Nyårskrönika över Premier Leagues annus horribilis!

Även för den engelska fotbollen har 2020 varit ett riktigt skitår. Pandemin har resulterat i uppehåll och i avslutade ligor, och framför allt resulterat i att fotbollen har fått spela utan publik under större delen av året, vilket har varit precis så trist och tråkigt som man kunde föreställa sig på förhand. Om något positivt kommer av detta så är det väl kanske just att publiken inte längre kommer tas för given på samma sätt.

Vidare har rasism och sexism fått allt större uttryck inom fotbollen. Till stor del speglar detta naturligtvis strömningar i samhället och i politiken i vilka den här typen av åsikter och värderingar har normaliserats och legitimerats. Men fotbollen är och har alltid varit en arena där detta vädras. Premier League och dess klubbar har ett stort jobb och ansvar att stävja denna utveckling.

Vad är det då som säger att 2021 kommer bli bättre? Framför allt är det kanske att pandemin trots allt måste passera någon gång, och att inte minst vaccinet lär hjälpa i den riktningen. Politiskt finns det skäl att tro och hoppas att de mest störande elementen är på väg att vädras ut. Sakta men säkert kanske livet och världen är på väg att återgå till något som kan betraktas som normalt.

Om vi då skulle sammanfatta 2020 enbart utifrån fotbollen, och lämna allt annat åt sidan så att säga, hur skulle det i så fall se ut? Många sådana här saker brukar jag sammanfatta säsongsvis, eftersom det känns mest logiskt på något sätt, men ett och annat går trots det att säga om året.

Årets topp! – Liverpools ligatitel

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge? Jag är väl inte helt säker på att Liverpool håller med om det. Men 2020 var hur som helst året när Liverpools 30 år långa väntan på en ligatitel fick sitt slut. Och sällan har väl någon ligatitel vunnits riktigt lika övertygande som denna.

Årets flopp! – Arsenals fiasko

Mitt i allting finns en FA-cuptitel! Men runt denna ljuspunkt går bara att hitta ett svart och kompakt mörker. Arsenal höjde sig inte alls i ligan under Mikel Arteta förra säsongen och ingenting alls tyder på att det blir bättre den här säsongen, tvärtom sämre. Laget åkte ur Europa League mot Olympiakos. Arsenal är en klubb i inre och yttre kaos, och Arteta måste våga bygga ett nytt lag runt sina unga spelare.

Årets stropp! – Hugo Lloris utbrott på Son

Själv har jag svårt att förstå hur det ens är möjligt att bli arg på en till synes så snäll människa som Heung-Min Son. Än mindre så förbannad att tankarna närmast går till Lee Bowyers och Kieron Dyers gamla fight mellan lagkamrater. Men Lloris kutade som på given signal över närmast halva planen och det var väl bara nävarna som fattades.

Årets blipp! – Leicesters sammanbrott

Leicester hade ju Champions League-platsen till synes i sin egen bakficka. Ett närmast ointagligt försprång till lagen nedanför dem. Men från och med februari, och i synnerhet efter uppehållet, tappade Leicester mer eller mindre allt. Chelsea och Man Utd tog inte en Champions League-plats, Leicester förlorade den!

Årets flipp! – Sheffield Uniteds tappade mojo

Sheffield Uniteds debutsäsong i Premier League var något alldeles extra. Alla tippade dem för nedflyttning men där de fajtandes om europeiska cupplatser. Men så kom det där uppehållet. Direkt efter uppehållet får Sheffield United ett mål felaktigt bortdömt av Hawkeye mot Aston Villa, och därefter har det bara gått utför. Efter första halvan av den här säsongen verkar Sheffield United vara på väg mot en rekordusel säsong.

Årets klipp! – Bruno Fernandes

Jag har med all rätt varit rätt hård med både Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer under 2020. Men en sak fick de i alla fall rätt, även om det genomfördes ett halvår för sent, nämligen värvningen av Bruno Fernandes. Frågan är om någon spelare har varit bättre än Fernandes under 2020, ingen har i alla fall gjort ett större avtryck i Premier League. Jag bävar över var Man Utd hade befunnit sig nu utan Fernandes.

:::

Gott nytt 2021 för Burnley?

Det har varit på gång ett tag nu, men under onsdagskvällen blev det klart att amerikanska ALK Capital köper 84% av Burnley för £200m, och alltså går in som klubbens nya majoritetsägare.

Början på något av en ny era med andra ord för Burnley, som helt säkert hoppas att 2021 kan bli något av deras annus mirabilis.

Här finns förhoppningar om större ambitioner. En illa dold hemlighet har varit att Sean Dyche varit allt annat än nöjd med Burnleys extremt blygsamma investeringar i spelartruppen det senaste ett-två åren.

De nya ägarna ALK Capitals inköp under sommaren i de två analysföretagen AiScout och Player LENS väcker både förhoppningar och vissa farhågor.

Förhoppningar eftersom det alldeles uppenbart antyder att Burnleys nya ägare absolut har för avsikt att investera mer i spelartruppen, det vill säga värva spelare.

Farhågor eftersom metoden att scouta och värva spelare riskerar krocka med Sean Dyches mer traditionella metoder baserade mer på personligt omdöme än på numerisk analys.

Här finns alltså visst utrymme för konflikt längre fram i tiden mellan en ny klubbledning och den manager som mer än någon annan ligger bakom Burnleys framgångar de senaste fem åren.

Å andra sidan är modernisering och professionalisering inte något negativt i sig, och kanske är vad Burnley måste göra för att kunna ta nästa steg i sin utveckling som klubb.

Med tre vinster och elva poäng på sina sex senaste matcher har Burnley skapat lite avstånd mellan sig själva och nedflyttningsstrecket.

2021 ser i skrivande stund ljust ut för Burnley!

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#16)

Crystal Palace 1-1 Leicester, Chelsea 1-1 Aston Villa, Everton p-p Man City, Brighton 0-1 Arsenal, Burnley 1-0 Sheffield United, Southampton 0-0 West Ham, West Brom 0-5 Leeds, Man Utd 1-0 Wolves, Tottenham p-p Fulham, Newcastle 0-0 Liverpool

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Karl Darlow, Newcastle. Newcastle hängde i med 0-0 och den enskilt största anledningen bakom det var Darlows strålande målvaktsspel, med flertalet avgörande räddningar.

Omgångens kalkon: Kelechi Iheanacho, Leicester. Spåddes en lysande framtid både i Man City och därefter i Leicester. Men lyckas inte ens leva upp till rollen som backup åt en Jamie Vardy som knappast blir yngre eller piggare.

Omgångens manager: Marcelo Bielsa, Leeds. Kritiken mot Leeds och mot Bielsas fotboll efter förlusten mot Man Utd började väl bli lite brittiskt löjlig om man ska vara helt ärlig. Vinsten för Leeds tar död på kritiken och skjuter dem upp i tabellen. Allardyce blev rätt avslöjad av Bielsas fotboll.

Omgångens kanon: Leeds. Blir väl rätt mycket Leeds i den här hörnan men det var rätt få andra lag som faktiskt övertygade alls, om de ens spelade. Att vinna med 5-0 borta går inte att snacka bort, och visade att Leeds och West Brom är två olika typer av nykomlingar i Premier League.

Omgångens J.R.: Man Utd. Man kan göra ett case för att det var en inte särskilt bra fotbollsmatch. Wolves försvarade sig bra. Men Man Utd fortsatte anfalla och får man hålla till i straffområdet tillräckligt mycket så ökar sannolikheten för en något turlig styrning som den Rashford vann matchen med. Inte snyggt, men viktigt.

Omgångens Cliff Barnes: West Brom. Det finns onekligen någon form av komedi i att en vecka där engelsk fotboll till synes menat att Bielsa har ett och annat att lära sig av Allardyce slutar med att Leeds mosar West Brom med 5-0 på bortaplan. Allardyce har många vänner i media, men nu kanske även de håller tyst ett tag.

Omgångens match: Southampton 0-0 West Ham. Julfotbollen brukar väl knappast locka fram den vackraste fotbollen, men det är ju liksom heller inte det som är dess syfte. Ändå var faktiskt matchen mellan Southampton och West Ham rätt puttrig, där nog bara målen saknades.

Omgångens WTF: Leeds. Dumt och onödigt att efter en övertygande 5-0-vinst mot West Brom rikta uppmärksamheten bort från det positiva genom att begå ett av den här säsongens största klavertramp och sedan inte ens ha ryggraden att stå för det. Kan inte föreställa mig att Bielsa är särskilt nöjd med detta.

Omgångens BTW:

Fortsatt oklart på vilka grunder och med vilka rutiner som Premier League väljer att skjuta upp vissa matcher men inte andra. Behöver bli tydligare!

Om nu Sam Allardyce är så väldigt rädd för Covid-19 så hade han ju för all del kunnat välja att inte hoppa på ett nytt jobb som manager i Premier League.

:::

Gott nytt år!

