier League-trupp säger något om Arrizabalaga det också.

Frank Lampard har för all del en poäng. Kepa Arrizabalaga bär en stor del av skulden bakom Chelseas svajiga försvarsspel i allmänhet och alldeles för många insläppta mål i synnerhet. Redan den här säsongen har Arrizabalaga gjort tre misstag som resulterat i insläppta mål. Hans räddningsprocent förra säsongen om 54,5% är den lägsta som noterats ända sedan den statistiken började samlas in. Men en stor del är fortfarande inte hela sanningen, blott en slags halvsanning.

Ole-Gunnar Solskjaer är alltså alltför defensiv i sin fotboll, och Frank Lampard är alltså alltför offensiv i sin fotboll. Vad det betyder för kvällens match mellan Man Utd och Chelsea känns på något sätt uppenbart. Ett lag som gillar att neutralisera spelförande motståndare med försvarsspel och snabba omställningar möter ett annat lag som vill föra spelet och är känsliga för snabba omställningar. Händelsevis en matchbild vi såg mellan Man Utd och Chelsea flera gånger förra säsongen, utom kanske när det gällde som mest.

Bara att slänga fram åttaårskontraktet till Solskjaer direkt efter matchen med andra ord. Men nu är så klart fotbollen sällan riktigt så enkel och förutsägbar. Framför allt är inte Man Utd riktigt så förutsägbara. Att försöka gissa vad de ska hitta på från match till match lönar sig väldigt sällan. Och däri ligger väl kanske en stor del av det fundamentala problemet!

Säsongen är i sin linda, så det realistiska är naturligtvis att det här kommer hinna med att justeras under säsongen. Aston Villa har vunnit samtliga sina fyra första ligamatcher, och kan ta sin femte raka ligaseger ikväll mot Leeds. Alls inte omöjligt. Men naturligtvis kan inte Aston Villa upprätthålla ett sådant facit över en hel säsong. Men Aston Villas positiva start på säsongen tyder däremot på en betydligt bättre säsong än förra säsongen.

Vad ligger bakom Aston Villas metamorfos? Här finns den enkla förklaringen att det först och främst handlar om tillfälligheter, att vad vi ser råkar vara föga mer än en bra period för Aston Villa och att det inte betyder så mycket mer än så. Här finns en annan förklaring i att Aston Villa har förstärkt spelartruppen under sommaren, och har mer kvalitet på viktiga positioner på planen än vad de faktiskt hade förra säsongen.

En annan tung förklaring kan vara försvarsspelet. Aston Villas stora akilleshäl förra säsongen då de släppte in i genomsnitt 1,76 mål per match, endast Norwich släppte in fler mål än Aston Villa, och de lyckades hålla nollan i endast sex matcher under säsongen som helhet. Under säsongens första fyra matcher har de bara släppt in två mål, färre än något annat lag i ligan, och redan hållit nollan i tre av dessa matcher.

En fjärde mer individuell förklaring skulle kunna vara Ross Barkley, som verkar ha hittat sin plats både i laget och på planen väldigt snabbt. Barkley saknade kanske strukturen under sina år i Everton och i Chelsea hade han alltid svårt att skapa sig själv en plats, men i Aston Villa har han snabbt kommit till sin rätta. Barkley verkar ha återfunnit spelglädjen, och verkar vara en riktigt bra lekkamrat till Jack Grealish.

Allt av detta kommer testas hårt den här kvällen. Leeds är en besvärlig motståndare, och framför allt är Leeds en motståndare som ställer höga krav på det egna lagets metoder och system. Finns det sprickor i Aston Villas fasad så kan vi vara ganska säkra på att Leeds kommer att hitta dem. Om Aston Villa ska kunna betvinga Leeds så kräver det precision och effektivitet i lagets egna spel.

Skulle Aston Villa lyckas vinna mot Leeds finns det kanske fog för Aston Villas supportrar att börja fundera över vad de egentligen har möjlighet att uppnå den här säsongen. Kan de slå lag som Liverpool, Leeds och Leicester så kan de naturligtvis slå vilka lag som helst, och med ett upparbetat försprång i poäng så finns det yta att jobba med. Kanske är inte europeiskt cupspel nästa säsong en omöjlighet.

Under en vanlig säsong hade det nog fortfarande varit klokt att baissa den typen av frågeställningar. Men det här är som vi ser många exempel på inte någon vanlig säsong, utan en säsong med galna resultat och annorlunda förutsättningar. Det är och kommer bli en galen säsong, och i den galenskapen kan även klubbar som Aston Villa slita åt sig sina köttstycken. Alla kort är på bordet helt enkelt.

Visst finns de som klagar på den saken. Superklubbarnas missnöje med sakernas tillstånd är ju välkänt vid det här laget, de skulle helst av allt se att det aldrig fanns någon galenskap över huvud taget, utan att allting var våldsamt förutsägbart, till deras egen fördel naturligtvis. Även supportrar till dessa klubbar gnäller, även om det kanske mest av allt handlar om att de har blivit lite för vana vid att vinna vissa matcher.

Men för de flesta av oss är det ju också både fräscht och underhållande. Ett galet och oförutsägbart Premier League är våldsamt bra TV, det måste man trots allt säga. Vi vet inte riktigt hur den här säsongen kommer sluta där vi annars brukar kunna känna oss rätt säkra åtminstone på huvuddragen i hur säsongen utspelar sig. Det här är en säsong där i princip allting kan hända.

Exempelvis att Aston Villa leder Premier League efter fem omgångar, efter att ha vunnit fem raka matcher.

:::

Back to British var ledordet för Nottingham Forest inför säsongen. Bulken av värvade spelare var brittiska spelare. Det var som om analysen efter förra säsongen var att det saknades spelare som var vana vid den tuffa säsongen i EFL Championship, att man kanske blev en smula soft touch med tidigare fokus på kontinentala och portugisiska spelare.

Back to British blev det snabbt även på managerposten. Det hann med att gå fyra omgångar av säsongen, där Nottingham Forest förlorade alla fyra. Sedan fick Sabri Lamouchi sparken av Nottingham Forests klubbledning och av ägaren Evangelos Marinakis. Lamouchis ersättare blev istället Chris Hughton, onekligen en manager fostrad i den brittiska fotbollens mylla.

Effekten måste beskrivas som försiktigt positiv. Nottingham Forest vann Hughtons första match vid rodret mot Blackburn Rovers, och detta var alltså även Nottingham Forests första vinst den här säsongen. Nästa match blev tuffare. 1-1 hemma mot Rotherham är kanske inte något kanonresultat, men givet att Nottingham Forest hamnade i underläge var det kanske ändå att betrakta som en vunnen poäng.

Matcherna kommer tjockt och snabbt i EFL Championship, och efter matcherna i tisdags och onsdags så är det nu redan på fredagkvällen dags för ett hett rivalmöte och derby mellan Nottingham Forest och Derby County. Matcher som alltid brukar spela stor roll för båda lagen. Kanske ännu mer den här gången när båda lagen har inlett säsongen så väldigt svajigt.

Nottingham Forest sparkade alltså Sabri Lamouchi, men än så länge klamrar sig Derby County fast vid Philip Cocu. Derby County förlorade de tre första matcherna innan de tog en vital seger i den fjärde omgången. Då tänkte man kanske att det var på väg att lätta upp för Derby County och Cocu, men den vinsten har följts upp med två ytterligare förluster.

Efter veckans förlust mot Huddersfield Town kom så den klassiska förtroendeförklaringen för Philip Cocu från Derby Countys klubbledning. Vi har fullt förtroende får vår manager hette det alltså. Jo, men tjena. Den här gången lyckades de knappast själva hålla ett straight face utan var tvungna att lägga till ett stycke om att de såg fram emot att laget skulle börja vinna fler matcher.

Det är väl knappast en överdrift att säga att det nog vore rätt viktigt för Derby County och för Philip Cocu att vinna mot Nottingham Forest ikväll.

Men framför allt är det ju en rätt uppenbar förhandlingsteknik. UEFA ska precis sätta sig ned och diskutera igenom formatet på Champions League under perioden 2024-27, och som är brukligt inför den typen av diskussioner så råkar det nästan alltid dyka upp ett hot om en europeisk superliga, under vilket som helst namn den idén än råkar ha för stunden. Det vill säga ett sätt för de största klubbarna att stärka sina positioner och rycka åt sig ännu mer fördelar för egen del.

Vi har varit här många gånger förut, och därför har jag nog redan sagt det mesta som finns att säga om den här saken. Vad vi kan konstatera är att det från UEFA:s håll redan har vädrats om att utöka antalet lag i Champions Leagues gruppspel, vilket väl känns som ett sätt att försöka jämka samman de många olika önskemålen från alla grupper och intressenter som rycker och sliter i dem för att få sin allt större del av kakan. Det finns ingen anledning att gräva vidare i detta utöver vad som nu redan sagts.

Europa League står istället för dörren. Champions Leagues inte alltför uppskattade fula ankunge till styvbror. Turneringen som UEFA envisas med att göra så lik Champions League som möjligt så att dess särprägel försvinner och dess  underordning görs så väldigt tydligt i den direkta kontrasten mellan de båda turneringarna. Det är ändå en europeisk cupturnering med flera spännande lag såsom Roma, Bayer Leverkusen, Benfica, Napoli, Milan och Villarreal.

Fem brittiska klubbar hittar vi i Europa Leagues gruppspel. Tre engelska klubbar i form av Arsenal, Leicester och Tottenham. Två skotska klubbar i form av de två högst väntade, nämligen Rangers och Celtic. Dessutom en irländsk klubb i form av Dundalk. Ytterligare tolv brittiska eller irländska klubbar deltog men försvann i kvalrundorna till Europa League, men flera av dem gjorde ändå imponerande insatser. Inget engelskt lag åkte dock ut i kvalspelet, även om det bara var Tottenham som deltog.

GRUPP B – ARSENAL
Molde FK
Rapid Wien
Dundalk FC

Visst känns väl detta som en grupp som Arsenal borde klara sig rätt bra i även utan Mesut Özils fantastiska spelaregenskaper. Rimligtvis spelar Arsenal gruppens tuffaste match redan ikväll när de möter Rapid Wien på bortaplan, och vinst där så borde nog Arsenal kunna köra cruise control genom resten av gruppspelet och ändå ta sig vidare till slutspel. Arsenal borde kunna ta det ganska lugnt i det här gruppspelet vilket rimligtvis kommer hjälpa dem i ligaspelet. Prognos: Arsenal vinner gruppen och tar sig med lätthet till slutspel.

GRUPP D – RANGERS
Lech Poznan
Benfica
Standard Liege

Lincoln Red Imps, Willem II och Galatasaray besegrade Rangers för att ta sig till Europa Leagues gruppspel så man får kanske säga att Rangers redan har gjort det bra som tagit sig ända hit. Någon större tur med lottningen hade de kanske inte, åtminstone inte utifrån sina egna förutsättningar. Både Benfica och Standard Liege är bra lag med stor euopeisk cuperfarenhet, och Lech Poznan är inte dåliga de heller. Men Rangers har varit bra i Europa under Steven Gerrard och är kapabla att överraska. Prognos: Rangers slåss om en plats i slutspelet in i de två sista omgångarna.

GRUPP G – LEICESTER
AEK Aten
Zorya Luhansk
Braga

Förmodligen är Leicester den engelska klubben med det tuffaste gruppspelet. Braga är ett mycket kompetent och erfaret europeiskt cuplag, och AEK Aten är inte nödvändigtvis några lätta motståndare de heller. Desto viktigare i så fall att inte slänga bort onödiga poäng mot Zorya Luhansk, så redan ikväll hemma på King Power Stadium blir det viktigt för Leicester att vara på tårna. Men även om gruppen är tuff i relativ mening så är det självfallet en grupp som Leicester ska ta sig vidare från. Prognos: Leicester tar sig till slutspel och tampas med Braga om gruppsegern.

GRUPP H – CELTIC
LOSC Lille
AC Milan
Sparta Prag

Vad har Celtic gjort för att pissa av folket på UEFA:s högkvarter? Frågan är väl om det var möjligt för Celtic att få en tuffare grupplottning än detta. Lille har imponerat i den franska ligan på sistone, även om de för närvarande skakas av interna gräl. Milan är om inte helt och hållet pånyttfödda så åtminstone ett lag som börjar påminna om den klubb de faktiskt har varit. Sparta Prag är samtidigt ett lag med hög teknisk skicklighet och mycket erfarenhet från europeiska gruppspel. Celtic får det tufft. Prognos: Utan hjälp från läktarna får Celtic svårt att överraska och missar slutspelet.

GRUPP J – TOTTENHAM
LASK
Ludogorets
Royal Antwerpen

Lokomotiv Plovdiv, Shkendija och Maccabi Haifa har redan avverkats av Tottenham, vars tajta och krångliga säsongsinledning hade sin förklaring dels i att de slutade sexa i ligan, dels att Arsenal lyckades krångla sig fram till ännu en FA-cuptitel. På det stora hela var det däremot inga problem för Tottenham att ta sig till gruppspelet, och väl där har de nog belönats med vad som måste ses som en enkel grupp. LASK fick toksmisk av Man Utd i våras, Ludogorets har inte mycket att komma med, och Antwerpen känns som ett av de svagare belgiska lagen. Prognos: Tottenham tar sig lätt till slutspel.

Situationen är alltså i grova drag densamma som vanligt. Ett engelskt lag som inte tar sig till slutspel måste nog sägas ha gjort fiasko. Ett skotskt lag som tar sig till slutspel har gjort det rätt bra. Dels på grund av relativa styrkeförhållanden, men den här gången även för att de skotska klubbarna har fått relativt tuffa lottningar.

Nog för att Pickfords tackling på Van Dijk var både vårdslös och onödig, och det är väl klart att han nog borde ha blivit utvisad för den av just det skälet. Men tacklingen var inte heller avsiktlig i meningen att Pickford försökte skada Van Dijk, precis som vi så klart har sett betydligt värre tacklingar än så där gå obestraffade förut. Vi har till och med, tro det eller ej, sett värre tacklingar än så där av Liverpoolspelare gå obestraffade förut.

Alltså hade man möjligen kunnat tänka sig ett mått av förståelse för att sådana här saker trots allt inte bara kan inträffa och inträffar mest hela tiden. Liksom en basic insikt i hur regelverket fungerar vad gäller att bestraffa saker i efterhand kanske inte vore alldeles för mycket begärt innan man idiotförklarar alternativt misstänkliggör allt som rör sig. Men det här är så klart inte en rationell reaktion, utan en hysterisk reaktion på själva utfallet.

Och utfallet är alltså att Virgil Van Dijk förmodligen inte spelar någon mer fotboll under den här säsongen. Vilket självfallet är ett allvarligt bakslag för Liverpool, ingen tvekan om den saken. Van Dijk är en av Liverpools bästa och viktigaste spelare, men kanske framför allt så är han deras bästa spelare i mittförsvaret, en lagdel som redan innan Van Dijks skada gick att betrakta som den kanske tunnaste i Liverpools spelartrupp.

Av den anledningen går det alltså att ha viss förståelse för den oro som skadan på Van Dijk medför. Men samtidigt vore inte Liverpool riktigt Liverpool om inte den oron vreds upp till elva och drogs till mesta möjliga överdrift, om det inte därför var mest synd om dem alla i hela vida världen. Liverpool kan tydligen inte längre vinna ligan utan Van Dijk, Liverpool kan tydligen knappt ens ta sig till Champions League utan Van Dijk.

Jag är för all del inte helt säker på var någonstans det står att det faktiskt ligger till på det sättet. Särskilt under en säsong där det knappast heller är så att Liverpools möjliga utmanare i den där titelstriden precis framstår som defensivt rocksolida de heller. Det är självklart en nackdel för Liverpool jämfört med förra säsongen, men det är knappast en nackdel som behöver vara helt och hållet avgörande.

Mycket av det tror jag däremot går tillbaka till den mytbildning som skapats runt Van Dijks betydelse för Liverpool. Enligt sägnen är det ju nämligen så att först var Liverpool mer eller mindre odugliga på försvarsspel, sedan värvades Van Dijk och därefter var Liverpool plötsligt bäst i världen på försvarsspel. Liverpools uppgradering av sitt eget försvarsspel förklaras helt och hållet med Van Dijks ankomst.

Vilket ärligt talat är en rätt grov förenkling. Visst var det en stor hjälp att Van Dijk kom till Liverpool, men det var inte en värvning som skedde i isolering från andra grepp. Framför allt det taktiska grepp som Jürgen Klopp medvetet genomförde att ge det egna mittfältet en klart mer defensiv balans än förut. Den taktiska reformen var nog i själva verket desto mer betydelsefull för Liverpools kraftigt förbättrade försvarsspel.

Att jag tycker det är på det viset baseras på ett rätt enkelt resonemang. Om Liverpool hade värvat Virgil Van Dijk utan att göra den taktiska reformen så hade lagets defensiv förvisso blivit inkrementellt bättre men inte tillräckligt eller signifikant mycket bättre. Om Liverpool däremot gjort den taktiska reformen, men inte värvat Virgil Van Dijk, så hade lagets defensiv fortfarande blivit betydligt mycket bättre än vad det faktiskt var.

Just det resonemanget gör också att jag inte delar Liverpools supportrars domedagssnack om lagets defensiv efter Van Dijks skada. Jag tror nämligen att Liverpool taktiskt är ett starkare lag än att vara helt och hållet beroende av en enda spelare, och att om det beroendet hade varit så starkt så hade Liverpools framgångar de senaste två åren heller inte varit möjliga. Det är att underskatta Liverpool, och Jürgen Klopp.

Något nedvärderande blir det mot de mittbackar som Liverpool har kvar. Där finns både Joe Gomez och Joel Matip, knappast ett dåligt mittbackspar. Dessa två kompletteras av två unga spelare i Nathaniel Phillips och Sepp van den Berg, och det här är väl ett utmärkt tillfälle att visa att detta med en pathway in i a-laget är mer än bara tomma ord. Det pratades även gott och väl om Fabinho som mittback i början av säsongen.

Vill man leta efter kritik kan man kanske säga att det var riskabelt av Liverpool att sälja både Dejan Lovren och Ki-Jana Hoever den här sommaren, utan att ersätta dem med en annan mittback. Framför allt Hoever kanske. Samtidigt är det ju svårt att se att reaktionen hade varit mindre hysterisk i Liverpool just nu även om t ex Lovren hade varit kvar i klubben. Det känns inte som att det är riktigt där skon klämmer, i antalet mittbackar.

Utan invändningen bygger nog egentligen bara på att det är just Virgil Van Dijk som har försvunnit. Man fruktar kanske att hans frånvaro kommer få exakt samma effekt för Liverpool den här säsongen som Vincent Kompanys frånvaro fick för Man Citys försvar förra säsongen. Ledaren och generalen har försvunnit. Samtidigt känns faktiskt Liverpool taktiskt bättre rustade att hantera en sådan situation.

Kanske kan man göra invändningen att Liverpool borde ha värvat en riktigt bra mittback i somras. Ett påstående med viss substans är att hysterin är så stor nu i Liverpool eftersom Van Dijk är det enda riktigt etablerade världsnamnet i backlinjen, till skillnad från andra stora engelska mästarlag där det ofta funnits i alla fall två världsnamn, såsom Terry och Carvalho, Ferdinand och Vidic, Bruce och Pallister, eller Adams och Keown.

Men vad gäller kritiken mot att ha värvat in en mittback i somras så ligger det för all del något i vad Jürgen Klopp själv säger. Liverpool gick in till den här säsongen med tre etablerade mittbackar i spelartruppen i Van Dijk, Gomez och Matip. Dessutom har de alltså två unga mittbackar samt Fabinho som cover. Att värva ytterligare en mittback av riktigt hög kvalitet hade nog förutsatt att sälja antingen Gomez eller Matip.

Visst kommer Liverpool bli mer sårbara defensivt. Det går inte att komma ifrån. Samtidigt är det ju lätt att analysen blir alltför enkelriktad. Tittar vi på slutet av förra säsongen men även början på den här säsongen så hade Liverpool faktiskt börjat släppa in betydligt fler mål än förut, med Van Dijk på planen. Så sent som mot Aston Villa släppte Liverpool alltså in sju mål. Alla mål bakåt kommer inte bero på Van Dijks frånvaro.

Men framför allt är det kanske så att mästarlagen står aldrig och faller med en enda spelare. Mästarlagen hittar sätt att hantera sådana här situationer. Mästerlagen har spelare som kliver fram och växer in i rollen när ordinarie spelare måste kliva åt sidan. Hur Liverpool säsong gestaltar sig härifrån är inte redan bestämt av skadan på Virgil Van Dijk, utan är något som kommer bestämmas av hur Liverpool hanterar situationen härifrån.

Hanterar Liverpool situationen med samma hysteri som präglat de omedelbara reaktionerna på Van Dijks skada så kan det absolut visa sig bli svårt. Hanterar Liverpool å andra sidan situationen med samma harmoni som präglat laget de senaste åren så behöver det inte skadan på Van Dijk visa sig vara ett oöverkomligt problem.

Allt skit har nu kastats på Tottenham. I själva verket är det kanske Chelseas 3-3 som är det betydligt mycket mer oroväckande och systematiska och borde vara ett större skäl till oro för dem än vad Tottenhams 3-3 är för dem. Visst, Chelsea hade aldrig 3-0 och tappade inte en tremålsledning under matchens sista tio minuter, men samtidigt kändes Chelseas tapp heller aldrig som den blixt från klar himmel som Tottenhams tapp var.

Dessutom var det heller inte Chelseas första 3-3 den här säsongen. De har spelat 3-3 en gång redan, borta mot West Brom, då de istället låg under med 0-3 i halvtid. Man skulle kunna säga att den 3-3-matchen kändes lite som en vinst, men Chelsea borde så klart aldrig ha hamnat i ett 0-3-underläge till att börja med. Båda matcherna visar att Chelsea fortfarande brottas med uppenbara problem med sitt försvarsspel.

Här finns en viss tendens att försöka blunda för den saken. Framför allt genom den mycket beprövade metoden att avfärda återkommande defensiva hjärnsläpp som endast individuella misstag. Och man kommer självfallet även hitta exempel på individuella misstag, men snarare än att se det som ett slags rättfärdigande behöver man förstå att svag defensiv organisation ofrånkomligen gör individuella misstag vanligare.

Chelseas defensiva problem förra säsongen hade mycket att göra med lagets oförmåga att hantera inlägg in i egna straffområdet, hantera fasta situationer, samt hantera snabbt omställningsspel från motståndarna. Alla tre punkter har en mycket tydlig koppling till just lagets defensiva organisation och dess allmänna positionsspel. Vi ser exempel på just dessa problem även den här säsongen.

Eftersom Chelseas defensiva problem primärt var organisatoriska så var det hela tiden lite naivt att tro att dessa problem skulle försvinna genom att värva individuella spelare, såsom Thiago Silva, Ben Chilwell och Edouard Mendy. Visst, det kan nog förmildra problemen en aning, men ska man lösa organisatoriska problem måste det i första hand göras med bättre organisation, inte enbart bättre individer.

Sedan kan det finnas en annan form av systematisk svaghet i Chelsea just nu. Nämligen att Chelsea är ett mycket ungt lag, bestående av en hög andel unga spelare. En normal effekt med ett lag med många unga spelare är att det brukar kunna vara benäget till enkla misstag och koncentrationstapp. Ett ungt lag kan även vara mer benäget att tappa kontrollen över matchbilden om motståndarna lyckas göra ett mål etc.

Det där är för all del inget Frank Lampard riktigt kan göra något åt, i alla fall inte på kort sikt. Sedan kan det för all del vara lätt att överdriva som problem, det finns rutinerade spelare i Chelsea också så klart. Världen är sällan svart eller vit. Men i vilket fall som helst är det faktorer som tillsammans med lagets taktiskt organisatoriska problem förklarar varför Chelsea inte kommer vinna någon ligatitel den här säsongen.

Slutsatsen att Chelsea inte kommer vinna ligan den här säsongen betyder däremot inte med någon slags automatik att Chelsea inte kan vinna cuptitlar den här säsongen, och i den kategorin räknar vi naturligtvis in Champions League. Visst kan misstag, bristande koncentration och organisation bli väldigt dyrbart i enskilda matcher också, men i cupspelet utsätts ett lag också för det under betydligt kortare tid.

Hittills är det naturligtvis alldeles för tidigt för något lag att börja prata om att vinna Champions League. Vi befinner oss inte i den delen av säsongen ännu. Just nu handlar det om att ta sig vidare från och helst av allt vinna gruppspelet. Chelsea har fått en hyfsat överkomlig lottning och borde ta sig vidare. Redan ikväll möter de sin främsta utmanare i form av Sevilla, hemma på Stamford Bridge.

