They pretended, perhaps they even believed, that they had seized power unwillingly and for a limited time, and that just around the corner there lay a paradise where human beings would be free and equal. We are not like that. We know that no one ever seizes power with the intention of relinquishing it. Power is not a means; it is an end. One does not establish a dictatorship in order to safeguard a revolution; one makes the revolution in order to establish the dictatorship. The object of persecution is persecution. The object of torture is torture. The object of power is power. Now you begin to understand me.”
Vad som förmodligen sticker mest av allt i ögonen är att paketet med förslag presenteras just här och just nu. Hur det blir så väldigt uppenbart att mitt under en global pandemi med påföljande finansiell kris så ser alltså de sex stora klubbarna, de klubbar som skadas minst av alla av krisen, inte sin skyldighet att ta sitt ansvar för engelsk fotboll som helhet, utan först och främst en möjlighet att utnyttja läget för att våldsamt öka sin egen makt, kontroll och att rigga den engelska fotbollen ytterligare till sin fördel.
Här finns även något rent orwellianskt i att paketet med förslag ändå försöks säljas som ett slags krispaket, som ett sätt att rädda den engelska fotbollen och som ett sätt att ta hand om den engelska fotbollens små klubbar, när det alltså är den raka motsatsen. Det är för all del inte första gången vi ser något sådant inom engelsk fotboll, eller samhället i stort, tvärtom har det ju blivit väldigt populärt under senare år. Det märkvärdiga är kanske hur dåligt maskerat det här paketet med förslag ändå är.
Paketet med förslag är nu framtaget i en slags ohelig allians mellan Premier Leagues sex största klubbar, med Liverpool och Man Utd i framsätena, och EFL:s VD Rick Parry. Här är det kanske värt att säga något om Parrys bakgrund, alltså tidigare VD för både Premier League och Liverpool. Många höjde milt sagt på ögonbrynen när han 2019 plötsligt utsågs till ordförande för EFL. Nu behöver man kanske inte vara överdrivet konspiratorisk för att se motivet bakom detta.
Paketet med förslag spelar naket på samtliga klubbars direkta egenintresse. Det viftar med 25% av Premier Leagues och Football Leagues samlade intäkter efter att cirka en tiondel av intäkterna skrapats av för andra ändamål, såsom investeringar i arenor, ska fördelas till Football League, tillsammans med en engångssumma här och nu om £250m som dras av från framtida TV-intäkter. För majoriteten av engelska klubbar för vilka Premier League ändå inte är realistiskt eller aktuellt kan detta så klart låta mycket frestande.
Egenintresset för de sex superklubbarna är samtidigt glasklart. De som kommer i kläm är övriga 14 klubbar i Premier League samt ska vi säga mellan hälften och samtliga klubbar i EFL Championship, bland vilka det ändå lär finnas en realistisk förhoppning om att inom en rimlig framtid gå upp till och etablera sig i Premier League. Men frågan är om dessa klubbar räcker till för att stoppa paketet med förslag, eller om den kraftfulla opinion som nu bildats mot paketet är nog för att sätta stopp för det.
Men vad innehåller då det här paketet med förslag faktiskt för specifika förslag, vad är de formella och reella motiven bakom dessa specifika förslag, och är samtliga förslag bra eller dåliga, eller finns där både bra och dåliga förslag? Det är ju väldigt lätt att bara svepa undan allting som en slags diffus helhet, utan att egentligen riktigt veta vad det är man faktiskt har åsikter om. Med den här bloggen tänkte jag gå igenom, sammanfatta och ge min syn på paketet med förslag i dess olika punkter.
Extraordinär makt och status för ”long-term shareholders”
Beslut fattas just nu i Premier League utifrån en enkel princip. Varje klubb har varsin enda röst, och beslut måste få stöd av 14 klubbar för att gå igenom. Denna ordning har skapat vad jag har kallat för världens mest demokratiska liga.