Den direkta effekten hade så klart varit att Newcastle vunnit ligan. En mer omedelbar effekt hade kanske varit på Man Utd och deras vid den tiden nya lagbygge runt sina egna unga spelare som skulle vara lagets ryggrad de kommande 15 åren. Men vad jag framför allt inte kommer undan är den här känslan att om Newcastle hade vunnit ligan där och då så hade det förändrat Newcastles syn på sig själva, omvärldens sätt att se på Newcastle, men kanske framför allt omvärldens sätt att prata om Newcastle.

Oavsett vilket mått man än använder så hör Newcastle inte enbart till Englands största klubbar utan också Europas största klubbar. En topp tio-lista av Englands största klubbar går inte att konstruera utan Newcastle med på den listan, och de skulle inte ligga sist på den listan. Så sent som för 15 år sedan räknades Newcastle bland Europas 20 största klubbar i ekonomisk mening, vilket brutalt avslöjar Mike Ashleys ägande. Historia, titlar, supportrar, ekonomi etc, Newcastle har storklubbens alla attribut.

Ändå är det förmodligen ingen klubb eller grupp av supportrar som får höra lika ofta och lika självgott att de minsann borde vara glada och nöjda med vad de har och absolut inte förvänta sig mer än så. Ingen skulle naturligtvis drömma om att säga detta till Arsenals, Chelseas, Man Citys eller Liverpools supportrar så klart. Desto mer absurt blir det när Newcastles supportrar påstås förvänta sig ligatitlar och Champions League-vinster, när de i själva verket mest förväntar sig en klubb med ambition för framtiden.

Min tanke är att om Newcastle hade vunnit ligan 1995-96 så hade det faktiskt inte kunnat pratas på det här sättet. Att Newcastle vinner ligan skulle därmed existera i det moderna medvetandet, och att Newcastle skulle kunna utmana de allra största klubbarna skulle aldrig kunna avfärdas som orealistiskt eller otidsenligt. Det hade ställts helt andra krav på Newcastle och kanske hade Newcastle ställt helt andra krav på sig själva. Vårt sätt att se på Newcastle och prata om Newcastle hade då varit ett helt annat.

Men för närvarande och under de senaste 10-15 åren pratas det på ett väldigt specifikt sätt om Newcastle. Det går inte att tycka att Newcastle skulle kunna visa större ambition och investering än de gör med Mike Ashley som ägare utan att få höra att man är en bortskämd supporter. Varje kritik mot Steve Bruce för dennes föga progressiva fotboll bemöts med en kanonad av förklenande adjektiv från den del av engelsk media som verkar försvara engelska manager som av ren princip.

Just den här säsongen har förvisso sådan kritik försvårats av att Newcastle har presterat betydligt bättre med Steve Bruce som manager än vad någon egentligen förväntade sig inför säsongen. Vilket nog förvisso säger mest om de väldigt lågt ställda förväntningarna inför säsongen. Men dels börjar resultaten en bit in på säsongen matcha Newcastles spel i högre utsträckning. Dels har kritiken gällt Newcastles fotboll mer än lagets resultat, om än det ena ger det andra på längre sikt.

Till slut handlar den här konflikten i grund och botten om att Newcastles supportrar inte känner igen sig i eller känner någon tillhörighet till Newcastle som klubb med Mike Ashley som ägare, och i förlängningen med Steve Bruce som manager. Om vi letar efter skäl varför Newcastles supportrar verkade så ivriga att bli uppköpta av Saudiarabien i somras behöver vi inte leta längre än så. Men vi hittar gott om skäl inte bara i en högst spekulativ framtid utan lika mycket i Newcastles egen historia.

”It’s the noise, the passion, the feeling of belonging, the pride in your city.” – Sir Bobby Robson

Föga förvånande är det just Bobby Robson som tar det större sociologiska perspektivet på vad en klubb är, vad dess syfte är och vilka klubben är till för. För all del speglandes en mer traditionell syn på fotbollen och dess klubbar.

Men det kan knappast betvivlas att detta är ett uttryck som Newcastles supportrar inte har några problem alls att identifiera sig med. Och i det Bobby Robson pratar om nämns över huvud taget inga ligatitlar eller Champions League-vinster.

Kritiken är istället att med Mike Ashley som ägare, och med Steve Bruce som manager, har passionen försvunnit, känslan av tillhörighet försvunnit, och stoltheten över laget som en symbol för staden försvunnit.

“I was on a mission to make Newcastle the club I always thought it should be. I wanted a team that could challenge the elite.” – Kevin Keegan

Kevin Keegan pratar däremot mer om själva fotbollen. Han sätter ord på känslan att Newcastle skulle kunna vara något mer än vad de faktiskt är, eller i det här fallet kanske snarare vad de vid den tidpunkten var.

Därmed gav Keegan ett uttryck för en ambition som Newcastles supportrar kunde identifiera sig med, en syn på framtiden som tillät dem att drömma och hoppas. Det behövs sällan mer än så.

Inte heller Keegan pratade om ligatitlar eller Champions League-vinster. Han pratade om att kunna utmana eliten. I själva verket en rätt blygsam ambition. Kan t ex Leicester, Aston Villa, Everton, Southampton, Wolves etc utmana eliten så kan självfallet Newcastle.

“We are not a stepping stone, we are Newcastle United. Every player should be honoured to wear the shirt of this club. They should feel the same passion that the fans feel.” – Rafa Benitez

Till skillnad från både Robson och Keegan så var Benitez manager för Newcastle en bra bit in på Mike Ashleys ägarregim. Vilket på något sätt märks i Benitez mer defensiva sätt att prata om Newcastle och klubbens problem.

Benitez var ändå uppskattad av Newcastles supportrar, till skillnad från Steve Bruce trots ungefär likvärdiga resultat. Skälet är att Benitez utan att prata ligatitlar och Champions League-vinster ändå visar en ambition som de kan identifiera sig med.

Rafa Benitez, precis som Newcastles supportrar, ville något mer än vad Newcastle för stunden faktiskt var. Men vad vill egentligen Steve Bruce?

“If you’re a club like ours that expects to be in the bottom half of Premier League, it’s always tough.” – Steve Bruce

Alla tre andra gamla managers har på ena eller andra sättet pratat om Newcastle på ett sätt som Newcastles supportrar kan identifiera sig med. Steve Bruce pratar istället om Newcastle på ett sätt som bara kan alienera Newcastles supportrar.

Dock beskriver Bruce så klart väldigt klart och tydligt det som är hela kritiken mot Mike Ashleys ägarregim. Nämligen att med Ashley som ägare finns ingen ambition över huvud taget annat än att bara vara kvar i Premier League, det vill säga ”existera”.

Ett större problem för Bruce är att han därmed medvetet eller ej gör sig till någon slags talesperson för Mike Ashley. Vilket bekräftar supportrarnas fientlighet mot honom från start, att han blott var Ashleys man på jobbet.

Bruce befinner sig i en besvärlig situation, klämd mellan å ena sidan ägarens vilja och å andra sidan supportrarnas ambition. En balansgång som Bruce rent verbalt har haft svårt att ro i land.

Klavertrampen kan bäst förklaras med Bruces vilja att bemöta kritik mot sig själv. Efter en relativt stark början på säsongen menade Bruce att Newcastles mål var att sluta på övre halvan, främst som respons på supportrarnas kritik om bristande ambition.

Men när resultaten längre in på säsongen mer liknar de förväntade så flyttas plötsligt målstolparna: ”My remit is to keep Newcastle in the Premier League this season”, det vill säga en snabb reträtt ned till Newcastles lägsta gemensamma nämnare.

Newcastles supportrar kräver eller förväntar sig inte ligatitlar eller Champions League-vinster. De är bara inte nöjda med att vara någon lägsta gemensam nämnare. Och de önskar sig en ägare och en manager som vill detsamma som dem.

Varken mer eller mindre. Just nu har Newcastles supportrar däremot mycket mindre och har så haft i ett drygt årtionde. Det betyder inte, oavsett vad experter och proffstyckare anser, att de därför ska sluta hoppas på något mer, på något annat, på något större.

Om inte Newcastles supportrar tror på Newcastle, när varken Newcastles ägare eller manager gör det, vem eller vilka ska i så fall tro på Newcastle? Hur ska Newcastle annars någonsin kunna uppnå vad som bör vara deras högsta gemensamma nämnare?

Passionen, tillhörigheten, stoltheten, fotbollen som gjorde att de var så väldigt nära att vinna ligan för 1995-96, och som åtminstone då som nu skulle kunna ge dem möjligheten att drömma och spela om titlar igen.

Att kunna gå in till en hemmamatch mot Liverpool med sina huvuden hållna högt, spelare och supportrar tillsammans, hoppandes på något mer än kanske som allra mest en turlig men just därför också så futtig poäng.

What if?

:::

Händelserik tisdagskväll för Leeds!

Först en rejäl höjdpunkt när Leeds besegrade West Brom på bortaplan med 5-0, och gav de senaste dagarnas Big Sam vs Bielsa-debatt en rejäl käftsmäll.