Vinner Chelsea mot Sevilla ikväll har de i realiteten redan lagt mycket av grundjobbet för att ta sig vidare från gruppen. Mycket kan alltså i praktiken avgöras redan i den här första matchen. Om Chelsea däremot skulle förlora mot Sevilla på Stamford Bridge, precis som de förlorade mot Valencia på Stamford Bridge i första gruppmatchen förra säsongen, så ger de sig själva en rejäl uppförsbacke redan från början.

Chelsea tog sig upp för den uppförsbacken förra säsongen, och skulle väl förmodligen ha ännu bättre förutsättningar att göra det den här säsongen. Sevilla, Rennes och Krasnodar känns på förhand som en mer bekväm uppgift än Valencia, Ajax och Lille. Dessutom är Chelsea ett bättre fotbollslag den här säsongen, om än framför allt offensivt. Ändå måste det vara en situation som Chelsea helst av allt undviker.

Sevilla är samtidigt ett lag som spelar med ett fantastiskt självförtroende i Europa League, men det självförtroendet har aldrig riktigt översatts till Champions League. Vad Sevilla däremot har är mängder med europeisk cuperfarenhet och know-how, och det är kanske det första och största frågetecknet om både Chelsea och Frank Lampard inför den här europeiska cupsäsongen, har de erfarenhet och know-how i tillräcklig utsträckning?

Chelseas första Champions League-match den här säsongen, hemma mot Sevilla, kommer vara ett utmärkt tillfälle att pröva den frågeställningen. Det blir ett tufft test redan från start. Chelsea har gett mixade svar hittills den här säsongen. Vinster mot Crystal Palace och Brighton för all del, men utöver det förlust mot Liverpool och så två 3-3-matcher mot West Brom respektive Southampton.

Chelsea gick in till den här säsongen med goda förhoppningar, och för all del med goda skäl. En vinst hemma mot Sevilla i Champions League vore Chelseas första riktigt positiva resultat den här säsongen. Vilket kan visa sig viktigt för Chelseas hela säsong. Fördelen med ett ungt lag är ju även den att även om det kan gå riktigt dåligt när det går dåligt, så brukar det också gå riktigt bra när det går bra.

Ändå finns det en kanske alldeles särskild dryghet i ett påstående som brukar sjungas och skanderas av Man Utds supportrar, nämligen att ”there’s only one United!” Möjligen inte för att det på något sätt är värre än t ex något av det jag redan nämnt, men kanske för att det är ett så uppenbart fel redan på faktanivå. Där finns i själva verket en rätt stor mängd Uniteds, och påståendet får det att framstå som att dessa knappt ens existerar.

Jag kan för all del förstå att det där är något som faktiskt irriterar supportrar till andra Uniteds. Det är väl för all del en sak om det är Man Utds supportrar som säger det, det är ju inget man behöver bry sig om och de gör väl bara vad supportrar gör så att säga. Men när det liksom får genomslag i TV och tidningar, när kommentatorer och journalister öppet börjar kalla Man Utd för United, då har väl ändå något gått rätt snett.

Det känns på något sätt oproffsigt, och i värsta fall okunnigt. Lite känns det som när svenska journalister kallar svenska spelare för t ex Ponne i skrift, någonstans har det här med den professionella distansen gått förlorad, och journalister reducerar mer eller mindre sig själva till en slags cheerleaders. Visst, skriver man United så vet nog precis alla i hela världen vilket lag som avses, men hönan eller ägget liksom.

Man kan säga att det vimlar av Uniteds i engelsk fotboll. Jag hittar 21 Uniteds bara i en snabb överblick över de sex högsta divisionerna i England. Säkert är det en jämförelse som haltar men jag tänker mig att det är en engelsk motsvarighet till det svenska IFK, att där någonstans i början fanns en social ansats i bakgrunden. Vilka åtta Uniteds är det då som borde vara mest förnärmade och irriterade över idén om endast ett United?

(8) Torquay United

Hemmavarandes i National League, men minst lika frekvent i League Two genom åren, så har kanske Torquay en biff med Man Utd egentligen av en annan anledning. Men det har ju varit ett rätt populärt sätt att göra narr av Man Utds supportrar att säga att de kommer från Torquay, anspelandes på det här att Man Utds supportrar inte kommer från Manchester. Att få höra att ett annat United är det enda United är illa nog måhända, men att reduceras till en bisats i hånet av en annan klubb borde vara några nivåer värre.

(7) Peterborough United

Peterborough, eller The Posh som de understundom kallas, har varit en rätt småtrevlig nästan-klubb i League One under många år. De förtjänar onekligen bättre än att bara glömmas bort i någon slags uppräkning av Uniteds. Samtidigt är det kanske mindre känsligt för dem än för andra just eftersom de inte till vardags egentligen kallas för United, utan alltså för Posh. De har en helt egen identitet. Sedan hjälper det kanske att de som manager sedan gammalt råkar ha Darren Ferguson, son till ni vet vem.

(6) Rotherham United

Möjligen har Rotherham en biff i den här frågan inte bara med Man Utd utan kanske även med Leeds. För jag kan för all del tänka mig att rent lokalt i Yorkshire så lär nog United även sammanknippas mer specifikt med just Leeds. Rotherham borde alltså vara rätt vana vid att ungefär ingen bryr sig om eller ens känner till att just de också är ett United, men det gör kanske inte skadan så värst mycket mindre. Men graden av sårad självkänsla beror så klart på storleken på egot, och Rotherham har inget jätteego.

(5) Southend United

Den här lilla popklubben på Englands östkust, som normalt sett tillbringar sin vardag i League Two sedan många år tillbaka, har fått mycket mer uppmärksamhet än vad som kanske är normalt för en sådan här klubb de senaste åren. En anledning är att det råkar vara favvoklubben för ett antal av Englands mer prettiga fotbollsskribenter. Men det gör å andra sidan saken lite sötare. Backa bandet något årtionde och det var rätt vilda scener när Southend skrällslog just Man Utd i Ligacupen. Only one United bollocks!

(4) Sheffield United

Sheffield United har förmodligen större fiskar att fritera än att bekymra sig över att någon annan klubb på den andra sidan bergen kallas för United. De bråkar ju först och främst med Wednesday om vilka som är störst i den egna staden, och båda bråkar med världen om att inte bara kallas för Sheffield. Vilket måste betraktas som en fullständigt oförlåtlig synd vid det här laget, i princip värre än att kalla Real Madrid för Madrid, eller Man Utd för Manchester, som ju är eller i alla fall var Glenn Strömbergs personliga favorit.

(3) Leeds United

Rivaliteten mellan Leeds och Man Utd är naturligtvis så het, så infekterad och så rotad i geografiska, politiska och kulturella faktorer att just det här problemet med att det bara skulle finnas en United lite grann bleknar i sammanhanget. På listan över grievances mellan de här båda klubbarna så kommer nog det här rätt långt ned. Men safe to say så är en väldigt stor biff som Leeds supportrar traditionellt har med Man Utd att det är en dryg och arrogant klubb, därtill medias darlings, och det här är rimligtvis ett mycket tydligt uttryck för detta.

(2) West Ham United

West Ham och Man Utd gillar onekligen inte varandra, eller definitivt gillar inte West Ham Man Utd i alla fall. Om detta är de förvisso långt ifrån ensamma. Nu verkar det mesta av den främsta rivaliteten härstamma från att Man Utd värvat spelare från West Ham, vilket ju sällan är ägnat att göra några klubbar med större egon särskilt glada, men det här med bara ett United är så klart en del i detta. West Ham är det enda större United i en väldigt stor stad som London, och anser sig nog minst lika förtjänt av det namnet som Man Utd.

(1) Newcastle United

Förmodligen den klubb och den stad där det här med only one United är och har varit som allra mest känsligt. Det var till och med så att det faktiskt dök upp så sent som inför och under helgen, när Newcastle nu alltså skulle möta Man Utd. Mycket av snacket gick ut på att visa dem att det minsann finns fler än ett United. Det kan diskuteras varför detta verkar viktigast i just Newcastle. Kanske är det rivaliteten mellan de båda klubbarna under mitten av 1990-talet. Kanske är det att Newcastle är en så pass stor, egen men ändå rätt isolerad stad (och klubb) uppe i nordöst. Ett slags geografiskt komplex som retas av arrogansen bakom uttrycket.

Omgångens kalkon: Jordan Pickford, Everton. Blev kalkonen även förra omgången men då av en helt annan anledning. Pickfords vårdslösa tackling på Virgil Van Dijk får nu som det verkar rätt trista konsekvenser och även om saker kan hända på en fotbollsplan så kändes det här onödigt och enkelt att undvika.

Omgångens manager: Pep Guardiola, Man City. Kanske inte världens hårdaste konkurrens just den här omgången, men props till Guardiola som alldeles uppenbart gick in till den här matchen mot Arsenal med intentionen att stänga till försvarsspelet, och på det stora hela lyckades med vad han föresatt sig.

TRE TAKEAWAYS:

Tottenham kan vinna ligan! Det kan så klart häcklas att skriva en sådan här sak direkt efter att Tottenham precis tappat 3-0 till 3-3 i slutminuterna mot West Ham, men det är så klart värt att komma ihåg att övriga möjliga titelvinnare hittills under säsongen har förlorat matcher med både 2-5 och 2-7 även de. Det är en annorlunda säsong, och det finns en kvalitet och en star quality i Tottenham just nu, som inte försvinner enbart på grund av några galna tio minuter, som åtminstone den här säsongen mycket väl kan bära dem hela vägen.

Engelsk fotboll när den är som bästsämst. Uttrycket att något är så dåligt att det är bra är ju välkänt, men frågan är om inte den engelska fotbollen visar prov på att vara så bra så att den nästan är dålig. Vet inte vad jag vill säga med den saken, men det kommer ju på hälarna av två dramatiska 3-3-matcher, sena kvitteringar, omöjliga vändningar och dramatiska avslutningar. Jag kämpar med att se att det skulle kunna hända i någon annan liga att West Ham vänder 0-3 till 3-3 borta mot Tottenham i matchens sista tio minuter, ändå blir man på något sätt inte förvånad att det kan hända.

Solskjaer köpte sig tid. Spelet var för all del hyfsat övertygande den här gången, men det kommer förmodligen dras slutsatser av en 4-1-vinst som inte riktigt känns alldeles motiverade efter en match som stod 1-1 med tio minuter kvar. Enskilda resultat kommer inte ha någon avgörande betydelse i en fungerande klubb, men i en klubb som Man Utd betyder en 4-1-vinst att Solskjaer förmodligen köpte sig ytterligare några månader kvar på jobbet, oavsett hur rätt eller fel man nu anser det vara. För mer långsiktiga än så är inte Man Utd, trots alla fina ord om långsiktighet.

J.R.

Southampton. Under en omgång med fem oavgjorda på hittills sju matcher, och således endast två lag som vinnare, så känns det kanske märkligt att plocka ut ett lag som inte vann som J.R., men under omständigheterna förtjänar Southampton ett omnämnande. Visst, deras upphämtning mot Chelsea var kanske inte lika dramatisk som West Hams mot Tottenham, men därmed heller inte präglad av riktigt samma grad av tillfällighet. Southampton spelade sig verkligen tillbaka in i matchen, deras 3-3 var därför aldrig en blixt från klar himmel på samma sätt, och kanske just därför lite mer imponerande.

CLIFF BARNES

Newcastle. Det började bra för Newcastle hemma mot Man Utd men därefter gick det snabbt utför. Vi kanske ska försöka undvika retoriska frågeställningar om exakt hur dåliga man måste vara för att förlora med 1-4 mot Man Utd, det räcker nog med att säga att Newcastle efter sitt tidiga ledningsmål var om inte utspelade så i alla fall kontrollerade av Man Utd. Högst oklart vad spelare som Emil Krafth och Joelinton ens gjorde på planen, och det enda förmildrande man kan säga om det är att det är inte självklart att det är deras fel.

OMGÅNGENS MATCH:

Everton 2-2 Liverpool. En match som väl egentligen hade det mesta man skulle kunna tänka sig att begära av en fotbollsmatch. Ett flödande och underhållande spel, en böljande matchbild med ett högt antal målchanser, lägg därtill ett högt antal mål och en god portion dramatik med domsluten. Det märktes både på gott och på ont att det här var ett derby som i och med både Evertons och Liverpools framsteg det senaste året fått en lite ny intensitet och hetta. Richarlison och Jordan Pickford framför allt gick hårt åt sina motståndare.

BTW

Makalöst tröttsamt med tjafset om hur Bruno Fernandes missade straff ”had been coming”, på grund av dennes ansats, som om inte det gäller samtliga straffskyttar och sätt att lägga straffar någonsin.

Ett sablans överdrivet hallaballå om att Sergio Aguero lade armen över linjedomaren Sian Massey-Ellis axlar. Jag tror hon överlever, även utan den oombedda mobbens opåkallad omtanke.

Är väl tveksamt om Jordan Pickford bör röra sig så öppet i Liverpool framgent, om skadan på Virgil Van Dijk visar sig så allvarlig som befarat. (Vilket den gjorde.)

Lite typiskt är det så klart att i en direkt match mellan Sheffield United och Fulham som båda behöver vinna så lyckas ingen av dem vinna.

Hittills på fem omgångar har vi haft en extremt målrik omgång, en extremt märklig omgång, och nu en extremt hård, tuff och brutal omgång.

Elakt mot Gareth Bale naturligtvis, men man får väl säga att Baleeffekten gjorde sig bättre med Bale utanför planen än på planen.

Gick David Moyes hem i halvtid?

Rätt märkligt läge när både Tottenham och West Ham i en och samma omgång och match förtjänar både Omgångens J.R. och Omgångens Cliff Barnes.

Jordan Pickford, Richarlison, Lewis Dunk, det var knappast någon barntillåten omgång.

Vad är väl exempelvis en bail-out av den engelska ligafotbollen mot ett nesligt bortdömt mål på övertid för Liverpool? Men jag behagar för all del vara lite tramsig. På ett sätt är det kanske ändå lite uppfriskande att vi så snabbt faller in i de här diskussionerna. Det visar väl om inte annat att fotbollen fortfarande har ett rätt fast grepp om oss, att vi nog inte är så ointresserade av det som vi ibland tror eller påstår.

Lördagen hade ett gäng högintressanta matcher på programmet. Serieledarna Everton tog emot Liverpool på Goodison Park. En match som Everton förvisso inte vann, men å andra sidan heller inte förlorade. Och frågan är väl om inte det i sig var ett fall framåt, för lite kändes detta som en match som Everton faktiskt hade förlorat tidigare. Liverpool satte hur som helst streck i debatten för pratet om kris efter förlusten mot Aston Villa.

Chelsea visade lite som vanligt upp både sina goda och sina mindre goda sidor, och det har väl blivit något utav ett stående fenomen med Chelsea under Frank Lampard. Det kan stundtals se väldigt fräscht ut framåt, men samtidigt kan det också se mycket grumligt ut bakåt. Chelsea har ledningen med både 2-0 och 3-2, men matchen slutar till sist alltså 3-3. Ännu ett bevis varför Chelsea inte vinner någon ligatitel den här säsongen.

Man City rev väl kanske inte ned några himlastormande applåder för sin fotboll hemma mot Arsenal, men de vann matchen och inte minst borde de kanske vara nöjda med ett genomgående positivt försvarsspel. Det finns ett värde med att hålla nollan också. Ännu en gång förlorar alltså Arsenal, men samtidigt befinner även de sig i situationen att ändå är att se som ett fall framåt att de åtminstone bara förlorar utan att bli förnedrade.

Man Utd började matchen mot Newcastle på ungefär samma sätt som de började, fortsatte och avslutade matchen senast mot Tottenham, och det var väl inte annat än att man kunde börja ana det värsta. Någonstans lyckades Man Utd ändå återfinna ett korn av stolthet, och prestationen i matchen därefter var faktiskt positiv, även om jag misstänker att det kommer dras alldeles för stora slutsatser av ett smickrande 4-1-resultat.

Söndagen serverar några rejäla godbitar även den. Om det var toppen av tabellen som möttes på Goodison Park igår så är det idag botten av tabellen som drabbar samman på Bramall Lane. Sheffield United mot Fulham. Båda lagen har förlorat sina fyra första och senaste matcher, och står alltså på noll poäng efter fyra omgångar. Möjligen ändå med skillnaden att Fulham har släppt in nästan dubbelt så många mål som Sheffield United.

Sheffield United är väl kanske lite av en gåta. De hade en så fantastisk säsong förra året att det nu nästan känns märkligt att se dem runt botten av tabellen. Det är lätt att börja värdera dem utifrån hur mycket de överträffade förväntningarna förra säsongen, och glömma bort vilka förväntningarna faktiskt var från början. En enkel slutsats är så klart att laget som förlorar idag har en brant uppförsbacke för att hålla sig kvar den här säsongen.

Efter bottenmatchen är det så dags för det första av tre regionala eller relativa derbyn i Premier League den här söndagen. Exakt varför det har uppstått en rivalitet mellan Crystal Palace och Brighton är inte alldeles lätt att förstå sig på, men de ligger ändå i någon slags geografisk närhet av varandra, kopplas samman av en motorväg, och deras matcher under senare år har innehållit både handgemäng och avföring i omklädningsrummen.

Crystal Palace har kanske sin vana trogen börjat den här säsongen lite bättre än väntat trots allt. Men det är också ett av deras främsta kännetecken, en slags grundstabilitet som gör att de sällan faller ur ramen. Dessutom har de kvar Wilfried Zaha, och det är ju alltid en bonus. Deras två vinster kom dock i deras två första matcher, därefter har det blivit två tunga förluster med 1-2 mot Everton och hela 0-4 mot Chelsea.

Brighton har haft en knölig inledning på säsongen, med tre förluster på sina fyra första matcher. Samtidigt har dessa tre förluster kommit mot Chelsea, Man Utd och Everton och åtminstone en av dem var våldsamt orättfärdig. Vinsten däremot borta mot Newcastle var både klar och tydlig. Sant är dock att Brighton ser ut att få det lika tufft den här säsongen i Premier League som de har haft under sina tidigare säsonger i Premier League.

Debuterar Gareth Bale för Tottenham mot West Ham? Det är kanske den stora frågan inför kvällens heta Londonderby. Redo för spel verkar han hur som helst vara, och då borde det ju finnas goda chanser för spel. Även om han inte startar så känns det ju som ett högst troligt inhopp, egentligen oavsett om situationen är att Tottenham jagar mål eller att Tottenham leder bekvämt.

Här har funnits fullt förståeliga invändningar mot Tottenhams värvning av Gareth Bale, givet hur ointresserad Bale har verkat de senaste åren i Real Madrid. Frågan är självfallet om Bale lyckas hitta sig själv igen i Tottenham. Det går samtidigt knappast att klandra Tottenham, vilken klubb i ett motsvarande läge skulle inte ha tagit den chansen med en av sina egna gamla spelare, en spelare av sådan kaliber dessutom?

Sedan kan ju så klart skenet bedra, och Tottenham visar naturligtvis bara upp vad de vill visa upp utåt, men Gareth Bale har gett ett nästan lyckligt intryck under sina första veckor tillbaka i klubben. Det där kan så klart komma att förändras när Bale måste börja möta verkligheten på fotbollsplanen, men det är ju definitivt något som bådar väldigt gott, betydligt bättre än en butter och lynnig spelare i alla fall.

West Ham hade en märkligt positiv period inför landslagsuppehållet. 4-0 mot Wolves och 3-0 mot Leicester är ju sannerligen inte några resultat som någon hade lyckats gissa på förhand. Lustigt med den saken är kanske först och främst att vinsterna kom med Moyes hemma på grund av Covidkarantän. Nu är enligt uppgift Moyes tillbaka på sidlinjen, så det ska ju bli lite intressant att se hur det påverkar West Hams fotboll.

Söndagskvällen avslutas med Leicester mot Aston Villa, ett regionalt halvderby i mittenregionen av England, vad som i väldigt bred bemärkelse brukar beskrivas som Midlands. Både Leicester och Aston Villa har väl för all del betydligt värre rivaler än varandra här i världen, men det är ändå två klubbar av minst respektabel storlek som rimligtvis borde ha liknande ambitioner inom fotbollen.

Aston Villa håller kanske inte riktigt med om den saken. De anser sig nog ha skäl att ha ännu högre ambitioner än Leicester, och kanske svider det kanske lite extra för en klubb som Aston Villa att ha sett Leicester för bara några år sedan springa iväg och vinna ligan, och spela europeisk cupfotboll någorlunda regelbundet åren därefter. Leicester har just nu en position inom engelsk fotboll som Aston Villa helt säkert önskar att de själva hade.

Aston Villas position inom engelsk fotboll just nu är däremot att de är det enda laget i någon av de två högsta divisionerna som än så länge är helt felfria, det vill säga som har vunnit samtliga ligamatcher de har spelat. Nu är detta förvisso bara tre matcher än så länge, men givet att en av dessa matcher var en 7-2-vinst mot Liverpool så är det kanske inte så konstigt att Aston Villa andas morgonluft och allmän optimism.

Leicester har däremot börjat säsongen rätt bra de också. De inledde säsongen med tre raka vinster mot West Brom, Burnley och Man City och lyckades att snitta fyra mål per match mot dessa tre motståndare. Sedan kom en hastig och allt annat än lustig rejäl snedspark mot West Ham där Leicester förlorade med 0-3 på hemmaplan. Nu undrar nog de flesta om det var ett varningsskott eller ett rent olycksfall i arbetet.

Vinnaren mellan Leicester och Aston Villa hoppar hur som helst upp på andra plats i tabellen, bakom Everton. Vilket ändå måste ses som ett rätt underligt men på samma gång roligt sätt att beskriva tabelltoppen i Premier League. Lag som inte riktigt känns hemma däruppe men som ändå hör hemma där.

Att säga att glädjen och optimismen är hög runt Goodison Park och de blåa kvarteren av Liverpool vore alltså en slags underdrift. Samtidigt har det varit en glädje och optimism blandad med en hög grad av försiktighet. Naturligtvis med vetskapen om att det trots allt bara handlar om fyra omgångar. Men även med insikten om att i den femte omgången väntar ett hett och hätskt derby med sin värsta rival i form av Liverpool.

Everton vinner inte mot Liverpool. Det finns inte många konstanter inom fotbollen men just den omständigheten är kanske bland det närmaste vi kommer, åtminstone inom den engelska fotbollen. Naturligtvis handlar det först och främst om ren psykologi, det vill säga att Everton inte vinner eftersom de inte riktigt tror att de kan vinna. Hur som helst har det nu gått 22 raka derbyn mellan Everton och Liverpool utan Evertonvinst.

Just den konstanten har inte ens Carlo Ancelotti lyckats få någon ändring på. Matchen i somras på Goodison Park, omedelbart efter pandemiuppehållet, slutade 0-0, en match i vilken Everton var ett mycket anonymt lag. Men värst av allt var kanske Evertons förlust på Anfield i FA-cupen i början av januari, då ett mer eller mindre ordinarie Everton tog stryk av ett extremt resservbetonat Liverpool.

På något sätt var det kanske ett av de tydligare exemplen på Evertons institutionaliserade underordning gentemot Liverpool. Everton var det bättre fotbollslaget på planen just den kvällen, det var ganska tydligt för de allra flesta. Men det fanns liksom inte riktigt i dem att kunna vinna en match mot Liverpool, ens när Liverpool vädrade ungdomar. Everton var i gott hopp med en begynnande optimism under Ancelotti, men gick i fällan.

Försiktigheten Everton känner är alltså ett för all del fullt förståeligt uttryck för en oro att råka ut för samma typ av förnedring den här gången. Att våga låta sig själva börja hoppas bara för att bli nedplockade på jorden igen av Liverpool. Det fanns självfallet ingen som helst hejd på den självbelåtna skadeglädjen från den röda sidan i januari, och det finns ingen som helst anledning att tro att det skulle bli annorlunda den här gången.

Samtidigt är det naturligtvis ingen tillfällighet att Everton faktiskt ligger där de ligger i tabellen, att de just nu leder Premier League. Vi har så klart sett en hel del exempel genom åren på lag som överraskar väldigt positivt i början av säsongen, och ligger mycket högre upp än vad någon förväntat sig. En slags chock för systemet. Men där har även funnits all anledning att tro att detta var just ett övergående fenomen.

