En vecka smockfylld av fotbollens icke-frågor har blivit helg. Fotbollen har så klart alltid sina icke-frågor men det är sällan de kommer i så tät följd. Först var det Marcelo Bielsa som utsågs till en av FIFA:s kandidater som förra säsongens bästa manager, vilket har fått vissa upprörda. Sedan gick Diego Maradona bort vilket gjorde vissa upprörda över att han av många beskrevs som världens bästa spelare genom tiderna.
Maradonas icke-fråga är kanske både den fånigaste och lättaste att hantera. Vem som är världens bästa spelare genom tiderna är naturligtvis en subjektiv fråga. Tycker man att en annan spelare är bäst så är det självklart helt okej att tycka det, och det finns ingen som helst vettig anledning att bli förbannad på att andra tycker annorlunda. Det är knappast så att det finns något enda rätt och mätbart sant svar på frågan ändå.
Bielsas nominering som en av förra säsongens bästa managers verkar framför allt ha provocerat dessa som verkar tro att brittiska managers är diskriminerade och systematiskt nedvärderade relativt utländska managers. Matt Law på Telegraph var exempelvis en av dem som ondgjorde sig över att Bielsa var nominerad när i själva verket enligt honom sådana som Chris Wilder, Dean Smith och Frank Lampard var mycket mer förtjänta.
Låt oss för det första bortse från att FIFA knappast kan antas vara en pjäs i den engelska fotbollspressens pågående konflikt mellan brittiskt och utländskt. FIFA nominerar knappast managers baserat på om de är brittiska eller ej. Något Matt Law rimligtvis hade insett om han varit kapabel att åtminstone stirra lite ovanför kanten av sin egen box. Men Matt Law känns ju milt sagt offside även i själva sakfrågan.
Chris Wilder går för all del att diskutera, vad han åstadkom med Sheffield United förra säsongen är värd all beundran. Men hävdar man att Dean Smith och Frank Lampard förra säsongen svarade för bättre managerinsatser än Bielsa, då är det inte FIFA som gör sig skyldiga till nedvärdera brittiska managers, utan då är det brittiska journalister som överskattar brittiska managerinsatser enbart för att de råkar vara brittiska.
Dean Smith håller med nöd och näppe kvar Aston Villa i Premier League, sedan det investerats många miljoner i spelartruppen. Dessförinnan hade han tagit Aston Villa upp i Premier League på ett bananskal via playoff. Frank Lampard lyckas på håret ta Chelsea till Champions League, vilket varken sett till det egna lagets kvaliteter eller motståndarnas prestationer kan beskrivas som någon större bragd.
Jämförelsevis tar alltså Marcelo Bielsa Leeds tillbaka till Premier League. Han gör det med en fotboll som imponerar en hel värld, han gör det med blygsamma investeringar i spelartruppen, och han gör det framför allt på sitt sätt. Leeds vinner EFL Championship och gör det övertygande. Vad man än anser ska ingå i FIFA:s nominering så är det svårt att bli upprörd över att Bielsa är med där, oavsett en absolut eller relativ skala.
Ytterligare en icke-fråga som har pågått från och till det senaste halvåret men som fått nytt liv den här veckan gäller Newcastles supportrars påstådda bortskämdhet. Där sitter både en och annan som verkar gilla att sprida myten att Newcastles supportrar borde vara nöjda och glada med vad de får, och att de knappast kan förvänta sig Champions League-titlar och ligatitlar på löpande band.
För det första är det så klart svårt tröttsamt med alla dessa tyckare som hela tiden ska förklara för olika supportrar exakt vad de och deras klubb egentligen har rätt att förvänta sig, och näpsa dem så fort de ger uttryck för någon som helst ambition utöver att spela statistrollen i dessa tyckares föreställningsvärld. För det andra är det ett duktigt exempel på vilseledande strawman-retorik.
Newcastles supportrar är knappast missnöjda för att Newcastle inte vinner Champions League och ligan mer eller mindre varje säsong. Att Newcastles supportrar är missnöjda med fotbollen under Steve Bruce, och att Newcastles supportrar har varit missnöjda med Newcastles fotboll och ambition under Mike Ashleys hela ägarskap, beror på att det är fotboll utan ambition, fotboll utan framtid och fotboll utan framsteg.
Det är möjligt att vara missnöjd som Newcastlesupporter med Steve Bruce och Mike Ashley utan att därför ha orimliga förväntningar om stora titlar varje säsong. Där finns rätt många mellanlägen mellan Steve Bruce och en Champions League-titel, för att uttrycka sig mycket milt. Man undrar om det är för att Steve Bruce är en brittisk manager som den här myten har fått vind i seglen.
Kanske är det Matt Law på Telegraph som varit framme igen!
:::
![]()
Småkul karta över den mest populära spelaren i varje amerikansk delstat, uttryckt i ett specifikt företags försäljningssiffror av spelartröjor. Föga förvånande är det Leo Messi, Cristiano Ronaldo och yankeen Christian Pulisic som dominerar.
Men Leonardo Bonucci i South Dakota? Anthony Martial på Hawaii? Marcus Rashford i Alaska? Och Dele Alli i Vermont? Sadio Manés popularitet i Oregon är ju lite kul även det. Och så verkar det finnas en och annan Man Utd-supporter i North Dakota.
LEO MESSI WON THE ELECTION!!!
:::
13:30 – Brighton vs Liverpool
Matchen eller kanske matchtiden som har fått Jürgen Klopp att gå i taket. Nu kan väl knappast den tämligen ömkliga matchen mot Atalanta i onsdags precis ha krävt allt för mycket energi av Liverpool, så de borde ju ha rätt mycket kvar i tanken för den här för all del potentiellt viktigare matchen mot Brighton. Brighton inte ofarliga, men deras tveksamheter i försvar och anfall borde spela Liverpool rätt i händerna.
16:00 – Man City vs Burnley
Burnley tog säsongens första seger förra omgången mot Crystal Palace, men har så klart en betydligt tuffare uppgift framför sig den här gången. Hittills har inte Burnley riktigt hittat in i den här säsongen, och ska de kunna få med sig något alls från Etihad den här eftermiddagen så måste de hitta sig själva illa kvickt. Man City befinner sig knappast i en position att de har råd att förlora några poäng i sådana här matcher.
18:30 – Everton vs Leeds
På pappret lördagens bästa och mest öppna fotbollsmatch. Det ska bli ett nöje att se Carlo Ancelottis Everton mot Marcelo Bielsas Leeds, två väldigt ambitiösa lag om än på helt olika sätt. Evertons vinst mot Fulham satte stopp för en svit om fyra raka matcher utan vinst och tre raka förluster. Leeds är å sin sida inne i en svår period med en vinst och tre förluster på sina sex senaste matcher.
21:00 – West Brom vs Sheffield United
Om vi på något sätt undrar vilka matcher som TV-bolagen helst av allt placerar på lördagens primetime så är väl det här ett rätt bra exempel. Knappast en match som tilltalar särskilt många fler än de närmast sörjande, men samtidigt är det ett på samma gång fascinerande som ångestframkallande bottenmöte mellan två lag som båda har haft en väldigt kämpig start på säsongen. En vinst är värd sin vikt i guld. En förlust?