Sedan ett rejält lågvattenmärke när Leeds officiella twitterkonto direkt efter matchen, kaxiga efter en storseger, ger en personligt riktad känga till Karen Carney, pundit på Amazon Prime, för att hon sagt att Leeds blev uppflyttade på grund av Covid.

Visst, det kan ha varit klumpigt formulerat av Carney, men det är knappast någon våldsamt långsökt tankegång att Leeds kan ha varit behjälpta av uppehållet förra säsongen, givet att de strax innan uppehållet faktiskt börjat svikta i tabellen precis som säsongen innan.

Någon anledning att som klubb bli särskilt upprörd för det existerar inte, och att bli så upprörd över detta att man pratar om påhopp ger intryck av en klubb av snowflakes.

Varför är då detta tweet särskilt upprörande? Jo,

(1) eftersom Leeds vet eller allra minst borde veta att deras tweet kommer orsaka en hagelstorm av näthat och ren sexism mot Karen Carney, och därför har ett ansvar att visa bättre omdöme än så här,

(2) eftersom Leeds antydningsvis försöker få Carney sparkad på grund av hennes uppfattning. Sättet att prata på sociala medier gör det lätt att förneka, men en vinkning till Amazon Prime, Carneys uppdragsgivare, känns rätt on the nose,

(3) eftersom Leeds med allra största sannolikhet aldrig hade gjort detta tweet om det varit en manlig pundit.

Den tredje punkten förtjänar att utvecklas. Jag är fullt medveten om de tweets som riktades mot Gabriel Agbonlahor, men Agbonlahor började, Agbonlahor är spelare, och det var ett rätt uppenbart spel av klubbanter.

Detta är annorlunda.

En anledning att det är annorlunda är att mängder av manliga pundits självfallet har påpekat just det faktum att Leeds under Marcelo Bielsa, och Bielsas lag generellt, har tenderat att tröttna runt mars-april.

Låt oss säga att Leeds aldrig hängt ut någon av dem personligen och offentligt, och antydningsvis försökt skicka dem till punditkyrkogården. Vad Carney säger är inte annorlunda än detta, möjligen bara kantigare uttryckt.

Så varför just den här gången? Visst kan det nog ligga en del i att där finns en viss uppdämd irritation över den lite typiskt brittiska kritiken mot Bielsas fotboll efter 2-6-förlusten mot Man Utd.

Men tror man inte det har betydelse att Karen Carney är kvinna så antingen är man dum eller så spelar man dum. Hon är en ‘easy target’.

Och tror man inte det har betydelse att Karen Carney är kvinna så behöver man bara titta på svaren på Leeds tweet för att förstå hur stor betydelse det faktiskt har. Vilket var extremt förutsägbart, naturligtvis även för Leeds officiella twitter.

Leeds brydde sig bara inte. Leeds tog inte något ansvar för sina egna handlingar.

Andrea Radrizzani, Leeds ägare, verkar vara en av dem som spelar dum. Han upphöjer Leeds tweet till officiell klubbpolicy (innan hade det gått att skylla på kontoadministratörens personliga omdöme) genom att inte ta avstånd från tweetet, utan tvärtom dubbla-ner på dess form och innehåll.

Premier League är en liga som pratar sig varma om stora ord som respekt, inklusivitet och jämställdhet. De har detaljerade regelverk som innehåller rätt hårda straff för brott mot dessa gemensamma värderingar.

Dags för Premier League att sätta ett exempel!

Alla lag kan självfallet dominera och förtjäna och vinna en match fast ändå förlora just den matchen. Exempelvis som Brighton gjorde mot Man Utd i början av säsongen. Men när ett lag visar upp samma mönster om och om igen så finns det skäl att misstänka att det långt ifrån enbart handlar om otur och tillfälligheter, utan istället avslöjar en mer systematisk brist i lagets taktiska disposition.

Brighton anställde Graham Potter inför förra säsongen. Skälet var att man letade efter en manager som kunde ge laget en mer progressiv spelidé och bättre utnyttja spelarna som fanns i Brighton. Det är för all del ingen hemlighet ungefär vad för typ av fotboll som Potter presterar, en dynamisk fotboll baserad runt det egna bollinnehavet och försök att vinna tillbaka bollen så snabbt som möjligt. Mycket modernt så att säga.

Potters spelidé yttrar sig även i statistiken. Brighton presterar väldigt väl, bättre än ligans genomsnitt i själva verket, i termer av bollinnehav och därmed även i nyckeltal som förväntat antal gjorda mål och förväntat antal insläppta mål. Samtidigt är dessa nyckeltal i hög utsträckning baserade på statistiska koncept som formulerats just baserat på denna typ av fotboll, så det riskerar mycket snabbt bli ett slags statistiskt cirkelresonemang.

Om fotbollen vore perfekt statistisk så att säga så skulle Brighton ha gjort cirka 4,5 fler mål på den här säsongens 15 första matcher, liksom de skulle ha släppt in cirka 7,8 mål färre på dessa 15 matcher. På enbart 15 matcher är detta inga små differenser. Vad detta skulle betyda i termer av poäng för Brighton är svårt att säga med en aggregerad analys, men en god gissning är att de inte skulle liga bara några poäng ovanför strecket.

Ändå är det just precis där Brighton ligger. På sextonde plats med tretton poäng, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Efter att hittills ha vunnit endast två matcher den här säsongen, och inte vunnit en enda match på över en månad. Nedflyttning börjar framstå som ett i högsta grad realistiskt hot. Något som resulterat i två rent generella konsekvenser:

Dels att det pratas mycket om hur Brighton spelar så fin fotboll och att de därför borde ha vunnit sina matcher eller förtjänar att vinna matcherna egentligen. Att ideologi ersätter faktisk analys har tyvärr blivit allt vanligare i pratet om fotboll, och många gånger är det där nog inte särskilt mycket mer avancerat eller djupsinnigt än att det lag som har högst bollinnehav anses spela mer offensivt och modernt och därför borde vinna.

Dels att det blir en minst lika ofrånkomlig sanning att Brighton så att säga underpresterar, eftersom de ju uppenbart inte tar lika många poäng som de ju ”borde” göra. Vilket leder fram till den närmast ofrånkomliga konklusionen att Brighton förmodligen kommer börja stiga i tabellen förr eller senare. Över tid tenderar ju det mesta att så att säga återgå till sina medelvärden.

Men ligger det egentligen någon som helst sanning i dessa båda narrativ? Eller är det tvärtom två storys som riskerar lägga sig som en våt filt över Brighton och psykologiskt förblinda dem för lagets faktiska problem? Tveklöst tillhandahåller de ju ett mentalt cover som kan användas som någon slags snuttefilt för både spelare, ledare och supportrar att hävda att allt är bra egentligen och att allting kommer ordna sig av sig självt.

Båda narrativen grundar sig på föreställningen om den egna idéns eller modellens överlägsenhet och egenvärde. Men rationellt och objektivt finns ingen specifik fotboll som förtjänar att vinna fotbollsmatcher mer än alla andra sätt att spela fotboll. På samma sätt är xG och xA delvis riggade mått som överbetonar kvantitet på bekostnad av kvalitet, och alldeles för ofta leder till slutsatser som var i säck långt innan de någonsin var i påse.

Exakt vad Brighton och Graham Potter drar för slutsatser av Brightons spel och resultat hittills den här säsongen är inte helt lätt att veta. De borde kunna titta på Brightons matcher och konstatera att Brighton förvisso spelar en fotboll de nog vill spela mitt på planen, men är samtidigt alldeles för veka i båda straffområden, och att motståndarna nog därför inte är helt missnöjda med att låta Brighton vara bra på mitten.

Med andra ord en fotboll med vilken Brighton helt säkert kommer kunna ta ett antal påstådda moraliska segrar, åtminstone i experternas ögon. Problemet med moraliska segrar är bara att de inte kommer med några som helst moraliska poäng, så det hjälper knappast Brighton i tabellen. Endast faktiska segrar ger faktiska poäng. Men faktiska segrar är en rejäl bristvara för Brighton den här säsongen.

Kanske kan Brighton börja åtgärda den saken ikväll när de tar emot Arsenal hemma på Amex. Ett Arsenal som kommer till matchen med en rejäl adrenalinhigh efter vinsten mot Chelsea senast. Vilket borde betyda att uppgiften blir desto svårare för Brighton, som kanske hade bedömt chanserna som bättre mot ett nedslaget Arsenal. Å andra sidan vet vi av erfarenhet att en svala inte gör en sommar, kanske särskilt inte för Arsenal.

Graham Potter kom till Brighton med gott renommé och höga hopp. Men Graham Potter anställdes inte av Brighton för att vinna moraliska segrar och lida faktiska nedflyttningar, och kan inte Potter leverera faktiska poäng behöver Brighton hitta någon som faktiskt kan göra det.

