För närvarande går det att hitta en hyfsat intressant serie på Netflix som heter The English Game, som handlar om den engelska fotbollens framväxt och utveckling för närmare 150 år sedan, om hur fotbollen gradvis kom att förändras på alla sätt. Både i termer av vem eller vilka som kontrollerade fotbollen, och i termer av hur fotbollen faktiskt spelades på planen. Det är en serie som skildrar engelsk fotbolls rörelse mot en arbetarklassport, mot professionalisering och mot att bli mer passningsorienterad.
Genom åren har den engelska fotbollen genomgått flera sådana här taktiska och principiella skiften. Kanske mest känt, eller ökänt beroende på vem man pratar med, är Charles Reeps studie under 1950-talet som kom fram till att varje anfall slutar vara effektivt efter tre passningar, och att alla effektiva anfall således borde genomföras med tre passningar eller färre. Det vill säga grunden till vad som skulle komma att bli den engelska långbollsfotbollen.
Kritiken mot Reeps studie har varit omfattande. Inte minst var nio av tio anfall som ingick i Reeps studie anfall som avslutades inom tre passningar, vilket gav siffrorna en mycket tydlig bias. Men i Reeps studie visar det sig att färre än åtta av tio mål kommer genom anfall med tre passningar eller färre. Alltså visar Reeps egna siffror att sådana anfall i själva verket är mindre effektiva. Dessutom har det ofta ifrågasatts var gränsen går för vilka passningar som räknas med i ett anfall eller ej.
Här påminns man kanske lite om den inte okända sanningen att det farligaste inte så mycket är okunskapen, utan den felaktiga illusionen av kunskap. Långbollsfilosofin, eller tanken att anfall skulle avslutas inom tre passningar, betraktades som vetenskap och kom att prägla engelskt fotbollstänkande under många år. Men det stannade naturligtvis inte bara där. Så sent som under 1990-talet blev exempelvis Egil Olsen geniförklarad i Norge när han framförde exakt samma tankar som Charles Reep 40 år tidigare.
Globaliseringen har i det avseendet haft en uppfräschande effekt på engelsk fotboll. Med utländska importer både som spelare och som managers har mycket av den här pseudo-vetenskapen eller voodoo-vetenskapen rensats ut ur den engelska fotbollen. Fokus har gradvis förflyttats tillbaka till frågor om teknik och taktik, om bollinnehav och om kollektivt arbete på fotbollsplanen. Sådant som under många år har tagits för givet har blivit alltmer ifrågasatt.
Dessa dagar har pendeln kanske svängt väldigt långt över åt andra hållet. Med framgången för den fotboll som representeras av Pep Guardiola med Man City och av Jürgen Klopp med Liverpool har det istället blivit närmast religion med högt bollinnehav och hög press på motståndarna. På samma sätt som med en gång i tiden Charles Reep så försöker många maskera denna religion med ett närmast vetenskapligt språkbruk, där siffror noga väljs ut för att ge stöd åt sina egna idéer.
Här finns en väldigt vanligt förekommande föreställning att med Jürgen Klopp och kanske med Pep Guardiola i synnerhet så har den engelska fotbollen förändrats i grunden. Förebilden de har satt har enligt den här föreställningen influerat engelsk fotboll inte bara i Premier League utan även längre ned i den engelska fotbollen. Att hålla bollen inom laget, att passa bollen och försöka vinna bollen tillbaka genom hög press har blivit populärt och bevisat framgångsrikt.
Andy Watson, en av dessa statistiskt lagda fotbollsanalytiker som har blivit så vanliga eller åtminstone så synliga under 2010-talet, valde att faktiskt försöka hitta ett svar på frågan om Guardiolas och Klopps fotboll verkligen har blivit den dominerande stilen inom engelsk fotboll eller om, kanske uttryckt lite mer konkret, om det över de senaste fem åren går att se någon tydlig förändring i fotbollen som spelas i Football League. Han kom fram till några rätt intressanta saker.
Antalet passningar per lag och per match har i själva verket sjunkit under den gångna femårsperioden i både EFL Championship och i League One, om än stigit marginellt i League Two. Det är inga våldsamma skillnader precis, men den kanske mest talande insikten är att tvärtom den allmänna föreställningen har inte antalet passningar per lag och per match ökat i den utsträckning som många verkar ta för givet har blivit följden av Klopps och Guardiolas ankomst till engelsk fotboll.
En mycket tydlig trend är däremot att antalet långa passningar, det vill säga långbollar, per lag och per match har sjunkit i tämligen tydlig takt och utsträckning. Totala antalet passningar är ungefär detsamma eller något lägre, men det är alltså i högre utsträckning kortare passningar och passningar längs marken som görs. Och precis som det passas betydligt mer i EFL Championship än i League One & Two så passas det även tydligt mindre långt i EFL Championship än i League One & Two.
Antalet långa passningar per lag och per match inom EFL Championship har i själva verket sjunkit med 17% under de senaste fem åren, så det är inte någon liten förändring som ägt eller äger rum. Här finns alltså goda skäl att tänka att Guardiola och Klopp har haft en tydlig effekt, även om begränsningen till de senaste fem åren också gör att vi inte riktigt vet i vilken utsträckning det var en redan pågående utveckling. Här måste även nämnas betydelsen av inflödet av utländska managers i EFL Championship.
Hög press har i själva verket inte blivit särskilt mycket vanligare än vad det redan var för fem år sedan, vilket även det är en numerisk verklighet som inte riktigt stämmer överens med den mycket populära föreställning som existerar om hur engelsk fotboll förändrats de senaste fem åren. Men om något har faktiskt antalet passningar per defensiv aktion, måttet som används, snarare ökat under dessa fem år. Att så många tror annorlunda beror kanske på vilka klubbar som syns mest i TV-rutan.
Vad som däremot har minskat dramatiskt under de senaste fem åren är antalet dribblingar per match samt antalet skott per match. Detta beror inte på att dribblingar och skott har blivit mindre effektiva än förut. Men rimligtvis är det en helt naturlig följd av betoningen på det egna bollinnehavet, och på den alltmer dominerande synen på att det är laget som anfaller snarare än heroiska spelare. Kanske har det gjort fotbollen bättre, men kanske även mer förutsägbar?
Att titta på Football League och på EFL Championship i synnerhet är alltså att se betydligt fler sammansatta anfall och passningsmönster än för fem år sedan. Men kanske är det även att se mindre av det som brukar upphetsa och underhålla, och som brukar dyka upp i highlightsen, de magiska dribblingarna eller de fantastiska skotten. Fotbollen har blivit mycket mer metodisk. Det har inte blivit färre mål än förut, men hur anfallen genomförs och hur målen görs har förändrats mot det mindre spektakulära.
En utveckling vi förmodligen känner igen även i Premier League.