Det var strax innan det senaste landslagsuppehållet när de första frågorna började dyka upp om hur säkert Mikel Arteta egentligen satt på sitt jobb. Detta sedan Arsenal först förlorat med 0-1 hemma mot Leicester och strax därefter tagit en tämligen besvärande 0-3-torsk hemma mot Aston Villa. Svaret kändes ändå minst sagt givet att det fanns ingen som helst anledning att tro att Arteta skulle få sparken.
Ändå måste det konstateras att nu har det faktiskt börjat gnölas och gnällas en hel del runt Arsenal och Arteta. Det är som om, och i vilken gång i ordningen detta nu sker är inte helt lätt att hålla räkningen på, det fanns förväntningar på Arsenals tabellplacering som inte hade så värst mycket med verkligheten att göra. Och med Arsenal på tolfte plats, med lika många vinster som förluster, så finns gott om plats för besvikelse.
Möjligen var det Artetas och Arsenals egen och kanske något oväntade framgång i slutet av förra säsongen som ställde till det lite för dem. Arsenal avslutade som vi vet förra säsongen med att återigen vinna FA-cupen, efter att ha besegrat både Man City och Chelsea i de sista matcherna. Ingen vill så klart ha det ogjort, men hade inte Arsenal gjort det hade kanske förväntningarna nu varit lite mer realistiska.
Men FA-cupvinsten, tillsammans med några andra vinster mot engelskt toppmotstånd under slutet av förra säsongen och starten av denna säsong, var matjord för en och annan hyfsat orealistisk slutsats. Och kanske är det också dessa slutsatser, i mångt och mycket gällande lagets kvalitet, som i lagets bristande resultat just nu hellre börja leta efter alternativa förklaringar som konflikt och humör i spelartruppen.
För all del ligger det väl nära till hands i dessa dagar när det hyfsat nyligen blev offentligt att det blivit handgemäng mellan Dani Ceballos och David Luiz på en av Arsenals träningar. Av sådana fjädrar är det lätt att göra hönor. Och det är väl kanske inte idealt, samtidigt lär det väl heller inte vara något särskilt ovanligt, ens i framgångsrika lag. Det finns ju några rätt kända exempel genom åren från Man Utd och Liverpool t ex.
Något går att känna att sådana här saker förstärks och blåses upp rätt rejält av sociala medier. Lögnen hinner flera varv runt jorden innan sanningen ens har hunnit snöra på sig skorna brukar det sägas, och antalet varv lögnen hinner med har ökat i takt med twitter, facebook, instagram etc. Det är viktigt att vara först, och minsta lilla småfjärt blåses upp till stormbyar för att synas, höras och upptäckas.
På något sätt hade jag varit mer orolig som Arsenalsupporter om det i dåliga tider inte grälas och gruffas bland Arsenals spelare, om känslorna av någon anledning inte satt på utsidan av spelarna. Tvärtom är det väl en observation som gick att göra under Arsenals många år av långsamt förfall under Arsene Wenger att det var märkligt få spelare som verkade ha några som helst problem med detta.
Hade jag funderat kring något så hade det förmodligen snarare gällt hur bråket mellan Ceballos och Luiz läckte ut så snabbt som det ändå gjorde. Uppenbarligen var det precis vad som mest av allt verkade störa Arteta med hela situationen. Men att utifrån detta försöka göra konflikter mellan spelarna och bristande harmoni inom spelartruppen som en förklaring till Arsenals problem känns alldeles för långsökt.
Åtminstone i den utsträckning som detta resonemang rätt tydligt blundar för att Arsenals problem på fotbollsplanen och i tabellen speglas rätt väl av vad som också är Arsenals styrkor och svagheter som fotbollslag, det vill säga lagets kvalitet. Det betyder för all del inte att Arsenal inte kan prestera bättre än vad de gör för tillfället, men det finns heller inga som helst skäl att bli förvånad över att det går som det gör.
Höga klagomål riktas mot att Arsenal inte är tillräckligt effektiva och skickliga i det kreativa spelet. Samtidigt är det inte alldeles lätt att se vad dessa kritiker egentligen hade förväntat sig. Arsenals framgångar i slutet av förra säsongen kom inte som någon följd av framstående kreativitet, utan av att Arsenal lyckades prestera ett organiserat försvarsspel kombinerat med individuell spetskvalitet i anfallsspelet.
Varje rimlig analys av Arsenal inför den här säsongen innehöll just detta. Arsenal kändes relativt sett starka i försvaret och i anfallet, men mittfältet kändes desto tunnare. Det var inte minst därför som värvningen av Thomas Partey kändes så viktig. Men att ett problem Arsenal hade att brottas med var att mittfältet i sig saknade kreativitet var känt redan förra säsongen, och är knappast något som kommer att lösas över en natt.
Här kan man så klart tänka sig att just det här problemet betonas extra mycket av dessa som mer verkar vara supportrar av Mesut Özil än vad de någonsin varit supportrar av Arsenal. Trots åratal av bevis för motsatsen är det naturligtvis väldigt bekvämt för dem att se Arsenals nuvarande kreativa problem på mittfältet som ett argument för varför Özil borde vara med. Märkligt nog något de höll käft med när Arsenal vann FA-cupen.
En annan möjlighet är att Arsenals kreativa bristfällighet får sådan kritik är att det inte stämmer överens med vad som fortfarande ligger djupt i Arsenals identitet, den kanske något fantasifulla men ändå förekommande uppfattningen om Wengerboll, som det brukar kallas. Här kanske det är på sin plats att påpeka att denna Wengerboll mer eller mindre utan undantag visade sig vara sanslöst icke-framgångsrik.
Mikel Arteta har under det knappa år han varit Arsenals manager, ett år punkterat av pandemier och uppehåll, tagit ett järngrepp om vad som varit Arsenals återkommande problem i över ett årtionde, försvarsspelet. Det var kanske inte vad folk generellt sett förväntade sig att Arteta skulle ta tag i först och främst, möjligen för att de rökt sig höga på illusioner av honom som nästa Pep Guardiola, men det var helt rätt sak att ta tag i.
Rom byggdes inte på en dag, och så heller inte Arsenal. Mikel Arteta har insett vad varje framgångsrik manager till sist måste inse, att sitter inte försvarsspelet och lagets organisation så spelar det mindre roll om allting annat sitter, att det är vad som måste sitta först och främst och sedan får man jobba vidare därifrån. Vad andra behöver inse är det positiva med att Arteta har tagit itu med Arsenals problem i rätt ordning.
Samt att det är omöjligt att ta tag i alla problem på en och samma gång. Framsteg måste få ta sin tid. Först när framsteg inte längre görs kan det vara aktuellt att börja bli otåliga och kritiska. Men där befinner sig inte Arsenal ännu. Just nu befinner de sig istället i Molde i Norge, ungefär mitt emellan Bergen och Trondheim i höjd med Sundsvall, för att göra sig klara för Europa Leagues slutspel.
Det är kanske inte där som Arsenal helst av allt befinner sig. Men det enda skälet att Arsenal ens befinner sig i det hyfsat positiva läget är att Arsenal vann FA-cupen för några månader sedan, mot vad många trodde att de skulle lyckas med och mycket tack vare vad Mikel Arteta på kort tid hann med att göra med laget. Kanske är det varken rimligt eller realistiskt att förvänta sig att han ska bygga Arsenal på en dag.