:::

Måndagskvällens match mellan Everton och Man City alltså inställd på grund av Covid-utbrott i Man City. Ett beslut som omges av rätt stor oklarhet över vad som faktiskt gäller för om matcher ställs in eller ej. Everton gör helt rätt som kräver ett klargörande i den frågan. Om inte annat för att komma undan misstanken att vissa klubbar behandlas lite schysstare än alla andra.

:::

Sheffield Wednesday, som för 45 dagar sedan sparkade Garry Monk och ersatte honom med Tony Pulis, sparkade under måndagskvällen Tony Pulis!

På blott 45 dagar hann däremot Pulis med att slå ett rekord. Genom att ha misslyckats vinna någon av sina första åtta matcher så svarade han för den sämsta inledningen för en ny manager i klubbens historia.

Tio matcher hann det bli för Pulis. Det blev tre poäng på de åtta första matcherna, totalt fem vinster och fyra raka förluster. Därefter äntligen en vinst och sedan ännu en oavgjord match.

Sedan alltså sparken!

Att allting inte stod rätt till mellan Sheffield Wednesday och Tony Pulis märktes ganska snabbt. Det tog nog bara några veckor innan Pulis började ge signaler om att vara missnöjd med situationen.

Sheffield Wednesday anställde Pulis som en “garanti mot nedflyttning”. Men resultaten visar tydligt att Pulis inte innebär någon sådan garanti, och det blev förmodligen tydligt på hans attityd att detta heller inte skulle vända.

Nu är väl däremot frågan om Sheffield Wednesday kommer lyckas attrahera någon respektabel manager till klubben. Sett till kaoset i och runt klubben, och beslutet att sparka Pulis efter tio matcher, frestar det att svara nej.

Samtidigt är Sheffield Wednesday så klart och som alltid Sheffield Wednesday!

På så vis är det lätt att säga att Leicester och Rodgers framstår som en bra fit mellan en ambitiös klubb och en minst lika ambitiös manager. Detta är emellertid inte det enda som Leicester och Rodgers har gemensamt. För även om det kanske låter paradoxalt givet Leicesters och Rodgers framgångar så brottas både klubb och manager med om inte en rejäl revanschlust så åtminstone ett rätt rejält behov av att bevisa sig själva.

Asterisker har blivit ett populärt begrepp i Premier League det senaste året. Men Leicester och Rodgers har levt med asterisker mest hela tiden. Varenda en av deras framgångar har i någon mening åtföljts av ett följebrev där det ska förklaras varför just denna framgång inte var särskilt märkvärdig egentligen. Av egentligen ingen bättre anledning än att deras framgångar inte passade ihop med experternas och folkets föreställningar.

Leicester vann alltså ligan för fyra och ett halvt år sedan, i vad som förmodligen måste ses som fotbollens största bragd och skräll någonsin. Varenda dag under dessa fyra-fem år har Leicester fått höra att deras vinst bara var en fluke, att de vann bara för att deras konkurrenter var svagare än normalt. Som om det vore unikt för Leicester, till skillnad från t ex Man City och Liverpool, att vinna delvis på grund av svaga konkurrenter.

Rodgers har fått utstå mycket av samma sak. Liverpool kom hisnande nära sin första ligatitel på 24 år men detta har samtidigt reducerats ned till att Rodgers hade tur att ha en spelare som Luis Suarez i laget. Celtic vann allt som gick att vinna på hemmaplan under flera år med Rodgers som manager, något som däremot avfärdats med att han bara sköt småfisk i en mycket liten damm.

Föreställningar kan vara rätt luriga. De formar vårt sätt att tänka och vi tenderar vara betydligt mer villiga att bekräfta dem med alla till buds stående medel snarare än att ens öppna upp för att ifrågasätta dem. Leicester är inte en av superklubbarna och ska alltså närmast per definition inte kunna utmana dem. Rodgers är en brittisk manager under en tid där att vara brittisk har hamnat i motsats till vad som är populärt och modernt.

Förra säsongen är ett perfekt exempel på föreställningars livskraft. Leicester slutar femma i Premier League och missar i sista omgången Champions League, och detta tas som en bekräftelse av föreställningar gällande både Leicester och Rodgers. Fastän Leicester var betydligt närmare än vad någon trott på förhand, och rimligtvis skulle ha tagit sig till Champions League om inte för pandemi och ett helt horribelt skadeläge.

Utfallet används alltså för att bekräfta dessa föreställningar när i själva verket både utfallet och vägen dit egentligen motiverar ett ifrågasättande och en omprövning av dessa föreställningar. Leicester och Rodgers värderas på det sättet utifrån helt andra förutsättningar än etablerade storklubbar och deras managers. Revanschlusten, eller behovet att hävda och bevisa sig själva, är kanske inte så svårt att förstå.

Leicester drivs av ett behov att visa att deras ligatitel alls inte var någon fluke. Vilket de inte behöver vinna ligan igen för att bevisa, men åtminstone etablera sig som en av ligans toppklubbar och med viss regelbundet utmana om och ta sig till Champions League. Man skulle kunna hävda att de egentligen visade detta redan förra säsongen, men de måste helt enkelt knyta ihop säcken också.

Rodgers drivs av ett behov att visa att han är the real deal, en manager som förtjänar att pratas om på samma sätt som Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino, Marcelo Bielsa med flera. Om inte annat märks det på hans inte särskilt passivt aggressiva sätt att prata inför och efter Leicesters match mot Leeds. Men för att bevisa det måste Rodgers göra ett reellt avtryck med Leicester, precis som dessa andra gjort med sina lag.

Ett reellt avtryck betyder i det här sammanhanget bara en enda sak, nämligen att Rodgers måste ta Leicester till Champions League, eller mer. Även på detta sätt måste man alltså säga att Leicester och Rodgers är en perfekt fit som klubb och manager, med mycket liknande ambitioner och attityd. Om detta ska lyckas krävs det däremot att Leicester och Rodgers har dragit lärdomar av vad som gick fel förra säsongen.

Om det nu egentligen var så mycket som faktiskt gick fel förra säsongen för Leicester. I alla fall sådant som är möjligt för Leicester att påverka och därmed lära sig av. Skador krävs det ganska långsökta och spekulativa resonemang för att hävda att man skulle kunna göra något åt genom att göra något annorlunda. Spelmässigt var Leicester bra förra säsongen, och de är fortsatt bra den här säsongen.

Vad man kanske kan säga är att Leicester förra säsongen skapade sig själva ett så stort försprång i tabellen att pressen sköts över på dem. Champions League-platsen var mer eller mindre deras, och från ett visst läge under förra säsongen var Champions League inte längre något som Leicester kunde vinna, utan bara något som Leicester kunde förlora. Leicester fick försvara snarare än jaga sin Champions League-plats.

Delvis under den pressen föll Leicester samman, och när Leicesters momentum väl vänt och laget istället fick börja försöka segla i motvind, så visade sig Brendan Rodgers oförmögen att vända på skeppet. Vilket möjligen förstärkte ett intryck av Rodgers som en medvindsmanager. Samtidigt är just den pressen något som Leicester förmodligen slipper den här säsongen, som känns betydligt tätare i tabellens båda riktningar.

Den frågeställningen gäller fortsatt för Leicester och för Brendan Rodgers, alltså hur de klarar av press och motvind. Det är samtidigt inte en fråga vi kommer börja få något bra svar på förrän betydligt senare den här säsongen. Det vill säga när Leicester i så fall återigen befinner sig i en situation att de har något att förlora. Men här finns något som förståsigpåarna aldrig berättar om att ha något att förlora:

För att faktiskt ha något att förlora måste man först ha gjort något väldigt bra!

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#15)

Leicester 2-2 Man Utd, Aston Villa 3-0 Crystal Palace, Fulham 0-0 Southampton, Arsenal 3-1 Chelsea, Man City 2-0 Newcastle, Sheffield United 0-1 Everton, Leeds 1-0 Burnley, West Ham 2-2 Brighton, Liverpool 1-1 West Brom, Wolves 1-1 Tottenham

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Granit Xhaka, Arsenal. Rejält utskälld de senaste veckorna men svarade för en väldigt stark och helt matchvinnande insats på Arsenals mittfält mot Chelsea. Frustrerande att inte få se denna Xhaka mer regelbundet.

Omgångens kalkon: Frank Lampard, Chelsea. Chelsea utspelade taktiskt och mentalt av Arsenal och även om kritik mot spelarna är motiverad så bör Lampard kanske titta sig lite i spegeln innan han skyller allt på spelarna offentligt.

Omgångens manager: Sam Allardyce, West Brom. Snacka om en matchbild och ett resultat som borde få Sam Allardyce att pysa av självgod lycka. Just den typen av poäng som Allardyce gjort sig ett namn med att kunna ta.

Omgångens kanon: Aston Villa. Ett bra lag knyter näven och presterar även i motgång. När Tyrone Mings fick se rött halvvägs in i första halvlek såg det inte ljust ut för Aston Villa, även om de ledde med 1-0 mot Crystal Palace. Men Aston Villas andra halvlek var en av säsongens bästa halvlekar.

