England möter Belgien ikväll i en match som förmodligen avgör Englands vidare öden i denna upplaga av Nations Leagues gruppspel. Rimligtvis behöver England vinna i alla fall ena matchen mot Belgien, och undvika förlust i den andra matchen, för att kunna sluta etta i gruppen och ta sig till slutspel. Detta efter att England mycket knappt vunnit mot Island innan de sedan spelade 0-0 mot Danmark i Köpenhamn.
Gareth Southgate är fortsatt populär och uppskattad som Englands förbundskapten. En direkt effekt av succén i VM 2018 naturligtvis, där England trotsade väldigt lågt ställda förväntningar och tog sig hela vägen till semifinal, och för första gången sedan istiden inte gjorde ett fiasko så fort det vankades ett större mästerskap. Dessutom vann England kort därefter också sin Nations League-grupp och tog sig till finalspelet.
England pratas kanske främst av den anledningen som ett av världens just nu bästa landslag. Men samtidigt är det svårt att säga att England faktiskt gjort något större avtryck på landslagsfotbollen ännu. Åtminstone i meningen att de skulle ha besegrat någon större eller starkare motståndare, eller verkligen bevisat sin egen storhet som landslag på den största scenen.
En VM-semifinal är så klart alltid en semifinal. Men det enda lag av någon rejäl kaliber som England faktiskt besegrade på vägen till den semifinalen var Colombia, och det var en seger som satt väldigt långt inne och krävde straffar. Övriga lag som besegrades var Tunisien, Panama och Sverige. Så fort England mötte en riktigt kompetent motståndare i Kroatien blev det förlust. Därtill två behändiga förluster mot Belgien.
Visst, England lyckades besegra Spanien i Nations Leagues gruppspel, liksom krångla sig upp på förstaplatsen före både Spanien och Kroatien, men så fort det blev fråga om slutspel och utslagningsmatch så blev det förlust mot Holland. Bronsmatchen därefter mot Schweiz slutade för all del med vinst, men även den liksom vinsten mot Colombia på straffar.
Man ska inte måla fan på väggen. Englands resultat de senaste åren har naturligtvis varit betydligt bättre än vad de någonsin var åren innan, men det krävdes väl å andra sidan aldrig särskilt mycket för att lyckas med det. Det var ingen hög ribba att passera. Men om Englands prestationer verkligen motiverar att prata om dem som ett av världens just nu bästa landslag är väl däremot betydligt mer tveksamt.
Spelarmaterialet är knappast boven i det dramat. England har för närvarande ett väldigt starkt spelarmaterial, kanske i synnerhet kreativt och offensivt. Men det är inte precis alltför svagt mer defensivt heller. Det har pratats om gyllene generationer inom engelsk fotboll förut, och Englands problem har väl egentligen aldrig varit att de har saknat bra spelare, men sällan har väl kvaliteten och bredden i engelsk fotboll varit bättre.
Taktiskt är det däremot desto mer bekymmersamt. Något som har påpekats under längre tid, nämligen att Gareth Southgate verkar vara både proffsig och progressiv men att där verkar saknas den riktiga taktiska substansen. Vilket syns på fotbollsplanen. Det syntes redan i VM 2018, och det har definitivt synts i de båda senaste landskamperna mot först Island och sedan Danmark. Vilket tyder på att det heller inte är under förbättring.
En invändning skulle kunna vara att England aldrig riktigt har tagit fram sin egen taktiska identitet. Vad England istället gjorde, med just Gareth Southgate som förgrundsgestalt, var att någon gång runt 2012-13 säga att England ska spela som Spanien. Djupare än så var inte analysen, och slutsatsen inte mer avancerad än att England skulle spela samma fotboll som det landslag som för stunden var mest populärt och mest framgångsrikt.
Här fanns inget tänkande på om England faktiskt hade de tekniska förutsättningarna att spela fotboll som Spanien, eller ens en plan på hur detta skulle uppnås. Men kanske var inte det ett överhängande problem, då majoriteten av engelska spelare aktuella för landslaget ändå har en bollinnehavsbaserad fotboll i ryggmärgen från sina respektive klubblag. Men det ingav ändå inget större förtroende.
Ett mer uppenbart problem var kanske att ungefär samtidigt som Gareth Southgate och FA stolt proklamerade att England minsann skulle spela som Spanien, så var fotbollen redan på väg mot nästa stora sak. Samtidigt började nämligen framför allt tyska tränare jobba med den motpressfotboll som var tänkt att bekämpa den spanska fotbollsidén, och som varit desto mer framgångsrik under de sju-åtta åren därefter.
Med andra ord, redan när Southgate och FA presenterade Englands nya DNA som en stor nyhet inom engelsk fotboll så var just den fotbollen på väg att bli lite gårdagens nyheter inom fotbollen i stort. Vilket möjligen visar hur landslagsfotbollen generellt ligger lite steget efter i taktisk och teknisk utveckling. Och möjligen på samma gång avslöjade Gareth Southgate, om man vill vara lite elak, som en powerpoint-manager.
Samtidigt som England och Gareth Southgate har envisats med sitt fokus på bollinnehav så har tendensen i engelsk klubbfotboll i största allmänhet varit mycket tydlig. Vinnande fotboll har gått ut på fart, på hög press och på snabba omställningar. Till och med Man City med Pep Guardiola, som ju utvecklade den spanska fotbollsidé som Southgate gått ner sig i, har utvecklat sin fotboll i riktning mot mer fart och omställningar.
Gareth Southgates taktiska respons, och detta har inte minst blivit tydligt i matcherna mot Island och Danmark, har placerat honom och England i något slags varken eller-tillstånd. Southgate efterapar i hög utsträckning Liverpools mer defensivt orienterade tremannamittfält, samtidigt som han behåller det mer långsamma och metodiska bollinnehavet som grundläggande spelidé.
Effekten, eller kanske snarare konsekvensen, har blivit ett mycket långsamt och omständligt spelande England, där mittfältet och anfallet inte alls klickar samman eller hittar varandra. Bolldistributionen offensivt sker alldeles för långsamt, och när den väl blir av saknas den kreativa skickligheten att tränga igenom ett då redan samlat motståndarförsvar. England sitter fast med det sämsta från två världar.
Med både ett EM och ett VM kommandes i någon slags närtid så finns för närvarande höga förhoppningar på vad England kan åstadkomma i dessa mästerskap. Den här gången handlar det inte om typisk engelsk hybris, utan om genuina förhoppningar baserat på tidigare resultat och faktiskt spelarmaterial. Men taktiskt är det väldigt svårt att se hur England och Southgate ska kunna leva upp till dessa förhoppningar.
Taktiskt är det väldigt svårt att se ens hur England ska kunna vinna mot Belgien på Wembley ikväll. Och kan man inte vinna mot Belgien på Wembley, då blir det också rätt svårt att vinna vare sig EM eller VM.