Vi ser inte riktigt samma sak med Everton. Alla relevanta nyckeltal med Evertons fotboll pekar på en fotboll som gjord för att hålla sig i toppen av tabellen, och en fotboll som även är väsentligt mycket bättre än Evertons fotboll förra säsongen. Bollinnehavet är betydligt högre, passningsprocenten klart bättre, Everton skjuter mycket mer än förut och Everton skapar betydligt fler farliga chanser än förra säsongen.

Detta betyder inte i sig att Everton kommer vinna ligan till sist. Prestationer kan alltid fluktuera under en lång säsong, och därtill finns det ytterligare ett antal lag som presterar väl så bra eller bättre i dessa avseenden som Everton. Dessutom har Everton en tunnare spelartrupp än konkurrenterna, och måste rimligtvis vara betydligt känsligare än dem för skador och utmattning. Men Everton utgör ett realistiskt hot i toppen av tabellen.

Vill man leta efter förklaringar till denna förändring så behöver man i Evertons fall inte leta särskilt längre. Evertons helt nya mittfält är den alldeles uppenbara förklaringen, med nya spelare som Allan, James Rodriguez och Abodulaye Doucouré. Everton har gått från att förra säsongen haft ett av ligans sämsta mittfält, till att den här säsongen ha ett av ligans bästa mittfält. Där hittar vi förklaringen!

Men om Evertons nya mittfält har vi för all del redan sagt allt som behöver sägas under den närmaste tiden. Den kanske mest glädjande aspekten med Evertons inledning den här säsongen har varit utväxlingen Everton har fått på Dominic Calvert-Lewin, en spelare som Ancelotti började satsa på redan förra säsongen på ett sätt som då syntes en aning udda, men som hittills den här säsongen verkligen har fått sin bekräftelse.

Inget lag har gjort fler mål än Everton hittills den här säsongen, och ingen spelare har hittills gjort fler mål än Calvert-Lewin. Mer imponerande än antalet mål är kanske att Calvert-Lewin har skrivit in sig i målprotokollet i samtliga matcher hittills den här säsongen. Han lyckades även med konsten att måla för England i sin landslagsdebut mot Wales under det nyss avslutade landslagsuppehållet.

Everton har investerat dyra pengar på anfallare de senaste åren. Miljoner har slängts bort på Sandro Ramirez och på Cenk Tosun. Istället är det alltså en egen produkt som kliver fram som deras bästa anfallare. En viktig poäng med Evertons nya mittfält är framför allt att de även gör övriga spelare bättre, och så har definitivt blivit fallet med Calvert-Lewin, men samtidigt har också Calvert-Lewin lyckats göra laget som helhet bättre.

Annars kommer förmodligen ögonen även den här gången riktas mot planens andra ände, nämligen Evertons målvaktsposition. Robin Olsen värvades under transferfönstrets sista dag, så frågan är kanske vem av Olsen eller Jordan Pickford som står i målet för Everton i dagens derby. Nu tror jag för all del att de flesta förväntar sig Pickford, och att Olsen primärt värvades som en slags blåslampa i baken för Pickford.

Ändå är väl målvaktspositionen ett primärt orosområde för Everton. Everton har gjort många mål men också släppt in alldeles för många sett till lagets tabellposition. Ändå har Evertons försvarsspel fungerat riktigt bra, och de har ett av ligans bästa siffror i förväntat antal insläppta mål. Diskrepansen mellan dessa båda omständigheter beror på Pickfords många misstag, och i ett derby kan sådana misstag bli väldigt avgörande.

Målvaktspositionen oroar kanske även Liverpool. Alisson Becker är fortsatt skadad och i målet hittar vi alltså Adrian. Knappast något som ger Liverpools supportrar good vibes då det i hög utsträckning var Adrians misstag som låg bakom deras exit ur Champions League under våren mot Atletico Madrid, liksom Adrian stod i målet senast när Liverpool lika dramatiskt som oväntat förlorade mot Aston Villa med 2-7.

Frågetecknen kring Liverpool handlar kanske just om hur de faktiskt reagerar på den där förlusten. Det vill säga i vilken utsträckning det var en förvisso extrem effekt av ett befintligt mönster i Liverpools taktik och prestation, eller enbart en freak tillfällighet under de unika och särskilda omständigheter som nu råder. Eller om tillfälligheten, om det nu var det, orsakar nya problem i form av osäkerhet och otrygghet i laget.

Everton borde rimligtvis kunna titta på sin start på säsongen, därefter titta på Liverpools förlust med 2-7 mot Aston Villa, och tänka att om Aston Villa kan slå Liverpool så kan självfallet även Everton slå Liverpool. Samtidigt förblir det en av den engelska fotbollens mest märkliga konstanter att åtminstone relativt sett så finns det inget lag som har så svårt för att slå Liverpool som just Everton.

Ligaledning, fyra raka vinster i ligaspelet, tolv gjorda mål på fyra matcher, en både skarp och underhållande fotboll. Allt detta är värt massor för Evertons supportrar. Det har fått glädjen och optimismen att bubbla. Men det vore värt just ingenting mot den glädje och optimism som skulle komma att fullständigt explodera om Everton följde upp detta med att vinna mot Liverpool.

När vann Everton senast mot Liverpool undrar ni? Svaret är den 17 oktober, 2010. Det vill säga för exakt på dagen tio år sedan. Everton vinner inte mot Liverpool är en av den engelska fotbollens konstanter. Everton har idag chansen att visa både Liverpool och kanske framför allt sig själva att den enda konstanten i engelsk fotboll är att ingenting är konstant.

Omöjligt är det definitivt inte. Derby County hade inlett säsongen med tre raka förluster och det blåste väldigt snålt runt Cocu, som även hade gjort en mycket blek första säsong med Derby County. Många undrade när Cocu skulle få sparken, inte om.

Matchen mot Norwich på Carrow Road står 0-0 och är på väg in i dess sista tio minuter. En poäng, eller kanske till och med noll poäng, efter fyra omgångar hade nästan säkert varit för besvärande för Derby County. De hade förmodligen behövt agera.

Men fram kliver alltså Wayne Rooney, som han för all del har gjort många gånger förut genom alla sina år som spelare. Frispark till Derby County, som han böjer in bakom målvakten och Derby County vinner med 1-0.

Vinst för Derby County mot Norwich således, vinst mot ett av de nedflyttade lagen, tre poäng på kontot istället för en enda poäng, och en vinst med sig in i ryggen lagom till landslagsuppehållet. Cocu levde för att slåss en annan dag.

Derby County kunde istället ägna landslagsuppehållet åt andra saker. Som att göra sig av med spelare, vilket ska läsas som att sänka kostnader. Jack Marriott går på lån till Sheffield Wednesday, talangen Louie Sibley verkar intressera bland andra Leeds.

Att få in spelare verkar betydligt mer besvärligt för Derby County. En stor förhoppning denna sista transfervecka var att Harry Wilson skulle återkomma från Liverpool på lån, men det verkar nu istället som om Wilson går till Cardiff.

Skälet var inte överdrivet komplicerat. Cardiff är villiga att betala en lånesumma samt täcka Wilsons hela lön. Detta orkar eller vill Derby County inte riktigt matcha, och då får de heller inte spelare.

Istället har det blivit ett gäng fria transfers. De senaste dygnen har Derby County hämtat in bland andra Colin Kazim-Richards (kommer ni ihåg honom?) och de för all del betydligt mindre kända George Sykes-Kenworthy och Louie Watson.

Det mest intressanta namnet in för Derby County under transferfönstret är förmodligen Jordon Ibe från Bournemouth, på fri transfer även han. Exporter är däremot namn som Tom Huddlestone, Mason Bennett, Jayden Bogle, Max Lowe och nu Jack Marriott.

Situationen är med andra ord knappast bättre eller lättare för Philip Cocu den här säsongen än den förra säsongen. Även om det är väldigt speciella förutsättningar för alla lag den här säsongen.

Frågan är nu om vinsten mot Norwich senast var mer än enbart ett lyckligt undantag från en olycklig tendens. Det får vi i så fall kanske se ikväll när Derby County möter ännu ett nyss nedflyttat lag från Premier League i form av Watford.

Kommer Wayne Rooney att kliva fram och rädda Cocu en gång till?

:::

Tio spaningar:

Fyra raka förluster var nog för Nottingham Forest som sparkade Sabri Lamouchi och helt i enlighet med sin Back To British-filosofi under sillysäsongen valde att anställa Chris Hughton istället.

En annan klubb där det blåst på managerjobbet är Barnsley där Gerhard Struber efter uttalat missnöje med klubbens ambitioner tog sitt pick och pack och drog till MLS för att vara manager där istället.

Dominic Iorfa, Chey Dunkley, Aden Flint och Callum Paterson. Det kommer förmodligen göra rätt ont att försvara sig mot Sheffield Wednesday på fasta situationer den här säsongen.

Känns verkligen som om Wycombe Wanderers behöver börja ta några poäng nu. Jag är annars alls inte överraskad om det visar sig att Wycombe blir det svagaste laget i den engelska andradivisionen om inte någonsin, så åtminstone på väldigt länge.

Rotherham har å andra sidan fått en överraskande positiv start på sin första säsong i EFL Championship, med fem poäng på sina fyra första matcher. Kan de fortsätta sin positiva start på säsongen hemma mot Norwich?

På tal om positiv start på säsongen så är Reading ett av endast två lag med fulla poäng efter fyra omgångar. Under lördagen har de däremot en riktigt tuff bortamatch mot Middlesbrough. Har de en vinst i sig?

Brentford har alltså sålt iväg Niclas Eliasson och i skrivande stund är det alltjämt oklart om de får behålla Said Benrahma eller ej. Brentford har inlett säsongen ojämnt och kastade bort en 2-0-ledning till 2-4 mot Preston senast. Får Ghoddos spela?

Vet inte om det är nostalgiska skäl som gör att jag har en liten sweet spot för Blackburn Rovers, men det är glädjande att de inlett säsongen starkt. Venkys har onekligen tvättat sitt rykte sedan de gjorde sig av med agenterna.

Bråkigt som vanligt runt de amerikanska ägarna i Swansea. Mitt under kaoset fortsätter Swansea att överraska positivt på planen och i tabellen. Vinst mot Huddersfield så är de med i uppflyttningsfajten på allvar.

Preston North End inledde säsongen rätt skakigt men fick en rejäl ketchupeffekt när de vände 0-2 borta mot Brentford till 4-2-vinst. Lyckas de bygga vidare på den vinsten hemma mot Cardiff så får de rejäl vind i seglen.

:::

Helgens omgång:

Fredag: Derby County vs Watford. Lördag: Barnsley vs Bristol City, Birmingham City vs Sheffield Wednesday, Blackburn Rovers vs Nottingham Forest, Bournemouth vs QPR, Brentford vs Coventry, Luton Town vs Stoke City, Middlesbrough vs Reading, Rotherham vs Norwich City, Swansea City vs Huddersfield Town, Wycombe Wanderers vs Millwall. Söndag: Preston North End vs Cardiff City.

Just den här helgen kommer dock detta med health eller wealth att sättas på riktigt stora prov. Det är en helg fylld med derbyn och riktiga prestigematcher. Den engelska fotbollen sparkar till exempel av med det hetaste Merseysidederbyt på många år, mellan ett Everton som leder ligan efter fyra raka segrar och ett Liverpool som alltså råkar vara regerande ligamästare.

Men spelschemat i övrigt innehåller väldigt många godbitar. Under lördagskvällen hittar vi till exempel både Man City vs Arsenal och Newcastle vs Man Utd. Två högst intressanta matcher av en mängd olika skäl. Men sedan kommer vi till söndagen med ett flertal mer eller mindre lokala eller regionala derbyn i form av Crystal Palace vs Brighton, Tottenham vs West Ham, samt Leicester vs Aston Villa.

Men kanske hittar vi den allra hetaste matchen north of the wall. Det är nämligen under tidig lördag eftermiddag dags för säsongens första Old Firm, mellan Celtic och Rangers på Celtic Park. Rangers ligger en poäng före Celtic i tabellen, men har även hunnit med att spela en match mer. Skulle Celtic vinna lördagens derby har de onekligen tagit över förarsätet i den skotska ligan.

Med alla dessa matcher säger det kanske sig självt att många supportrar kommer vara väldigt intresserade av dem. Problemet är självfallet att ingen kommer in på arenorna för att se på dem, och att titta på dem på TV är i samtliga fall rätt dyrt. Här kommer alltså finnas ett rätt uppenbart incitament för att bege sig ut och se på matcherna på pubar eller varhelst det är möjligt att se på matchen offentligt.

Värst av allt är det kanske just vad gäller supportrarna till Old Firm. Här är risken inte enbart att supportrarna ger sig ut på puben, eftersom det är lite olika regler i Skottland jämfört med England. Här är det alltså inte osannolikt att dessa supportrar ger sig iväg på en liten resa, exempelvis till Blackpool, för att kolla på matchen där. Det säger sig självt att detta knappast vore att rekommendera i dessa dagar.

Alltså kan man väl förstå att Nicola Sturgeon, Skottlands First Minister, riktade en uppriktig vädjan till Sky Sports att just den här helgen faktiskt ta någon form av större ansvar och sända Old Firm gratis. Vilket skulle göra det betydligt mycket mer troligt att de som är intresserade av matchen väljer att faktiskt se matchen relativt tryggt och säkert hemma hos sig själva.

Vad gäller health vs wealth har alltså Sky Sports ett ganska tydligt beslut att fatta nu under det kommande dygnet.

Vad som sätter saken på sin spets är kanske den laddade betydelsen av just detta Old Firm mellan Celtic och Rangers. Det är naturligtvis alltid en väldigt het match, kanske den brittiska fotbollens hetaste och hårdaste derbyrivalitet, definitivt är det inget annat brittiskt derby som överträffar Old Firm på så vis. Men matchen har även en väldigt specifik karaktär och betydelse.

Celtic har vunnit den skotska ligan nio år i rad. Celtic har alltså den här säsongen möjlighet att göra något som aldrig gjorts förut, nämligen vinna tio raka ligatitlar, vilket onekligen vore något utav en helt unik prestation. Det vore inte fel att säga att just den saken är något som Rangers satsat mer eller mindre allt på att försöka sätta stopp för, och detta är även varför man anställde Steven Gerrard som manager.’

Skulle Rangers lyckas vinna mot Celtic så råkar det dessutom vara den första gången på över tio år som de vinner två raka matcher mot Celtic. Vilket förvisso också betyder att Rangers faktiskt vann den senaste matchen lagen emellan, vilket är relativt nytt eftersom det knappast hört till vanligheterna att Rangers har vunnit fotbollsmatcher mot Celtic under de senaste nio-tio åren.

Rangers har onekligen krupit allt närmare Celtic de senaste åren. Under Gerrard har Rangers gjort framsteg, även om där fortfarande finns tydliga brister. Rangers har för all del en realistisk förhoppning i att kunna vinna ligan den här säsongen, mycket eftersom de har gett sig själva chansen att kunna vinna mot alla andra lag i ligan. Men frågan de alltjämt behöver besvara är om de verkligen är bra nog att vinna ligan före Celtic.

Just den frågan är ofta svår att besvara, då det många gånger existerar en slags mental spärr man måste försöka ta sig förbi. Rangers befinner sig i det avseendet i samma typ av relation till Celtic som exempelvis Everton gör till Liverpool. Alla tänker så klart att just den här matchen kan ett slags tronskifte ändå ske, men ändå så förväntar sig alla mer eller mindre uttalat inget annat än ännu en förlust.

Problemet rent psykologiskt är kanske att både Rangers och Everton i någon mening har kommit att lära sig att själva förvänta sig ungefär detsamma. Vilket leder till att utfallet ofta blir just detta i någon slags självuppfyllande profetia. Ett lag som går in och väntar sig att motståndaren ska vinna matchen kommer sällan lyckas vinna någon match. Både Rangers och Evertons stora utmaning är att bryta sig loss från detta sätt att tänka.

På pappret har Rangers dessutom en rätt tydlig fördel i att de har tillgång till mer eller mindre fullt lag, samtidigt som Celtic har en handfull spelare otillgängliga efter att de har testats positivt för Covid-19. Alla de yttre omständigheterna talar med andra ord till stor del till Rangers fördel. Men i sådana här matcher är det kanske något som bara lyckas öka den psykologiska pressen på Rangers ytterligare.

Vinner Rangers Old Firm har de gett sig själva ett rejält momentum för att vinna sin första ligatitel på många år, och samtidigt sätta stopp för Celtics ambitioner att vinna sin tionde raka ligatitel. Vinner å andra sidan Celtic har de övertagit kommandot i titelstriden, och tillfogat Rangers en psykologisk förlust som de förmodligen kommer få väldigt svårt att återhämta sig från. En Celticvinst skulle befästa relationen mellan vinnare och förlorare.

Ett Old Firm utan publik för all del. Men den här gången får vi kanske i alla fall ändå hoppas att supportrarna stannar hemma och tittar på matchen. Men för att det ska ske så behöver nog health sättas före wealth., både av supportrarna själva, och av Sky Sports.

Beslutet som ändå togs var att genomföra en strategisk genomlysning med utgångspunkt för samtliga 20 klubbar, inte endast de sex största. Det känns väl trots allt ändå rätt rimligt, att om nu Premier League ska ha en strategi både för hur de själva ska gå framåt och för hur de ska bidra till att hjälpa det engelska fotbollssystemet i stort, så bör den strategin inkludera alla klubbar, inte enbart ett fåtal av dem.

Min genomgång av PBP var tämligen kritisk, och om det var jag naturligtvis långt ifrån ensam. Där fanns några enskilda punkter som var bra eller åtminstone inte direkt dåliga, såsom finansieringen av Football League, förändringen av det engelska playoff-spelet och så vidare, men i huvudsak var det förslag som skulle komma att ha långtgående negativa konsekvenser för allt det som har gjort engelsk fotboll till vad den är.

Men utgångspunkten för PBP är samtidigt inte felaktig. Det finns stora, systematiska fel och problem i den engelska fotbollen som helt enkelt måste åtgärdas. Detta var fallet även före den globala pandemin. Men pandemin och den påföljande finansiella krisen har onekligen satt hela systemet under ökad press och stress. Situationen har helt enkelt blivit betydligt mycket mer akut än förut.

Superklubbarna gör naturligtvis väldigt fel som försöker utnyttja denna situation till att tvinga genom beslut som i alldeles för hög utsträckning är enbart till deras fördel, och på längre sikt till alla andras nackdel. Detta gör det naturligtvis väldigt lätt att hålla sig väldigt negativ till just deras förslag. Samtidigt är inte situationen sådan att det går att bara säga nej, där måste även finnas en tanke på vad som ändå måste göras istället.

Här har jag i alla fall några tankar:

25% av de totala TV-intäkterna till Premier League och Football League fördelas till EFL

Det här var ju den positiva delen av PBP, plussidan på kontot så att säga. Moroten med vilken superklubbarna försökte sälja in alla andra perks för egen del, och att döma av flera klubbars offentliga reaktioner något som även gjordes med viss framgång.

Att skicka 25% av samtliga TV-intäkter till EFL skulle verkligen revolutionera finansieringen i Football League, och är i det avseendet en fundamental förändring, och en finansiering som helt enkelt behöver lösas på längre sikt. Detta är en lösning.

Här är dessutom vad som gör svårt för de 14 övriga klubbarna i Premier League att säga nej till PBP, nämligen att de riskerar framstå som kalla, cyniska skitstövlar själva om de säger nej till förslaget. De undviker det genom att säga ja till den här punkten!

Detta är nämligen en punkt som borde genomföras utan villkor och motkrav. Övriga klubbar ska inte behöva avsäga sig kontroll och inflytande till superklubbarna för att det här ska bli verklighet.

Dessutom bör punkten som säger att 8% av dessa totala TV-intäkter brutto ska avsättas för arenainvesteringar plockas bort.

Enligt EFL:s Rick Parry är det inte rimligt att förvänta sig att superklubbarna skulle avstå från intäkter utan något i ersättning. Det är i själva verket högst rimligt. Parrys attityd visar bara på snävheten i hans eget perspektiv.

Den engelska fotbollspyramiden som helhet skulle vinna på det här förslaget. Premier League-klubbarna, som många gånger tvingas betala höga premier bara för att de har så mycket pengar, skulle inte enbart må dåligt av att ha lite mindre pengar i systemet.

2,5% skatt på allt spel på engelsk fotboll

Här finns säkert en mängd praktiska problem kring hur ett sådant här system ska kunna upprättas utan att kunna kringgås eller fuskas med, men principiellt är det ett både viktigt och värdefullt förslag.

En skatt om 2,5% på alla bets på engelsk fotboll, direkt riktad att gå till den engelska fotbollen, skulle tillföra den engelska fotbollen ett årligt kapital om cirka £350m, vilket absolut inte är några småsummor.

Fördelningsprincipen kan säkert diskuteras, men leker vi med tanken att en femtedel (20% eller cirka £70m) går till Premier League, EFL Championship, League One, League Two och den engelska amatörfotbollen vardera så är det inte småskit, särskilt inte ju längre ned i systemet vi kommer.

Vi är självfallet inte ovana i Sverige med ett statligt ägt spelbolag som distribuerar mycket pengar vidare till svensk idrott. Även om det går att ha vissa moraliska betänkligheter på detta, så är det också så att spelmissbruk är ett stort problem i England.

Det här skulle kunna ses som ett incitament mot spelande.

2,5% skatt på alla transfers över £10m, 5% skatt alla transfers över £20m och så vidare…

Förslaget lyft och omarbetat från Kieran Maguire på Price of Football, som lägger fram den första delen, det vill säga en skatt om 3% på alla värvningar över £10m. Jag tar det ett litet steg längre.

Det är ett förslag med två sidor. Dels kan det beräknas tillföra cirka £50m årligen till engelsk fotboll, att allokeras till klubbar i EFL, alternativt endast League One och League Two. Dels kan det stävja den allra värsta transfercirkusen.

Engelska superklubbar skulle säkert gnöla en del, men det skulle inte alltid skada om det blev lite dyrare för dem att göra en del av sina värvningar. Kanske skulle det få dem att tänka efter en extra gång.

25%+1 i supporterrepresentation i varje klubbstyrelse

Förslaget lyft från Daniel Storey. Jag skulle väl knappast påstå mig själv vara någon varmare anhängare av supporterstyrning inom fotbollen, en idé som låter betydligt finare än vad den någonsin blir i verkligheten.

Det kan diskuteras om det verkligen var till de fackliga organisationernas fördel att en gång i tiden ta plats i företagens styrelser, liksom det kan diskuteras i vilken utsträckning dessa alls inkluderas i själva beslutsfattandet i viktiga frågor.

Alltså borde nog supporterrepresentation i klubbarnas styrelser omges med samma typ av diskussion. Men det ger ändå supportrarna en plats vid bordet och en röst i rummet, och åtminstone en formell insikt i för klubben viktiga beslut.

Får de dessutom ett aktieinnehav motsvarande 25%+1 av rösterna så får de även en icke obetydlig makt i dessa beslut. I vissa för klubben avgörande beslut, såsom uppköp etc, skulle de i realiteten få ett veto.

Det är inte ett förslag utan sina potentiella problem. Men å andra sidan, så som det fungerar idag saknar inte precis faktiska problem det heller.

Ja, men alla andra punkter då?

PBP innehöll ju en mängd andra punkter såsom antalet lag i ligan, lägg ned cuper hit och dit, förändra lånesystemet etc. Dessutom har det ju blivit populärt på flera håll att förorda någon slags oberoende styrning av den engelska fotbollen.

Jag ska inte påstå att det är punkter som intresserar mig. Det är inte punkter som har någon direkt bäring på de faktiska problemen. Tvärtom är det en slags red herring, olika punkter som vore bra för superklubbarna men egentligen inte för någon annan.

Inte heller har jag några större problem med den engelska fotbollens governance, i alla fall inte på konceptuell nivå. Åtminstone inte några problem som kommer lösas av att plötsligt införa någon slags oberoende (whatever that means) regulator.

Finansieringsmodellen är den engelska fotbollens första och största problem. Detta adresseras av mina första tre punkter. Problemet med korrupta och inkompetenta ägare är ett annat stort problem. Detta adresseras av min fjärde punkt.

Kommer detta lösa alla dessa problem för all framtid? Nej knappast, något sådant system existerar inte, har aldrig existerat vid någon tidpunkt i historien, eller existerat på någon plats i världen.

Allt vi har att besluta är vad vi ska göra med den tid som är given oss.

They pretended, perhaps they even believed, that they had seized power unwillingly and for a limited time, and that just around the corner there lay a paradise where human beings would be free and equal. We are not like that. We know that no one ever seizes power with the intention of relinquishing it. Power is not a means; it is an end. One does not establish a dictatorship in order to safeguard a revolution; one makes the revolution in order to establish the dictatorship. The object of persecution is persecution. The object of torture is torture. The object of power is power. Now you begin to understand me.”