Omgångens J.R.: Arsenal. Arteta visar upp en närmast Solskjaersk förmåga att med ryggen mot väggen dra fram ett positivt resultat från en tuff match. Kanske därtill belönad av att äntligen ha vågat börja bygga laget runt de unga spelarna.

Omgångens Cliff Barnes: Crystal Palace. Pratas om vem som leder säckaracet, och där börjar Roy Hodgson kännas som ett bortglömt namn. 0-7 mot Liverpool senast följdes nu upp av 0-3 mot Aston Villa med en man mer på planen i över en timme. Odugligt!

Omgångens match: West Ham 2-2 Brighton. Underhållande match där båda lagen lyckas visa upp både sina bra och sina sämre sidor på en och samma gång. Brighton ser alltid ut att förtjäna mer än vad de faktiskt får med sig från sådana här matcher, vilket kanske är soft praise.

Omgångens WTF: Domarna. Domarinsatsen på Elland Road mellan Leeds och Burnley fick en avgörande betydelse för matchens utgång och hade egentligen ingenting alls med VAR att göra. Tveksamt om Leeds straff är straff och Burnley får ett helt regelrätt mål bortdömt. Men inget snack den här gången om att ge Burnley en fri kvittering.

Omgångens BTW:

Bara vädret som kan få Mohamed Salah att vilja byta klubb? Jag tänker nog att högre lön och personlig status kan väga in också.

Fin fotboll-experterna drabbades av kollektiv hjärnblödning när West Brom kvitterade.

Semi Ajayi fixar kvitteringen borta mot både Man City och Liverpool. Big game player!

Jack Grealish en ”bakgårdsspelare i ett bottenlag”? Om någon faktiskt sagt detta kallar jag det för en bakgårdsexpert med ett svårt bottennapp!

Andy Robertson: ”They got what they deserved and we got what we deserved.” – En annan fördel med att värva spelare från typ Hull City antar jag.

Den senaste West Brom-managern att spela 1-1 borta mot en storklubb fick sparken några dagar senare. Bådar illa för Allardyce.

Ändå är det alltså inte Wolves som är de som gnäller högst eller ber om särskild omtanke stup i kvarten. Tvärtom är Wolves faktiskt en av klubbarna som röstade mot att Premier League skulle införa fem avbytare, och sedan röstade mot igen, och igen. Wolves är även hyfsat tufft skadedrabbade. Något som rimligtvis åtminstone delvis lär vara en effekt av hårt och tätt matchande över lång tid.

Ändå är det kanske en helt annan typ av skada som verkligen orsakar Wolves bekymmer för närvarande. När David Luiz minst sagt vårdslöst gick skalle först in på Raul Jimenez så blev effekten allvarlig både för Jimenez som spelare och för Wolves som lag. Det hade kunnat sluta riktigt illa. Kanske är det tur i oturen att det inte slutade värre än med Jimenez på en lång rehab och med Wolves i ett svårt dilemma.

Raul Jimenez betydelse för Wolves kan knappast överdrivas. Tillsammans med Adama Traoré bildade han Premier Leagues kanske mest produktiva anfallsduo. Ensam var han utanför de sex förväntade toppklubbarna Premier Leagues bästa anfallare, och han hade utan problem kunnat vara anfallare i vilken som helst av dessa klubbar. Det var ingen tillfällighet att klubbar som Juventus och Man Utd nosade runt Jimenez.

Bakom Jimenez är det däremot tunt i Wolves, åtminstone på anfallare av samma etablerade spetskvalitet. Där finns mycket potential men anfallare och forwards som Daniel Podence, Pedro Neto och Fabio Silva får Wolves anfallslinje att kännas ung, tunn och därför ojämn. Kapabel till höga nivåer men samtidigt benägen till rätt slätstrukna prestationer. Vilket vi sett vissa exempel på sedan Jimenez skada.

Stor sak har naturligtvis gjorts av Wolves samarbete med eller relation till Jorge Mendes och dennes kontakter. Givet den allvarliga skadan på Raul Jimenez, och givet att det om några dagar öppnar ett helt nytt transferfönster, så är det väl näppeligen konstigt att det nu tas för givet att Wolves ska agera. Nu kanske mer än någonsin tidigare är det faktiskt viktigt att det samarbetet med Mendes verkligen levererar för Wolves.

Vilket samtidigt måste ske under ovanligt svåra omständigheter. Dels pandemin och det finansiella tryck detta har satt på alla klubbar inom europeisk fotboll, och där är Wolves inget undantag. Dels de nya reglerna för värvningar av icke-brittiska spelare i Brexits eftersläp som ytterligare begränsar engelska klubbars alternativ. Dessutom är det alltid lite extra svårt att värva just i januari jämfört med under sommaren.

Wolves har också i just det här specifika fallet fler variabler att väga än så. Vad för transferstrategi ska de över huvud taget använda sig av i det här fallet, vad är det egentligen de ska leta efter? Letar de någon som kan ersätta Raul Jimenez under dennes frånvaro men som därefter går tillbaka som andra anfallare? Letar de någon som kan ta platsen i Wolves som första anfallare?

Vad Wolves bestämmer sig för här beror inte bara på vad de själva vill så att säga, utan minst lika mycket på osäkerheten som finns kring Raul Jimenez skada. Huvudskador är alltid allvarliga och oförutsägbara. Jimenez kommer kanske tillbaka efter viss tid och inget mer mer det. Kanske lyckas han inte komma tillbaka på samma nivå som förut. Kanske blir det så att han inte lyckas komma tillbaka alls.

Ett första alternativ är att Wolves värvar en backup till Raul Jimenez. Bra nog för att kunna ersätta Jimenez men inte så framstående att han inte sedan kan ta ett steg tillbaka. Vi vet av erfarenhet att det här är en svår balansgång som är lätt att få fel. Alternativet utgår från att Jimenez kommer tillbaka från sin skada efter viss tid i fullt slag.

Ett andra alternativ är att Wolves värvar en ersättare till Raul Jimenez. En spelare lika bra som eller bättre än Jimenez, som ska kunna vara första anfallare även efter att Jimenez kommit tillbaka. Krångligt och dyrt i januari och kan skapa problem längre fram, men ett alternativ som täcker upp för Jimenez både på kort och på lång sikt.

Ett tredje alternativ är att Wolves lånar en ersättare till Raul Jimenez. En softare variant av det andra alternativet, som löser Wolves problem på kort sikt samtidigt som det inte låser Wolves på lång sikt. Kanske även ger Wolves fler valmöjligheter. Situationen kan därefter vägas och värderas igen under sommaren inför nästa säsong.

Alternativen är möjligen formulerade på så sätt att det tredje alternativet kan tyckas som självklart. Och det är väl för all del mycket som talar till det alternativets fördel. Samtidigt är det kanske också ett alternativ som bara skjuter problemet på framtiden, och om Wolves har napp på en riktigt bra anfallare redan nu i januari så kan det vara klokare att agera redan nu och så att säga säkra spelaren för framtiden.

Ett namn som förekommer flitigt i samtalet runt Wolves för närvarande är Luka Jovic, anfallaren som gjorde dundersuccé med Eintracht Frankfurt förrförra säsongen men som sedan dess har blivit ännu ett av Real Madrids många fall av kapitalförstörelse. Värvad för £60m, Real Madrid definitivt i behov av pengar och att frigöra löneutrymme, och en spelare som rimligtvis borde vilja spela. Wolves har ett utrymme att spela på.

Luka Jovic värvas självfallet inte av Wolves som någon backup till Raul Jimenez, utan i så fall som en möjlig ersättare. Kommer Jovic till Wolves kommer han självfallet också till en miljö som påminner betydligt mycket mer om Eintracht Frankfurt, en miljö som kanske passar honom bättre. Ekonomiska, praktiska och sportsliga skäl gör kanske att det vore både klokare och kanske lättare att ordna som ett lån än ett direkt köp.

Med Wolves på elfte plats i tabellen, och med tre förluster på de fyra ligamatcherna efter Raul Jimenez olyckliga skada mot Arsenal, är det i vilket fall som helst viktigt att Wolves hittar ett sätt att lösa sitt dilemma på. Offensivt väger laget just nu alldeles för tunt, vilket har märkts i samtliga fyra matcher, även i vinsten mot Chelsea för övrigt. Och det mesta talar för att det kommer märkas även ikväll hemma mot Tottenham.

Om Nuno Espirito Santo alltså önskade sig något i julklapp under julhelgen så var det nog en anfallare. Eller kanske mer specifikt en alfaanfallare!

:::

På tal om absolut ingenting så klart så har jag under juldagarna lyckats fastna för Raised by Wolves. Strålande sci-fi.

:::

En avslutande observation i lördagens blogg var att Arsenal behövde satsa mer på sina unga spelare. Det är inte ofta man får en så snabb och tydlig pay-off på sådana påståenden som man fick igår kväll.

:::

Kanske säger det ändå något positivt om Man Utds utveckling att Man Utd spelar 2-2 borta mot Leicester och det är ett resultat man känner sig lite missnöjd med.