Detta vill nu superklubbarna ändra på. De vill i praktiken skrota ”en klubb – en röst”-systemet och ersätta detta med ett system där nio långvariga medlemmar, det vill säga inte minst de själva, ges särskild status och beslutsmakt.
Beslut i Premier League skulle därefter fattas med kvalificerad majoritet bland dessa nio klubbar. Man skulle så klart kunna tro att det är en slags himmelsk tillfällighet att kvalificerad majoritet av nio klubbar råkar vara just sex klubbar.
Everton, Southampton och West Ham, som är de tre klubbar som försöker lockas med särskild status för att tycka det här är ett bra förslag, skulle med andra ord bara vara med som en slags gisslan.
Beslutsmakten i en mängd avgörande frågor för Premier Leagues form och framtid skulle alltså placeras helt och hållet i händerna på sex superklubbar. Det gäller allt från regler, kontrakt, anställning av VD samt ett möjligt veto mot nya ägare i Premier League.
Många har helt korrekt beskrivit detta som power grab. Det handlar heller inte bara om att ge sig själva mer beslutsmakt. En VD som är helt beroende för sin anställning av sex specifika klubbar kommer självfallet agera helt och hållet utifrån deras intressen.
Men det mest hotfulla med det här förslaget är så klart vad det innebär för framtiden. Det här är ett beslut som gör det möjligt för de sex superklubbarna att fatta i princip vilka beslut de än vill i framtiden, ingen skulle realistiskt sett kunna stoppa dem.
Just nu försöker förslaget paketeras med rätt lugna, rimliga och sansade mått och steg, men här öppnas det alltså upp för framtida nya beslut om fördelning av intäkter, både inom Premier League och ned till Football League.
Kort sagt är det den engelska fotbollens direkta motsvarighet till exempelvis den tyska Fullmaktslagen från 1933, som tillät den tyska regeringen att börja stifta lagar utan att dessa skulle beslutas av riksdagen.
De långsiktiga konsekvenserna för engelsk fotboll vore förödande.
Reducera antalet klubbar i Premier League från 20 till 18
Förslaget förklarar sig självt och dess motiv är som kanske alla förstår att reducera antalet ligamatcher per säsong, i synnerhet då i relation till att antalet matcher i Champions League kommer öka inom kort, samt ännu en europeisk cup införas.
Kritiker påpekar att det ytterligare stänger Premier League för andra klubbar. Även här finns en ekonomisk aspekt, där superklubbarna kompenserar intäktsbortfallet för färre ligamatcher med intäkterna från fler europeiska cupmatcher.
Någon sådan möjlighet finns naturligtvis inte för majoriteten av klubbarna i Premier League.
Nya regler för fördelning av TV-intäkter
Meritbaserad fördelning av TV-intäkter föreslås för både nationella och internationella TV-rättigheter. Det är inget direkt kontroversiellt med just den saken, det är i huvudsak ett system som redan finns.
En ny sak är emellertid att istället för att basera det säsongsvis som nu så ska det baseras på genomsnittet över tre säsonger. Motivet är lätt genomskådat. Det gör det mindre kostsamt för superklubbarna att faktiskt göra en dålig säsong, de blir mindre straffade av att prestera dåligt. Längre än så sträckte sig alltså inte meritbaseringen.
En annan del i förslaget är att varje klubb får rätt att sända åtta egna matcher per säsong via den egna klubbens kanaler. Det här är omvälvande. Dels skjuter det naturligtvis över ännu en väldigt stor del av kakan till just superklubbarna.
Dels kommer det naturligtvis minska värdet på de gemensamma TV-avtalen, vilket självfallet minskar den totala kakan av resurser för övriga klubbar både i Premier League och i Football League.
För närvarande är intäktskvoten mellan klubbar med högst TV-intäkter och de som har lägst 1,7:1. Med dessa förslag skulle denna kvot öka upp till 4:1.
Hyckleriet är monumentalt. När det kommer till att fördela pengarna så ska det minsann inte delas lika. Däremot ska alla klubbar dela lika på det finansiella bidraget till Football League, liksom till klubbarnas arenainvesteringar.