Vad som förmodligen sticker mest av allt i ögonen är att paketet med förslag presenteras just här och just nu. Hur det blir så väldigt uppenbart att mitt under en global pandemi med påföljande finansiell kris så ser alltså de sex stora klubbarna, de klubbar som skadas minst av alla av krisen, inte sin skyldighet att ta sitt ansvar för engelsk fotboll som helhet, utan först och främst en möjlighet att utnyttja läget för att våldsamt öka sin egen makt, kontroll och att rigga den engelska fotbollen ytterligare till sin fördel.

Här finns även något rent orwellianskt i att paketet med förslag ändå försöks säljas som ett slags krispaket, som ett sätt att rädda den engelska fotbollen och som ett sätt att ta hand om den engelska fotbollens små klubbar, när det alltså är den raka motsatsen. Det är för all del inte första gången vi ser något sådant inom engelsk fotboll, eller samhället i stort, tvärtom har det ju blivit väldigt populärt under senare år. Det märkvärdiga är kanske hur dåligt maskerat det här paketet med förslag ändå är.

Paketet med förslag är nu framtaget i en slags ohelig allians mellan Premier Leagues sex största klubbar, med Liverpool och Man Utd i framsätena, och EFL:s VD Rick Parry. Här är det kanske värt att säga något om Parrys bakgrund, alltså tidigare VD för både Premier League och Liverpool. Många höjde milt sagt på ögonbrynen när han 2019 plötsligt utsågs till ordförande för EFL. Nu behöver man kanske inte vara överdrivet konspiratorisk för att se motivet bakom detta.

Paketet med förslag spelar naket på samtliga klubbars direkta egenintresse. Det viftar med 25% av Premier Leagues och Football Leagues samlade intäkter efter att cirka en tiondel av intäkterna skrapats av för andra ändamål, såsom investeringar i arenor, ska fördelas till Football League, tillsammans med en engångssumma här och nu om £250m som dras av från framtida TV-intäkter. För majoriteten av engelska klubbar för vilka Premier League ändå inte är realistiskt eller aktuellt kan detta så klart låta mycket frestande.

Egenintresset för de sex superklubbarna är samtidigt glasklart. De som kommer i kläm är övriga 14 klubbar i Premier League samt ska vi säga mellan hälften och samtliga klubbar i EFL Championship, bland vilka det ändå lär finnas en realistisk förhoppning om att inom en rimlig framtid gå upp till och etablera sig i Premier League. Men frågan är om dessa klubbar räcker till för att stoppa paketet med förslag, eller om den kraftfulla opinion som nu bildats mot paketet är nog för att sätta stopp för det.

Men vad innehåller då det här paketet med förslag faktiskt för specifika förslag, vad är de formella och reella motiven bakom dessa specifika förslag, och är samtliga förslag bra eller dåliga, eller finns där både bra och dåliga förslag? Det är ju väldigt lätt att bara svepa undan allting som en slags diffus helhet, utan att egentligen riktigt veta vad det är man faktiskt har åsikter om. Med den här bloggen tänkte jag gå igenom, sammanfatta och ge min syn på paketet med förslag i dess olika punkter.

Extraordinär makt och status för ”long-term shareholders”

Beslut fattas just nu i Premier League utifrån en enkel princip. Varje klubb har varsin enda röst, och beslut måste få stöd av 14 klubbar för att gå igenom. Denna ordning har skapat vad jag har kallat för världens mest demokratiska liga.

Detta vill nu superklubbarna ändra på. De vill i praktiken skrota ”en klubb – en röst”-systemet och ersätta detta med ett system där nio långvariga medlemmar, det vill säga inte minst de själva, ges särskild status och beslutsmakt.

Beslut i Premier League skulle därefter fattas med kvalificerad majoritet bland dessa nio klubbar. Man skulle så klart kunna tro att det är en slags himmelsk tillfällighet att kvalificerad majoritet av nio klubbar råkar vara just sex klubbar.

Everton, Southampton och West Ham, som är de tre klubbar som försöker lockas med särskild status för att tycka det här är ett bra förslag, skulle med andra ord bara vara med som en slags gisslan.

Beslutsmakten i en mängd avgörande frågor för Premier Leagues form och framtid skulle alltså placeras helt och hållet i händerna på sex superklubbar. Det gäller allt från regler, kontrakt, anställning av VD samt ett möjligt veto mot nya ägare i Premier League.

Många har helt korrekt beskrivit detta som power grab. Det handlar heller inte bara om att ge sig själva mer beslutsmakt. En VD som är helt beroende för sin anställning av sex specifika klubbar kommer självfallet agera helt och hållet utifrån deras intressen.

Men det mest hotfulla med det här förslaget är så klart vad det innebär för framtiden. Det här är ett beslut som gör det möjligt för de sex superklubbarna att fatta i princip vilka beslut de än vill i framtiden, ingen skulle realistiskt sett kunna stoppa dem.

Just nu försöker förslaget paketeras med rätt lugna, rimliga och sansade mått och steg, men här öppnas det alltså upp för framtida nya beslut om fördelning av intäkter, både inom Premier League och ned till Football League.

Kort sagt är det den engelska fotbollens direkta motsvarighet till exempelvis den tyska Fullmaktslagen från 1933, som tillät den tyska regeringen att börja stifta lagar utan att dessa skulle beslutas av riksdagen.

De långsiktiga konsekvenserna för engelsk fotboll vore förödande.

Reducera antalet klubbar i Premier League från 20 till 18

Förslaget förklarar sig självt och dess motiv är som kanske alla förstår att reducera antalet ligamatcher per säsong, i synnerhet då i relation till att antalet matcher i Champions League kommer öka inom kort, samt ännu en europeisk cup införas.

Kritiker påpekar att det ytterligare stänger Premier League för andra klubbar. Även här finns en ekonomisk aspekt, där superklubbarna kompenserar intäktsbortfallet för färre ligamatcher med intäkterna från fler europeiska cupmatcher.

Någon sådan möjlighet finns naturligtvis inte för majoriteten av klubbarna i Premier League.

Nya regler för fördelning av TV-intäkter

Meritbaserad fördelning av TV-intäkter föreslås för både nationella och internationella TV-rättigheter. Det är inget direkt kontroversiellt med just den saken, det är i huvudsak ett system som redan finns.

En ny sak är emellertid att istället för att basera det säsongsvis som nu så ska det baseras på genomsnittet över tre säsonger. Motivet är lätt genomskådat. Det gör det mindre kostsamt för superklubbarna att faktiskt göra en dålig säsong, de blir mindre straffade av att prestera dåligt. Längre än så sträckte sig alltså inte meritbaseringen.

En annan del i förslaget är att varje klubb får rätt att sända åtta egna matcher per säsong via den egna klubbens kanaler. Det här är omvälvande. Dels skjuter det naturligtvis över ännu en väldigt stor del av kakan till just superklubbarna.

Dels kommer det naturligtvis minska värdet på de gemensamma TV-avtalen, vilket självfallet minskar den totala kakan av resurser för övriga klubbar både i Premier League och i Football League.

För närvarande är intäktskvoten mellan klubbar med högst TV-intäkter och de som har lägst 1,7:1. Med dessa förslag skulle denna kvot öka upp till 4:1.

Hyckleriet är monumentalt. När det kommer till att fördela pengarna så ska det minsann inte delas lika. Däremot ska alla klubbar dela lika på det finansiella bidraget till Football League, liksom till klubbarnas arenainvesteringar.

Och som precis uppdagats, även till Liverpools och Tottenhams redan genomförda arenaprojekt.

Nedläggning av Ligacupen och Community Shield

Även här förslag som förklarar sig själva. Det är naturligtvis inget nytt, superklubbarna vill minska antalet matcher per säsong, och det här har under en längre tid varit något man strävat efter att göra.

Vad man kanske kan säga är att det rimmar rätt illa med att säga sig vilja värna om intäkterna för klubbarna längre ned i det engelska fotbollssystemet, samtidigt som man lägger ner cuper som är en väldigt värdefull intäktskälla just för dessa klubbar.

Hyckleriet är naturligtvis omfattande även här.

Minska antalet nedflyttningsplatser till två, och playoff spelas mellan trean, fyran och femman i EFL Championship samt laget på sextonde plats i Premier League

Istället för Project Big Picture skulle kanske förslaget haft namnet: Bundesligafierandet av Premier League!

Om man nu köper idén att minska antalet klubbar i Premier League till 18, så är det väl i och för sig rimligt att även minska antalet klubbar som flyttas ned. Men visst är även detta ett steg mot att ytterligare ”stänga” Premier League.

Förslaget gör det självfallet svårare att ta sig upp till Premier League. Här finns bara tre playoff-platser istället för fyra för EFL Championship, och dessutom måste en Premier League-klubb besegras för att vinna playoff.

Ändå känns väl detta som en av de mer rimliga punkterna i förslaget.

Harmonisera financial fair play-reglerna med UEFA

Man kan hävda att detta skulle innebära en slags förenkling, men det är väl heller ingen tillfällighet att UEFA:s betydligt mindre flexibla regelverk ytterligare skulle skydda de sex superklubbarna från utmaningar underifrån.

UEFA:s regler definierar ett visst resultat som måste göras under en rullande period om tre år, samtidigt som Premier Leagues nuvarande regler accepterar en viss ökning av lönekostnaderna per år utöver motsvarande ökning av klubbens intäkter.

UEFA:s regler begränsar klubbar i högre utsträckning än Premier Leagues regler.

Senare säsongsstart för att ge större utrymme för försäsongsmatcher, med krav för alla klubbar att en gång vart femte år delta i en sommarturnering

Superklubbar som alltså bräker på i andra punkter om det nödvändiga med att minska antalet matcher kommer sedan bara några få andetag senare med ett sådant här förslag, som går i rakt motsatt anda.

Viktigare än att reducera antalet matcher är alltså cashen. Vilket kanske inte förvånar så många egentligen, men man tröttnar ju på hyckleriet och dubbelpratet.

En senare säsongsstart skulle självfallet packa spelschemat under ordinarie säsong i mycket högre utsträckning, så att fördelen man uppnår med att ta bort Ligacupen och reducera antalet ligamatcher skulle gå upp i rök.

Fler försäsongsmatcher, och dessutom som jag tolkar det en årligt återkommande sommarturnering med ett visst antal Premier League-klubbar, förlänger väl snarare säsongen i praktiken än ökar tid för vila och rehabilitering.

Det här är alltså samma klubbar som gärna framställer sig som mest av allt brydda om spelarnas hälsa och välbefinnande. Detta satans hyckleri!

Förändring av lånesystemet möjliggörandes utlåning av 15 spelare inom England och fyra spelare till en och samma klubb

Även lånesystemet vill superklubbarna förändra. De vill riva upp dagens begränsningar och göra det möjligt att låna ut betydligt fler spelare inom England, och dessutom fler spelare till en och samma klubb.

Lånesystemet underlättar och gör det möjligt för den koncentration av spelare, det vill säga fotbollens avgörande produktionsfaktor, hos ett fåtal större klubbar vi länge sett. Detta skulle ytterligare driva på denna utveckling, när en avveckling skulle göra fotbollen mer jämn.

En sådan här utökning gör även de mindre klubbarna i engelsk fotboll mer beroende av superklubbarna och de större klubbarna. Det reducerar i praktiken om än ej till namnet dessa klubbar till feederklubbar och farmarlag.

Något som accentueras ytterligare med möjligheten att låna fyra spelare till en och samma klubb. Det har med viss rätta påpekats att detta nog kan ses som ett sätt att försöka få in idén med B-lag i seriesystemet bakvägen.

Kommer paketet med förslag att bli av?

Dilemmat för superklubbarna är självfallet att för att få igenom det här paketet med förslag, som ger dem själva mer eller mindre obegränsad kontroll och makt, så måste de först få det genom Premier Leagues nuvarande beslutsordning.

Det krävs alltså att 14 klubbar i Premier League beslutar för det här paketet, eller för specifika punkter i paketet, för att de faktiskt ska bli av. Rimligtvis borde ju det vara en rätt svår uppgift att lyckas med.

Vilket får mig att tro att det här förslaget, antingen i sin helhet eller åtminstone i dess mest kontroversiella delar, helt enkelt inte kommer bli av i slutänden. Paketet har redan bemötts med våldsamt motstånd, från alla möjliga håll.

De små klubbarna i den engelska fotbollen behöver en bail-out för att ta sig genom den finansiella krisen, som trots allt är övergående. De ska inte behöva luras in i ett system där de avsäger sig allt inflytande bara för att överleva.

Det finns ord för sådant i andra sammanhang, utpressning är ett av dessa ord, och är olagligt. Det är maffiametoder. Vilket när vi nu talar om de sex engelska superklubbarna förvisso är en rätt lyckad liknelse.

Idén att 25% av den totala intäktskakan ska fördelas till Football League är för all del god. Den borde genomföras rakt av, utan att övriga klubbar ska behöva avsäga sig kontroll och inflytande till ett fåtal klubbar.

Än mindre för ett system där just detta fåtal klubbar inom en otydlig framtid obehindrat kommer kunna besluta om att reducera den procentsatsen.

Man märker ändå hur superklubbarna, med Liverpool och Man Utd i förgrunden, har försökt hantera detta genom att sockra dealen för alla inblandade. Det viftas med cashen till EFL och klubbarna där, i vad som känns som ett försök att köpa deras stöd.

Med £100m i stödpengar till FA hoppas de säkert att FA inte ska utnyttja sin gyllene röst, det vill säga sitt formella veto, för att sätta stopp för paketet.

Man hoppas säkert få med sig Everton, Southampton och West Ham genom att spela på deras fåfänga och räkna in dem bland nio long-term shareholders. Vi får väl se om dessa tre klubbar sväljer det betet.

Övriga 14 klubbar försöker man kanske befryndiga med förslaget att reducera antalet nedflyttade lag, samt ge klubbarna den ytterligare säkerhetsmarginalen att kunna playoffa sig kvar i Premier League.

Där har vi så att säga morötterna. Piskan med vilken superklubbarna försöker kittla övriga klubbars svettiga nackar är å andra sidan hotet om att alternativet till att godkänna förslaget är att superklubbarna bryter sig ut och går med i en europeisk superliga.

Ett tomt och tämligen osannolikt hot. Men kanske ett hot som ändå tvingar fram någon form av ytterligare eftergifter till superklubbarnas intressen. Vilket självfallet enbart är vad detta handlar om.

Inte någon oro för den engelska fotbollen, inte något försök att hjälpa och stödja de mindre engelska klubbarna, inte någon omtanke om spelarnas hälsa, inte en känsla av ansvar under en global pandemi och finansiell fotbollskris.

Hyckleriet och egenintresset i den engelska fotbollen har fått tydlig form, två ansikten och tyvärr två mycket tydliga namn: Liverpool och Man Utd. Två klubbar som helt enkelt borde veta bättre. Två klubbar som borde skämmas!

Men för att kunna skämmas måste man självfallet ha någon skam i kroppen!

Detta betyder i praktiken att det fortfarande under en handfull dagar är fullt möjligt för klubbar i Premier League, och för all del även klubbar längre ned i systemet, att köpa och sälja spelare, även om det för Premier League-klubbar naturligtvis bara är möjligt att köpa spelare från Football League. Värvningar mellan klubbar i Premier League är däremot inte möjliga.

Här finns alltså en slags backup-möjlighet för de Premier League-klubbar som av antingen ena eller andra skälet inte känner att de riktigt lyckades med vad de föresatt sig under det normala transferfönstret. Självfallet lär det aldrig kunna bli värvningar som får supportrarnas safter att flöda i riktigt samma utsträckning, men det betyder ju inte att dessa värvningar i själva verket kan vara lika bra eller till och med bättre.

Vilka är då de åtta bästa möjliga engelska värvningarna kvar att göra under veckan? Den frågan ställer jag mig med den här listan som även utgör mitt svar på den frågan. Jag kan tänka mig att andra skulle kunna ha helt andra svar på den. Det ska sägas att jag om inte annat av rent praktiska skäl gör avgränsningen att listan enbart tar upp värvningar till Premier League-klubbar. Det är vad jag orkar hålla lite koll på helt enkelt.

Aston Villa har t ex värvat Matty Cash från Nottingham Forest och Ollie Watkins från Brentford. Crystal Palaces värvning av av QPR:s Eberechi Eze hade definitivt platsat på listan. Newcastle har varit riktigt flitiga med Callum Wilson, Ryan Fraser och Jamal Lewis. Everton har värvat Ben Godfrey från Norwich, liksom Sheffield United har köpt både Jayden Bogle och Max Lowe från Derby County.

Med andra ord, vissa Premier League-klubbar har ju haft fräckheten att redan göra några sådana här värvningar som hade kunnat platsa på en sådan här lista. Men den här listan gäller alltså de engelska värvningar som fortfarande finns kvar att göra, för de Premier League-klubbar som är smarta nog att göra dem.

(8) Todd Cantwell, Norwich

Ryktas för närvarande ha tilldragit sig Leeds konkreta intresse och det finns väl just ingenting som är märkligt med den saken. Cantwell var en av många spelare som imponerade i Norwich förra säsongen, vilket gör det än märkligare att det gick så illa för Norwich. Kreativt och tekniskt skicklig offensiv mittfältare som är bekväm både centralt och i en mer forwardliknande roll, skulle ha mycket att bidra med till många lag. Klubbar: Leeds, West Brom.

(7) David Raya, Brentford

Blev kanske mest känd för den breda allmänheten i och med en rätt grov blunder i playoff-finalen förra säsongen, men Raya var en väldigt stor anledning varför Brentford alls spelade den playoff-finalen. Inte minst med några fenomenala och avgörande insatser i de båda semifinalerna. En väldigt kompetent målvakt med både hög högstanivå och lägstanivå. Antogs vara på väg bort från Brentford under sommaren när Brentford missade uppflyttning. Klubbar: Everton, West Ham.

(6) Emiliano Buendia, Norwich

En av flera enskilda spelare i Norwich som verkligen imponerade förra säsongen i Premier League, och som visade under den säsongen att Premier League är en nivå han klarar av att prestera på. En av flera spelare i Norwichs yngre garde och en av flera spelare många har tagit för givet skulle säljas av Norwich under sommaren. Kreativ och flärdfull forward som visar prov både på intelligens och fantasi på planen. Skulle vara ett utmärkt truppvärvning för många klubbar. Klubbar: Leeds, Southampton.

(5) Ismaila Sarr, Watford

Värvades med hyfsat stora fanfarer av Watford inför förra säsongen. Efter säsongen har stora klubbar som Liverpool och Man Utd visat intresse, inte utan anledning. Sarr är en spelare med uppenbar potential. Detta visade han i Watford även om han också visade prov på många gånger svagt beslutsfattande på planen. Det är däremot sådant som en spelare som Sarr kan utveckla, i synnerhet om han hamnar i en klubb som är beredd att ge honom tiden att utvecklas. Klubbar: Aston Villa, Sheffield United.

(4) Bradley Dack, Blackburn Rovers

Har gjort flera säsonger med Blackburn Rovers redan och har allmänt sett varit både lagets och en av ligans främsta spelare i EFL Championship. Offensiv mittfältare med ett öga både för att skapa mål men också göra mål. Känns som en spelare som skulle kunna växa ytterligare i Premier League på samma sätt innan honom James Maddison har lyckats göra. Skulle ha mycket att bidra med i synnerhet för klubbarna i Premier League som slår lite grann ur underläge. Klubbar: Brighton, Burnley.

(3) Said Benrahma, Brentford

Förmodligen den klarast lysande stjärnan i EFL Championship förra säsongen, garanterat om vi utesluter spelare i Leedströjor. En kreativ forward som låg bakom det mesta av Brentfords anfallsspel som tillsammans med Leeds svarade för ligans bästa anfall. Att Benrahma ens fortfarande är kvar i Brentford är uppseendeväckande, de allra flesta tog nog för givet att han skulle norpas omedelbart. Möjligen var en svagare insats i playoff nog för att få klubbar att börja tveka. Klubbar: Crystal Palace, Leicester.

(2) Max Aarons, Norwich

Vänsterbacken Jamal Lewis har ju redan lämnat Norwich, som däremot har en minst lika intressant spelare på högerbacken i Aarons. Bland andra Tottenham var inne och tittade länge och fuktigt på Aarons tidigare under året. Har visat hög kvalitet med Norwich och sitter på en ännu högre kapacitet för utveckling. Modern och offensivt lagd högerback som skulle uppgradera högerbackspositionen för ett flertal klubbar både på spetsen och på bredden. Klubbar: Newcastle, West Ham.

(1) David Brooks, Bournemouth

Ett starkt bidragande skäl varför Bournemouth åkte ur Premier League förra säsongen var att Brooks var skadad under långa stunder av säsongen. Sådan var Brooks betydelse för Bournemouths anfallsspel, som var det som framför allt fallerade för Bournemouth jämfört med tidigare säsonger. En spelare med enorm talang, skicklighet och framför allt utvecklingspotential. Vore en förstärkning både i det korta och det långa perspektivet för i stort sett varenda klubb i Premier League. Klubbar: Man Utd, Arsenal.

Gareth Southgate är fortsatt populär och uppskattad som Englands förbundskapten. En direkt effekt av succén i VM 2018 naturligtvis, där England trotsade väldigt lågt ställda förväntningar och tog sig hela vägen till semifinal, och för första gången sedan istiden inte gjorde ett fiasko så fort det vankades ett större mästerskap. Dessutom vann England kort därefter också sin Nations League-grupp och tog sig till finalspelet.

England pratas kanske främst av den anledningen som ett av världens just nu bästa landslag. Men samtidigt är det svårt att säga att England faktiskt gjort något större avtryck på landslagsfotbollen ännu. Åtminstone i meningen att de skulle ha besegrat någon större eller starkare motståndare, eller verkligen bevisat sin egen storhet som landslag på den största scenen.

En VM-semifinal är så klart alltid en semifinal. Men det enda lag av någon rejäl kaliber som England faktiskt besegrade på vägen till den semifinalen var Colombia, och det var en seger som satt väldigt långt inne och krävde straffar. Övriga lag som besegrades var Tunisien, Panama och Sverige. Så fort England mötte en riktigt kompetent motståndare i Kroatien blev det förlust. Därtill två behändiga förluster mot Belgien.

Visst, England lyckades besegra Spanien i Nations Leagues gruppspel, liksom krångla sig upp på förstaplatsen före både Spanien och Kroatien, men så fort det blev fråga om slutspel och utslagningsmatch så blev det förlust mot Holland. Bronsmatchen därefter mot Schweiz slutade för all del med vinst, men även den liksom vinsten mot Colombia på straffar.

Man ska inte måla fan på väggen. Englands resultat de senaste åren har naturligtvis varit betydligt bättre än vad de någonsin var åren innan, men det krävdes väl å andra sidan aldrig särskilt mycket för att lyckas med det. Det var ingen hög ribba att passera. Men om Englands prestationer verkligen motiverar att prata om dem som ett av världens just nu bästa landslag är väl däremot betydligt mer tveksamt.

Spelarmaterialet är knappast boven i det dramat. England har för närvarande ett väldigt starkt spelarmaterial, kanske i synnerhet kreativt och offensivt. Men det är inte precis alltför svagt mer defensivt heller. Det har pratats om gyllene generationer inom engelsk fotboll förut, och Englands problem har väl egentligen aldrig varit att de har saknat bra spelare, men sällan har väl kvaliteten och bredden i engelsk fotboll varit bättre.

Taktiskt är det däremot desto mer bekymmersamt. Något som har påpekats under längre tid, nämligen att Gareth Southgate verkar vara både proffsig och progressiv men att där verkar saknas den riktiga taktiska substansen. Vilket syns på fotbollsplanen. Det syntes redan i VM 2018, och det har definitivt synts i de båda senaste landskamperna mot först Island och sedan Danmark. Vilket tyder på att det heller inte är under förbättring.

En invändning skulle kunna vara att England aldrig riktigt har tagit fram sin egen taktiska identitet. Vad England istället gjorde, med just Gareth Southgate som förgrundsgestalt, var att någon gång runt 2012-13 säga att England ska spela som Spanien. Djupare än så var inte analysen, och slutsatsen inte mer avancerad än att England skulle spela samma fotboll som det landslag som för stunden var mest populärt och mest framgångsrikt.