Inte många tidigare matcher jag hade kunnat säga det om.

Jo men visst så att säga, det finns liksom ingenting som är felaktigt med detta och det finns förmodligen ingen som skulle säga något emot det. Men det är kanske även lite att påpeka det uppenbara. Det är ingen djupare insikt. Vad man rimligtvis behöver förstå, utan att det därför blir så väldigt mycket djupare, är att problemen i Arsenal återfinns på alla nivåer samtidigt, och att dessa samspelar i hög utsträckning.

Kort sikt och lång sikt framställs ofta som varandras motsatser. Men alla klubbar och organisationer, framför allt framgångsrika klubbar och organisationer, måste hela tiden och dessutom samtidigt hantera både kort och lång sikt. Detta gäller inte minst Arsenal i nuläget. En klubb som brottas med tydliga långsiktiga utmaningar, som däremot är svåra att göra något åt utan att först eller samtidigt åtgärda dess kortsiktiga problem.

Att Arsenal har välkända problem med sin ägare, sin ledning och klubbens strategi och organisation, utesluter inte att Mikel Arteta samtidigt är ett stort och distraherande problem som manager.Att göra något de större och mer långsiktiga problemen blir svårt utan att först få ordning på de mer vardagliga problemen. Det brådskande tenderar tränga ut det riktigt viktiga. Ett vanligt fenomen.

En klubb som Arsenal kan naturligtvis befinna sig i problem och ändå välja att ha is i magen. Men det förutsätter ett orubbligt förtroende för managern och framför allt en påtaglig känsla av att managern åtminstone har situationen och inte minst sig själv under kontroll. Brister denna känsla av förtroende och kontroll så slutar managern vara en del av en möjlig lösning och blir istället en del av det större problemet.

Exakt var längs det spektrumet utav lösning vs problem som Mikel Arteta just nu befinner sig är kanske inte självklart. Men alltmer tydligt är att Arteta har börjat tappa kontrollen över både situationen och sig själv. Ofta märks detta i hur en manager pratar och hur en manager försöker rättfärdiga sig själv, eller ens att managern rättfärdigar sig själv. Och här har det börjat gå alltmer snett för Mikel Arteta de senaste veckorna.

Vi såg första tecknet på detta redan för några veckor sedan när Arteta gav sig in på ett märkligt resonemang att om Arsenal fortsatte pumpa inlägg in i offensivt straffområde så skulle detta lösa Arsenals anfallsproblem. Det andra tecknet kom strax därefter när Arteta menade att Arsenal hade otur eftersom de förlorade matcher de egentligen dominerade, vilket gjorde det oklart om Arteta såg samma matcher som vi andra.

Förtroende för en manager bygger i hög utsträckning på att de även om laget brottas med problem åtminstone visar tecken på att ha uppfattat problemen och lyckas förmedla en förståelse för situationen. Ingen förväntar sig att Arteta i det här fallet ska basha sig själv eller sitt eget lag, men det funkar inte heller att bli helt verklighetsfrånvänd. Och att hävda att Arsenal är dominanta är både statistiskt och faktiskt verklighetsfrånvänt.

Ändå vore det väl kanske möjligt att så långt bokföra detta på ett konto av en manager som helt enkelt bara är lite dålig förlorare. Därtill också en oerfaren manager. Men det tredje tecknet under veckan gör det svårt att bortförklara på det viset, när Arteta till synes helt utan grund började rabbla upp specifika procentsatser där han hävdade att det rent spelmässigt bara hade varit t ex 7% eller 9% chans att Arsenal skulle ha förlorat.

Man fick helt enkelt intrycket av att någonting gått sönder inuti Mikel Arteta. Vi har sett en hel del exempel på sådant här förut genom Premier League-åren. Några exempel som dyker upp i minnet är så klart Rafa Benitez fact-rabblande, eller Louis van Gaals powerpoint om att långbollar egentligen är diagonala bollar. Kort sagt, det stjälper betydligt mycket mer än det hjälper.

Arsenal har trots detta vissa incitament att ändå behålla Arteta som manager. Detta kan handla om i grunden positiva incitament som att man har bestämt sig för att satsa på lång sikt med Arteta och därför inte är villiga att överge denna idé. Eller mer tveksamma incitament som att klubbens sportsliga ledning ser det som en fördel för spelare hörandes till samma agentur att Arteta sitter kvar som manager.

Alltså finns där sådant som talar mot att Arsenal redan nu skulle bestämma sig för att säga tack och adjö till Mikel Arteta som manager. Samtidigt blir de till sist tvingade till det om resultaten fortsätter befinna sig i fritt fall. Arsenal ligger på femtonde plats, har förlorat dubbelt så många matcher som de vunnit, har inte vunnit en ligamatch snart två månader, och storförlusten i veckan mot Man City hjälpte knappast.

Ännu en förlust hemma mot Chelsea ikväll skulle mycket väl kunna visa sig bli förödande för Mikel Arteta. Det går inte att säga att Arsenal skulle kunna undvika att faktiskt göra ett byte på managerposten i så fall. Resultaten är i fritt fall, säsongen är i fritt fall, och Arsenal måste helt enkelt återupprätta någon känsla av kontroll. Om inte Arteta kan ge Arsenal denna kontroll måste Arsenal hitta någon annan som faktiskt kan det.

Jämförelsen med Chelsea är för all del rätt intressant eftersom Chelsea precis som Arsenal har tagit ett långskott på en ung, relativt oprövad manager i form av en gammal spelare i den egna klubben. Även om allting inte har varit eller är någon dans på rosor för Frank Lampard så har han hittills ändå lyckats betydligt bättre än Arteta, och då kan man så klart undra vad det egentligen beror på?!

För det första tog Lampard i Chelsea över ett bättre och mer harmoniskt lag. Chelsea är inte likt Arsenal ett lag som varit på nedgång under väldigt lång tid, utan ett lag som vet hur det är att vinna ligan i närtid. Där finns inte samma politiska motsättningar.

För det andra fick Frank Lampard av yttre skäl närmast ett friår att inleda sitt arbete med, under vilket väldigt mycket av lagets svagare prestationer så att säga förläts.

För det tredje har Chelsea därefter investerat väldigt mycket i det egna laget och verkligen gett Lampard alla förutsättningar han kan behöva för att verkligen lyckas. Om Lampard misslyckas kan han sannerligen inte klaga på klubbens stöd.

För det fjärde var Lampard en ikonisk spelare i Chelsea på ett helt annat sätt än vad Arteta var i Arsenal, och har en helt annan status mot både klubb, supportrar och spelare.

För det femte hade Lampard faktiskt gjort ett grönår som manager i en tidigare klubb, och gick alltså inte likt Arteta in i jobbet fullständigt oerfaren av att vara manager till skillnad från enbart en coach under en berömd manager.

Att titta tillbaka på Arsenals anställning av Mikel Arteta och återuppleva den utsträckning i vilken den där sista faktorn faktiskt underskattades är lätt enastående. Men så galet blir det snabbt med den här pseudoreligiösa Pepologin. Egentligen var väl detta exakt samma galenskap fast omvänt som när Gary Neville som sitt allra första managerjobb fick för sig att ta över en krisande storklubb i kaos i La Liga i form av Valencia.

Vad skrev jag själv för ett drygt år sedan, när Arsenal precis hade beslutat sig för att anställa Mikel Arteta?

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/12/19/arsenals-beslut-att-anstalla-mikel-arteta-ar-en-rejal-chansning/

Rätt mycket som står i den bloggen känns som att det har träffat ganska rätt. Hade jag skrivit den nu istället, som en sorts beskrivning av det senaste året, så hade det varit en tämligen bra beskrivning.

En avslutande observation är denna. Nämligen att för 10-15 år sedan, det vill säga när Arsene Wengers hybrisladdade privata projekt att omforma fotbollen med sig själv som messias sjösattes, så visade sig den allt vanligare och alltmer laddade kritiken vara att Arsenal satsade i alldeles för hög utsträckning enbart på unga spelare. Arsenal verkade alltmer bli ett ungdomsprojekt för framtiden än ett vinnande projekt.

När nu Arsenal befinner sig i en helt annan typ av kris, på väldigt lång sikt till stor del en följd utav haveriet av Wengers privata projekt eller stora illusion, så måste kritiken istället vara att Arsenal i alltför hög grad består av gammal mediokritet såsom Kolasinac, Özil, Mustafi, Soares, Xhaka, Willian, Sokratis med flera. Lösningen, eller en stor del utav lösningen, nu vore kanske just att fokusera på lagets alla unga spelare.

Gabriel Martinelli, Reiss Nelson, Ainsley Maitland-Niles, Bukayo Saka, Joe Willock, Emile Smith Rowe, Miguel Azeez, Folarin Balogun, Eddie Nketiah, William Saliba. Arsenal har många väldigt bra unga spelare. Dessa unga spelare, omgivna av redan etablerade namn som Leno, Aubameyang, Partey, Tierney är Arsenals framtid. Och väldigt enkelt uttryckt så vore de även en nutid som i alla fall inte kan vara sämre än vad Arsenal är nu.

