Omgångens stjärna: Harry Kane, Tottenham. Har anklagats för att vara slut som spelare men har visat i början av den här säsongen att det är långt ifrån sant. Matchen mot West Ham är en av de bästa matcherna en anfallare har gjort i Premier League de senaste åren.
Omgångens kalkon: Jordan Pickford, Everton. Blev kalkonen även förra omgången men då av en helt annan anledning. Pickfords vårdslösa tackling på Virgil Van Dijk får nu som det verkar rätt trista konsekvenser och även om saker kan hända på en fotbollsplan så kändes det här onödigt och enkelt att undvika.
Omgångens manager: Pep Guardiola, Man City. Kanske inte världens hårdaste konkurrens just den här omgången, men props till Guardiola som alldeles uppenbart gick in till den här matchen mot Arsenal med intentionen att stänga till försvarsspelet, och på det stora hela lyckades med vad han föresatt sig.
TRE TAKEAWAYS:
Tottenham kan vinna ligan! Det kan så klart häcklas att skriva en sådan här sak direkt efter att Tottenham precis tappat 3-0 till 3-3 i slutminuterna mot West Ham, men det är så klart värt att komma ihåg att övriga möjliga titelvinnare hittills under säsongen har förlorat matcher med både 2-5 och 2-7 även de. Det är en annorlunda säsong, och det finns en kvalitet och en star quality i Tottenham just nu, som inte försvinner enbart på grund av några galna tio minuter, som åtminstone den här säsongen mycket väl kan bära dem hela vägen.
Engelsk fotboll när den är som bästsämst. Uttrycket att något är så dåligt att det är bra är ju välkänt, men frågan är om inte den engelska fotbollen visar prov på att vara så bra så att den nästan är dålig. Vet inte vad jag vill säga med den saken, men det kommer ju på hälarna av två dramatiska 3-3-matcher, sena kvitteringar, omöjliga vändningar och dramatiska avslutningar. Jag kämpar med att se att det skulle kunna hända i någon annan liga att West Ham vänder 0-3 till 3-3 borta mot Tottenham i matchens sista tio minuter, ändå blir man på något sätt inte förvånad att det kan hända.
Solskjaer köpte sig tid. Spelet var för all del hyfsat övertygande den här gången, men det kommer förmodligen dras slutsatser av en 4-1-vinst som inte riktigt känns alldeles motiverade efter en match som stod 1-1 med tio minuter kvar. Enskilda resultat kommer inte ha någon avgörande betydelse i en fungerande klubb, men i en klubb som Man Utd betyder en 4-1-vinst att Solskjaer förmodligen köpte sig ytterligare några månader kvar på jobbet, oavsett hur rätt eller fel man nu anser det vara. För mer långsiktiga än så är inte Man Utd, trots alla fina ord om långsiktighet.
J.R.
Southampton. Under en omgång med fem oavgjorda på hittills sju matcher, och således endast två lag som vinnare, så känns det kanske märkligt att plocka ut ett lag som inte vann som J.R., men under omständigheterna förtjänar Southampton ett omnämnande. Visst, deras upphämtning mot Chelsea var kanske inte lika dramatisk som West Hams mot Tottenham, men därmed heller inte präglad av riktigt samma grad av tillfällighet. Southampton spelade sig verkligen tillbaka in i matchen, deras 3-3 var därför aldrig en blixt från klar himmel på samma sätt, och kanske just därför lite mer imponerande.
CLIFF BARNES
Newcastle. Det började bra för Newcastle hemma mot Man Utd men därefter gick det snabbt utför. Vi kanske ska försöka undvika retoriska frågeställningar om exakt hur dåliga man måste vara för att förlora med 1-4 mot Man Utd, det räcker nog med att säga att Newcastle efter sitt tidiga ledningsmål var om inte utspelade så i alla fall kontrollerade av Man Utd. Högst oklart vad spelare som Emil Krafth och Joelinton ens gjorde på planen, och det enda förmildrande man kan säga om det är att det är inte självklart att det är deras fel.
OMGÅNGENS MATCH:
Everton 2-2 Liverpool. En match som väl egentligen hade det mesta man skulle kunna tänka sig att begära av en fotbollsmatch. Ett flödande och underhållande spel, en böljande matchbild med ett högt antal målchanser, lägg därtill ett högt antal mål och en god portion dramatik med domsluten. Det märktes både på gott och på ont att det här var ett derby som i och med både Evertons och Liverpools framsteg det senaste året fått en lite ny intensitet och hetta. Richarlison och Jordan Pickford framför allt gick hårt åt sina motståndare.
BTW
Makalöst tröttsamt med tjafset om hur Bruno Fernandes missade straff ”had been coming”, på grund av dennes ansats, som om inte det gäller samtliga straffskyttar och sätt att lägga straffar någonsin.
Ett sablans överdrivet hallaballå om att Sergio Aguero lade armen över linjedomaren Sian Massey-Ellis axlar. Jag tror hon överlever, även utan den oombedda mobbens opåkallad omtanke.
Är väl tveksamt om Jordan Pickford bör röra sig så öppet i Liverpool framgent, om skadan på Virgil Van Dijk visar sig så allvarlig som befarat. (Vilket den gjorde.)
Lite typiskt är det så klart att i en direkt match mellan Sheffield United och Fulham som båda behöver vinna så lyckas ingen av dem vinna.
Hittills på fem omgångar har vi haft en extremt målrik omgång, en extremt märklig omgång, och nu en extremt hård, tuff och brutal omgång.
Elakt mot Gareth Bale naturligtvis, men man får väl säga att Baleeffekten gjorde sig bättre med Bale utanför planen än på planen.
Gick David Moyes hem i halvtid?
Rätt märkligt läge när både Tottenham och West Ham i en och samma omgång och match förtjänar både Omgångens J.R. och Omgångens Cliff Barnes.
Jordan Pickford, Richarlison, Lewis Dunk, det var knappast någon barntillåten omgång.