Det har diskuterats ända sedan den dagen då han blev klar, och det kommer säkert fortsätta diskuteras långt efter han lämnat, om José Mourinho är rätt manager för Tottenham. Men vad som inte på samma sätt går att diskutera är att Tottenham på sätt och vis är den perfekta klubben för José Mourinho. Stora och starka nog att kunna göra riktig skada, men inte för stora och starka för att kunna spela rollen som den uppkäftiga rebellen.
Just det här temat har jag återkommit några gånger till med Mourinho. Hela hans personlighet och karaktär skriker av viljan att vara rebellen som med oömma metoder ger etablissemanget på käften och sparkar dem i rumpan. En av de stora frågorna för mig när Mourinho tog över Man Utd var om han skulle kunna hantera att plötsligt vara en del utav etablissemanget. Hans svårigheter med detta hade dessförinnan visat sig både i Real Madrid och i Chelsea, och skulle visa sig en smula profetiska.
Mourinhos största bragder och bedrifter har i själva verket kommit med klubbar som varit lite av outsiders. Med Porto slog han genom och vann Champions League, vilket var rätt oväntat redan på den tiden. Med Chelsea bröt han upp Arsenals och Man Utds duopol i den engelska fotbollen, och trots väldiga investeringar befästes lagets outsiderroll inte minst genom matcherna mot Liverpool. Med Inter tog han ett lag som alltid varit lite av tredje hjulet i Italien och vann både Serie A och Champions League.
Men framför allt är det kanske så att just den här rollen som rebell och laget som den smutsiga outsidern passar Mourinhos managementstil väldigt väl. Det blir ett tydligt sätt att kunna galvanisera laget och spelarna på, en variant på det här klassiska temat av vi mot världen, och gör det möjligt att gå hårdare fram. Laget kommer ofrånkomligen bestå av hungriga spelare som själva kommer ha en vilja att hävda sig, och inte dra sig för att gå över lik om de börjar känna doften av framgång.
Beskrivningen passar självfallet väldigt väl in på Tottenham. Ett lag bestående av många väldigt bra spelare, var och en tveklöst kapabel att spela för titelvinnande lag, i flera fall spelare av högsta världsklass. Ett lag som under de senaste fyra-fem åren har varit väldigt nära att vinna någon av de största titlarna, utan att riktigt lyckas ta sig hela vägen fram, och som därför kan förväntas ruva på en rejäl revanschlystnad men kanske också letar lite efter den där sista biten av det titelvinnande pusslet.
Men den passar inte bara på Tottenham som lag, utan också på Tottenham som klubb. En klubb som under mycket lång tid har tvingats leva i skuggan av sina mer framgångsrika rivaler och grannar i form av Arsenal och Tottenham. En klubb som ända sedan fotbollen var svartvit har ansetts vara en klubb för mjukisar, en soft touch i hårda lägen. En klubb som i dagens fotboll nog räknas in bland de sex engelska storklubbarna, fastän de jobbar med mer knappa resurser än de övriga.
Om Tottenham skulle vinna ligan den här säsongen kan vi vara rätt säkra på att många kommer vilja klistra både en och flera asterisker på den ligatiteln. Mer eller mindre exakt på samma sätt som vi såg efter Leicesters ligatitel, eftersom det är så många av oss fungerar när världen vägrar motsvara våra föreställningar om den. Det kommer pratas om säsongen som om den inte vore en riktigt riktig säsong, och om hur Tottenham vann enbart på grund av extraordinära omständigheter.
Omständigheter som i så fall så klart bara drabbade vissa specifika andra lag, men absolut inte drabbade Tottenham… Så klart, logiken är som alltid glasklar vad gäller den här typen av resonemang. Men det finns naturligtvis ingen som helst anledning för Tottenham att bry sig ens det minsta lilla om den saken. Vinner de ligan så vinner de ligan en säsong där förutsättningarna var desamma för alla lag. Varje säsong är naturligtvis unik på sitt sätt.
Nu är det för all del långt kvar av ligan den här säsongen. Att säga att den precis har börjat vore väl kanske att gå till överdrift, men den är hur som helst ännu inte i närheten av att vara på väg att sluta. Men Tottenham befinner sig ändå rejält insmetade i det som ser ut att bli den tänkta titelstriden. Kanske mot Liverpool i allra första hand, återigen en drabbning mellan Liverpool och Mourinho med andra ord. Kanske mot ett eller annat lag som kommer kunna hota underifrån, framför allt Man City tänker man på där så klart.
Och så naturligtvis kanske mot Chelsea, som väl ger ungefär lika positiva signaler som Tottenham och som Liverpool att kunna delta i den där titelstriden för närvarande. José Mourinhos förra klubb, den klubb han verkligen gjorde sig ett världsnamn med, och med vilken han så här drygt 15 år senare har ett mycket tvetydigt förhållande till. Men just det problematiska förhållandet till Chelsea kan så klart vara ännu ett skäl varför Mourinho och Tottenham är perfekta för varandra.
Passande inte minst för att Chelsea och Tottenham alltså drabbar samman under söndagen. Förra helgens tidiga seriefinal var ju Liverpool vs Leicester, den här helgen är det alltså Chelsea vs Tottenham. Ett tufft test för båda lagen måste man säga. Båda lagen har förlorat endast en match hittills under säsongen, Chelsea har vunnit sina tre senaste matcher och Tottenham sina fyra senaste. Hittills har Tottenham visat sina titelcreds genom att ”lyckas vinna” matcher så där som det brukar sägas att mästare vinner.
Här går det att reflektera om det kanske är något med José Mourinhos hårdhet vi ser effekten av. För 1-0 mot Burnley, 2-1 mot Brighton och 1-0 mot West Brom, i flera fall även med sena vinstmål, är den där typen av matcher och resultat som Mourinhos har gjort sig känd för att tvinga fram med sina lag genom åren. Men senast mot Man City visade Tottenham även en hårdhet och effektivitet i en match mot en annan storklubb, där Tottenham de senaste åren har fått kritik för att vara för mjuka.
Matcher mot Chelsea brukar kunna vara psykologiskt besvärliga för Tottenham, som har fått titelstrider saboterade på Stamford Bridge förut. Nu kommer förvisso den här matchen alldeles för tidigt för att kunna avgöra någon titelstrid, och även om Tottenham förlorar mot Chelsea så befinner de sig bara en poäng från tabelltoppen. Skulle däremot Tottenham vinna mot Chelsea ikväll så vore det tydligast möjliga besked både för sig själva och för resten av ligan att de menar business.
José Mourinho kan mycket väl visa sig vara helt rätt manager i helt rätt klubb vid precis rätt tidpunkt. Förra säsongen vann ett lag ligan som inte vunnit ligan på 30 år. Den här säsongen kan ett annat lag vinna ligan som inte vunnit ligan på nästan 60 år. Vilket om inte annat hade varit ett något grymt skämt på tomtarnas bekostnad som inför Champions League-finalen mellan Liverpool och Tottenham gjorde sig lustiga över att finalen spelades mellan två lag som inte vunnit ligan på totalt 87 år.
Den där typen av humor som närmast undantagslöst straffar sig, utan att någon därför verkar lära sig av med den.