Om sedan Mikel Arteta är rätt manager för en sådan nutid eller framtid är enligt mig högst oklart. De som klokt påpekar att Arsenals problem går mycket djupare än Arteta tycker kanske det. Själv konstaterar jag nog att egentligen ingenting av vad jag har sett av Arteta under hans första år som Arsenals manager har övertygat mig om det. Vad jag sett av Arteta de senaste veckorna talar nog tvärtom emot det.

Allting beror nog på om man väljer att se Mikel Arteta som en del utav lösningen eller som en del utav problemet.

Åh din fulla fulla gamla tok klart du kan ej se
Klopp står ju där och undrar om du fem avbytare han kan ge
Ja, jag har rest många dar, flera hundra mil eller mer
Men vill man ha fem avbytare får man först använda tre

När jag gick hem en tisdag kväll så full så full jag var
Jag såg en Pep bakom min dörr med bollen i tryggt förvar
Ropandes på min fru så sa jag så här: Vänligen ge mig ett svar
Varför står det en Pep bakom min dörr och varför är han kvar?

Åh din fulla fulla gamla tok klart du kan ej se
Pep står ju där och vill att du honom fler försvarare ska ge
Ja, jag har rest många dar, flera hundra mil eller mer
Men har man lagt en halv miljard så behöver man ej fler

När jag gick hem en onsdag kväll så full så full jag var
Jag såg en Mikel på min stol med den sorgsna min han tar
Ropandes på min fru så sa jag så här: Vänligen ge mig ett svar
Varför sitter en Mikel på min stol och varför är han kvar?

Åh din fulla fulla gamla tok klart du kan ej se
Mikel sitter ju där och hoppas du flera inlägg han kan ge
Ja, jag har rest många dar, flera hundra mil eller mer
Men spelar man på inlägg så vinner man inga matcher fler

När jag gick hem en torsdag kväll så full så full jag var
Jag såg en Steve Bruce under min säng med sin röda näsa kvar
Ropandes på min fru så sa jag så här: Vänligen ge mig ett svar
Varför ligger Steve Bruce under min säng och varför är han kvar?

Åh din fulla fulla gamla tok så klart du kan ej se
Steve Bruce ligger där och vill att mera respekt du honom ge
Ja, jag har rest många dar, flera hundra mil eller mer
Men vill man ha respekt så måste fotbollen visa mer

När jag gick hem en fredag kväll så full så full jag var
Jag såg en José uppå min säng med den sura min han har
Ropandes på min fru så sa jag så här: Vänligen ge mig ett svar
Varför sitter José på min säng och varför är han kvar?

Åh din fulla fulla gamla tok så klart du kan ej se
José sitter där och letar efter fler bråk du honom kan ge
Ja, jag har rest många dar, flera hundra mil eller mer
Men någon som vill bråka så det man mycket sällan ser

När jag gick hem en lördag kväll så full så full jag var
Jag såg en Frank bredvid min fru med rumpan fri och bar
Ropandes på min fru så jag så här: Vänligen ge mig ett svar
Varför ligger Frank bredvid dig och varför är han kvar?

Åh din fulla fulla gamla tok så klart du kan ej se
Frank ligger där och önskar sig en Declan eller tre
Ja, jag har rest många dar, flera hundra mil eller mer
Men vill man en Declan ha så letar han helt fel

När jag gick hem en söndag kväll så full så full jag var
Jag såg en Ole bakom gardin så söt och rar han var
Ropandes på min fru så sa jag så här: Vänligen ge mig ett svar
Varför står Ole bakom gardin och varför är han kvar?

Åh din fulla fulla gamla tok så klart du kan ej se
Ole står ju där och vill att du honom långsiktig ska se
Ja, jag har rest många dar, flera hundra mil eller mer
Men ingen blir långsiktig här utan att vinna titlar fler

God jul!

Tiden har gått, månaderna och matcherna har tickat förbi, och vad vi skulle kunna säga är väl att båda sidorna har haft både rätt och fel. Sanningen ligger tydligt någonstans där emellan. Att Everton skulle kunna vinna eller slåss om ligatiteln den här säsongen var nog alltid ett väldigt långskott, vilket resultaten sedan också visat. Men Everton har också visat sig vara något betydligt mer än en tillfällig besökare i tabelltoppen.

Det är nu ganska exakt ett år sedan Everton anställde Carlo Ancelotti som manager. En showboat-anställning tyckte många då. Möjligen samma personer som på förhand hade varit tvärsäkra på att en klubb som Everton aldrig skulle kunna anställa en manager som Ancelotti. Under det här året kan det däremot inte finnas några som helst tvivel om att Ancelotti verkligen har lyckats utveckla Everton till det bättre.

Everton hade sina bekymmer efter de där fyra första matcherna. Ett oavgjort derby mot Liverpool förebådade sex matcher i rad med endast en vinst och fyra förluster, i flera fall dessutom rätt oväntade förluster. Att Everton skulle ha dåliga perioder under säsongen kom dock inte som någon överraskning. Men Everton har tagit sig ur den svackan, och tre raka vinster mot Chelsea, Leicester och Arsenal har blåst nytt liv i säsongen igen.

Om Evertons fyra första vinster den här säsongen kanske framför allt andades av Allan och James Rodriguez som spektakulära nyförvärv, tillsammans med Dominic Calvert-Lewins imponerande målskytte, så har Evertons tre sista vinster, med inte minst James Rodriguez borta med skada, framför allt andats av ett lag där även andra spelare har höjt sig under Ancelottis management.

Många hade nog förra säsongen skrivit av Evertons mittbackar som odugliga för fortsatt tjänstgöring. Den här säsongen har Yerry Mina och Michael Keane visat upp ett helt annat spel. Dominic Calvert-Lewin visar en kvalitet och kontinuitet som anstår en av ligans bästa anfallare. Richarlison visar upp en fotboll som gör att vi om några år kanske har anledning att tänka på honom som en av världens bästa spelare.

Enda orosmolnet i Everton är väl förmodligen Jordan Pickford i målet. Pickford är knappast sämre än förra säsongen men heller inte så värst mycket bättre. Förvisso finns det kanske för närvarande en benägenhet i den svenska bevakningen av Premier League att betona Pickfords svagheter och misstag, eftersom man är väldigt sugen på att få se Robin Olsen ta hans plats som Evertons målvakt.

Carlo Ancelotti kom för ett år sedan som en väldigt fin julklapp till Everton. Under året som har gått sedan dess har det blivit alltmer tydligt att Ancelotti inte bara var en väldigt fin julklapp där och då, utan i själva verket en julklapp som har fortsatt ge till Everton. Och vad Ancelotti kan ge Everton i julklapp den här säsongen är en cupvinst mot Man Utd, och en fortsatt chans att vinna Evertons första cuptitel sedan 1995.

Vad Evertons anställning av Carlo Ancelotti också kan vara är en slags påminnelse om vad engelska klubbar och supportrar faktiskt kan göra och kan förvänta sig när de verkligen visar framfötterna. Newcastles supportrar får exempelvis hela tiden höra att de borde minsann vara bara glada och nöjda att de har Steve Bruce som manager, fastän Everton alltså har anställt en manager som Ancelotti.

Huruvida Arsenal borde sparka eller behålla Mikel Arteta har blivit ett allt hetare samtal som knappast ser ut att vara på väg att försvinna. När eventuella ersättare ska diskuteras låter det däremot ibland som om Arsenal knappt skulle kunna anställa någon alls. Men för ett år sedan befinner sig alltså Everton indragna i en nedflyttningsstrid, och anställer en manager som Carlo Ancelotti.

Tanken är både hypotetisk och spekulativ, men om man föreställer sig Carlo Ancelotti som manager för antingen Newcastle eller Arsenal istället för Everton så är det svårt att tänka sig att han inte skulle ha lyckats betydligt bättre än både Steve Bruce och Mikel Arteta. Ancelotti har den taktiska idén, han har managementstilen, och han har namnet och kontakterna att kunna värva helt rätt spelare för sin klubb.

Everton är därmed i högsta grad med i fajten om Champions League-platser den här säsongen, vilket Newcastle och Arsenal inte är. Everton är dessutom i högsta grad med i fajten om att vinna Ligacupen den här säsongen, vilket Newcastle och Arsenal inte längre är, och därmed vinna Evertons första cuptitel på 25 år. Det är en lång och besvärlig väg dit, men en fullt möjlig väg för Everton.

Uppesittarkväll med engelsk cupfotboll från Goodison Park med Everton mot Man Utd i Ligacupens kvartsfinal? Nu är det jul igen! Och givet att EFL precis flyttade fram finalen till slutet av april, i förhoppningen att kunna ta in publik, så är det ju så att Ligacupen numer verkligen varar ända till påska.

:::

Lottningen av semifinalerna, som spelas första veckan i januari, på grund av att säsongen är som den här som enkelmöten, lottas under kvällen efter matcherna.