Här fanns inget tänkande på om England faktiskt hade de tekniska förutsättningarna att spela fotboll som Spanien, eller ens en plan på hur detta skulle uppnås. Men kanske var inte det ett överhängande problem, då majoriteten av engelska spelare aktuella för landslaget ändå har en bollinnehavsbaserad fotboll i ryggmärgen från sina respektive klubblag. Men det ingav ändå inget större förtroende.

Ett mer uppenbart problem var kanske att ungefär samtidigt som Gareth Southgate och FA stolt proklamerade att England minsann skulle spela som Spanien, så var fotbollen redan på väg mot nästa stora sak. Samtidigt började nämligen framför allt tyska tränare jobba med den motpressfotboll som var tänkt att bekämpa den spanska fotbollsidén, och som varit desto mer framgångsrik under de sju-åtta åren därefter.

Med andra ord, redan när Southgate och FA presenterade Englands nya DNA som en stor nyhet inom engelsk fotboll så var just den fotbollen på väg att bli lite gårdagens nyheter inom fotbollen i stort. Vilket möjligen visar hur landslagsfotbollen generellt ligger lite steget efter i taktisk och teknisk utveckling. Och möjligen på samma gång avslöjade Gareth Southgate, om man vill vara lite elak, som en powerpoint-manager.

Samtidigt som England och Gareth Southgate har envisats med sitt fokus på bollinnehav så har tendensen i engelsk klubbfotboll i största allmänhet varit mycket tydlig. Vinnande fotboll har gått ut på fart, på hög press och på snabba omställningar. Till och med Man City med Pep Guardiola, som ju utvecklade den spanska fotbollsidé som Southgate gått ner sig i, har utvecklat sin fotboll i riktning mot mer fart och omställningar.

Gareth Southgates taktiska respons, och detta har inte minst blivit tydligt i matcherna mot Island och Danmark, har placerat honom och England i något slags varken eller-tillstånd. Southgate efterapar i hög utsträckning Liverpools mer defensivt orienterade tremannamittfält, samtidigt som han behåller det mer långsamma och metodiska bollinnehavet som grundläggande spelidé.

Effekten, eller kanske snarare konsekvensen, har blivit ett mycket långsamt och omständligt spelande England, där mittfältet och anfallet inte alls klickar samman eller hittar varandra. Bolldistributionen offensivt sker alldeles för långsamt, och när den väl blir av saknas den kreativa skickligheten att tränga igenom ett då redan samlat motståndarförsvar. England sitter fast med det sämsta från två världar.

Med både ett EM och ett VM kommandes i någon slags närtid så finns för närvarande höga förhoppningar på vad England kan åstadkomma i dessa mästerskap. Den här gången handlar det inte om typisk engelsk hybris, utan om genuina förhoppningar baserat på tidigare resultat och faktiskt spelarmaterial. Men taktiskt är det väldigt svårt att se hur England och Southgate ska kunna leva upp till dessa förhoppningar.

Taktiskt är det väldigt svårt att se ens hur England ska kunna vinna mot Belgien på Wembley ikväll. Och kan man inte vinna mot Belgien på Wembley, då blir det också rätt svårt att vinna vare sig EM eller VM.

Den chocken lyckades Wigan aldrig riktigt hämta sig från, även om de gjorde ett i alla fall tappert försök. Wigan blev nedflyttade till League One, fortfarande under förvaltning, sökandes med ljus och lykta efter nya ägare, dessutom med hotet om ytterligare 15 poängs avdrag den här säsongen. Hotet om ännu en nedflyttning ned till League Two kändes plötsligt högst påtagligt, för att inte tala om frågan om klubbens överlevnad.

Paul Cook, Wigans omtyckta och populära manager, lämnade Wigan efter förra säsongen vilket ökade känslan av förfall. Flera spelare lämnade också klubben, såldes vidare bland annat för att få in pengar till klubben. Wigans supportrar och flera gamla spelare har även gjort sina insatser för att samla in pengar till klubben. Strax över £700,000 har Wigan fått in på det viset över sommaren.

John Sheridan, en journey man-manager med förflutet i Oldham, Chesterfield, Plymouth Argyle, Newport County och Notts County, har kommit in som ersättare till Paul Cook. En anställning som kanske inte engagerar särskilt många men som ändå duger i krig. Fyra spelare har kommit in som fria transfers, att ersätta sålda spelare som Cedric Kipre, Sam Morsy, Antonee Robinson, Joe Williams, Nathan Byrne, Leon Balogun, Kieffer Moore m fl.

Roligare har det alltså varit att vara Wigan eller supporter till Wigan. Det är svårt att föreställa sig att det bara är sju år sedan Wigan faktiskt vann FA-cupen. Även om det nu även råkar vara sju år sedan Wigan åkte ur Premier League. Det är inte svårt att säga vad Wigans supportrar värderar högst av det. Men det är inte heller svårt att säga vad som har haft mest avgörande betydelse för Wigan som klubb och dess framtid.

Ligasäsongen i League One började heller inte alls bra för Wigan. Förluster mot Ipswich Town och Gillingham i de två första omgångarna såg Wigan ligga sist eller näst sist i tabellen baserat på målskillnad. Det var som om sorgen och baksmällan från förra säsongen vilade tung över Wigan. Regnmolnen vilade tungt över Wigan, både bildligt och bokstavligt!

Men så till sist trängde en stråle av spanskt solsken genom alla dessa regnmoln! Det är nu tio dagar sedan nyheten presenterade av Wigans förvaltare att de accepterat ett bud på Wigan av en spansk investor att köpa klubben från dess förvaltare, och att denna investor redan lagt in en betydande deposition för klubben. Vad det också skulle betyda är att Wigan befrias från risken om ett 15 poängs avdrag den här säsongen.

Samtidigt har Wigan börjat vinna fotbollsmatcher igen. Den första vinsten kom redan i slutet av september mot Portsmouth. Därefter kom nyheten om det spanska uppköpet, och kort efter det vann Wigan sin andra raka match, den här gången mot Doncaster Rovers. Från nedflyttningsplats har Wigan nu seglat upp till tionde plats. Plötsligt andas Wigan optimism och framtidshopp igen.

Alltså finns det väldigt goda skäl för Wigans alla supportrar, spelare och ledare att gå omkring och sjunga med till Sylvia Vrethammars gamla dänga från 1970-talet, som blev väldigt populär inte minst i England. Spanien står högt i kurs i Wigan. Men det är å andra sidan inget nytt för just Wigan, som sedan många år har en särskild relation till just Spanien. Något som helt säkert bara ökar entusiasmen för just dessa nya ägare.

Många känner säkert till historien om Wigans ”Three Amigos”. Det vill säga Roberto Martinez, Jesús Seba och Isidro Diaz, tre spanska spelare som i mitten av 1990-talet tog flytten från Real Zaragoza till Wigan. Något som var rätt unikt för sin tid. Dels var utländska spelare i engelsk fotboll fortfarande något rätt ovanligt vid den här tiden. Dels befann sig Wigan i den tredje divisionen, det vill säga League One, vid tillfället.

Hur oväntat och ovanligt det faktiskt var illustreras kanske av tilltalsnamnet på de tre, det vill säga Three Amigos. Anspelandes på en 1980-talskomedi med Steve Martin, Chevy Chase och Martin Short och milt sagt sammanblandandes Mexiko med Spanien. Men spanska som spanska tydligen i engelska huvuden, så Martinez, Seba och Diaz fick lugnt finna sig i att se sig själva pyntade med mexikanska sombreros i tidningarna.

Samtidigt blev namnet snabbt också en slags kärleksförklaring. The Three Amigos, de tre spanska vännerna, blev snabbt mycket uppskattade spelare i Wigan. Roberto Martinez framför allt har ju visat på beständigheten i den här vänskapen, och visst var det passande att just han var manager för Wigans största och stoltaste ögonblick i hela sin långa historia.

Men hur kommer då Wigan på att som League One klubb för 25 år sedan plötsligt värva tre ändå rätt anonyma spelare från Spanien? Framför allt kan vi kanske se detta som ett tidigt uttryck för Dave Whelans ambition och vision med Wigan. Hans förmåga att tänka i nya och större banor som skulle komma att ta Wigan hela vägen upp till Premier League, där de skulle vara kvar i åtta år, och vinna FA-cupen av bara farten.

Whelan såg framför sig, långt innan de flesta andra i engelsk fotboll såg någon som helst nytta med den saken, värdet i att kombinera det engelska sättet att spela fotboll med det kontinentala sättet att tänka fotboll. Detta sätt att tänka skulle komma att bära rejäl frukt under de kommande tio åren. Wigan gick inte bara upp till Premier League, utan gjorde det på ett sätt som var ett tidigt frö till den förändring av Football League vi ser idag.

Men Whelan kom inte fram till att värva tre spanska spelare i ett vakuum. Wigan är speciellt i England på så vis att där finns en rätt bred spansk enklav. Wigan har därtill blött för Spanien. Tolv aktivister och fackföreningsmänniskor från Wigan deltog som frivilliga i det spanska inbördeskriget mot Franco under 1930-talet. Många av dem dog 1937 i slaget vid Brunete utanför Madrid, kämpandes för demokratin mot fascismen.

Något som borde vara extra relevant i dessa dagar kan tyckas. För Wigan innebär detta däremot att för dem är de goda nyheterna från Spanien alltså något mycket mer än bara ännu en anonym ägare man inte vet om man riktigt ska lita på. Det är kanske inte någon garanti för att allting kommer vara solsken härifrån, men det skingrar definitivt molnen åtminstone för stunden.

Wigan kämpade för Spanien för länge sedan. Nu verkar det som om Spanien återgäldar tjänsten, nästan 100 år senare. Wigan och Spanien har under senare år förenats just genom fotbollen. Genom åren har 15 spanska spelare hittat sitt liv, sitt arbete och sin fotboll i Wigan, tillsammans med flera managers. Med en ny spansk ägare, som sägs ha erfarenhet från fotbollen, lever Wigans spanska ideal vidare.

Ideal som har tagit Wigan från League One till Premier League en gång redan. Återstår att se om de kan göra det igen.

Spola fram bandet sju år och Mesut Özil har precis blivit utelämnad ur Arsenals Europa League-trupp, kommer med största sannolikhet även hamna utanför ligatruppen om en dryg vecka, och mest troligt är alltså att Özil redan har spelat sin allra sista match för Arsenal. Mikel Arteta har inte sagt det uttryckligt och ordagrant, men visar i all handling att han anser att Özil saknar alla egenskaper han letar efter i en Arsenalspelare.

Inte för att Arteta på något sätt heller varit direkt otydlig i ord. Han har tvärtom varit både överraskande och brutalt öppen med varför Mesut Özil inte längre ingår i hans planer. Att öppet säga att Özil ”inte är redo att göra jobbet” är en av de tuffaste sågningarna av egen spelare i engelsk fotboll det senaste årtiondet. Bara den senaste veckan har Areta sagt att han väljer spelare ”in better condition”, vilket anspelar på exakt samma sak.

Mikel Arteta är känd till stor del för sitt tydliga fokus på intensitet, hårt arbete, hög energi och koncentration, det som har kallats för hans ”non-negotiables”. Det var i själva verket en av de säljande punkterna bakom hans anställning i Arsenal, ett lag som under mycket lång tid kritiserats för att brista i dessa avseenden. Det krävs ingen djupare förmåga till iakttagelse för att dra slutsatsen att Özil inte lyckats leva upp till Artetas krav.

Möjligen är inte detta en populär slutsats för alla. Alla möjliga tramsiga teorier tas fram för att förklara varför Arteta inte spelar Özil, fastän Arteta själv tydligt sagt varför. Arteta har själv spelat med Özil i Arsenal, Arteta vet mer än någon annan allt som sker innanför dörrarna i Arsenal och kan bedöma helheten. Unai Emery drog även exakt samma slutsatser, dessutom stämmer det med vad alla sett under mycket lång tid.

Jag kan inte skaka av mig känslan att mycket av svaret på varför det har blivit på det här sättet ligger där den här bloggen tog sin början. Mesut Özil var verkligen allt som Arsene Wenger vid den tiden letade efter i en Arsenalspelare. Problemet är bara att vad Wenger letade efter i en Arsenalspelare var otillräckligt redan då, hade i själva verket varit otillräckligt i cirka fem år redan, och är fortsatt otillräckligt i dessa dagar.

Arsene Wenger hade ett projekt och en vision om fotboll. Men det var en vision som till slut något skämtsamt sammanfattades med att han drömde om att spela ett lag med endast offensiva mittfältare. En överdrift naturligtvis, men med ett korn av sanning som i alla överdrifter av det slaget. Allt fokus låg på teknik och bollbehandling, på bekostnad av andra minst lika viktiga egenskaper för att bygga ett vinnande fotbollslag.

Arsenal slutade vara ett vinnande fotbollslag. Arsenal blev gradvis och dag för dag ett lag som var alltför lättviktigt i avgörande matcher, ett lag med hög kvalitet men alldeles för svag karaktär, stundtals ett lag som verkade se sig självt som ett lag som var lite för bra och lite för fint för att skita ner sig med jobbet som krävdes för att vinna. Sådant beskrevs istället nedsättande som någon form av anti-fotboll.

Ibland pratas det om kulturvärvningar. Och man kan kanske i mångt och mycket beskriva Mesut Özil som just en form av kulturvärvning. Mesut Özil var på något sätt det slutliga och yttersta exemplet på den kultur och den syn på fotboll som växt fram i Arsenal under andra halvan av Arsene Wengers tid i Arsenal, en tid och kultur präglad av en form av hybris som uppstod i samband med lagets oslagbara säsong tio år tidigare.

Här hittar vi alltså Arsenals dilemma med Mesut Özil. Arsenal har de senaste två-tre åren försökt genomföra en slags kulturrevolution, att komma tillrätta med den kultur som år för år såg Arsenal falla allt längre bakåt i den engelska hierkarin. Samtidigt har lagets största och bäst betalde stjärna varit en väldigt tydlig representant för den kultur man vill förändra. Özil har blivit allt mindre relevant och allt mer redundant.

Maktbalansen i Arsenal har på samma gång förskjutits. Arsenal var av politiska skäl mer eller mindre tvingade att skriva nytt kontrakt med Özil för två och ett halvt år sedan, ett kontrakt som blivit en våldsam ekonomisk belastning för Arsenal. Kritiken mot Özil har egentligen alltid funnits där, men så länge det fortsatte gå dåligt för Arsenal gick det alltid att hävda att Özil ändå behövdes, och att peta honom vore ett misstag.

En illusion som avslöjats alltmer med Mikel Arteta som manager. Under Arteta som manager har Arsenal sakta men säkert börjat göra vissa uppenbara framsteg, och dessa framsteg och denna utveckling har i hög utsträckning skett utan Özil. Arsenal vann FA-cupen, Arsenal vann Community Shield och Arsenal har börjat vinna toppmatcher, utan Özil. Behovet av Mesut Özil finns inte där idag som det fanns för ett par år sedan.

Behovet av Özil har dessutom alltid varit mer psykologiskt än praktiskt. Han var spelaren som gav Arsenals supportrar åter tron på framtiden och trygghet i att Arsenal fortfarande var en storklubb i den globala fotbollen. Men Özil blev aldrig spelaren som tog Arsenal tillbaka till toppen och kanske var han aldrig den spelaren. Av sju säsonger med Arsenal har en enda kunnat beskrivas som bättre än godkänd, betydligt fler som usla.

Kanske ligger det också något i att det psykologiska behovet nu istället har fyllts av en spelare som Pierre-Emerick Aubameyang, en spelare som dessutom fyller ett mycket stort praktiskt behov för Arsenal. Och kanske är det också just nu uppenbart, att när Mikel Arteta söker efter spelare som besitter alla egenskaper han letar efter i Arsenalspelare, så ser inte han Mesut Özil, utan då ser han istället Thomas Partey.

Med Arsene Wenger som manager var Mesut Özil, åtminstone i tanken, mer eller mindre en förkroppsling av vad det innebar att vara en Arsenalspelare. Med Mikel Arteta som manager är Mesut Özil i allt väsentligt inte längre en Arsenalspelare.

Men plötsligt under transferfönstrets sista dag var det som om Arsenal plötsligt fick eld i rumpan. Efter att hagglat om priset under en längre tid beslutade de sig då för att bara betala Parteys utköpsklausul om cirka £50m och värva spelaren på väldigt kort varsel. Ett kontrakt som tillsammans med en rapporterad lön om £230,000 i veckan motsvarar ett ekonomiskt värde om £110m. Formellt behövde Atlético Madrid ej ens kontaktas.

Man kan nog lugnt säga att Atlético Madrid kände sig överkörda. Meddelandet de gick ut med när övergången var klar osade mer eller mindre passiv aggressivitet. Jag ska för all del inte påstå att det saknas poetisk skönhet i att just Atlético Madrid, en klubb som i närmare ett helt årtionde stoltserat med sin så kallade cholismo, får smaka på lite cholismo för egen del. Att det sedan är just Arsenal som serverar den gör inte saken sämre.

En rätt enkel slutsats av Atlético Madrids irritation är däremot att de ville ha Thomas Partey kvar i klubben. De måste ha alltså vägrat sälja honom för mindre än utköpsklausulen, och om de faktiskt kunde tänka sig att sälja honom för just utköpsklausulen så borde de inte rimligtvis vara sura när väl Arsenal köper honom för utköpsklausulen. Atlético Madrid känner sig uppenbart snuvade på konfekten.

Att Atlético Madrid ville ha kvar Thomas Partey gör frågan desto mer relevant varför Partey här och nu hellre spelar för Arsenal än för Atlético Madrid. Om det var så att Atlético Madrid faktiskt ville sälja Partey så skulle det vara lättare att förstå motiven bakom en sådan övergång. Men nu är det alltså helt tveklöst så att Partey aktivt väljer bort Atlético Madrid för att flytta till Arsenal.

Frågeställningen kan verka provocerande för Arsenal, men det är inte riktigt avsikten med den. Det finns vissa uppenbara rationella skäl varför en spelare här och nu borde mycket hellre vilja spela för Atlético Madrid än Arsenal. Atlético Madrid spelar t ex i Champions League samtidigt som Arsenal inte kan erbjuda Champions League i år eller garantera Champions League kommande år. Atlético Madrid kan utmana om ligatiteln.

Om vi formulerar valsituationen på ett annat sätt skulle vi kunna säga att Thomas Partey genom att välja att hellre spela för Arsenal, väljer bort garanterat spel i Champions League den här säsongen och kommande säsonger, samt väljer under de närmaste åren bort regelbundna titelstrider i La Liga mot vad som för Arsenal realistiskt sett kommer handla om bara att slå sig in bland de fyra bäst placerade lagen igen.

Varför skulle Thomas Partey välja detta? Varför skulle i själva verket någon spelare välja detta? Arsenal är inte någon särskilt mycket större klubb än Atlético Madrid, Arsenal är inte någon särskilt mycket bättre klubb än Atlético Madrid. Den typen av argument väger i själva verket lätt för att förklara Parteys val i det här fallet. Där måste helt enkelt finnas andra förklaringar.

En första förklaring kan handla om Premier Leagues attraktionskraft. Vad man än anser om de båda ligornas respektive styrka så är Premier League tveklöst världens största, mest sedda och mest populära liga. Med en flytt till Arsenal spelar Partey plötsligt i denna liga, och kommer till vardags befinna sig på en scen där han kommer spela fotboll framför hela världens kameror.

En andra förklaring är att med attraktionskraft följer högre lön. Nu betalar knappast Atlético Madrid ut några smålöner, men det är väl ändå inte säkert att de betalar just Partey några £230,000 i veckan heller. Lönen kan även betraktas i relativ mening, det vill säga att i Arsenal blir Partey en av de högst betalda spelarna. Lön är status i den här världen och den statusen hade inte Partey ännu riktigt i Atlético Madrid.

En tredje förklaring är truppstatus, som hänger samman med ovanstående tankar om lönen. Men Partey värvas till Arsenal som en av lagets viktigaste spelare, en spelare de ska bygga sitt mittfält kring. I Arsenal är Partey en nyckelspelare som kan förvänta sig att få spela regelbundet. Partey hade fått spela i Atlético Madrid också, men där i större utsträckning fått dela sin speltid med framför allt Koke, Saúl och Hector Herrera.

En fjärde förklaring kan vara Parteys personliga preferenser. Det är ju t ex inte omöjligt att Partey själv som barn faktiskt drömde om att få spela i Premier League i första hand. Han är ghanan, så det är ju sannerligen inte omöjligt. Kanske är det inte ens omöjligt att han faktiskt till och med drömde om att få spela för Arsenal. Ofta kan man bara skratta när spelare säger sådana där saker, men då och då kan det ju faktiskt stämma också.

Kanske spelar det egentligen ingen som helst roll för Arsenal varför Thomas Partey hellre spelar för dem än för Atlético Madrid. Åtminstone inte i någon annan utsträckning än hur det i så fall högst eventuellt skulle kunna påverka hans motivation och inställning. Men det känns också som en rätt långsökt tankegång. Det finns inga sakliga skäl att misstänka att Partey skulle vara något annat än helhjärtat motiverad för Arsenal.

Alltså är Thomas Partey en kanonvärvning för Arsenal. Laget behövde framför allt förstärka mittfältet inför den här säsongen, den lagdel som var tunnast på kvalitet och som beredde laget störst bekymmer. Specifikt var det just en typ av mittfältare som Partey som behövdes. Partey är en värvning som i ett enda brett svep förstärker Arsenal högst väsentligt.

Thomas Partey minskar kanske sina chanser att få spela i Champions League genom att spela för Arsenal istället för Atlético Madrid. Men Arsenals chanser att få spela i Champions League ökar väsentligt med Thomas Partey.

Aston Villa lyssnade så klart inte på min uppfattning, åtminstone agerade de inte utifrån min uppfattning. Dean Smith är fortfarande Aston Villas manager. Kanske på grund av Covid-19 och situationen detta har skapat. Kanske för att Aston Villa inte riktigt fick tag på något enligt dem bättre alternativ än Smith. Eller kanske helt enkelt för att Aston Villa tvärtemot mig anser att Smith är rätt manager för Aston Villa, och han gjorde ett bra jobb som höll Aston Villa kvar i Premier League.

Hade detta nu varit en god och fin värld så hade Aston Villa kanske förlorat sina tre första ligamatcher den här säsongen och jag hade kunnat vältra mig i självgott vad var det jag sa-mysande. Ty sådant är ju som vi vet alltid viktigt. Men så god är inte världen mot mig, ty istället har Aston Villa gått och vunnit sina tre första ligamatcher. Vilket istället skulle kunna få min uppfattning att verka helt och hållet stollig. Det är ju på sätt och vis rätt roligt det också i och för sig.

Var jag då fel ute som ansåg att Aston Villa borde byta ut Dean Smith? Nja, det återstår väl att se. Trots allt har Aston Villa bara spelat tre matcher den här säsongen. Vi har sett lag inleda säsongen väldigt starkt förut, överraskande starkt till och med, bara för att kort därefter falla samman. Därmed inte sagt att Aston Villa kommer falla samman, men det är ändå minst sagt osannolikt att de kommer lyckas upprätthålla sådan här form över en större del av säsongen.

Samtidigt var Aston Villas problembild förra säsongen dualistisk. Visst gick det att rikta skarp kritik mot det taktiska arbete som Dean Smith gjorde med Aston Villa. Men där fanns även skäl för kritik mot Aston Villas sportsliga ledning, med deras sporting director Jesús Garcia Pitarch i spetsen. Det var han som låg bakom Aston Villas värvningar inför deras första säsong tillbaka i Premier League, och bedrev en värvningspolitik som många sammanfattade som kvantitet före kvalitet.

Kanske inte helt oväntat fick så Pitarch sparken i somras. Istället anställde Aston Villa dansken Johan Lange som klubbens nya sporting director. Med Lange vid rodret har Aston Villa tagit en helt annan approach till transferfönstret än Pitarchs tydliga fokus på brasilianska och afrikanska spelare huvudsakligen hämtade från den belgiska ligan. Den här sommaren har istället spelare med omfattande erfarenhet av engelsk fotboll värvats, såsom Ross Barkley, Emi Martinez, Matty Cash, Ollie Watkins och Bertrand Traoré.

Kvalitet före kvantitet skulle man här kunna säga. Aston Villa har spenderat väsentligt mindre den här sommaren på nya spelare än vad de gjorde förra sommaren, men har ändå lyckats värva fler spelare som är om inte bättre spelare, eftersom sådant alltid kan vara lite lurigt att vara alltför kategorisk med, så i alla fall bättre spelare för Aston Villa. Laget Aston Villa ser betydligt mer komplett och konkurrenskraftigt ut nu än vad det gjorde någon gång under förra säsongen.

