Chelsea kanske ändå kan skicka en slags tacksamhetens tanke till Tottenham. För om inte Tottenham hade spelat 3-3 hemma mot West Ham på ett ännu mer spektakulärt sätt så hade det kanske pratats betydligt mycket mer om Chelseas 3-3 mot Southampton, en match där Chelsea har både 2-0 och 3-2 på resultattavlan, innan de släpper in kvitteringen på tilläggstid.
Allt skit har nu kastats på Tottenham. I själva verket är det kanske Chelseas 3-3 som är det betydligt mycket mer oroväckande och systematiska och borde vara ett större skäl till oro för dem än vad Tottenhams 3-3 är för dem. Visst, Chelsea hade aldrig 3-0 och tappade inte en tremålsledning under matchens sista tio minuter, men samtidigt kändes Chelseas tapp heller aldrig som den blixt från klar himmel som Tottenhams tapp var.
Dessutom var det heller inte Chelseas första 3-3 den här säsongen. De har spelat 3-3 en gång redan, borta mot West Brom, då de istället låg under med 0-3 i halvtid. Man skulle kunna säga att den 3-3-matchen kändes lite som en vinst, men Chelsea borde så klart aldrig ha hamnat i ett 0-3-underläge till att börja med. Båda matcherna visar att Chelsea fortfarande brottas med uppenbara problem med sitt försvarsspel.
Här finns en viss tendens att försöka blunda för den saken. Framför allt genom den mycket beprövade metoden att avfärda återkommande defensiva hjärnsläpp som endast individuella misstag. Och man kommer självfallet även hitta exempel på individuella misstag, men snarare än att se det som ett slags rättfärdigande behöver man förstå att svag defensiv organisation ofrånkomligen gör individuella misstag vanligare.
Chelseas defensiva problem förra säsongen hade mycket att göra med lagets oförmåga att hantera inlägg in i egna straffområdet, hantera fasta situationer, samt hantera snabbt omställningsspel från motståndarna. Alla tre punkter har en mycket tydlig koppling till just lagets defensiva organisation och dess allmänna positionsspel. Vi ser exempel på just dessa problem även den här säsongen.
Eftersom Chelseas defensiva problem primärt var organisatoriska så var det hela tiden lite naivt att tro att dessa problem skulle försvinna genom att värva individuella spelare, såsom Thiago Silva, Ben Chilwell och Edouard Mendy. Visst, det kan nog förmildra problemen en aning, men ska man lösa organisatoriska problem måste det i första hand göras med bättre organisation, inte enbart bättre individer.
Sedan kan det finnas en annan form av systematisk svaghet i Chelsea just nu. Nämligen att Chelsea är ett mycket ungt lag, bestående av en hög andel unga spelare. En normal effekt med ett lag med många unga spelare är att det brukar kunna vara benäget till enkla misstag och koncentrationstapp. Ett ungt lag kan även vara mer benäget att tappa kontrollen över matchbilden om motståndarna lyckas göra ett mål etc.
Det där är för all del inget Frank Lampard riktigt kan göra något åt, i alla fall inte på kort sikt. Sedan kan det för all del vara lätt att överdriva som problem, det finns rutinerade spelare i Chelsea också så klart. Världen är sällan svart eller vit. Men i vilket fall som helst är det faktorer som tillsammans med lagets taktiskt organisatoriska problem förklarar varför Chelsea inte kommer vinna någon ligatitel den här säsongen.
Slutsatsen att Chelsea inte kommer vinna ligan den här säsongen betyder däremot inte med någon slags automatik att Chelsea inte kan vinna cuptitlar den här säsongen, och i den kategorin räknar vi naturligtvis in Champions League. Visst kan misstag, bristande koncentration och organisation bli väldigt dyrbart i enskilda matcher också, men i cupspelet utsätts ett lag också för det under betydligt kortare tid.
Hittills är det naturligtvis alldeles för tidigt för något lag att börja prata om att vinna Champions League. Vi befinner oss inte i den delen av säsongen ännu. Just nu handlar det om att ta sig vidare från och helst av allt vinna gruppspelet. Chelsea har fått en hyfsat överkomlig lottning och borde ta sig vidare. Redan ikväll möter de sin främsta utmanare i form av Sevilla, hemma på Stamford Bridge.
Vinner Chelsea mot Sevilla ikväll har de i realiteten redan lagt mycket av grundjobbet för att ta sig vidare från gruppen. Mycket kan alltså i praktiken avgöras redan i den här första matchen. Om Chelsea däremot skulle förlora mot Sevilla på Stamford Bridge, precis som de förlorade mot Valencia på Stamford Bridge i första gruppmatchen förra säsongen, så ger de sig själva en rejäl uppförsbacke redan från början.
Chelsea tog sig upp för den uppförsbacken förra säsongen, och skulle väl förmodligen ha ännu bättre förutsättningar att göra det den här säsongen. Sevilla, Rennes och Krasnodar känns på förhand som en mer bekväm uppgift än Valencia, Ajax och Lille. Dessutom är Chelsea ett bättre fotbollslag den här säsongen, om än framför allt offensivt. Ändå måste det vara en situation som Chelsea helst av allt undviker.
Sevilla är samtidigt ett lag som spelar med ett fantastiskt självförtroende i Europa League, men det självförtroendet har aldrig riktigt översatts till Champions League. Vad Sevilla däremot har är mängder med europeisk cuperfarenhet och know-how, och det är kanske det första och största frågetecknet om både Chelsea och Frank Lampard inför den här europeiska cupsäsongen, har de erfarenhet och know-how i tillräcklig utsträckning?
Chelseas första Champions League-match den här säsongen, hemma mot Sevilla, kommer vara ett utmärkt tillfälle att pröva den frågeställningen. Det blir ett tufft test redan från start. Chelsea har gett mixade svar hittills den här säsongen. Vinster mot Crystal Palace och Brighton för all del, men utöver det förlust mot Liverpool och så två 3-3-matcher mot West Brom respektive Southampton.
Chelsea gick in till den här säsongen med goda förhoppningar, och för all del med goda skäl. En vinst hemma mot Sevilla i Champions League vore Chelseas första riktigt positiva resultat den här säsongen. Vilket kan visa sig viktigt för Chelseas hela säsong. Fördelen med ett ungt lag är ju även den att även om det kan gå riktigt dåligt när det går dåligt, så brukar det också gå riktigt bra när det går bra.