Åtta långa år har Sean Dyche varit Burnleys manager. Detta gör Dyche till den näst mest långvariga managern på en och samma post i den professionella engelska fotbollen efter Gareth Ainsworth i Wycombe Wanderers, som haft sitt jobb 30 dagar längre. Det har varit en på många sätt fantastisk resa med två uppflyttningar till Premier League under dessa åtta år, europeiskt cupspel för första gången på över 50 år, flera placeringar på tabellens övre halva och Burnley nu etablerade i Premier League.
Frågan är kanske om någonting visar tydligare på Burnleys utveckling och framsteg under dessa år än det faktum att Burnley nu sägs vara föga mer än teknikaliteter från att bli köpta av nya ägare, egyptiske affärsmannen Mohamed El Kashashy i samverkan med sportadvokaten Chris Farnell, för en uppgiven köpesumma om £200m. Dessutom finns sedan tidigare ett intresse från det amerikanska konsortiumet ALK Capital. Knappast några småsummor för en klubb som började med mycket små medel.
Ingen hade naturligtvis tänkt tanken att köpa Burnley för £200m för åtta år sedan. Då befann sig Burnley i Football League och var en tämligen nedgången klubb med rätt klen infrastruktur. Åren i Premier League, framstegen och framgångarna, har ändrat på detta och bakom rubrikerna och bortom strålkastarna har på många sätt en ny och modern klubb växt fram. En klubb med modern träningsanläggning med en verksamhet baserad på moderna förutsättningar.
Att någon faktiskt tänker tanken åtta år senare att köpa Burnley för £200m är just därför kanske inte så konstigt. Många har skakat på huvudet åt summan de senaste dagarna, men köpesumman för en klubb säger för all del lika lite om klubbens kvalitet som fotbollslag lika lite som en transfersumma nödvändigtvis säger om en spelares relativa kvalitet. Köpesumman speglar klubbens ekonomiska värde vilket i hög utsträckning baseras på klubbens tillgångar och förväntade intäkter.
FourFourTwo hör till skeptikerna, och de har väl en klok poäng framför allt i det att köpet utifrån ett ekonomiskt perspektiv känns riskabelt, då det blir svårt att öka Burnleys värde härifrån.
https://www.fourfourtwo.com/features/why-burnley-are-worth-pound200m-and-why-they-might-not-be-in-the-blink-of-an-eye
Med åttaårsjubiléet precis avklarat, kanske blev det en tårta under fredagen, är det både uppenbart och fullt förståeligt att Sean Dyche känner viss stolthet. Burnleys framsteg och framgångar har skett med honom som manager. Utan det Burnley under dessa åtta år har lyckats åstadkomma på fotbollsplanen hade väldigt få av dessa framsteg och framgångar varit möjliga för Burnley som klubb. Burnleys framgångar är på många sätt liktydigt med Sean Dyches framgångar.
Vad som gör Burnley fortsatt speciellt är att de under alla dessa åtta år, och trots att de gått från att vara en halvanonym klubb i EFL Championship till att vara en etablerad klubb i Premier League, har lyckats behålla en mycket tydlig identitet. Burnley har naturligtvis förändrats och utvecklats, men framgångarna har inte förändrat vilka Burnley faktiskt är och vilka värderingar de representerar. Andra klubbar har försökt adoptera en helt annan fotbollsidé, men Burnley håller fast vid sin tradition och identitet.
Även en klubb som Stoke, som kom upp i Premier League och under flera år därefter sågs som en arketypiskt brittisk klubb, med en fotbollsidé helt på tvären med vad som redan då var på modet, förändrades till slut. Man skulle kunna hävda, även om det samtidigt vore en förenkling, att förändringen i mångt och mycket var orsaken till deras fall. Men till skillnad från Stoke har alltså Burnley så här långt stått emot trycket att förändras, trycket att anpassa sig, trycket att moderniseras.
Att möta Burnley, och kanske i synnerhet att möta Burnley på Turf Moor, har under alla deras år i Premier League varit en uppgift som ingen klubb har kunnat ta lätt på. Även ligans allra bästa lag under dessa år har tagit föga för givet inför dessa matcher, och Burnley har även lyckats göra livet surt för flera av de största lagen. Detta är oförändrat. Burnley har utvecklats och blivit bättre, men fortfarande åker klubbar som Tottenham och Chelsea till Turf Moor med andan i halsgropen.
Ett tungt vägande skäl varför det är på det här sättet är att Burnley har varit den kanske mest stabila klubben i Premier League utanför planen. Där har som sagt funnits en enda manager i form av Sean Dyche. Där har också funnits engelska ägare och styrelse. Burnley har varit och är alltjämt en klubb med en mycket stark lokal förankring. Burnley är en av ytterst få genuint engelskt ägda och drivna klubbar, kanske både på gott och på ont, i Premier League.
Farhågan är kanske att detta riskerar förändras om Burnley nu får amerikanska eller möjligen, som det verkar, en egyptisk ägare. Hur god vilja dessa ägare än har, och det är ju alltid lite vanskligt att sia om på förhand, så är de inte stöpta i samma lokala miljö som Burnleys nuvarande ägare. Perspektivet förskjuts, värderingarna förändras och på sikt kan detta även komma att påverka klubbens själva identitet. Inte över en natt, utan snarare steg för steg, så att det nästan sker obemärkt.
Om det är därför som de presumtiva nya ägarna båda har uttalat sig om hur viktig Sean Dyche är för deras planer för framtiden, det vill säga för att bevara klubbens identitet och brittiskhet i brist på ett bättre ord, är oklart. Eller om det helt enkelt bara är så att de ser Dyche som en väldigt viktig del i att faktiskt hålla Burnley kvar i Premier League den här säsongen och således talar i kortsiktigt egenintresse. Kanske är det något de säger för att hålla supportrarna lugna och på sin sida.
Klart är hur som helst att Sean Dyche befinner sig i ett något splittrat läge. Å ena sidan har han nu under längre tid uppmanat en ovillig ägare och styrelse att investera mer i Burnleys spelartrupp, utan någon större framgång. Dyches missnöje med bristande ambition hos Burnleys nuvarande klubbledning har blivit allt tydligare. Å andra sidan finns självfallet en risk för Dyche att med nya ägare kommer kanske nya idéer om hur fotboll ska spelas och att han kommer anses vara passé om något år eller två.
De som bevakar Burnley på närmare håll pratar om att Dyches främsta oro skulle vara att klubben får nya ägare utan att byta ut Burnleys nuvarande ordförande Mike Garlick, med vilken han tydligen har tappat tålamodet. Tydligt är också i Dyches intervjuer de senaste dygnen att han mycket gärna betonar sin egen betydelse för Burnleys framgångar, mer trots än tack vare klubbledningen i vissa fall, samt inte drar sig för att hinta om att Burnley kan få klara sig utan honom.
Positionerandet bakom det där är inte särskilt svårtolkat. Sean Dyche sänder både till Burnleys nuvarande ägare och möjliga ägare en mycket tydlig signal om sitt eget värde och betydelse för Burnley. Han har självfallet inte fel i det. Samtidigt är det en sak som fotbollen rimligtvis har lärt oss vid det här laget, att ingen är oersättlig. En annan sanning är också att Burnley förmodligen har fler alternativ att ersätta Dyche med än vad Dyche har alternativ att ersätta Burnley.
Särskilt om Burnleys resultat den här säsongen inte tämligen snart börjar förbättras. En poäng på fem omgångar är inte lysande. De var nära en poäng mot Tottenham i måndags. Lyckas de bättre mot Chelsea i eftermiddag?