”Arsenal have a Mesut Özil problem!” Så löd rubriken på en av de många krönikor eller artiklar som skrivits under veckan sedan det stod klart att Mesut Özil inte ingick i Arsenals Premier League-trupp, efter att cirka tio dagar tidigare blivit utelämnad även från Arsenals Europa League-trupp. Vilket ledde till ett uttalande från Özil själv där han mer än antydde politiska skäl bakom sin petning och anklagade både Arsenal och Mikel Arteta för bristande lojalitet.
Min slutsats är förmodligen den rakt motsatta. Arsenal hade ett stort, gigantiskt Mesut Özil-problem, som de brottats med den bättre delen av åtminstone tre-fyra år, men med Arsenals och Artetas beslut att placera honom helt och hållet utanför spelartruppen så menar jag att Arsenal tvärtom inte längre har något Mesut Özil-problem. Visst, det kommer så klart tjattras om motiv, förklaringar och konspirationer hit och dit i media och på sociala medier, men det går också att strunta i.
https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2020/10/09/mesut-ozil-ar-inte-langre-en-arsenalspelare/
Mer eller mindre varenda manager Mesut Özil har haft under sin karriär har vid något tillfälle blivit förbannad på Özils bristande engagemang och ansträngning. Det har varit ett återkommande fenomen som blivit allt värre med åren. Özil har varit som allra bäst sporadiskt bra för Arsenal under sina sju år med klubben, och de senaste åren har varit direkt katastrofala i alla avseenden. Absolut ingen rationellt tänkande människa kan egentligen bli det minsta lilla förvånad över Artetas beslut.
Sedan finns naturligtvis det koppel av fanboys som till synes håller mer på Mesut Özil själv än på klubben han råkar tillhöra. Dem är det naturligtvis rätt lätt att lura i att Özil vore utsatt för någon slags politisk komplott. Özil är petad på grund av sitt stöd för uighur-muslimerna i Kina, fastän han hann med att spela hela 13 ligamatcher efter sina uttalanden. Mikel Arteta ljuger enligt dem när han uttryckligen och gång på gång förklarar både tydligt och brutalt exakt varför han valt att peta Özil.
Egentligen oavsett vad man anser om Mesut Özil och dennes situation i Arsenal så borde man ändå kunna vara överens om att situationen har varit ett problem för Arsenal. Det har klart och tydligt skurit sig mellan klubb och spelare, vart än problemet ligger eller vems än felet är. Att hantera, lösa eller eliminera det problemet borde alltså vara önskvärt för alla som håller på Arsenal, egentligen oavsett om problemet blir löst på det ena eller det andra sättet.
Mikel Arteta har alltså valt det andra sättet. Jag kan knappast klandra honom för den saken. Han försökte åtminstone lösa problemet på det ena sättet först men bedömde att det inte fungerade och inte skulle komma att fungera. Arsenal har varit en soft touch under mycket lång tid, klubbens standards har gradvis sjunkit på ett sätt som har fått Arsenal att sjunka allt längre nedåt i den engelska hierarkin. Arteta ska hyllas, inte häcklas, för att vilja återupprätta dessa standards.
Men framför allt gör Artetas ställningstagande att Arsenal nu kan gå vidare. Kraft, energi och fokus behöver nu inte läggas på gårdagens problem och surdegar, som Mesut Özil har varit under alldeles för många år redan. Istället kan Arsenal börja lägga sin kraft, energi och sitt fokus på framtiden, på att försöka jobba vidare med att bygga ett nytt Arsenal, ett jobb som åtminstone har fått en positiv inledning, med bland annat en FA-cuptitel att visa upp.
Mesut Özil var aldrig en del av detta nya Arsenal. Det har varit helt uppenbart för alla som har följt de senaste årens olika turer och Arsenals ständiga försök att göra sig av med Özil, eller kanske rättare sagt Özils kontrakt, kanske det dummaste kontrakt en klubb i Premier League någonsin har gett en spelare. Arsenal har försökt komma ut ur det kontraktet långt innan Özil uttalade sig politiskt för övrigt. Bättre då om Özil inte är en del av Arsenals framtid att dra ett streck redan här och nu.
Befriade från detta Mesut Özil-problem kan Arsenal nu börja koncentrera sig helt och hållet på den här säsongen. En säsong som har inletts med både fågel och fisk. Å ena sidan har Arsenal faktiskt vunnit matcherna de så att säga ska vinna, som mot Fulham, West Ham och Sheffield United, om än med större problem än önskvärt. Å andra sidan har Arsenal förlorat både mot Liverpool och Man City när motståndet blev tuffare, om än de samtidigt undvek att som förut bli utspelade.
Återigen är det cupspelet som sätter lite extra krydda på Arsenals tillvaro. Vinsten i Community Shield räknas kanske inte mer än som ett tillbehör. Det är framför allt i Ligacupen där Arsenal har visat på sin numer rätt beundransvärda ovilja att förlora cupmatcher i engelsk fotboll. Efter att något överraskande ha vunnit FA-cupen förra säsongen, mot Man City och Chelsea i de två sista matcherna, har Arsenal redan slagit ut både Leicester och Liverpool på bortaplan i Ligacupen den här säsongen.
Kanske kan man säga att kvällens match mot Leicester hemma på Emirates är säsongens första riktiga värdemätare för Arsenal, en slags indikation både på var Arsenal befinner sig för närvarande och hur säsongen faktiskt kommer arta sig. Om Fulham, West Ham och Sheffield United är matcher som Arsenal rimligtvis bör vinna, liksom bortamatcher mot Liverpool och Man City är matcher Arsenal rimligtvis kan förlora, så är Leicester hemma en match där det faktiskt är lite svårt att säga hur det ska gå.
För all del har Leicester haft några tunga resultat efter en positiv start på säsongen, liksom Leicester brottas med flera rätt tunga skador, men en vinst mot Leicester skulle ändå vara ett starkt besked av Arsenal. En vinst mot en direkt konkurrent om Champions League-platserna, som slutade före Arsenal i ligan förra säsongen, och som efter fem omgångar ligger på exakt samma antal poäng och exakt samma antal vunna och förlorade matcher som Arsenal.
Arsenals första match på många år nu som de kan spela utan att behöva bära runt med ett betungande Mesut Özil-problem på ryggen.