Och som precis uppdagats, även till Liverpools och Tottenhams redan genomförda arenaprojekt.
Nedläggning av Ligacupen och Community Shield
Även här förslag som förklarar sig själva. Det är naturligtvis inget nytt, superklubbarna vill minska antalet matcher per säsong, och det här har under en längre tid varit något man strävat efter att göra.
Vad man kanske kan säga är att det rimmar rätt illa med att säga sig vilja värna om intäkterna för klubbarna längre ned i det engelska fotbollssystemet, samtidigt som man lägger ner cuper som är en väldigt värdefull intäktskälla just för dessa klubbar.
Hyckleriet är naturligtvis omfattande även här.
Minska antalet nedflyttningsplatser till två, och playoff spelas mellan trean, fyran och femman i EFL Championship samt laget på sextonde plats i Premier League
Istället för Project Big Picture skulle kanske förslaget haft namnet: Bundesligafierandet av Premier League!
Om man nu köper idén att minska antalet klubbar i Premier League till 18, så är det väl i och för sig rimligt att även minska antalet klubbar som flyttas ned. Men visst är även detta ett steg mot att ytterligare ”stänga” Premier League.
Förslaget gör det självfallet svårare att ta sig upp till Premier League. Här finns bara tre playoff-platser istället för fyra för EFL Championship, och dessutom måste en Premier League-klubb besegras för att vinna playoff.
Ändå känns väl detta som en av de mer rimliga punkterna i förslaget.
Harmonisera financial fair play-reglerna med UEFA
Man kan hävda att detta skulle innebära en slags förenkling, men det är väl heller ingen tillfällighet att UEFA:s betydligt mindre flexibla regelverk ytterligare skulle skydda de sex superklubbarna från utmaningar underifrån.
UEFA:s regler definierar ett visst resultat som måste göras under en rullande period om tre år, samtidigt som Premier Leagues nuvarande regler accepterar en viss ökning av lönekostnaderna per år utöver motsvarande ökning av klubbens intäkter.
UEFA:s regler begränsar klubbar i högre utsträckning än Premier Leagues regler.
Senare säsongsstart för att ge större utrymme för försäsongsmatcher, med krav för alla klubbar att en gång vart femte år delta i en sommarturnering
Superklubbar som alltså bräker på i andra punkter om det nödvändiga med att minska antalet matcher kommer sedan bara några få andetag senare med ett sådant här förslag, som går i rakt motsatt anda.
Viktigare än att reducera antalet matcher är alltså cashen. Vilket kanske inte förvånar så många egentligen, men man tröttnar ju på hyckleriet och dubbelpratet.
En senare säsongsstart skulle självfallet packa spelschemat under ordinarie säsong i mycket högre utsträckning, så att fördelen man uppnår med att ta bort Ligacupen och reducera antalet ligamatcher skulle gå upp i rök.
Fler försäsongsmatcher, och dessutom som jag tolkar det en årligt återkommande sommarturnering med ett visst antal Premier League-klubbar, förlänger väl snarare säsongen i praktiken än ökar tid för vila och rehabilitering.
Det här är alltså samma klubbar som gärna framställer sig som mest av allt brydda om spelarnas hälsa och välbefinnande. Detta satans hyckleri!
Förändring av lånesystemet möjliggörandes utlåning av 15 spelare inom England och fyra spelare till en och samma klubb
Även lånesystemet vill superklubbarna förändra. De vill riva upp dagens begränsningar och göra det möjligt att låna ut betydligt fler spelare inom England, och dessutom fler spelare till en och samma klubb.
Lånesystemet underlättar och gör det möjligt för den koncentration av spelare, det vill säga fotbollens avgörande produktionsfaktor, hos ett fåtal större klubbar vi länge sett. Detta skulle ytterligare driva på denna utveckling, när en avveckling skulle göra fotbollen mer jämn.