Om Aston Villas problembild alltså bestod av två sidor så skulle man därmed kunna säga att åtminstone den ena sidan verkar åtgärdad, nämligen sidan med klubbens ledning och sporting director. Därmed har kanske i sin tur förutsättningarna för den andra sidan förändrats och förbättrats, det vill säga sidan med Dean Smith som manager. Det kan så klart vara svårt att säga i vilken utsträckning Aston Villas problem på planen under förra säsongen berodde på bristande kvalitet i spelarmaterialet.

Möjligen är detta ett omständigt sätt att komma fram till att jag ännu inte är beredd att helt avsvära mig uppfattningen att Aston Villa borde ha hittat en ny manager inför den här säsongen, att Dean Smith helt enkelt inte riktigt håller måttet. Uppfattningen var och är grundad i en hyfsat sund analys. Däremot är jag beredd att kompromissa med denna uppfattning på så vis att Smith ändå kan få chansen att visa vad han kan åstadkomma med detta nu kvalitativt sett bättre spelarmaterial.

Vad Dean Smith har åstadkommit med Aston Villa hittills under säsongen ska man självfallet inte rynka på näsan åt. Tre vinster på tre matcher imponerar. Det tog Aston Villa nio matcher att hitta tre vinster förra säsongen, och totalt under förra säsongen tog Aston Villa nio vinster. Aston Villa har tagit en tredjedel av dessa vinster redan under endast en knapp tolftedel av säsongen. Även om just denna poängtrend inte kan hålla i sig så har Aston Villa ändå gett sig själva en väldigt god grund att stå på.

Spelglädjen gick också att ta på mot Liverpool i söndags. Vinster mot Sheffield United och Fulham i all ära, men 7-2 mot Liverpool var ett resultat som sände chockvågar över hela fotbollsvärlden. Nu ska det inte nödvändigtvis dras extrema slutsatser av extrema resultat, kanske särskilt inte i dessa tider. Shit happens och det var en match i vilken tillfälligheterna fick väldigt stort utrymme. Men det var också påtagligt hur roligt Aston Villa tyckte det var att spela fotboll. Inte minst jämfört med förra säsongen.

Framför allt är det en seger som kan ge Aston Villa ett fantastiskt momentum och ett fenomenalt självförtroende under resten av säsongen. En stor del utav chockfaktorn med segern var att så väldigt många liksom tog för givet att Liverpool skulle vinna matchen mot Aston Villa, kanske till och med vinna den enkelt. Man kan hävda att det visar på en kanske bristfällig förståelse för Premier League. I vilket fall som helst är Aston Villas seger mot Liverpool en seger som kan leda till fler segrar, det vill säga en superseger.

Om Aston Villa kan vinna mot Liverpool, och kanske särskilt om Aston Villa kan vinna mot Liverpool med 7-2, då kan Aston Villa naturligtvis vinna alla matcher de spelar i Premier League den här säsongen. Det är en väldigt värdefull vetskap att ha för ett lag som jag och många med mig gissade skulle vara inblandade i ännu en nedflyttningsstrid den här säsongen.

Stort på många sätt så klart. Stort för svensk fotboll naturligtvis som inte precis har ett överflöd av spelare i klubbar på den här nivån. Stort för Robin Olsen själv som enligt egen utsago har velat spela i Premier League sedan barnsben. Stort för svensk klickmedia från vilka vi nu kan förvänta oss rubriker som ”Robin Olsens Everton vann med 4-3” eller ”Robin Olsen-löst Everton förlorade” när Everton förlorar med t ex 0-1.

Everton är en komplext sammansatt klubb. Å ena sidan en anrik engelsk storklubb, med tunga meriter både från den engelska och europeiska fotbollen. Å andra sidan en klubb som inte riktigt hängde med i moderniseringen av fotbollen runt tidigt 1990-tal och som därefter kämpat under många år med att komma ifatt. Men även en klubb som under de senaste åren och med nytt ägarskap börjat visa musklerna igen.

Att Everton vunnit sina fyra första matcher och nu leder ligan är kanske oväntat men inte därför orimligt. Lagdel för lagdel har Everton för närvarande, åtminstone sett till lagets tänkta startelva, ett mycket starkt lag. Anfallet är kvickt, kreativt och kliniskt. Mittfältet håller världsklass för närvarande. Backlinjen är stark även den. Evertons enda riktigt stora frågetecken gäller målvaktspositionen.

Jordan Pickford gjorde succé som Englands målvakt i VM 2018, ett mästerskap då England gick till semifinal, och där Pickford spelade en avgörande roll inte minst i vinsten på straffar mot Colombia i åttondelsfinalen. Pickford, som kom fram i Sunderland, hade värvats av Everton sommaren innan VM. Och med Englands landslagsmålvakt tänkte nog Everton att de hade löst åtminstone målvaktsfrågan.

Men åren efter VM har präglats av återkommande simpla misstag och skakiga insatser från Jordan Pickford. Mål har släppts in, matcher har förlorats och poäng har tappats helt i onödan. Detta har fortsatt även den här säsongen, där Everton har vunnit sina matcher mer trots Pickford än vad de har vunnit dem tack vare Pickford. Utåt har Carlo Ancelotti stöttat sin målvakt, men uppenbart är att det upplevs som ett problem.

Vad har då Robin Olsen för roll som tänkt lösning på detta problem? Det beror helt och hållet på hur Everton och Ancelotti faktiskt definierar problemet. Har man helt och hållet tappat tålamodet och förtroendet för Jordan Pickford och därför letar efter en ersättare som förstamålvakt? Eller vill man framför allt ge Pickford en spark i rumpan och genom ökad konkurrens tvinga upp hans prestation på par igen?

Att Everton har valt att låna Robin Olsen säger något om deras definition. Everton har varit rätt bestämda just med att enbart låna en målvakt dessutom. Värvningen av Man Utds Sergio Romero gick exempelvis i stöpet eftersom Everton ville låna, men Man Utd enbart ville sälja. Ett lån antyder att Everton och Carlo Ancelotti inte primärt har gett upp med Jordan Pickford, utan söker ett sätt att ”motivera” honom.

En teori med Jordan Pickford är att allting blev väldigt stort i samband med VM 2018, uppmärksamheten och hypen helt enkelt för hög. Med effekten att Pickford kanske i någon mening gick på sin egen hype, började tro på sin egen storhet och känna sig på sätt och vis ”färdig” som målvakt och som spelare. Ohotad som målvakt i både klubblag och landslag kan den bubblan ha påverkat hans motivation och prestation.

Att Everton då värvar in Sveriges landslagsmålvakt i Robin Olsen kan på så vis vara ett sätt att spräcka denna bubbla. Att få Pickford att förstå att han är i själva verket inte hemma eller färdig som målvakt, att om han inte presterar på sin allra högsta nivå så finns där en målvakt redo att ta hans plats. Riktigt stora spelare svarar positivt på konkurrens, det börjar alltså bli dags för Pickford att visa om han är en stor målvakt eller ej.

Om Jordan Pickford svarar ja på den fråga som Everton nu har ställt honom så kommer det med största sannolikhet bli svårt för Robin Olsen åtminstone att ta över förstatröjan i Everton, även om han säkert kommer få viss speltid i cupspelet under säsongen. Däremot är det kanske inte helt sannolikt att Olsens tid i Everton sträcker sig så värst mycket längre än just den här säsongen.

Om Jordan Pickford däremot svarar nej på frågan så lär förstatröjan vara Robin Olsens någon gång under säsongen, och därmed ökar naturligtvis även sannolikheten att Olsens lån till Everton förlängs eller görs permanent. Den rimliga slutsatsen är däremot att omfattningen av Olsens roll i Everton kommer avgöras och vara beroende av Pickfords respons, delvis i kombination med Olsens egen prestation på träning och i match.

Hur troligt är då det första alternativet, det vill säga att Everton och Ancelotti helt tappat förtroendet för Pickford och således har värvat Olsen som dennes direkta ersättare? Inte särskilt troligt i nuläget. Dels som nämnts på grund av låneupplägget. Dels eftersom Olsen ärligt talat i så fall känns som en rätt osäker förstärkning sett utifrån sin egen meritförteckning. Hade Everton siktat på en helt ny målvakt här och nu hade de träffat större.

Everton och Carlo Ancelotti har helt säkert lovat Robin Olsen en fair fight om målvaktströjan, och så kommer det helt säkert också att bli. Men det är Jordan Pickford som börjar med bollen i den fighten.

Jag anser mig för all del inte vara särskilt ogin mot Everton. Tvärtom kan jag kanske få viss motiverad kritik för att ha pratat upp dem lite väl entusiastiskt några gånger under de senaste åren. Åtminstone har de haft svårt att leva upp till de positiva förhoppningar på dem som ändå har funnits. Men det stämmer att jag inte sagt särskilt mycket ännu om deras positiva start på ligan. Även om detta nog beror mer på att det har funnits annat som behövt skrivas snarare än att jag aktivt struntat i att skriva om Everton.

Men nu är det landslagsuppehåll, och således finns närmast per definition inget annat vettigt alls att skriva om. Dessutom är det väl kanske att betrakta som ett rätt naturligt tillfälle att pausa, inventera och bedöma läget så att säga. Så vad har vi då egentligen att säga om Everton här och nu?!

Fyra raka vinster för Everton i ligan på sina första fyra matcher är så klart i sig inte något att fnysa åt. Rättare sagt är det kanske inte något vars betydelse vare sig ska överdrivas eller förminskas. Det är många, många år sedan Everton senast inledde en ligasäsong så bra. Lägg därtill att Everton alltså toppar tabellen efter fyra omgångar, som enda klubb på tolv poäng, och tillsammans med Aston Villa den enda klubben med ett perfect record efter fyra omgångar. Det förtjänar positiv uppmärksamhet.

Javisst, det är bara fyra omgångar. Men fyra omgångar är ändå en dryg tiondel av säsongen som helhet, det är inte heller ingenting. Vad gäller spelschemat är det kanske mest en fråga att välja att se glaset antingen som halvfullt eller halvtomt. Det finns så klart de som kommer invända att West Brom, Crystal Palace och Brighton inte precis utgör det tuffaste motståndet. Det är korrekt, men det är samtidigt matcher Everton under tidigare år har haft en dålig vana att inte vinna.

Just det resonemanget bortser praktiskt nog från att i Evertons vinstrad ingår även en bortaseger mot Tottenham. Det kändes för all del som en bra seger just där och då, men ändå inte överdrivet imponerande. Kanske är det ändå ett omdöme som förtjänar att revideras efter Tottenhams egna bravader den senaste veckan. Att vinna mot Tottenham på bortaplan var inte ingenting. Hur som helst, hade det varit ett av de vanliga topplagen hade vi betraktat glaset som halvfullt, så varför inte göra detsamma med Everton?!

Kommer Everton vinna Premier League? Nej, det måste naturligtvis betraktas som alldeles för osannolikt för att kunna svara ja på den frågan. Det vore att sätta fullständigt orimliga förväntningar på detta Everton. Everton har bra spelare men en betydligt tunnare trupp än flera andra klubbar. Men med möjligt undantag för Liverpool är det ändå inte omöjligt att se Everton kunna rubba eller allra minst störa något annat lag i tabellen över en enda säsong, eller över en hel säsong, hur man nu än vill se på det.

Argument saknas naturligtvis inte varför Evertons positiva start på säsongen inte kommer kunna fortsätta hållas vid liv utan Everton kommer sjunka i tabellen. Exakt vad detta betyder, om det handlar om att tappa förstaplatsen, försvinna från topp fyra, eller något ännu mer dramatiskt är oklart. Men, fortsättandes på temat av att se på Evertons chanser som om glaset faktiskt är halvfullt, så går det även att hitta argument varför Evertons positiva start på säsongen i grova drag kommer fortsätta.

Spelschemat är ett sådant argument. Rättare sagt är det ett tydligt exempel på hur samma sak kan användas som argument åt båda håll, helt beroende på vilka glasögon man väljer att se på saken med. Visst kan man oja sig över att spelschemat inte varit späckat med topplag. Men Evertons spelschema har inte varit särskilt mycket lättare än något annat lags spelschema. Och matcherna ska ändå vinnas oavsett motstånd, samtidigt som Tottenham inte är någon lätt motståndare.

Spelglädjen är ett andra argument. Evertons positiva start bygger inte enbart på resultaten och poängen, även om det naturligtvis spelar stor roll. Men Everton har inte enbart lyckats gneta till sig fyra vinster, prestationerna har övertygat betydligt mycket mer än så, och optimismen runt Everton handlar minst lika mycket om den saken som om vinsterna i sig. Det finns en glädje, ett momentum och ett självförtroende runt Everton just nu som vi inte har sett på väldigt många år. Detta kan bära långt.

Spelarna är det tredje argumentet. Mycket har sagts om Evertons värvningar den här sommaren, och spelare som Allan och James Rodriguez gör så klart Everton bättre bara genom sin egen kvalitet och stjärnglans. Men en inte lika omtalad effekt är att dessa båda spelare även har effekten att göra också Evertons andra spelare bättre. Spelare som Dominic Calvert-Lewin, Andre Gomes och inte minst Evertons hela backlinje har växt med sällskapet. Everton verkar tycka det är roligt att spela fotboll igen.

James Rodriguez kan avslutningsvis ses som ett fjärde argument. Allan kan mycket väl visa sig vara den viktigare spelaren, men Rodriguez är spelaren som ger Everton mycket av dess nya karaktär och konfidens. Allan gör Everton väldigt bra, men Rodriguez kan göra Everton spektakulära. Här finns självfallet den uppenbara risken att Rodriguez är en spelare vars effekt är som störst just här i början av säsongen, men som därefter avtar i takt med att säsongen fortsätter. Men detta kan bara ses som en risk i nuläget.

Att Rodriguez har fått en fenomenal start med Everton är däremot ett faktum. Detta har gett fog för uppfattningen att Rodriguez fortfarande var en fenomenal spelare, men som kanske trivs bättre som den stora spelaren i någon klubb strax under någon av de etablerade superklubbarna. Helt säkert måste det kännas skönt för Rodriguez att ha hamnat i en klubb som Everton där han faktiskt ges chansen igen att växa och utvecklas som spelare, att uttrycka sig fritt på planen och kunna sprida ut sina vingar.

Kan Everton vinna ligan? Den frågan är kanske, inte minst med anledning av ovan nämnda argument, betydligt bättre ställd än huruvida de kommer vinna ligan. Även här kommer det naturligtvis finnas de som närmast reflexmässigt vill svara nej. Men det är självfallet värt att komma ihåg att det svarades nej på exakt samma fråga om Leicester för några år sedan betydligt senare in på säsongen än nu, och Evertons chanser måste nog ses som betydligt större än vad Leicesters chanser på förhand var då.

Om vi tittar på övriga klubbar som realistiskt sett skulle kunna nämnas i samband med en titelstrid så finns det ju mycket lite eller ingenting som säger att Arsenal, Chelsea, Man Utd, Tottenham, Leicester eller Wolves är klubbar som garanterat eller i flera fall ens sannolikt kommer hamna före Everton i tabellen. Man City och Liverpool är de klubbar man liksom tar för givet borde komma före Everton i tabellen, men deras resultat så här i starten gör att detta i alla fall inte känns riktigt lika självklart som tidigare.

Just den här väldigt speciella säsongen, med dess väldigt speciella förutsättningar, kanske också talar till en klubb som Evertons fördel. Klubbar som Liverpool och Man City kan få svårt att orka upprätthålla samma intensitet, energi och makalösa jämnhet som präglat antingen en av dem eller båda under de tre senaste säsongerna. Vilket kan lämna fältet betydligt mer öppet för Everton att komma in och ruska om i tabellen och rubba den rådande maktordningen.

Ett lag med tillräcklig kompetens och kvalitet, ett lag med vinden i ryggen och glädje i sin fotboll, skulle förmodligen kunna vinna ligan den här säsongen, även om de kanske inte därför är ligans abstrakt teoretiskt bästa fotbollslag. Väljer man det perspektivet så kan svaret mycket väl bli: Ja, Everton kan vinna ligan!

God strategi kan sägas handla om att klart och tydligt definiera både vad det är man som person eller som organisation ska göra och hur man ska göra detta. God strategi kan i viss mening sägas gå ut på att ha en tydlig uppfattning ens nuvarande situation, en klar åsikt om den önskade situationen, samt skillnaden mellan dessa båda situationer, och en både klar och tydlig plan för hur man ska uppnå den önskade situationen.

Någon form av logik dikterar således att Man Utds påstått ”mycket tydliga strategi” alltså motsvarar i alla fall dessa väldigt grundläggande definitioner av god strategi. Samtidigt är det allt annat än glasklart inte bara om Man Utds strategi faktiskt innehåller dessa olika beståndsdelar utan även om någon sådan här strategi alls existerar. Eller om denna strategi i själva verket är hur Man Utds supportrar snarare önskar att det vore.

Jag tänker inte göra något omfattande resonemang om Man Utd som helhet, av framför allt det enkla skälet att det har jag redan gjort många gånger om. Fokus för just det här resonemanget ligger enbart på det här transferfönstret, inte minst eftersom det är just inför och under det här transferfönstret som babblandet om Man Utds ”mycket tydliga strategi” har varit ett återkommande tema.

Helt centralt för detta transferfönster har varit Man Utds uttalade ambition att värva Jadon Sancho, för en uppgiven summa om någonstans över £100m. Just denna värvning har varit en uttalad måltavla under mycket lång tid, betydligt längre tillbaka än när transferfönstret saga. Just detta har även uttryckligen beskrivits som Man Utds så kallade värvningsstrategi, alltså inte något mer avancerat än att värva Jadon Sancho.

Runt denna etablerade sanning har så Man Utds supportrar formulerat sin egen mening och sanning. Här går att ana ett inte ringa mått av efterhandskonstruktion. Det finns goda skäl att tänka att om det hade råkat vara någon annan spelare som skulle värvas så hade det istället varit den spelaren som var Man Utds ”värvningsstrategi”. Men en strategi måste rimligtvis gå djupare än att enbart handla om en enda spelare.

Låt oss då som en slags utgångspunkt värdera den teoretiska värvningen av Jadon Sancho i termer av strategi. Var det faktiskt en värvning som åtgärdade det största och viktigaste problemet för Man Utd? Nej, det får anses som mycket tveksamt om det verkligen var ett viktigare problem att åtgärda för Man Utd att värva en högerforward än det var att t ex signifikant förstärka backlinjen med en mittback och en vänsterback.

Utifrån ett rent strategiperspektiv committade Man Utd alltså en väldigt massa tid och energi, för att inte tala om den absoluta merparten av sina tillgängliga ekonomiska medel, på att försöka men till sist även misslyckas att lösa ett problem som förmodligen inte ens kan räknas in bland Man Utds fem största problem, samtidigt som de större problemen i huvudsak lämnades helt utan åtgärd.

Med samma utgångspunkt kommer vi kanske fram till att Edinson Cavani, den så väldigt utskällda värvningen, egentligen är mindre av en strategisk blunder än att värva Sancho för £100m+, åtminstone i sportsliga termer. Eftersom Man Utd kan anses ha större behov av en sådan anfallare, med samma fördelar i form av breddning, och då Man Utd i Mason Greenwood redan har en egen spelare som kan komma att ge vad Sancho skulle ge.

Nästa strategiska fråga gällande Jadon Sancho-värvningen är timingen och fördröjningen av den. Även om den faktiskt till sist hade blivit av så hade den i så fall blivit av i absolut sista laget. Därmed försvinner nästan en halv säsong innan den högst eventuella effekten verkligen gett sig till känna. Men precis lika irriterande hur den här värvningen tilläts fördröja eller förhindra så stor del av Man Utds övriga prioriteringar på marknaden.

Jadon Sancho tilläts klogga upp Man Utds hela system och sätt att tänka. Sett som strategi var det ytterst tveksamt av Man Utd att mållåsa sig så fullständigt just på Jadon Sancho. Det lyftes fram som någon slags dygd att Man Utd skulle tycka att antingen så värvar vi Sancho eller så värvar vi ingen alls. Även utifrån ett rent taktiskt perspektiv är kanske inte det ett särskilt klokt sätt att tänka, agera eller kommunicera.

God strategi handlar i hög utsträckning om att som person eller organisation ge sig själv så många och så goda möjligheter som möjligt, inte att begränsa dessa möjligheter eller bakbinda sig själva till väldigt få eller ett enda alternativ. Bra strategi för Man Utd, eller vilka som helst klubbar, måste kanske snarare gå ut på att definiera ett visst antal starka alternativ av spelare som lösningar för ett givet problem med spelartruppen.

Detta gjorde alltså uppenbarligen inte Man Utd. Det skulle liksom vara Jadon Sancho eller så fick det vara. Det säger sig självt att detta helt säkert uppmuntrade Dortmund att hålla benhårt fast vid sin värdering av spelaren. De som drack klubbens kool-aid valde att beskriva det som en dygd, att man bara ville värva Sancho och inte värva något annat skräp istället. Som om detta verkligen var de två enda alternativen.

Mållåsningen har alltså genom något slags retoriskt trolleri framställts som en ”mycket tydlig strategi”. Men var Jadon Sancho-värvningen verkligen ens en ”strategi” till att börja med, eller var det i själva verket bara ännu ett exempel på hur Man Utd istället för en grundlig strategi väljer att slänga väldigt stora pengar på vad som för stunden råkar vara ett av de hetaste namnen inom världsfotbollen, mest för att visa att man kan?!

Sancho må vara en skicklig spelare, och det hade säkert kunnat finnas ett mycket stort värde i att ha honom i laget. Men han är fortfarande relativt oprövad på den allra högsta nivån, det är inte helt självklart att han ens är en femplussare som en värvning för Man Utd. Sanningen är inte svartvit, Sancho kan vara både det ena och det andra, men inte känns det som ett uttryck för någon djupare ”strategi” av Man Utd att värva honom.

Det alternativa synsättet kan vara att den goda strategin av Man Utd i själva verket var att inte gå Dortmunds ekonomiska krav till mötes. Att de helt enkelt har gjort sig själva till chumps på marknaden så många gånger tidigare att de nu helt enkelt var tvungna att stå fast vid sin egen värdering om de någonsin ska bli tagna på allvar i framtiden. Men hade det faktiskt varit en strategi så hade de ju då rimligtvis gått vidare långt tidigare.

När då Jadon Sancho-värvningen gick i stöpet fanns just ingen annan plan eller tanke att falla tillbaka på. Men det är ju vad som händer när man förväxlar en fix idé med en ”mycket tydlig strategi”. Alex Telles kom in som vänsterback, men väldigt sent och gav ett oplanerat och stressat intryck. Edinson Cavani kan, som sagt, eventuellt ses som klokare strategi än Sancho, men att hävda att den var planerad vore ren lögn.

Så kan det ju också gå till. Även oplanerade hastverk till beslut kan ju slå väl ut och bli bra till slut, men det är att betrakta som tillfälligheter mer än strategi, och i längden är detta alltid mindre effektivt och framgångsrikt. Man skulle kunna säga att av den stora mängden idiotvärvningar Man Utd hade kunnat göra den här sommaren, så är Cavani kanske den minst idiotiska, men lik förbannat en form av idiotvärvning.

Men även idiotvärvningar kan så klart visa sig bli bra i enstaka fall. Men ingen klubb där idiotvärvningar tar en alldeles för stor plats i dess strategi, eller där idiotvärvningar i allt väsentligt är dess strategi, kommer i längden vara en särskilt framgångsrik klubb. Mest sannolikt är att en sådan klubb gör sig själv till en idiotklubb. Var och en kan själva bedöma var längs med den skalan Man Utd placerar sig.

