Det danska företaget inom sportdatabranschen RunRepeat har på uppdrag av PFA, det engelska spelarfacket, tagit fram underlag för ett papper som nu publicerats som visar hur fotbollskommenterandet i England och i Nordamerika har vad som skulle kunna kallas för ett rasismproblem. Vilket möjligen låter både aktuellt och lite oroväckande inte minst dessa dagar.
Forskarna på RunRepeat observerade 80 matcher från förra säsongen i Premier League, Serie A, Ligue 1 och La Liga, över totalt sju TV-nätverk. De analyserade över 2,000 olika uttalanden gjorda av olika kommentatorer för 643 specifika spelare. I studien ingick 1,361 kommentarer om ljushyade spelare och 713 kommentarer om mörkhyade spelare. Här viktades svaren för att spegla antalet spelare i respektive kategori.
https://runrepeat.com/racial-bias-study-soccer
Vad forskarna upptäckte var ganska deprimerande, men förmodligen inte speciellt överraskande. Ljushyade spelare berömdes i klart högre utsträckning med beskrivande egenskaper som intelligenta (62,6%), hårt arbetande (60,4%) och deras allmänna kvalitet som spelare (62,8%). Däremot riktades den största delen av kritik om spelares intelligens (63,3%) och kvalitet (67,6%) mot mörkhyade spelare.
Vad den danska studien också upptäckte, eller kanske snarare dokumenterade, var att mörkhyade spelare betydligt oftare beskrevs med egenskaper som reducerade ned dem till rätt vanliga rasistiska troper med hänvisning till deras rent fysiska egenskaper. Framför allt deras snabbhet och styrka vilket brukar sammanfattas i det något kodade uttrycket ”pace and power”.
Omvänt finns det motsvarande troper i negativ mening. Att mörkhyade spelare kritiseras i högre utsträckning för att sakna intelligens som spelare är ett fenomen vanligt inte bara inom fotbollen utan inom de flesta idrotter. Bland annat inom amerikansk fotboll har det gjorts rätt entydiga studier om vad det finns för bias i olika positioner i laget för antingen ljushyade eller mörkhyade spelare. Klassamhället manifesterat på idrottsplanen.
En annan ganska tröttsam aspekt av samma fenomen är hur det förekommer ett så väldigt tydligt confirmation bias och hur undantagen så att säga alltid på något sätt lyckas bekräfta regeln. Afrikanska lag exempelvis beskrivs nästan alltid som snabba, starka och fysiska men som inte så taktiska, inte så organiserade, odisciplinerade, och kanske lite lata. Återigen är det här beskrivningar som sociologer hade nickat igenkännande åt.
Naturligtvis finns det afrikanska lag som också passar in på den här beskrivningen, men invändningen vore att det går nog att hitta europeiska, asiatiska, nordamerikanska och sydamerikanska lag som också skulle kunna beskrivas på det här sättet. När dessutom ett afrikanskt lag faktiskt trotsar beskrivningen så fokuseras inte lika mycket på det som på att alla andra afrikanska lag minsann…
Vi som följer Premier League har så klart knappast kunnat undvika att lägga märke till den följetong av kritik som flyger från Graeme Souness i Sky Sports studio i riktning mot Paul Pogba, där mycket av kritiken riktar in sig mot Pogbas intelligens som spelare. Att Pogba förtjänar kritik är för all del rätt uppenbart, men om den kritiken i så fall skulle gälla Pogbas intelligens får väl anses vara mindre uppenbart.
Sadio Mané är en annan spelare som flyger lite mer under radarn i detta avseende. Mané är tveklöst en av de absolut bästa och mest hårt arbetande spelarna i Premier League, spelandes för ett av världens bästa lag. Hans taktiska kunnande och hans rörelse utan boll, som kräver stora mått av intelligens och spelförståelse, pratas det dock betydligt mindre om än om Manés fart och atletism.
Mané är för all del snabb, Mané är för all del fysisk och atletisk, och Mané är för all del en väldigt hårt arbetande spelare. Men det känns på något sätt typiskt att det alldeles för ofta är nästan bara dessa egenskaper som faktiskt lyfts fram, och att beröm av Manés spelförståelse och taktiska intelligens får betydligt mindre utrymme. Hade fördelningen av beröm sett likadan ut om Mané varit en vit eller ljushyad spelare? Förmodligen inte!
Betyder detta att kommentatorer och studioexperter i engelsk och europeisk fotboll är råbarkade rasister? Nej, naturligtvis inte. Om något visar detta på språkets betydelse för hur vi vill förstå och beskriva verkligheten, och hur många gånger outtryckta och därför omedvetna kulturella föreställningar formar hur vi tänker om världen, och bedömer och värderar andra människor, deras egenskaper och deras handlingar.
Problemet är att det får konsekvenser. Och för en fotboll som har ägnat det senaste halvåret åt olika former av symboliska handlingar visandes att svart är lika mycket värt som vitt, mörkhyade spelare lika viktiga som ljushyade spelare, så är hur fotbollen och industrin runt fotboll pratar om mörkhyade spelare kanske en av de allra viktigaste aspekterna att jobba med.
Det är samtidigt en av de mest bortglömda aspekterna.