Everton har en viss historik av att få Man Utd-managers sparkade. Det var efter en minst sagt bitter 0-2-förlust på Goodison Park som David Moyes, tidigare manager för just Everton, fick sparken som Man Utds manager. Om Man Utd skulle förlora även den här matchen på Goodison Park så kommer naturligtvis trycket bli väldigt högt på Man Utd under landslagsuppehållet att, med Mauricio Pochettino ledig och tillgänglig, sparka Ole-Gunnar Solskjaer.
Everton knallar i så fall vid vinst upp i serieledning igen i Premier League, även om det i så fall vore en förmodligen högst tillfällig serieledning. En förlust för Man Utd innebär på samma gång att de fortsätter slumma runt på tabellens nedre halva. Det råder ingen som helst tvekan om att det är två lag som onekligen har tagit på sig omvända roller den här säsongen jämfört med hur det brukar se ut. Normalt sett är det ju Everton som brukar underprestera på tabellens nedre halva, inte Man Utd.
Här hittar vi också grunden till en rätt tuff kritik av Solskjaer. Han har varit manager för Man Utd i snart två år men har fortfarande inte lyckats få någon större ordning på lagets spel, idé eller ens startelva. Carlo Ancelotti har varit manager för Everton i knappt ett år, med ett pandemiskt uppehåll inklämt under det året, och på den betydligt kortare tiden hunnit uppnå en mycket mer tydlig effekt med Everton. Det är rationellt omöjligt att hålla Solskjaer fri från ansvar för Man Utds många misslyckanden.
Vi ska så klart då komma ihåg att Carlo Ancelotti tog över Everton i ett betydligt svagare tillstånd än vad Man Utd någonsin har varit under Solskjaers tid som manager. Och på knappt ett år har Ancelotti lyckats göra Everton till en mer trovärdig utmanare om någon av Champions League-platserna än vad Man Utd för närvarande är. Då har Ancelotti dessutom aldrig riktigt räknats bland världens allra mest framstående demontränare rent taktiskt, utan mest kanske setts som en man-manager av klass.
Frågan är i vilken utsträckning Solskjaer fortfarande har spelarna med sig i Man Utd. Det har kanske varit hans saving grace hittills att han aldrig riktigt verkar ha tappat spelarna så som det blev tydligt att José Mourinho gjorde. Men en managers trovärdighet hos spelarna blir egentligen aldrig större än vad hans upplevda förmåga att göra laget framgångsrikt samt hans anställningstrygghet tillåter. Och för närvarande råder stora frågetecken på båda dessa punkter.
Samtidigt har vi så klart varit i den här situationen förut. Det vill säga att Man Utd har haft en rad av dåliga resultat, Solskjaer är kraftigt ifrågasatt, och plötsligt så drar Man Utd ett riktigt bra resultat ur bakfickan. Som t ex en vinst borta mot PSG, eller för all del en vinst borta mot Everton. Och den vinsten lyckas på något sätt lugna ned infödingarna, och ger Man Utd som klubb ännu en möjlighet att lalla vidare med stora ord som långsiktig vision som motivering för att hellre fly än illa fäkta.
För all del har vi kanske redan lagt alldeles för mycket tid och energi på Man Utds bekymmer, sorger och besvär. Dagens match är självfallet en stor match för Everton också, som alltså kan gå upp i tillfällig serieledning om de vinner. Men kanske framför allt återuppta det positiva momentum som klubben hade efter att ha vunnit säsongens fyra första ligamatcher, men som kanske stannat av något sedan laget nu förlorat två matcher i rad efter att dessförinnan ha spelat 2-2 mot Liverpool.
Både Southampton och Newcastle har alltså lyckats besegra Everton i de båda senaste matcherna, vilket möjligen visar precis hur sårbara som Everton faktiskt är för skador eller avstängningar på sina viktigaste spelare på mittfältet. Samtidigt visste vi ju att en sådan här svacka naturligtvis skulle komma i någon utsträckning under säsongen, kanske både en flera gånger. Och det avgörande för Evertons säsong kommer vara hur snabbt och hur väl de lyckas återhämta sig från dessa svackor.
En vinst mot Man Utd brukar alltid sitta fint för Everton. Här finns en lång och stolt tradition av rivalitet mellan de båda klubbarna, om än kanske inte på riktigt samma typ av infekterade nivå som med Liverpool som den andra parten. Men kanske skulle en vinst mot Man Utd den här gången sitta bättre än vanligt för Everton. Dels för att de kanske för första gången på väldigt länge inte riktigt slår ur underläge i matchen. Dels för att det blåser full fart i Evertons momentum lagom inför landslagsuppehållet.
Visst är det även en chans för Everton att visa för de olyckskorpar som började kraxa så fort de förlorade några matcher om ”vad var det vi sa” och så vidare, att det inte är riktigt så enkelt. Alla lag kommer förlora matcher den här säsongen. Alla lag har i själva verket redan förlorat matcher den här säsongen, i de allra flesta fall har det dessutom förlorats matcher synnerligen spektakulärt. Att Everton tar stryk i två tuffa bortamatcher mot Southampton och Newcastle är i jämförelse inte alls lika spektakulärt.
Vad som är oroväckande är enligt mitt sätt att se på det inte att Everton förlorar mot Southampton, eller att Everton förlorar mot Newcastle, utan att Everton förlorar två matcher i rad. Precis som Evertons tidiga vinstsvit gav en väldigt positiv stämning runt klubben riskerar en svit av förluster snabbt göra stämningen mer negativ. Framför allt det är vad Everton nog mest av allt vill undvika. Och att gå in i landslagsuppehållet med tre raka förluster, eller fyra raka matcher utan vinst, vore kanske inte toppen.
Ändå känns det på något konstigt sätt som ett styrkebesked av Everton, eller ett tämligen sorgligt omdöme om Man Utd, att Man Utds kanske bästa chans att vinna matchen mot Everton är att Evertons målvakt Jordan Pickford gör ännu ett eller flera av sina misstag. Så ska det naturligtvis inte behöva vara för ett lag med Man Utds ambition och kvalitet. Visst har Man Utd kunnat förlora matcher mot Everton på Goodison Park också förut, även när de var som allra bäst, men det har aldrig varit det väntade utfallet.
Dagens väntade utfall är att Everton vinner mot Man Utd. Och för den saken kan vi både hylla Carlo Ancelotti och beskylla Ole-Gunnar Solskjaer.