Med all due respekt för Man Utds mycket tydliga strategi…

:::

TRANSFERKOLLEN

Ben Godfrey, Norwich till Everton. En av de spelarna i Norwich det pratade mest om under förra säsongen. Skicklig mittback vilket onekligen förstärker just den lagdelen för Everton, som agerat äckligt smart på marknaden den här sommaren. Väl godkänd – (+++)

Alex Telles, Porto till Man Utd. Det råder ingen som helst tvekan om att Man Utd behövde värva en vänsterback. Telles är helt säkert dessutom en skicklig vänsterback. Men få hade nog hört talas om Telles för bara några veckor sedan och trots behovet känns värvningen som ett hastverk. Godkänd – (++)

Rodrigo Vilca, Deportivo Municipal till Newcastle. Hade man gjort en profil över vilken typ av spelare Steve Bruce skulle värva så vore det kanske inte en 21-årig peruansk tekniskt lagd mittfältare. Det gör det lite svårt att se vad för avtryck Vilca egentligen kommer kunna göra. Godkänd – (++)

Thomas Partey, Atlético Madrid till Arsenal. Arsenal sparade det bästa till sist, i dubbel bemärkelse. Mittfältet är den lagdel i vilken Arsenal är allra tunnast på kvalitet och den lagdel Arsenal verkligen behövde förstärka, och med Partey får de precis den typ av spelare de verkligen behöver. Berömlig – (+++++)

Joachim Andersen, Lyon till Fulham, lån. Tony Khan var ju minst sagt tydlig med att han ville ha in bättre mittbackar, och vi måste väl rimligtvis anta att detta är vad Khan menar med bättre mittbackar. Låter som en dryg uppgift för en 24-årig dansk mittback att gå in som mittbacksgeneral i Fulham. Väl godkänd – (+++)

Tosin Adarabioyo, Man City till Fulham. Inte bara en mittback, utan två mittbackar blev det alltså för Fulham under deadline day. Den här tror jag väl ärligt talat mindre på, utan känns bara som ännu en lite för lättviktig mittback som Fulham redan har lite för många av. Godkänd – (++)

Ruben Loftus-Cheek, Chelsea till Fulham, lån. Han har hunnit med att bli 24 år, Loftus-Cheek, utan att egentligen ha gjort något riktigt avtryck alls i engelsk fotboll. Det är svårt att se honom kunna ändra på den saken med Fulham, som han möjligen breddar men inte förstärker. Godkänd – (++)

Edinson Cavani, PSG till Man Utd. Det saknas inte goda skäl att kalla detta för en idiotvärvning, om än en mild variant av en sådan. Ändå är Man Utd i kanske större behov av en sådan här typ av renodlad anfallare, samtidigt som de kan låta yngre spelare fortsätta växa i laget. Väl godkänd – (+++)

Raphinha, Rennes till Leeds. Tekniskt litet underverk till yttermittfältare som Leeds nu värvat för en rund summa. Jag ska inte påstå att jag är överdrivet inläst på den här spelaren, annat än att allt det ytliga talar för att Leeds har köpt en klart spännande spelare. Väl godkänd – (+++)

Theo Walcott, Everton till Southampton, lån. Flytten från Arsenal var inte nog för att skaka liv i Walcotts karriär igen. Frågan är om en flytt tillbaka till Southampton där allting började kan vara nog. Om så är fallet har Southampton fått en nyttig spelare, men jag är skeptisk. Godkänd – (++)

Facundo Pellistri, Atletico Penarol till Man Utd. Ute på en uruguayans köprunda så nöjde sig inte Man Utd med Cavani, utan kom även hem med en 18-årig winger. Kan visa sig bli riktigt bra med tiden, men orimligt att förvänta sig alltför mycket redan den här säsongen. Godkänd – (++)

Robin Olsen, Roma till Everton, lån. Sveriges landslagsmålvakt värvas till Premier Leagues just nu mest spännande lag. Detta är så klart högintressant och motiverar säkert någon extrablogg under veckan. Carlo Ancelotti kan knappast vara nöjd med Jordan Pickford, och Olsen är antingen tänkt att ersätta eller ge Pickford en spark i röfven. Med beröm godkänd – (++++)

Men nu råkar det vara måndag, det behövs således en lista, och dessutom råkar det som en händelse vara transfer deadline day. Alltså passar det alldeles för utmärkt med att göra en lista om Premier Leagues åtta bästa värvningar under sommaren just den här dagen, både dagsaktuellt och kanske en smula relevant så att säga. Sedan får väl spelare som tillkommer betraktas som ytterligare bränsle för brasan.

Dessutom går det väl på mycket goda grunder att ifrågasätta i vilken utsträckning eller sannolikhet det egentligen är så att värvningar som görs under just den här dagen faktiskt är särskilt bra. Många gånger kan de säkert vara mycket spektakulära, men det är ju inte ens i närheten av samma sak. Det mest troliga med värvningar som görs under sista dygnet är nog ändå att de mycket sällan blir femplussare i realiteten.

Vi kan göra ett liknande resonemang för inhemska värvningar, det vill säga de värvningar som kommer kunna fortsätta göras ända fram till den 16 oktober. Här finns det självfallet en hel del riktigt fina fynd att göra, några väldigt bra spelare som kan röra sig till andra klubbar i Premier League. Ändå måste det betraktas som rätt osannolikt att en sådan värvning faktiskt skulle lyckas slå sig hela vägen in på en sådan här lista.

Samma brasklapp som alltid med dessa listor. Det är inte spelarna i sig som rankas eller betygsätts, utan det är värvningen. Kvaliteten på spelaren är naturligtvis en aspekt utav det jag kallar för värvningen, men där ingår även andra aspekter såsom det behov och den nytta som spelaren förväntas fylla för den köpande klubben, och den eventuella alternativkostnad spelaren för med sig för klubben.

Här är, enligt mig, Premier Leagues åtta bästa värvningar inför och delvis under 2020-21!

(8) Sergio Reguilón, Tottenham

Fantastiskt lovande vänsterback som befunnit sig i Real Madrids böcker under en längre tid. Så ovilliga var Real Madrid att släppa greppet om spelaren att de tvingade till sig en återköpsklausul i kontraktet. Så stort ansåg Tottenham sitt behov av en högkvalificerad vänsterback vara att de gick med på detta. Åtminstone på kort eller halvkort sikt innebär inte detta något problem för Tottenham. Reguilon är en spelare med kapacitetet att mycket snart utvecklas till ligans bästa vänsterback.

(7) Callum Wilson, Newcastle

Offensiven i Newcastle var ett problembarn hela förra säsongen, när den mycket dyre Joelinton inte alls visade sig vara ett lyckat köp. Steve Bruce har ägnat sommaren åt att göra om Newcastles offensiva uppställning i grunden. Köpet av Wilson från Bournemouth är ett väldigt slugt köp fastän ändå på något sätt anonymt. Men det är trots allt ingen tillfällighet att Wilson befinner sig i förrummet till det engelska landslaget. Newcastle har alltså värvat en engelsk landslagsanfallare för en fullt rimlig peng.

(6) Rodrigo Moreno, Leeds

En av anfallarna i La Liga utanför de tre uppenbara klubbarna som har imponerat mest de senaste åren, och som dessutom gjort det under synnerligen kaotiska förhållanden med Valencia. Leeds i sin tur har varit ett formidabelt lag de två senaste åren, men haft i alla fall den svagheten att de gjort alldeles för få mål sett till antalet skapade chanser. Här kan man alltså tycka att problem och lösning passar väldigt väl ihop. Imponerande av Leeds att kunna norpa en anfallare från en klubb som Valencia.

(5) Jamal Lewis, Newcastle

När man tittar på att Newcastle värvar en vänsterback som Lewis för bara lite drygt £10m samtidigt som klubbar som Liverpool och Man Utd också är på jakt efter vänsterbackar så är man onekligen, om än kanske betydligt mer i det andra fallet än det första, i behov av att klia sig själv i huvudet och undra vad de pysslar med. Lewis är en fenomenalt talangfull vänsterback, rimligtvis landslagsaktuell. Newcastle har haft en formidabel svaghet just på vänsterbackspositionen. Spot on-värvning av Newcastle.

(4) Allan, Everton

Evertons mittfält förra säsongen hade den olyckliga egenskapen att det egentligen inte var bra på någonting, varken på att försvara eller att anfalla. Allan har å sin sida den mycket lyckliga egenskapen att han är bra på nästan allting, både på att försvara och på att anfalla. Everton var i akut behov av en spelare som Allan, som inte bara är en väldigt bra spelare för egen del, utan dessutom är en spelare som gör andra spelare som Andre Gomes och James Rodriguez betydligt bättre, liksom Evertons backlinje.

(3) Kai Havertz, Chelsea

Måste nog rimligtvis betraktas som kronjuvelen i Chelseas krona under en sommar då de verkligen har öppnat plånboken och värvat många nya spelare. Alla andra spelare måste betraktas som bra eller till och med väldigt bra värvningar, men den som sticker ut och höjer sig över mängden är ändå Havertz. Här känns det mer än i de andra fallen som om Chelsea har fått tag i en spelare som inom de närmaste åren och många år därefter kommer kunna betraktas som en spelare i högsta världsklass.

(2) Thiago Alcantara, Liverpool

En värvning som drog ut på tiden i sådan utsträckning att Liverpools supportrar nästan hade hunnit hämta tjäran och fjädrarna. Men den blev av till sist. Det borde inte vara någon större diskussion vad Alcantara har för kvaliteter som han själv kan tillföra också ett så bra lag som Liverpool, hans vision och passningsförmåga ger Liverpool helt nya möjligheter på planen. Fyller en viktig funktion både offensivt och defensivt, men verkar även ha fått effekten att hålla Liverpool som lag kvar på tårna.

(1) James Rodriguez, Everton

Listans förstaplats är förmodligen även den som i efterhand kommer kunna kritiseras mest för att ha varit formad av nyhetens behag och orimliga förväntningar. Men det struntar jag nog i här och nu. Här och nu kan jag bara bedöma vad jag ser och jag ser en spelare som har gett Everton en helt annan kaliber, helt annan kvalitet, en helt annan attityd och ett helt annat självförtroende. Med Rodriguez i högform, som han också har inlett i Everton, är han en spelare som får Everton att istället för att hoppas att de ska utmana toppen av tabellen, verkligen tro att de kan göra det, ska göra det.

Bubblare:

Timo Werner, Chelsea; Nathan Ferguson, West Brom; Hakim Ziyech, Chelsea; Pierre-Emile Hojbjerg, Tottenham; Ben Chilwell, Chelsea; Eberechi Eze, Crystal Palace; Matt Doherty, Tottenham; Donny van de Beek, Man Utd; Ryan Fraser, Newcastle; Abdoulaye Doucouré, Everton; Emiliano Martinez, Aston Villa; Cengiz Ünder, Leicester.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ibrahima Diallo, Brest till Southampton. Southampton behöver förstärka sitt centrala mittfält sedan Pierre-Emile Hojbjerg sålts till Tottenham, och Diallo får ses som en väldigt intressant förstärkning. Har jämförts med N’golo Kanté och kan han leva upp bara delvis till det så vore det bra. Klarar han övergången från ett defensivt Brest till Southampton i Premier League? Väl godkänd – (+++)

Rayan Aït-Nouri, Angers till Wolves, lån. Offensiv 19-årig ytterback som debuterade för Angers i Ligue 1 förra säsongen och övertygat, och som gjort landskamper för de franska ungdomslandslagen. Ett lån med köpoption. Wolves förstärker sina ytterbackspositioner. Godkänd – (++)

Omgångens kalkon: Jordan Pickford, Everton. Eftersom jag inte rimligtvis kan räkna upp hela Man Utds fotbollslag i den här kategorin så utser jag Pickford, som får den här mycket tveksamma utmärkelsen mest för lång och trogen tjänst, det vill säga att han den här omgången som tidigare omgångar envisas med att göra dumma misstag.

Omgångens manager: José Mourinho, Tottenham. Råder väl ingen tvekan om att Mourinho är en manager som söker upprättelse och att åka med Tottenham till Old Trafford och vinna med 6-1 är onekligen något som ger honom upprättelse. Kanske var det ingen taktisk triumf, men hans Tottenham är betydligt bättre än Solskjaers Man Utd.

TRE TAKEAWAYS:

Arsenal arbetar. Fulham, West Ham och Sheffield United, varav två av matcherna på hemmaplan, är kanske inte det tuffaste spelschemat i världen. Förlusten borta mot Liverpool var så klart en aning sur, men det positiva man kan säga om Arsenal just nu är ändå att även om kändes rätt uddlösa mot Liverpool så gör de ändå till slut jobbet och får med sig fulla poäng i de övriga matcherna. Det kanske låter som faint praise men givet att det är något Arsenal traditionellt har misslyckats med de senaste säsongerna så är det ändå ett betydelsefullt fall framåt.

Man City har tappat stinget. Det är lätt att bli alltför dramatisk av ännu ett poängtapp för Man City. Men med risk för att upprepa mig, och vilket jag med flera poängterade flera gånger förra säsongen, så känns det inte längre särskilt överraskande eller för den delen ens särskilt oväntat. Det kan babblas om spelare och värvningar bäst det vill, men ett enkelt faktum är att Man City alls inte känns som riktigt samma energiska fotbollslag nu som för två-tre år sedan. Vi återvänder till diskussionen att det här är första gången som Pep Guardiola inleder en femte säsong med ett och samma lag, och det kan faktiskt mycket väl finnas en anledning att det är på det viset. Och den anledningen är inte att framgångarna uteblivit.

Everton övertygar. Det var länge, länge sedan som Everton vann samtliga sina fyra första matcher under en och samma säsong. Det var ännu längre sedan som en spelare gjorde mål i var och en av dessa matcher, som Dominic Calvert-Lewin har hunnit med att göra den här säsongen. En faktor som inte pratats så mycket om med värvningarna av Allan och James Rodriguez är att utöver att vara väldigt bra själva så bidrar de även till att göra övriga spelare i laget betydligt mycket bättre. Spelare som framför allt Calvert-Lewin och Andre Gomes, men för all del även den egna backlinjen. Everton vinner rimligtvis inte ligan den här säsongen, men det är svårt att säga att de inte över en hel säsong skulle kunna störa i princip varenda klubb utom möjligtvis just Liverpool. De har inte haft det tuffaste spelschemat, men å andra sidan övertygar vinsten borta mot Tottenham, kanske ännu mer just en sådan här kväll.

J.R.

West Ham. Egentligen är det väl orättvist att inte ha Tottenham på den här punkten, men jag har nämnt dem redan och West Hams seger borta mot Leicester är kanske nästan lika oväntad och övertygande den. Det är en vanlig chefsklyscha att en bra chef ska göra sig själv helt obehövd. Om det var David Moyes tanke med att sätta sig själv i karantän och inte vara närvarande för att genom sin blotta frånvaro (!) få West Ham att först vinna mot Wolves med 4-0 och nu mot Leicester med 3-0 så är han ett managergeni. Ett alternativt synsätt är ju att detta nästan bådar lite illa, och det riskerar ju bli lätt komiskt om resultaten plötsligt tvärdyker när Moyes återvänder.

CLIFF BARNES

Man Utd. Egentligen finns väl inga ord, och då är det kanske klokast att inte säga så mycket. Matchen som sådan talar naturligtvis för sig själv. Runtom på internet rasar nu diskussionen om felet är antingen ägarnas och ledningens, eller om felet är Solskjaers. Svaret är naturligtvis att felet, skulden och ansvaret fördelas på båda parter. Man Utd förlorar inte mot Tottenham med 1-6 för att Ed Woodward m fl är klåpare.

OMGÅNGENS MATCH:

Leeds 1-1 Man City. En fascinerande match på många sätt och vis, en match det verkade som om Leeds läste, lärde och arbetade sig in i. Man City ägde stora delar av första halvlek och då kändes det som om Bielsa möjligen hade krånglat till det lite för mycket för sig själv och sina spelare, men mot slutet av första halvlek och definitivt under andra halvlek växte Leeds in i matchen och övertog kontrollen av matchen. Kvitteringen var logisk även om den kom ologiskt. En spännande taktisk kamp mellan två trevligt spelande fotbollslag.

BTW

Vad tycker Richard Keys att Pep Guardiola kan göra för att fixa sitt försvar? Ta in Sam Allardyce tillfälligt!

Någon borde kanske berätta för James Rodriguez vad två fingrar har för betydelse i England. Å andra sidan gjorde väl Winston Churchill fel på den också.

Visst för att det råder 1980-talsnostalgi för närvarande, men när Everton och Liverpool båda två ligger i toppen av tabellen har det kanske gått lite för långt.

Man Utds match mot Tottenham var inte ett olyckligt undantag, det var en naturlig förlängning av ett sedan länge tydligt mönster.

Man Utd fick precis stryk med 1-6 på Old Trafford av ett lag som spelade match både i tisdags och i torsdags, och vann båda matcherna.

Lads, it’s Tottenham!

Det må vara den fjärde omgången, men det är även en omgång, sex matcher den här söndagen, som spelas färdigt endast en enda dag innan det internationella transferfönstret stänger, dessutom är det sista omgången innan det kommande landslagsuppehållet. Alltså kan resultaten den här omgången komma att få ganska omedelbar och konkret effekt både på värvningar och manageranställningar.

Vi har sett en del andra exempel genom åren på hur lag som förlorar matcher strax innan transferfönstret sedan ger sig iväg och värvar nya spelare för fullt under dess allra sista dagar. Kanske för att blidka de egna spelarna eller supportrarna politiskt. Kanske för att de till sist i elfte timmen ändå inser att de verkligen behöver förstärka laget. Arsenal efter deras 2-8-förlust mot Man Utd för nio år sedan är ett sådant exempel.

Visst kan den här typen av beslut visa sig bli lyckade. Ändå känns det nog som en rätt säker observation att majoriteten av sådana här beslut sällan visar sig vara särskilt rationellt genomtänkta eller planerade, och därför som mest och kanske som bäst tenderar bli någon slags mellanmjölk, värvningar eller anställningar som i slutänden sällan gör sina klubbar särskilt mycket bättre.

Vad som händer under den här omgången, liksom under den här dagen, det vill säga hur matcherna faktiskt slutar, kan alltså komma att visa sig få en mycket konkret betydelse under de närmaste dagarna.

Leicester vs West Ham

Grym inledning på säsongen för Leicester som vunnit samtliga sina tre matcher, och gjort tre mål eller fler i samtliga. Framför allt bortavinsten senast mot Man City var ett rejält styrkebesked av Leicester, som verkar ha mognat lite till den här säsongen. West Ham inledde å sin sida med två förluster, men 4-0-vinsten mot Wolves senast var på samma gång överraskande och övertygande. En förlust mot Leicester riskerar däremot göra slut på denna övertygelse.

Uppenbart är att West Ham letar på transfermarknaden, de anser sig kanske framför allt behöva en ny mittback, men att de inte riktigt vet vad de letar efter samt inte verkar villiga att spendera mer än småsummor. Min uppfattning om David Moyes är välkänd men jag tror West Ham behöver hamna djupare ned i gyttjan innan West Ham tar steget att ersätta Moyes, med vad som då bara kommer bli en annan brandsläckare.

Southampton vs West Brom

Vinsten mot Burnley rensade ut systemet för Southampton som innan dess förlorat sina två första matcher, mot Crystal Palace samt en hyfsat förnedrande förlust på hemmaplan mot Tottenham. Matchen mot Burnley visade både att Southampton kan vinna matcher och att Southampton kan hålla nollan. West Brom var på väg mot en för dem riktigt stor seger mot Chelsea senast, men 3-0 i halvtid tappades till 3-3. En poäng hade man kanske tagit på förhand, men sådana tapp riskerar vara väldigt demoraliserande.

Southampton jobbar på och kommer försöka värva en mittfältare innan transferfönstret stänger, helt enligt planerna. West Brom är ett mer öppet kort. Slaven Bilic har en massa goodwill med sig från sin första säsong med West Brom i EFL Championship, där han alltså tog dem tillbaka till Premier League. Men inledningen på den här säsongen borde nog rimligtvis göra West Broms ägare och ledning lite nervösa.

Arsenal vs Sheffield United

Arsenal har haft ett högt momentum de senaste månaderna, med flera vinster mot topplagen i bagaget, en FA-cuptitel och vinst i Community Shield. Mikel Arteta har börjat få tydlig effekt med sina idéer. Detta förändras inte omedelbart av en förlust borta mot Liverpool, men det är ändå intressant att se hur förlusten och kanske utspelningen ändå får för effekt på Arsenals momentum och självförtroende. Sheffield United har haft en extremt besvärlig start på säsongen med tre raka förluster med beskedligt spelschema.

Turbulensen kring Arsenal ägde rum under sommaren, nu känns det lugnt igen, och fokus kommer ligga på att värva en mittfältare. Desto oroligare för Sheffield United vars andra säsong i Premier League ser ut att bli betydligt besvärligare än deras första. Chris Wilder kommer inte få sparken om inte himlen ramlar ned över våra huvuden, så även Sheffield United kommer sitta still i båten. En anfallare står på deras lista.

Wolves vs Fulham

Att förlora med 0-4 mot West Ham måste ha varit en rejäl chock för systemet för Wolves, knappast vad de kan ha förväntat sig. Detta betyder att Wolves nu inte vunnit en enda match sedan ligapremiären. Knappast den effekt Nuno Espirito Santo kan ha hoppats på efter att nyss ha förlängt sitt kontrakt med klubben. Möjligheten finns nu att studsa tillbaka hemma mot Fulham som inlett den här säsongen till och med sämre än vad de inledde sin förra säsong i Premier League. Den möjligheten måste Wolves ta.

Trots bakslaget mot West Ham är Wolves en lugn och stabil klubb. Detsamma kan vi verkligen inte säga om Fulham, där Tony Khan och Scott Parker har haft delade meningar om mycket senaste veckan. Tre raka förluster med minst tre insläppta mål per match är ett jobbig läge för Parker. Förra gången en Fulhammanager hade noll poäng efter sina fyra första matcher i Premier League fick denne sparken.

Man Utd vs Tottenham

Mer eller mindre utspelade både hemma mot Crystal Palace och borta mot Brighton, förlust mot Crystal Palace och en extremt tursam vinst mot Brighton. Knappast någon övertygande start på säsongen för Man Utd, och ännu en förlust mot Tottenham, en av deras främsta tänkta rivaler om Champions League-platserna, riskerar tvinga fram både ett och annat överilat agerande under det kommande dygnet. Tottenhams start på säsongen har varit problematisk även den, men de känns på något sätt lugnare.

Varken Man Utd eller Tottenham befinner sig ännu i positionen att de funderar på att byta manager. Tottenham kommer definitivt inte göra det och Man Utd anser sig ju vara långsiktiga med Ole-Gunnar Solskjaer nu gubevars. Man Utd, som hittills haft ett mycket lacklustert transferfönster, och som uppenbarligen har pengar att bränna, kan dock hitta på precis vilka dumheter som helst under måndagen.

Aston Villa vs Liverpool

Båda lagen är obesegrade och har full pott så är långt in på säsongen. Vilket kanske inte var helt oväntat med Liverpool, men definitivt mindre väntat med Aston Villa. Något måste ge sig i det avseendet den här kvällen. Liverpool skakade av sig en svettig premiär mot Leeds genom att vinna borta mot Chelsea och hemma mot Arsenal. Något som tillsammans med Man Citys förlust mot Leicester har lett fram till orimligt förhastade slutsatser om att ligan redan vore mer eller mindre avgjord. Knappast.

Både Aston Villa och Liverpool sitter nog väldigt lugna i båten för närvarande. Båda lagen har haft en bra start på säsongen och båda klubbarna har en hyfsat bra transfersommar bakom sig redan. Dean Smith behöver inte oroa sig för sitt jobb i det här läget och det enda Jürgen Klopp behöver oroa sig för att befinna sig i en mörk gränd med Roy Keane, även om ett poängtapp mot Aston Villa säkert skulle skapa viss neurotisk oro i de egna leden.

För visst är det just dessa matcher som Leeds i sin helhet, oavsett om vi talar om Leeds som klubb, Leeds som stad, eller Leeds som supportrar eller människorna, har saknat och längtat efter under 16 långa år utanför Premier League. Just dessa matcher som Leeds har sett fram emot ända sedan det blev klart i somras att de återvänt till Premier League. Att mäta sig i direkta matcher med Englands största och bästa klubbar.

Vi har hört talas om stilklascher eller kulturkrockar. Men vad finns det egentligen för ord när två lag möts som är varandras taktiska spegelbilder och två managers möts som kan ses som varandras ideologiska motsvarigheter? Nog för att det finns skillnader mellan hur Leeds och Man City spelar fotboll, men om de båda lagen kanske skulle kunna ses som två olika fotbollsgrenar så växer de ändå på ett och samma träd.

Genom åren har vi ofta fått höra och läsa berättelsen om hur Pep Guardiola dragit många lärdomar och tagit många influenser från Marcelo Bielsa, hur han tillbringade viss tid tillsammans med Bielsa för att studera dennes metoder. Bielsa beskrivs som Guardiolas ideologiska anfader egentligen i samma utsträckning som Johann Cruyff. En berättelse som så att säga ingår i paketet kring Pep Guardiola, som en del i dennes origin story.

Att de båda managerikonerna respekterar varandra verkar uppenbart. Pep Guardiola har beskrivit honom som världens bästa manager, och även om Guardiola är väldig benägen till inte alltid särskilt genuina överdrifter och hyperbolism så anar man nog ändå att han här faktiskt till viss del menar vad han säger. Marcelo Bielsa har heller aldrig uttryckt något annat än beundran för det Guardiola gör och vad han har uppnått.

