Mesut Özil är inte längre en Arsenalspelare!

Spola fram bandet sju år och Mesut Özil har precis blivit utelämnad ur Arsenals Europa League-trupp, kommer med största sannolikhet även hamna utanför ligatruppen om en dryg vecka, och mest troligt är alltså att Özil redan har spelat sin allra sista match för Arsenal. Mikel Arteta har inte sagt det uttryckligt och ordagrant, men visar i all handling att han anser att Özil saknar alla egenskaper han letar efter i en Arsenalspelare.

Inte för att Arteta på något sätt heller varit direkt otydlig i ord. Han har tvärtom varit både överraskande och brutalt öppen med varför Mesut Özil inte längre ingår i hans planer. Att öppet säga att Özil ”inte är redo att göra jobbet” är en av de tuffaste sågningarna av egen spelare i engelsk fotboll det senaste årtiondet. Bara den senaste veckan har Areta sagt att han väljer spelare ”in better condition”, vilket anspelar på exakt samma sak.

Mikel Arteta är känd till stor del för sitt tydliga fokus på intensitet, hårt arbete, hög energi och koncentration, det som har kallats för hans ”non-negotiables”. Det var i själva verket en av de säljande punkterna bakom hans anställning i Arsenal, ett lag som under mycket lång tid kritiserats för att brista i dessa avseenden. Det krävs ingen djupare förmåga till iakttagelse för att dra slutsatsen att Özil inte lyckats leva upp till Artetas krav.

Möjligen är inte detta en populär slutsats för alla. Alla möjliga tramsiga teorier tas fram för att förklara varför Arteta inte spelar Özil, fastän Arteta själv tydligt sagt varför. Arteta har själv spelat med Özil i Arsenal, Arteta vet mer än någon annan allt som sker innanför dörrarna i Arsenal och kan bedöma helheten. Unai Emery drog även exakt samma slutsatser, dessutom stämmer det med vad alla sett under mycket lång tid.

Jag kan inte skaka av mig känslan att mycket av svaret på varför det har blivit på det här sättet ligger där den här bloggen tog sin början. Mesut Özil var verkligen allt som Arsene Wenger vid den tiden letade efter i en Arsenalspelare. Problemet är bara att vad Wenger letade efter i en Arsenalspelare var otillräckligt redan då, hade i själva verket varit otillräckligt i cirka fem år redan, och är fortsatt otillräckligt i dessa dagar.

Arsene Wenger hade ett projekt och en vision om fotboll. Men det var en vision som till slut något skämtsamt sammanfattades med att han drömde om att spela ett lag med endast offensiva mittfältare. En överdrift naturligtvis, men med ett korn av sanning som i alla överdrifter av det slaget. Allt fokus låg på teknik och bollbehandling, på bekostnad av andra minst lika viktiga egenskaper för att bygga ett vinnande fotbollslag.

Arsenal slutade vara ett vinnande fotbollslag. Arsenal blev gradvis och dag för dag ett lag som var alltför lättviktigt i avgörande matcher, ett lag med hög kvalitet men alldeles för svag karaktär, stundtals ett lag som verkade se sig självt som ett lag som var lite för bra och lite för fint för att skita ner sig med jobbet som krävdes för att vinna. Sådant beskrevs istället nedsättande som någon form av anti-fotboll.

Ibland pratas det om kulturvärvningar. Och man kan kanske i mångt och mycket beskriva Mesut Özil som just en form av kulturvärvning. Mesut Özil var på något sätt det slutliga och yttersta exemplet på den kultur och den syn på fotboll som växt fram i Arsenal under andra halvan av Arsene Wengers tid i Arsenal, en tid och kultur präglad av en form av hybris som uppstod i samband med lagets oslagbara säsong tio år tidigare.

Här hittar vi alltså Arsenals dilemma med Mesut Özil. Arsenal har de senaste två-tre åren försökt genomföra en slags kulturrevolution, att komma tillrätta med den kultur som år för år såg Arsenal falla allt längre bakåt i den engelska hierkarin. Samtidigt har lagets största och bäst betalde stjärna varit en väldigt tydlig representant för den kultur man vill förändra. Özil har blivit allt mindre relevant och allt mer redundant.

Maktbalansen i Arsenal har på samma gång förskjutits. Arsenal var av politiska skäl mer eller mindre tvingade att skriva nytt kontrakt med Özil för två och ett halvt år sedan, ett kontrakt som blivit en våldsam ekonomisk belastning för Arsenal. Kritiken mot Özil har egentligen alltid funnits där, men så länge det fortsatte gå dåligt för Arsenal gick det alltid att hävda att Özil ändå behövdes, och att peta honom vore ett misstag.

En illusion som avslöjats alltmer med Mikel Arteta som manager. Under Arteta som manager har Arsenal sakta men säkert börjat göra vissa uppenbara framsteg, och dessa framsteg och denna utveckling har i hög utsträckning skett utan Özil. Arsenal vann FA-cupen, Arsenal vann Community Shield och Arsenal har börjat vinna toppmatcher, utan Özil. Behovet av Mesut Özil finns inte där idag som det fanns för ett par år sedan.

Behovet av Özil har dessutom alltid varit mer psykologiskt än praktiskt. Han var spelaren som gav Arsenals supportrar åter tron på framtiden och trygghet i att Arsenal fortfarande var en storklubb i den globala fotbollen. Men Özil blev aldrig spelaren som tog Arsenal tillbaka till toppen och kanske var han aldrig den spelaren. Av sju säsonger med Arsenal har en enda kunnat beskrivas som bättre än godkänd, betydligt fler som usla.

Kanske ligger det också något i att det psykologiska behovet nu istället har fyllts av en spelare som Pierre-Emerick Aubameyang, en spelare som dessutom fyller ett mycket stort praktiskt behov för Arsenal. Och kanske är det också just nu uppenbart, att när Mikel Arteta söker efter spelare som besitter alla egenskaper han letar efter i Arsenalspelare, så ser inte han Mesut Özil, utan då ser han istället Thomas Partey.

Med Arsene Wenger som manager var Mesut Özil, åtminstone i tanken, mer eller mindre en förkroppsling av vad det innebar att vara en Arsenalspelare. Med Mikel Arteta som manager är Mesut Özil i allt väsentligt inte längre en Arsenalspelare.