Diego Maradona finns inte längre med oss. Diego Maradona kommer samtidigt aldrig att riktigt lämna oss. Det han gjorde inom fotbollen lever för alltid. Vad han genom sin fotboll fick oss se, känna, uppleva och tro och känna oss delaktiga i kommer fortsätta inspirera oss långt efter att vi alla själva befinner oss i graven. Men Maradona var så mycket mer än en spelare, han var framför allt en människa.
Ingen har gjort i fotbollen vad Diego Maradona gjorde i fotbollen. Hans bollbegåvning och spelintelligens jämställer Maradona inom fotbollen med Mozart, Da Vinci, Galilei och Aristoteles inom sina fält. Hans politiska och sociala betydelse utöver själva fotbollen placerar Maradona på en väldigt kort lista av idrottare med förmodligen enbart Muhammad Ali ovanför sig.
Diego Maradona vann VM. Och som kanske enda gången någonsin går det faktiskt att säga att det var spelaren som vann VM snarare än att t ex Argentina vann VM. Ingen spelare har någonsin dominerat ett VM på ett sådant sätt. Det hade aldrig hänt förr och det kommer aldrig hända igen. Vad vi som hade turen att få uppleva VM 1986 i Mexiko fick uppleva var ett månadslångt mästerverk i fotboll.
Ändå var kanske vad Diego Maradona åstadkom med Napoli egentligen ännu större och ännu mer beundransvärt. Det är egentligen svårt att beskriva i dagens termer. Det vore ungefär som om Leo Messi efter några svåra år i Barcelona under 2000-talet istället hade flyttat till Newcastle i Premier League och vunnit ett antal engelska ligatitlar och europeiska cuptitlar med dem.
Något sådant skulle vi inte längre ta på allvar, eftersom det vore så orealistiskt att ingen skulle tro att det kunde hända. Men det hände med Maradona och Napoli under 1980-talets andra halva. Det omöjliga blev som så ofta med Maradona verklighet. Napoli hade aldrig vunnit Serie A, vid den här tiden dessutom världens klart bästa liga. Inget lag från södra Italien hade någonsin vunnit Serie A. Maradona förändrade allt detta.
Diego Maradona gjorde det omöjliga inte bara möjligt utan verkligt. Diego Maradona tillät oss att drömma och varje gång han gick ut på fotbollsplanen så var det som om han öppnade dörren åt oss alla och lät oss glimta det gudomliga.
Utanför fotbollsplanen var Diego Maradona däremot ofta väldigt mänsklig, och världen har ett märkligt sätt att förminska sina idoler och gudar varje gång de visar minsta prov på mänsklighet. Och Maradona gav oss många prov. Människor är komplicerade, skitiga och imperfekta. Människor gör bra saker och människor gör dumma saker. Maradona var inte bara mer spelare än alla andra, han var också mer människa än de allra flesta.
Inget land i världen verkar ha svårare än idag att acceptera denna Maradonas dualism än England. Maradonas bortgång togs naturligtvis också emot på bra sätt. Men inget fångar den mörka sidan i det engelska psyket riktigt lika väl som tabloiderna och därifrån skrek varenda förstasida ännu en gång, bara timmar efter Maradonas oväntade död, om Guds hand, om handsmålet och VM-kvartsfinalen mellan England och Argentina 1986.
Visst, Diego Maradona fuskade när han boxade in Argentinas ledningsmål mot England i den där kvartsfinalen, han använde sig av otillåtna medel. Men att reducera inte bara en spelare utan en människa ned endast till denna enda lilla sak, det känns knappast särskilt hedervärt det heller. Dessutom andas den engelska hysterin över detta tilltag både pompös självgodhet och kulturell blindhet.
Vad som faktiskt är att fuska är helt enkelt inte samma sak i alla länder och i alla kulturer, och när vi trycker på vår ofta väldigt protestantiskt västerländska syn på fuskande så görs det ofta utifrån ett antagande om jämnt spelfält. Att den här synen kan vara en helt annan i länder där man inte anser sig spela på några jämna spelfält, kulturellt kanske lärt sig att misstro institutioner och regler just därför, bör kanske inte vara en överraskning.
Alltså går det kanske mest att nicka igenkännande när Diego Maradona själv inte vill känna igen sitt första mål mot England som fusk, utan mer beskriver det som att vara listig och slug. Att bryta mot reglerna, att lura systemet, är något som vi i Sverige och även i England jämställer med fusk. Men så är det inte i många andra länder. Vi ser så klart exempel på detta i många andra situationer, både i fotboll och andra idrotter.
Man måste kanske inte hålla med om detta om man kommer från England, men man borde åtminstone kunna förstå och acceptera utgångspunkten. Dessutom borde det kanske vara möjligt att förstå det historiska sammanhanget. Argentina hade bara några år tidigare varit i krig med England, med hundratals döda som följd och med omfattande politiska, kulturella och psykologiska konsekvenser, inte minst i Argentina.
Englands uppfattning om fusk och fair play är väl dessutom inte precis omöjlig att ruska om så att det börjar rasa ett och annat kärt hållet antagande. Diego Maradona själv gör det på ett sätt när han retoriskt frågar sig om t ex Peter Shilton, Englands målvakt som av kanske förståeliga skäl är den som varit mest upprörd, hade upplyst domaren att det varit mål om han räddat bollen innanför mållinjen fastän domaren inte hade sett det.
Vi kan nog vara ganska övertygade om att det hade Shilton inte alls gjort. Och om Shilton nu inte hade gjort det så börjar han plötsligt stå på ganska skakig mark vad gäller att bli alltför högljutt kritisk om andras sportslighet. Vi ser naturligtvis mängder med exempel på mer eller mindre samma sak varenda helg och varenda vecka inom fotbollen, och vi har även sett många exempel på avgörande handssituationer mycket lika Maradonas.
En annan invändning är kanske att Englands uppfattning om fair play knappast exkluderade att använda minst sagt brutala metoder för att hålla koll på Maradona. Bara några ögonblick innan Maradona gör sitt handsmål har han fått en armbåge planterad rakt i ansiktet. Både dessförinnan och därefter dessutom många gånger rätt hårt och fult nedsparkad. Men detta är alltså inte fusk?
Helt långsökt är det kanske inte att England försökte få Diego Maradona ur balans på samma sätt som motståndarna lyckades få Maradona ur balans fyra år tidigare under VM 1982. Den gången sparkade Maradona till sist tillbaka. Det gjorde Maradona den här gången också, fast på ett annat sätt. Men England ”spelade spelet” mot Maradona, och sedan börjar de lipa när Maradona spelar spelet mot dem, fast bättre.
En del av den engelska långsintheten går kanske att förklara med att Maradona inte dragit på sig tagelskjortan och bett om ursäkt i efterhand. Några hulkar så klart över att Maradona hade ”fräckheten” att kalla det för Guds hand, eftersom de därmed inbillar sig att han därmed menade att han själv var gud. Vilket väl ärligt talat är ett minst sagt fantasilöst sätt att förstå vad Maradona menade.
Gud höll sin skyddande hand över Maradona och Argentina i just den där stunden, var nog det enda Maradona menade med den saken. Tre och ett halvt årtionde senare har Diego Maradona till sist fått chansen att tacka för hjälpen. Så som i himmelen så ock på jorden, där vi som är kvar egentligen bara har en sak vi kan säga till Diego Armando Maradona och allting han gjorde för fotbollen och för oss.
Tack! Thanks! Gracias!