En sådan här utökning gör även de mindre klubbarna i engelsk fotboll mer beroende av superklubbarna och de större klubbarna. Det reducerar i praktiken om än ej till namnet dessa klubbar till feederklubbar och farmarlag.
Något som accentueras ytterligare med möjligheten att låna fyra spelare till en och samma klubb. Det har med viss rätta påpekats att detta nog kan ses som ett sätt att försöka få in idén med B-lag i seriesystemet bakvägen.
Kommer paketet med förslag att bli av?
Dilemmat för superklubbarna är självfallet att för att få igenom det här paketet med förslag, som ger dem själva mer eller mindre obegränsad kontroll och makt, så måste de först få det genom Premier Leagues nuvarande beslutsordning.
Det krävs alltså att 14 klubbar i Premier League beslutar för det här paketet, eller för specifika punkter i paketet, för att de faktiskt ska bli av. Rimligtvis borde ju det vara en rätt svår uppgift att lyckas med.
Vilket får mig att tro att det här förslaget, antingen i sin helhet eller åtminstone i dess mest kontroversiella delar, helt enkelt inte kommer bli av i slutänden. Paketet har redan bemötts med våldsamt motstånd, från alla möjliga håll.
De små klubbarna i den engelska fotbollen behöver en bail-out för att ta sig genom den finansiella krisen, som trots allt är övergående. De ska inte behöva luras in i ett system där de avsäger sig allt inflytande bara för att överleva.
Det finns ord för sådant i andra sammanhang, utpressning är ett av dessa ord, och är olagligt. Det är maffiametoder. Vilket när vi nu talar om de sex engelska superklubbarna förvisso är en rätt lyckad liknelse.
Idén att 25% av den totala intäktskakan ska fördelas till Football League är för all del god. Den borde genomföras rakt av, utan att övriga klubbar ska behöva avsäga sig kontroll och inflytande till ett fåtal klubbar.
Än mindre för ett system där just detta fåtal klubbar inom en otydlig framtid obehindrat kommer kunna besluta om att reducera den procentsatsen.
Man märker ändå hur superklubbarna, med Liverpool och Man Utd i förgrunden, har försökt hantera detta genom att sockra dealen för alla inblandade. Det viftas med cashen till EFL och klubbarna där, i vad som känns som ett försök att köpa deras stöd.
Med £100m i stödpengar till FA hoppas de säkert att FA inte ska utnyttja sin gyllene röst, det vill säga sitt formella veto, för att sätta stopp för paketet.
Man hoppas säkert få med sig Everton, Southampton och West Ham genom att spela på deras fåfänga och räkna in dem bland nio long-term shareholders. Vi får väl se om dessa tre klubbar sväljer det betet.
Övriga 14 klubbar försöker man kanske befryndiga med förslaget att reducera antalet nedflyttade lag, samt ge klubbarna den ytterligare säkerhetsmarginalen att kunna playoffa sig kvar i Premier League.
Där har vi så att säga morötterna. Piskan med vilken superklubbarna försöker kittla övriga klubbars svettiga nackar är å andra sidan hotet om att alternativet till att godkänna förslaget är att superklubbarna bryter sig ut och går med i en europeisk superliga.
Ett tomt och tämligen osannolikt hot. Men kanske ett hot som ändå tvingar fram någon form av ytterligare eftergifter till superklubbarnas intressen. Vilket självfallet enbart är vad detta handlar om.
Inte någon oro för den engelska fotbollen, inte något försök att hjälpa och stödja de mindre engelska klubbarna, inte någon omtanke om spelarnas hälsa, inte en känsla av ansvar under en global pandemi och finansiell fotbollskris.
Hyckleriet och egenintresset i den engelska fotbollen har fått tydlig form, två ansikten och tyvärr två mycket tydliga namn: Liverpool och Man Utd. Två klubbar som helt enkelt borde veta bättre. Två klubbar som borde skämmas!
Men för att kunna skämmas måste man självfallet ha någon skam i kroppen!