Ännu ett landslagsuppehåll. Ännu ett kluster av mer eller mindre meningslösa landskamper. Den här gången kanske desto mer absurt eftersom mitt under en otroligt hektisk och hoptryckt säsong, samtidigt som det fortfarande rullar en pandemi över världen, så tycker FIFA, UEFA med flera att det är ett bra tillfälle att arrangera en massa träningslandskamper.
Exakt varför England och Irland alltså möts ikväll i en match som väl egentligen inte har någon större mening eller betydelse alls går alltså inte helt lätt att förklara med sunda och rationella argument. Jag misstänker det är en match de flesta nog allra helst hade sluppit. Att det blev just England mot Irland kan jag i och för sig tänka mig har mycket att göra med att det igår var Remembrance Day i England och över Storbritannien.
Militariseringen av fotbollen har varit ett rätt påtagligt fenomen under egentligen hela 2010-talet, men som kanske blivit extra tydligt de senaste åren. Möjligen kan man se det som att fotbollen har blivit ett redskap i den alltmer tilltagande nationalismen, som ju en sådan militarism till sist är ett uttryck för. Egentligen är det ett ganska obehagligt fenomen om man väljer att tänka lite längre på det.
Poppyn, eller vallmoblomman, har blivit någon slags symbol för just detta. På ytan en för all del sympatisk symbol för att minnas och hedra de brittiska soldater som stupat under något av alla de krig som Storbritannien har varit inblandade i under åren. Men vänder man på det, som man kanske måste göra när England ska möta just Irland i landskamp, så är det ju faktiskt också en potentiellt rätt besvärlig symbol.
Att poppyn möjligen skulle kunna vara en rätt kontroversiell symbol i andra länder och kulturer, som i Asien, Afrika eller kanske inte minst på Irland exempelvis, det vill säga de som befunnit sig på den andra sidan av den brittiska krigsmakten så att säga, är väl kanske inte särskilt svårt att förstå sig på. Mest absurt blir det kanske när irländska spelare i England förväntas bära den där poppyn på tröjan.
Kanske hade det varit lite lättare att förstå om den här poppyn hade varit en symbol där det funnits en väldigt lång tradition av att alltid konsekvent och regelbundet bära den på tröjan i landslaget och i klubblaget. Men så är det ju faktiskt inte, utan tvärtom är det ett rätt nytt fenomen. England har exempelvis spelat mängder med landskamper förut, och det har varit fullt möjligt att minnas och hedra de som fallit i krig ändå.
Mitt intryck är att det handlar till stor del om PR och värdesignalering. Värdesignalering är så klart ett modernt skällsord som dumhögern fått för sig att kalla det som betydligt oftare än inte bara handlar om en allmän förmåga till empati, folkvett och god moral, en förmåga de själva verkar sakna. Men när det kommer till just den här formen utav minst sagt övertydlig värdesignalering tenderar de inte ha minsta lilla invändningar.
Absurditeten i det hela uppstår kanske i och med att just värdesignaleringen tenderar att dras till väldiga överdrifter. Något som har börjat drivas med rätt generellt, inte minst vad gäller det här plötsliga användandet av poppyn. Det har nästan blivit någon slags patetisk tävling i vem som gör detta mest. Vilket möjligen understryker det trista i att vad som syns är så mycket viktigare än vad som faktiskt är.
Ett vanligt argument för landslagsfotbollen är att den fortfarande är mer genuin än klubbfotbollen, där kommersialismens krafter ännu inte har fått samma genomslag utan tvärtom begränsas av gamla, hederliga nationsgränser. Jag håller kanske inte med om det i grova drag, särskilt inte under ett landslagsuppehåll där det är mer uppenbart än kanske någonsin tidigare att även landslagsfotbollen styrs och drivs av cashen.
Men vad militariseringen, poppylismen och fotbollsmatchen mellan England och Irland i direkt anslutning till Remembrance Day mer specifikt visar är också att landslagsfotbollen inte enbart är kommersialiserad precis som klubbfotbollen, utan därtill är politiserad i kanske ännu högre utsträckning. Det kan man tycka är bra, dåligt eller varken eller, men det får knappast landslagsfotbollen att kännas mer genuin.
Jag tvivlar på att kvällens match mellan England och Irland kommer lyckas ändra min uppfattning och upplevelse i det avseendet.