Premier League är en liga fylld med väldigt stora och kanske just därför särskilt ömtåliga egon. Det är väl inget konstigt med det, Premier League är en av världens största, mest populära och mest exponerade ligor, och ska man ta sig upp på den här nivån inom fotbollen eller egentligen vilken som helst bransch så krävs det nog en rätt god portion av just ego. Men i en liga med stora egon kommer där ofrånkomligen även finnas både ett och annat sårat ego.
Just för stunden råkar de mest sårade egona i Premier League tillhöra de brittiska eller engelska managers som antingen av ena eller andra skälet verkar ha tagit lite illa upp för att det pratas gott om utländska managers. Vi såg ett exempel på just detta för någon månad eller så sedan när Frank Lampard sjukt nog menade att han bedömdes negativt för att han var engelsk manager, fastän varenda nykter och neutral bedömare nog skulle säga att det råkar vara precis tvärtom.
Brendan Rodgers ställde sig däremot kvickt i samma kö som Frank Lampard. Precis innan landslagsuppehållet, strax efter att Leicester precis vunnit mot Wolves, eller om det var efter vinsten mot Leeds, kände Rodgers att det minsann var läge för en något syrlig eller till och med spydig kommentar om hur det minsann måste ha varit bara tur att hans lag lyckades vinna de här matcherna. En mycket tydlig pik till media som enligt honom, måste man förmoda, hyllar utländska managers alltför mycket.
Precis som Lampards kommentar måste man nog se Rodgers spydighet som minst sagt en smula förunderlig. Onödig är kanske ett bättre ord. För om det nu finns engelska eller brittiska managers som känner sig förbisedda, ignorerade, marginaliserade eller till och med baktalade, så kan inte rimligtvis Rodgers anses vara en av dem. Tvärtom är det väl egentligen få om någon brittisk manager i Premier League som har fått så mycket beröm, inte minst för sina taktiska idéer, som Rodgers.
Möjligen anser inte Brendan Rodgers att han fått tillräckligt mycket beröm eller cred för vad han ändå har lyckats åstadkomma med Leicester. Exempelvis att hålla Leicester bland de fyra bästa lagen under mest hela förra säsongen. Däremot saboterades det kanske lite av att Leicester samtidigt föll samman så dramatiskt och slutade femma. Att Leicester leder ligan inför den här omgången, och kan gå upp i ligaledning igen om de vinner mot Liverpool ikväll. Samtidigt har bara en fjärdedel av säsongen spelats.
Ändå finns naturligtvis en rätt rolig poäng i hur Brendan Rodgers och Leicester har tagit den ena populära managerskalpen efter den andra hittills den här säsongen. Hittills den här säsongen har Rodgers gått segrande ur matcher mot i tur och ordning Pep Guardiola, Mikel Arteta, Marcelo Bielsa och Nuno Espirito Santo. De tre sista har han dessutom vunnit mot de tre senaste matcherna i rad. Ikväll har Rodgers alltså möjligheten att göra det fyra i rad om han triumferar över Jürgen Klopp.
Faktum är att Leicester har vunnit sex av hittills åtta matcher den här säsongen. Och matcherna de förlorat är verkligen inte de matcher man möjligen hade gissat på förhand. De tvärtom helt oväntade förlusterna har kommit på hemmaplan, mot West Ham och mot Aston Villa, det vill säga mot David Moyes och mot Dean Smith. Hade Leicester vunnit dessa båda matcher, vilket alla trodde de skulle göra, hade de nu ledit ligan med fyra poäng och en match i handen.
Sant är för all del att Leicesters mest imponerande resultat hittills den här säsongen snarare har kommit på bortaplan. Det är på bortaplan de har vunnit med 5-2 mot Man City, med 4-1 mot Leeds, med 1-0 mot Arsenal och med 3-0 mot West Brom som exempel. Hemmaplan har de haft det svårare på. De har som sagt förlorat mot West Ham och Aston Villa, och även de båda vinsterna mot Burnley och mot Wolves har präglats av bekymmer och besvär längs vägen.
Vad säger då detta inför Leicesters hemmamatch mot Liverpool ikväll? För det första naturligtvis att hemmaplan inte nödvändigtvis talar till deras fördel då det riskerar leda till en annan typ av matchbild än den de först och främst föredrar. För det andra att Liverpool troligtvis är det bästa laget som Leicester hittills har mött den här säsongen, och att Liverpool dessutom spelar en typ av fotboll som inte nödvändigtvis är en fotboll som ger Leicester bäst utrymme för sin önskade fotboll.
Men visst är det ju för den sakens skull en på förhand väldigt spännande och intressant match mellan de båda lagen som inför omgången låg etta och trea i tabellen, en tidig seriefinal skulle det möjligen kunna beskrivas som även om det kommer kunna sägas om ett antal matcher den här säsongen. Förvisso är det bara Leicester som kommer kunna gå upp i serieledning vid en vinst ikväll, men en vinst för Liverpool skulle åtminstone föra upp dem på samma poäng som just nu serieledande Tottenham.
Kanske är det lite kymigt mot Leicester och mot Brendan Rodgers att säga detta under en säsong där de redan besegrat Man City och Arsenal på bortaplan, men ett frågetecken som ändå fortfarande finns runt Leicester är just deras förmåga att vinna den här typen av matcher. Det vill säga toppmatcher, mot tufft motstånd, men samtidigt matcher i vilka Leicester ändå måste förväntas kunna vinna. Kvällens match mot Liverpool är just en sådan match, åtminstone om Leicester menar allvar i sina ambitioner.
Det här är en typ av matcher som Leicester genomgående har haft en tendens att förlora de senaste åren, och dessutom lite för ofta varit rätt mesiga i. Underväldigande är kanske ett rätt bra svengelskt ord. Om Brendan Rodgers möjligen undrar och tycker att han får alldeles för lite beröm och cred i media för att han råkar vara en brittisk manager, så kanske det i själva verket beror på just detta. En manager måste vinna de största matcherna för att få det största berömmet.
Det räcker inte att bara vara en brittisk manager, eller för den delen att bara vara en utländsk manager.