Både Liverpool och Man City har onekligen fått just precis en sådan start på Champions League som de förmodligen hade hoppats på, kanske till och med förväntat sig. Två vinster för båda lagen. Ajax och Midtjylland för Liverpool, och Porto och Marseille för Man City. För Liverpool är det väl till och med så roligt att de hittills inte släppt in något mål i Champions League. Detta fastän Virgil Van Dijk alltså är skadad.
Härifrån blir det kanske lite tuffare däremot, åtminstone för Liverpool. Man City möter Olympiakos i två matcher och kan väl inte annat än förväntas vinna båda dessa matcher mot ett grekiskt lag som i och för sig har lyckats hyfsat väl mot engelskt motstånd de senaste åren. För Liverpool blir det däremot etter värre, då de nu i två matcher ställs mot Serie A:s kanske mest spännande lag det senaste året, Atalanta.
Atalanta har levererat en tät följd av mer eller mindre galna matcher under den senaste säsongen. Deras matcher är många gånger böljande, svängandes fram och tillbaka och således väldigt ofta helt oförutsägbara och nästan alltid högst dramatiska. Nu är det en ganska trött och sliten klyscha för all del, men vore Atalantas fotboll musik så hade den förmodligen varit en brölande hårdrockskonsert.
Därmed blir parallellen just till Liverpool mycket tydlig. Liverpools fotboll har ju beskrivits just som hårdrocksfotboll. Det var Jürgen Klopp själv som myntade uttrycket, även om det kanske är oklart vad kopplingen egentligen är, annat än möjligen att Klopp själv råkar gilla hårdrock. Men den som letar efter en koppling skulle möjligen peka på fotbollens höga intensitet, dess tuffa tryck och dess allmänna uppkäftighet.
Visst präglar detta även många av Liverpools matcher. Med åren har Liverpool så klart blivit stabilare och bättre, vilket betyder att allt fler matcher har genomförts på ett för dem väldigt kontrollerat sätt. Men där finns alltjämt potentialen i Liverpool för de här helt galna och fullständigt oförutsägbara matcherna, precis som vi så ofta ser med Atalantas fotbollsmatcher.
Vi kan nog ändå utgå från att kvällens match kommer bli en match mellan Atalantas försök att tillföra matchen ett slags organiserat kaos, som ska kunna fungera till deras fördel, och Liverpools försök att tvärtom genomföra matchen med en grad av kontroll för att på så vis neutralisera Atalantas försök till kaos. Matchens utfall kan mycket väl komma att bero på vilket av lagen som bäst lyckas påtvinga den sin metod.
Kontroll är så klart i någon mening bra. Ett mästarlag måste rimligtvis tillämpa kontroll som en metod, annars förblir de rimligtvis inte ett mästarlag särskilt länge. Frågan är ändå om strävan efter allt högre kontroll ändå betyder att något kan ha gått förlorat för Liverpool, att de i mindre utsträckning än tidigare kan vinna matcher genom att blåsa upp till storm och kaos.
Möjligen är även det en effekt som lätt glöms bort med Virgil Van Dijks skada. Att den skapar en otrygghet i Liverpools lag och taktik som man försöker kompensera för med ännu högre grad av kontroll, genom att minska risktagandet i övriga delar i laget. Den sammantagna risken är naturligtvis att Liverpool blir mer förutsägbara och trubbigare i sin fotboll.
Nu ska för all del fan inte målas på väggen för detta. Liverpool har som sagt vunnit båda sina Champions League-matcher hittills den här säsongen, och dessutom gjort det hyfsat övertygande, om än just kontrollerat. Liverpool leder dessutom Premier League igen, om än knappt, och har väl definitivt varit den av de engelska storklubbarna som har sett mest stabila ut hittills den här säsongen.
Liverpool är i sådan mening ett rätt typiskt exempel på hur ett lag förändras och utvecklas över tid. När Jürgen Klopp för fem år sedan tog över Liverpool, och åren som följde på detta, var Liverpool i själva verket allt annat än stabila. Inte heller var det primärt stabilitet och kontroll som gav Liverpool dess första framgångar och titlar. Men nu, fem år senare, är det stabilitet och kontroll som är tänkt att vara Liverpools främsta styrka.
Jürgen Klopp och Gian Piero Gasperini har även det gemensamt att båda är relativt långvariga i sina respektive klubbar. Vilket betyder att båda deras lag i mångt och mycket bär just deras personliga prägel. Gasperini har så klart gjort ett jättejobb med Atalanta, och tagit dem från ett lag som mest av allt hoppades undvika nedflyttning till ett lag som spelar i Champions League.
Så sent som förra säsongen var Atalanta bara några få minuters tilläggstid från att slå ut PSG och ta sig till semifinal i Champions League. Hade de haft bara någon större grad av kontroll i sin fotboll hade de kanske lyckats. Liverpool åkte förra säsongen ut mot Atlético Madrid i åttondelsfinalen efter att under två matcher ha varit det bättre fotbollslaget, och kanske hade de vunnit om de hade kunnat skapa något mer kaos i matchbilden.
Den här säsongen får vi anta att Atalanta och Liverpool primärt är de båda som slåss om gruppsegern i Champions Leagues Grupp D, även om Ajax nog vill blanda sig i saken. En kamp om gruppsegern som lär bestämmas av vad som går segrande ur kampen mellan kaos och kontroll.