Trots att Bielsa och Guardiola alltså kan ses som varandras motsvarigheter så är det i flera viktiga avseenden även ett par av motsatser. Detta gäller kanske både vilka de faktiskt är som managers och som personer, och den roll de båda har fått inom fotbollen. För precis som här finns mycket tydliga likheter så ser vi även flera skillnader mellan två managers som valt helt olika vägar inom den globala fotbollen.

Är man på det humöret skulle man kunna beskriva Pep Guardiola som den moderna fotbollens Elvis Presley. Fullständigt briljant på det han gör och kommersiellt våldsamt framgångsrik. Men fotbollens motsvarighet till musikhistoriker och andra aktörer skulle då kunna se Marcelo Bielsa som den svarta bluegrass som Elvis mer eller mindre rakt av norpade och populariserade först och främst genom sin egen vithet.

Inom fotbollens popkultur är Pep Guardiola och hans metoder hyllade och beundrade världen över. Guardiolas lag är fotbollens blockbusters. Fotbollsnördarna däremot väljer kanske att se Marcelo Bielsa som fotbollens Akira Kurosawa till Guardiolas Star Wars, eller gillar Quentin Tarantinos filmografi samtidigt som de djupdyker i dennes källmaterial som Shogun Assassin, blaxploitation och spaghettiwesterns.

Marcelo Bielsa är arthouse-filmen, där Pep Guardiola redan från början gjorde sig till fotbollens Steven Spielberg. Bielsa har genomgående valt att vara manager för mindre klubbar. Guardiola har enbart valt att vara manager för världens största och framför allt rikaste klubbar. Båda har alltså valt att jobba med liknande metoder men med hjälp av dramatiskt olika resurser och förutsättningar.

Här finns konturerna till en ironisk paradox. Båda är beundrade eftersom de representerar ett likvärdigt ideal inom fotbollen, men båda beundras också i någon mening för att de har gjort och lyckats med något som den andre behäftas med kritik eller åtminstone ett allmänt ifrågasättande för att inte ha gjort. Bielsa för att han aldrig vunnit någon av de stora titlarna. Guardiola för att han aldrig byggt framgång med en mindre klubb.

Att Pep Guardiola coachar och utvecklar sina lag kan det väl knappast råda någon tvekan om. Samtidigt är det också uppenbart att Guardiolas framgångar bygger mycket på att köpa rätt spelare, eller fler spelare, för mycket stora pengar. Går det dåligt heter det snabbt att spelarna inte klarar av att spela ”Pepboll”. Bielsa har tvärtom gjort sig känd för att ibland tacka nej till fler värvningar, att bara värva vad han måste.

Med andra ord är det lite svårt att se Marcelo Bielsa spendera över £400m enbart på sin backlinje på fyra år, ens om han faktiskt hade haft möjligheten att göra det. Både Leeds och Man City har ju haft vissa frågetecken om sitt försvarsspel i början av den här säsongen. Möjligen med skillnaden att Leeds efter att ha släppt in sju mål på sina två första matcher därefter höll nollan i sin tredje match.

Både Bielsa och Guardiola har haft stora framgångar i engelsk fotboll sedan de kom till sina respektive klubbar. Båda är i någon mening profeter i sin egen hemstad. Självfallet är det Guardiola som har sopat hem titlarna, men det måste ändå anses som en öppen fråga vem av dem som faktiskt gjort störst avtryck. Guardiola som vunnit titlar med Man City, eller Bielsa som tagit Leeds tillbaka till Premier League.

Både Bielsa och Guardiola står nu inför nya, svåra utmaningar. Efter att ha tagit Leeds tillbaka till Premier League handlar det nu för Bielsa om att etablera Leeds i Premier League och göra dem till en utmanare också i den ligan. Efter att ha vunnit ligatitlar och dominerat engelsk fotboll under några år handlar det nu för Guardiola om att ta Man City tillbaka till toppen igen, att inte bara göra stora saker utan göra dem igen.

I det kortare perspektivet gäller det nu en match mellan Leeds och Man City, en match mellan Bielsa och Guardiola, deras första i Premier League. Man City behöver vinna för att inte tappa ytterligare mark till Liverpool redan i ett tidigt skede av säsongen. En vinst för Leeds skulle ge ett eko över hela fotbollsvärlden, och verkligen signalera Leeds återkomst till Premier League på det sätt som klubben, staden, människorna sett framför sig i 16 år.

Om det nu bara hade varit framför ett fullsatt Elland Road.

:::

TRANSFERKOLLEN

Rhian Brewster, Liverpool till Sheffield United. Ung anfallare som har haft svårt att få plats i Liverpool. Så osäkra är ändå Liverpool så att de tvingat in en återköpsklausul i kontraktet. Logisk värvning för Sheffield United som behöver förstärka med kvalitet i anfallet. Brewster har en gedigen utmaning framför sig om han ska lyckas göra ett stort avtryck. Väl godkänd – (+++)

Wesley Fofana, Saint-Étienne till Leicester. Ung och mycket talangfull mittback från Ligue 1 som har varit på radarn för flertalet klubbar i Premier League den här sommaren. Men föga förvånande är det Leicester som drar det längsta strået, en klubb som gjort sig lite ett namn av att värva Europas unga, spännande spelare. Med beröm godkänd – (++++)

Carlos Vinicius, Benfica till Tottenham, lån. Till och med Tottenham verkar se det lustiga i att äntligen ha värvat en anfallare. Självmedvetenhet är ju alltid ett positivt karaktärsdrag. Med Vinicius har Tottenham nu fått den backup till Harry Kane som de önskat sig. Och givet situationen så är kanske en lånestruktur att föredra. Väl godkänd – (+++)

Vladimir Coufal, Slavia Prag till West Ham. Till sist verkar det ändå som om West Ham har fått rumpan ur den här sommaren. West Ham förstärker en position som har varit ett problem för dem under längre tid, nämligen högerbacken. David Moyes påstår att West Ham spårat Coufal under längre tid, men det är ju lite svårt att tro. Väl godkänd – (+++)

Bournemouth verkar vara undantaget som bekräftar regeln, även om det naturligtvis är ett vansinnigt fånigt uttryck. Ett undantag kan aldrig bekräfta en regel, tvärtom. Desto märkligare med Bournemouth eftersom de ju faktiskt tillbringat fem år i Premier League innan de åkte ner. De har inte bara varit uppe och vänt som t ex Norwich.

Listan på spelare som lämnat Bournemouth är inte kort. Här hittar vi Ryan Fraser, Nathan Aké, Jordon Ibe, Brad Smith, Harry Arter, Callum Wilson, Charlie Daniels, Simon Francis, Andrew Surman, Aaron Ramsdale, Artur Boruc, Jermain Defoe med flera. Kvaliteten på den här listan går liksom inte att snacka bort heller.

Eddie Howe fick lämna Bournemouth efter förra säsongen då Bournemouth alltså åkte ur Premier League. Många väntade sig ett rätt spännande namn att ta över efter Howe. Vad blev det istället? Jo, Bournemouth anställer Jason Tindall internt, det vill säga Howes egen assistent. Agerandet skriker väl inte precis ambition.

Men om nu Bournemouth har blivit av med alla dessa spelare så borde de väl rimligtvis ha varit rätt aktiva med att ersätta dem och förstärka laget. Trots allt är det ju liksom inga småpengar de fått för spelare som Aké och Wilson exempelvis. Bournemouth borde onekligen ha pengar att bränna.

Men icke! Vi hittar två spelare som kommit med sina flyttkartonger till Bournemouth under den här sommaren. Unge målvakten Joshua Clarke från Chelsea och lånet Rodrigo Riquelme från Atlético Madrid. Det är ett rätt säkert antagande att ingen av dessa båda kommer göra något större avtryck den här säsongen.

För all del har väl Bournemouth ändå kvar ett rätt bra fotbollslag. Asmir Begovic, Steve Cook, Dan Gosling, Lloyd Kelly, David Brooks, Jefferson Lerma, Lewis Cook, Adam Smith, Dominic Solanke med flera. Stommen till ett bra lag. Men Bournemouth ser betydligt tunnare ut den här säsongen än förut.

Värre riskerar det för all del också bli. Det engelska transferfönstret stänger först den 16 oktober. En spelare som David Brooks t ex är nog flera klubbar intresserade av. Man Utd har sagts sniffa runt spelaren, vilket i och för sig låter alldeles för begåvat av dem för att kunna vara sant.

Bournemouth har ändå inlett säsongen på ett positivt sätt, med sju poäng på sina tre första matcher. Ikväll kan en tredje vinst komma borta mot Coventry. Men det finns skäl att fundera över vad Bournemouth egentligen vill den här säsongen. Eftersom det har en direkt effekt på vad Bournemouth kan den här säsongen.

:::

Tio spaningar:

Det saknas inte konspirationsteorier runt City Ground när det stod klart att Keith Stroud blev domaren för Nottingham Forests match mot Bristol City. Stroud var domaren under en match mot West Brom förra säsongen, och hade väl en mycket dålig dag.

Kanske borde Nottingham Forest ändå försöka fokusera på sådant de faktiskt kan påverka och kontrollera. Sin egen fotboll exempelvis. Tre raka förluster har satt saken på sin spets både för laget och för Sabri Lamouchi.

Något av sista dansen borde det ju även vara för Philip Cocu med Derby County, som om de förlorar mot Norwich City på bortaplan den här omgången i så fall har startat säsongen med fyra raka förluster.

Oroliga tider för Nottingham Forest när Sabri Lamouchi ligger så nära sparken, samtidigt som klubbens director of football precis har blivit gripen av fransk polis. Mycket som går fel just nu för den röda klubben.

Kan Adam Armstrong fortsätta måla för Blackburn Rovers? Den tidigare Newcastletalangen har verkligen inlett den här säsongen starkt och öst in mål för Rovers som inlett säsongen piggt och ligger på playoff-plats.

Bristol City har inlett säsongen med tre raka vinster, och skulle de lyckas göra det till fyra raka vinster genom att vinna borta mot Nottingham Forest så går det inte längre att bortse från dem som en av säsongens uppflyttningskandidater.

Brentford verkar ha trampat igång säsongen nu, och besegrade Fulham med 3-0 i Ligacupen under veckan. Hemmamatchen mot Preston North End borde kunna vara en ledtråd om vilken riktning Brentford kommer ta i tabellen.

Reading möter Watford i ett tidigt toppmöte i tabellen. Readings perfekta start på säsongen med tre vinster på sina tre första matcher andas lite mer tillfällighet än vad det gör för Bristol City.

Vladimir Ivic tog över som manager för Watford med ett solitt rykte om sig som en defensivt organiserad och orienterad manager. Starten sviker knappast det ryktet, med hittills två gjorda och noll insläppta mål på tre matcher.

Linhem gästbloggade om Millwall i veckan. Kan Millwall leva upp till Linhems högt ställda förväntningar på dem och ta poängen borta mot Swansea, ett annat lag som tippats i toppen av tabellen den här säsongen?

:::

Helgens omgång:

Fredag: Coventry vs Bournemouth. Lördag: Norwich City vs Derby County, Blackburn Rovers vs Cardiff City, Luton Town vs Wycombe Wanderers, Middlesbrough vs Barnsley, Nottingham Forest vs Bristol City, Reading vs Watford, Rotherham vs Huddersfield Town, Sheffield Wednesday vs QPR, Swansea vs Millwall. Söndag: Brentford vs Preston North End, Stoke City vs Birmingham City.

Champions Leagues gruppspel påverkas som allt annat av den hoptryckta säsongen, och vad vi kommer se är ett gruppspel som inleds den 20 oktober och därifrån spelas tre omgångar i rak följd, det vill säga en omgång per vecka, precis som fallet varit med Ligacupen de här senaste veckorna. Därefter ett uppehåll, på grund av landslagsspel, och sedan ett svep med tre omgångar på tre veckor igen.

Lottningens stora snackis var nog annars hur det kom sig att Man Utd inte kunde lottas i samma grupp mot Porto, när båda grupperna C och H återstod, samtidigt som Man City var den andra klubben kvar i skålen. Rent lottningstekniskt fanns inte någon glasklar anledning till detta. Svaret var dock inte mer komplicerat än att Man Utd var parade ihop med Liverpool av TV-skäl, och inte kunde hamna på samma halva som dem.

Annars hade lottningen några höjdpunkter. Juventus och Barcelona lottades till exempel i samma grupp, Cristiano Ronaldo och Leo Messi stöter på varandra igen alltså. Det ska även bli kul att se Inter möta Real Madrid, liksom Bayern München och Atlético Madrid naturligtvis. De engelska klubbarnas lottning blev kanske inte riktigt så där rolig, möjligen med något undantag, men ändå lite småtrevlig.

GRUPP C – Man City (95%)
PORTO
OLYMPIAKOS
MARSEILLE

Drömlottning för ena Manchesterlaget. Egentligen ska det väl inte gå att inte ta sig vidare från den här gruppen för Man City, vars främsta och kanske enda hot kommer vara att ändå ta matcherna på det allvar som ändå alltid är nödvändigt, att inte förlora fokus. Men i allt väsentligt är det här en grupp som Man City inte bara ska ta sig vidare från, utan vinna och dessutom vinna rätt bekvämt.

GRUPP D – Liverpool (90%)
AJAX
ATALANTA
MIDTJYLLAND

Inte heller Liverpool kan väl riktigt klaga på den här gruppen, även om den för all del är en bra bit lurigare. Midtjylland borde rimligtvis vara gruppens slagpåse, definitivt en slagpåse för Liverpool. Ajax är ett kompetent fotbollslag men har också tappat många av sina bästa spelare det senaste året. Atalanta är en farlig motståndare, men taktiskt passar både de och övriga lag i gruppen Liverpool rätt väl. Nog kan Liverpool schabbla till det i någon enstaka match, men de är betydligt bättre och framför allt jämnare än övriga lag på helheten.

GRUPP E – Chelsea (85%)
SEVILLA
KRASNODAR
RENNES

Chelsea måste nog sägas ha fått en grupp av samma typ och karaktär som Liverpool, det vill säga utan de kanske tuffaste motståndarna men där motståndet ändå är kompetent nog att ställa till besvär. Sevilla borde rimligtvis vara det främsta hotet mot Chelsea i gruppen, och Chelsea är som vi vet knappast osårbara, men även här känns det ändå som om Chelsea är laget med bäst spets och mest jämnhet i gruppen. Gruppvinsten kan vara up for grabs, men det ska mycket till för Chelsea att inte gå vidare.

GRUPP H – Man Utd (50%)
PSG
RB LEIPZIG
ISTANBUL BASAKSEHIR

Mardrömslottning för andra Manchesterlaget. Uttryckt annorlunda, det engelska laget som kanske var i störst behov av lite tur med lottningen fick den tuffaste lottningen av dem alla. PSG måste hållas som gruppens favoriter, även om de knappast är omöjliga att rubba de heller. Istanbul Basaksehir är gruppens tydliga fjärdelag även om de nog kan bli spoilers i vissa matcher. Blodfajten lär alltså stå mellan Man Utd och RB Leipzig om att göra PSG sällskap till slutspelet. Presterar Man Utd på topp borde de ha tillräcklig kvalitet i laget att krångla sig vidare.

:::

Europa Leagues grupplottning äger rum runt lunchtid idag. Sedan tidigare vet vi ju att Leicester och Arsenal är klara för Europa League. Igår blev det också klart att Tottenham gör dem sällskap, sedan de 7-2-manglat Maccabi Haifa på hemmaplan. Alla tre engelska lag borde här ha både ambitionen och kvaliteten att faktiskt kunna vinna Europa League.

:::

En stor lottningsdag igår, när även Ligacupens femte omgång, närmare bestämt dess kvartsfinaler lottades.

Stoke vs Tottenham
Brentford vs Newcastle
Arsenal vs Man City
Everton vs Man Utd

Några riktigt smaskiga matcher här. Arsenal envisas med att absolut inte vilja förlora cupmatcher längre och ställs mot Man City som inte förlorat i Ligacupen sedan någon gång under sen istid. Everton mot Man Utd är en cupkvartsfinal jag verkligen hade velat se med publik på läktarna, det hade kunnat bli glödhett. Brentford borde kunna ha rätt goda förhoppningar om att ta sig till en cupsemifinal. Men detsamma kan man så klart säga om Newcastle. Tottenham drog drömlotten.

:::

TRANSFERKOLLEN

Andi Zekiri, Lausanne till Brighton. Brighton spelar bra men har haft lite svårt att faktiskt göra målen så här i början av säsongen. Det är väl högst oklart om Zekiri verkligen är någon lösning på det problemet. Zekiri är däremot helt säkert en spännande spelare för framtiden. Godkänd – (++)

Fulham möter ikväll Brentford på bortaplan i Ligacupens fjärde omgång. Ett västra Londonderby således, och därtill en repris på playoff-finalen på Wembley för endast knappt två månader sedan, där Brentford och Fulham tampades om vem av dem som skulle ta sig upp till Premier League. Fulham var det bästa laget den kvällen, och Scott Parker hyllades med viss rätt för att ha tagit Fulham tillbaka till Premier League. Men det fanns även skäl att tänka att det var fel lag som vann på längre sikt.

Kan Fulhams offensiva änglar besegra Scott Parkers defensiva demoner? Den frågan ställde jag i slutet av juli, i samband med playoff-spelet i EFL Championship. Svaret visade sig vara ett ja i Football League men riskerar vara ett tydligt nej i Premier League. Här finns ett dubbelt problem. Dels att Fulham har ett för långsamt spel för att utgöra ett allvarligt offensivt hot i Premier League. Dels att Parkers defensiva orientering inte kompenserar för ett alldeles för svagt försvar för Premier League.

Tony Khan, son till Shahid Khan och Fulhams director of football, det vill säga den som i praktiken bestämmer, tog till twitter efter senaste 0-3-förlusten mot Aston Villa på hemmaplan. Och det var onekligen ord och inga som helst visor: ”I apologize to Fulham’s supporters for our performance tonight. We’ve looked to add centre-backs since Wembley, I’m sorry we haven’t yet as 2 got COVID + we lost a Free we thought was close + had another issue with a 4th CB. I promise players in + better efforts from this squad.”

Till att börja med är det väl aldrig något särskilt positivt tecken när chefen och ägarens högra hand går ut och offentligt ber om ursäkt för hur laget spelat och presterat. Redan där börjar ju varningens klockar ringa så att säga. Sedan är det ju naturligtvis ett slags veritabelt lustmord på Fulhams spelartrupp, som alltså uttryckligen anklagas för att inte anstränga sig tillräckligt, och i synnerhet på Fulhams mittbackar. Khan skulle kunna kritiseras för att slänga bensin på en redan löpande eldsvåda.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Jamie Carragher och Roy Keane på Sky Sports Monday Night Football efter matchen mellan Fulham och Aston Villa var knappast nådiga mot Tony Khan. Det poängterades att Khan i princip nu sagt offentligt att vilka som än värvas nu redan har beskrivits som som bäst femte valet. Men framför allt gick kritiken ut på att ett sådant här utspel helt enkelt inte hjälper situationen, den gör den bara värre. Khan kritiserar dessutom spelare han själv har värvat.

Scott Parker själv sade sig vara besviken på Khans tweet, även om han respekterade Khans rätt att ha en åsikt och framföra den. Även Parker menade att tweetet som sådant inte hjälpte situationen men framför allt verkade han inte gilla att Khan hade bett om ursäkt för lagets prestation, vilken Parker tvärtom ansåg var berömvärd. Man måste förmoda att Parker mest försöker hitta något positivt i mörkret att jobba vidare med, för där fanns då inte mycket i Fulhams prestation som förtjänade annat än kritik.

Parkers position är naturligtvis allt annat än stark. Ska man kritisera eller offentligt säga emot sin närmaste chef kan det nog vara klokt att inte precis ha förlorat tre raka matcher och släppt in tio mål på dessa tre matcher. Förvisso är det väl ganska uppenbart att Parker försöker vara positiv gentemot sitt lag samtidigt som Khan å sin sida snarast försöker kommunicera med Fulhams supportrar och spegla deras besvikelse, som helt säkert även är hans egen besvikelse.

Problemet är att det avslöjar hur Tony Khan och Scott Parker, en director of football och en manager, tänker olika och pratar olika språk gällande Fulham. Detta brukar sällan betyda att en relation blir särskilt långvarig. Nu tror inte jag det är något sårat ego över att bli motsagd offentligt som kommer visa sig avgörande, men när det inte verkar finnas en samsyn över lagets rätt uppenbara problem, eller vems ansvaret främst är för dessa problem, så blir det svårt att ta sig vidare därifrån.

Scott Parker skyddar laget, sina spelare och kanske inte minst sig själv när han menar att det är klubbens (det vill säga Khans) ansvar att förstärka laget så att det ges möjlighet att konkurrera i Premier League. Parker vill med andra ord passa över bollen till Khan. Khan själv skulle så klart ha all rätt i världen att tänka att ett lag som är så illa samspelt som Fulham har varit i säsongens tre första ligamatcher, där spelarna oftast såg ut att inte veta vad de skulle göra på planen, nog även kan vara managerns ansvar.

Ansvaret vilar i någon mening på båda parter. Det pratades om hur Fulham skulle ha lärt sig av sina erfarenheter från deras förra säsong i Premier League, men inte mycket tyder på att Tony Khan faktiskt har lärt sig särskilt mycket alls. Möjligen saknar han själv tiden och engagemanget för det, han har andra projekt på gång. Det är däremot ingen större nyhet med kritik mot Scott Parker, som tvärtom fick utstå frän kritik från de egna leden mest hela förra säsongen för sin alltför passiva fotboll.

Alltså kan knappast Scott Parker förvänta sig något större stöd eller förståelse från två av tre viktiga grupper av intressenter – styrelsen eller supportrarna. Kanske är det med andra ord inte så konstigt att han försöker hålla sig väl med spelarna, den tredje gruppen. Men det kommer naturligtvis inte räcka på lite sikt. Ingen manager kommer kunna hålla sig kvar på ett jobb under någon längre tid utan stöd från åtminstone två av dessa tre intressentgrupper.

Jamie Carragher menar att Fulham åker ur den här säsongen, no matter what, att det enda de kan kontrollera är hur de åker ut. Detta stämmer för all del överens med min egen uppfattning inför säsongen att Fulham skulle sluta sist i tabellen, en uppfattning som knappast blivit mindre säker efter dessa tre omgångar. Däremot är jag väl ännu inte riktigt lika kategorisk som Carragher att det skulle vara helt oundvikligt för Fulham att åka ur Premier League den här säsongen.

Frågan jag ställer mig är om det finns något Tony Khan realistiskt sett kan göra i termer av nya spelare som gör det meningsfullt mer sannolikt att Fulham håller sig kvar i Premier League med Scott Parker som manager? Mitt svar på den frågan är nej. Nästa fråga jag ställer mig är om Fulham med samma eller en realistiskt förstärkt spelartrupp kan ge sig själva en i alla fall meningsfull chans att hålla sig kvar i Premier League med en annan manager än Scott Parker?

Mitt svar på den frågan är ja. Tony Khan och Scott Parker talar olika språk om Fulham, och Fulham saknar en samsyn. Fulham måste börja tala samma språk om de ska kunna hålla sig själva kvar i Premier League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ruben Dias, Benfica till Man City. En mittback som gjort sig ett rätt fint namn med Benfica i Portugal, även om erfarenheten säger oss att ta det lite lugnt med de stora orden om mittbackar därifrån. Man City har ett tydligt behov att förstärka backlinjen, men det är också uppenbart att Dias inte var deras första val av spelare. Måste ändå betraktas som en spännande värvning. Väl godkänd – (+++)

Ross Barkley, Chelsea till Aston Villa, lån. Givet alla offensiva värvningar som Chelsea har gjort den här sommaren så kändes det onekligen som om Barkley var en av de första spelarna att få lämna plats till dem. Kommer till ett Aston Villa som behöver stadga upp sitt mittfält och där han kan få den regelbundna speltid han saknat i Chelsea. En värvning som känns som en bra fit. Väl godkänd – (++)

Ademola Lookman, RB Leipzig till Fulham, lån. Fortfarande ung forward som har misslyckats med att göra något avtryck först i Everton och sedan i RB Leipzig. Känslan är väl inte att det här är en spelare som kommer kunna göra något större intryck för Fulham heller. Pratar om en god relation med Scott Parker samtidigt som det är osäkert hur länge Parker blir kvar. Dåliga omen för den här värvningen. Godkänd – (++)