:::

Därmed tar bloggen ett kortare uppehåll över julhelgen och så hörs vi igen lagom till annandagsfotbollen.

God jul!

Här finns självfallet plats för rätt många garderingar. För det första naturligtvis att det finns någon slags sjuk humor i att framställa saken som att Arsenal skulle vara med i en nedflyttningsstrid, eftersom det är en så ovan och absurd tanke. För det andra att det gagnar vissa intressen att framhäva den typen av så kallade hot takes. Men framför allt att galghumor mer kan visa på en vilja att skratta åt eget elände än på genuin krisinsikt.

Kalla, hårda och objektiva fakta säger oss för all del att Arsenal ligger på femtonde plats i tabellen, med åtta förluster och endast fyra vinster på sina 14 första matcher, blott fyra poäng ned till nedflyttningsstrecket. Och givet att Arsenal förlorar även mot lagen runt omkring dem i tabellen, samtidigt som deras fotboll knappast antyder någon nära förestående förändring i lagets resultat, finns skäl att betrakta läget som kritiskt.

Vår mer subjektiva förståelse av situationen som helhet säger oss däremot att Arsenal inte rimligtvis kan anses indragna i någon nedflyttningsstrid, att Arsenals säsong möjligen blir ett fiasko men knappast i den utsträckningen, att Arsenal kommer höja sig, att Arsenal är för stora för att åka ur etc. Frågan är då i vilken utsträckning vår subjektiva förståelse har blivit otillbörligt påverkade av våra historiska föreställningar om Arsenal.

Detta att i det här fallet Arsenal skulle vara för stora för att åka ur är en slags truism som vi brukar höra med jämna mellanrum. Uttrycket, som kommer från engelskans ”too big to fail”, anspelar förvisso på mer ekonomiska sammanhang där vissa företag och branscher helt enkelt är för stora och alltför viktiga för ett lands hela ekonomiska system för att de ska tillåtas att gå under av det egna politiska systemet.

Den typen av socialt och politiskt skyddsnät existerar naturligtvis inte på samma sätt inom fotbollen. Om Arsenal med andra ord står där med för få poäng för att hålla sig kvar i Premier League så kommer knappast Premier League eller FA att svepa ned som några räddande änglar och hålla dem kvar i Premier League. Ska Arsenal överleva i Premier League måste de till sist ändå göra det på egna meriter.

Att vara för stora för att åka ur syftar inom fotbollen således mer på att vissa klubbar helt enkelt har alldeles för mycket pengar för att kunna åka ur. Hur odugligt en klubb som t ex Arsenal än drivs så kommer de med sina pengar ändå alltid kunna köpa spelare av en sådan individuell kvalitet att detta kommer hålla dem ovanför en viss nivå. Vi återkommer därmed till detta med individuell kvalitet vs kollektiv kompetens.

Samtidigt trodde nog de flesta att det resonemanget skulle utesluta att Arsenal över huvud taget befann sig så långt ned som på femtonde plats i tabellen, med trots allt 14 omgångar spelade. Och om nu Arsenal har trotsat den där föreställningen i åtminstone denna utsträckning, vad är det då som säger att Arsenal inte skulle kunna trotsa samma föreställning ytterligare lite till?!

Ekonomiskt övertag blir också lite mer illusoriskt i en liga där alla klubbar kanske inte har exakt lika mycket pengar, men där alla klubbar ändå har relativt mycket pengar. Pengar har som bekant vad som brukar kallas avtagande marginalnytta. I takt med att ligan blir allt jämnare både ekonomiskt och sportsligt så urholkas även den här typen av truismer som att vissa klubbar är för stora för att åka ur.

Vi har för all del redan sett flera exempel på just detta. Märkligare saker har helt enkelt hänt i Premier League. Logiken går så klart att vrida och vända på. Om det exempelvis är så att Leicester inte är för små för att vinna Premier League, så är rimligtvis Arsenal heller inte för stora för att åka ur. Det vill säga kan Leicester vinna Premier League så kan Arsenal precis lika gärna åka ur Premier League.

Ändå finns det väl skäl att hålla inne med omdömet att Arsenal faktiskt befinner sig indragna i en nedflyttningsstrid. För det första har de trots allt fyra poängs marginal ned till nedflyttningsstrecket. För det andra kan man konstatera att trots att Arsenal befinner sig i en avgrundsdjup svacka, och inte har vunnit en ligamatch på snart två månader, så befinner de sig alltså fortfarande ovanför strecket.

Man måste rimligtvis kunna tänka sig att sämre än så här kan det liksom inte gärna bli för Arsenal. Det är i sådana fall betydligt mycket mer troligt att Arsenal faktiskt kommer börja prestera poängmässigt bättre. Kanske inte tillräckligt mycket bättre för att börja se ut som ett lag för toppen eller övre halvan, men i alla fall bättre för att distansera sig från i första hand nedflyttningsstrecket och i andra hand tabellens nedre halva.

Även om Arsenal inte nödvändigtvis kommer förbättras i någon större utsträckning, så är det emellertid osannolikt att tre av lagen under dem i tabellen kommer förbättra sig i sådan utsträckning att de passerar Arsenal bakom sig i tabellen, samtidigt som inget lag strax ovanför Arsenal i tabellen inte börjar tappa mark. Med största sannolikhet kommer det alltid finnas fler än två lag som faktiskt presterar sämre än Arsenal.

Vi återkommer även till detta att Arsenal faktiskt har individuellt skickliga spelare som övriga klubbar på tabellens nedre halva helt enkelt inte har. Laget är demoraliserat för närvarande eftersom säsongens ambitioner och målsättningar inte längre kan anses vara nåbara. Men skulle nedflyttningsrisken faktiskt hamna i skarpt läge så kommer dessa spelare också skärpa till sig. Stoltheten skulle förbjuda dem att åka ur Premier League.

Visst ligger det säkert mycket i detta att Arsenal som lag helt enkelt har tappat allt självförtroende. Ett sätt att komma åt det, och ett sätt som Arsenal har varit mycket framgångsrika med de senaste fem-sex åren, är cupspelet. Och Ligacupen erbjuder Arsenal här en god chans både att vinna en cuptitel och återfinna lagets harmoni och självförtroende.

Arsenal behöver börja vinna fotbollsmatcher. Kan Arsenal vinna kvällens kvartsfinal i Ligacupen mot Man City är det en vinst som kan få betydelse för Arsenal inte bara i Ligacupen utan även i ligaspelet.

***

EFL CHAMPIONSHIP-HÖRNAN (#19-20)

QPR 0-0 Stoke City, Barnsley 2-1 Preston North End, Bournemouth 1-0 Wycombe Wanderers, Bristol City 0-2 Millwall, Nottingham Forest 2-0 Sheffield Wednesday, Watford 1-1 Brentford, Derby County 2-0 Swansea City, Cardiff City 3-2 Birmingham City, Middlesbrough 1-0 Luton Town, Blackburn Rovers 2-1 Rotherham, Coventry City 0-0 Huddersfield Town, Reading 1-2 Norwich City

Preston North End 1-0 Bristol City, Norwich City 2-0 Cardiff City, Birmingham City 1-4 Middlesbrough, Brentford 3-1 Reading, Huddersfield Town 2-0 Watford, Luton Town 0-0 Bournemouth, Millwall 1-1 Nottingham Forest, Sheffield Wednesday 1-0 Coventry City, Stoke City 1-0 Blackburn Rovers, Swansea City 2-0 Barnsley, Wycombe Wanderers 1-1 QPR, Derby County p-p Rotherham

Aktuell tabell

Veckans stjärna: Bryan Mbuemo, Brentford. Boom-boom. Två mål på kort varsel när Brentford gjorde processen relativt kort med Reading på hemmaplan. Brentford behöver någon som avlastar Ivan Toney med målskyttet.

Veckans manager: Daniel Farke, Norwich City. Om Sheffield United behöver ett bra case varför de ska behålla Chris Wilder behöver de inte bara titta bakåt mot Sean Dyche, de kan lika gärna titta framåt med hur Norwich klarar sig med Farke.

Veckans kanon: Middlesbrough. Två väsensskilda motståndare och två väsensskilda vinster för Middlesbrough den här veckan. Först en tajt hemmavinst mot ett Luton i god form, därefter en rejäl urladdning på bortaplan mot Birmingham. Middlesbrough har hittat rätt.

Veckans Cliff Barnes: Birmingham City. Man vet att man ligger illa till när de egna supportrarna börjar prata om att de gärna åker ned i League One för att bli av med sin nuvarande klubbledning. Birmingham är en klubb i kaos vilket har börjat synas alltmer på planen.

Veckans match: Cardiff City 3-2 Birmingham City. När man tänker på en fotbollsmatch mellan Cardiff och Birmingham så är det kanske inte någon målfest som dyker upp som allra första association. Här släppte dock båda lagen till sist på handbromsen.

Veckans WTF: Vladimir Ivic. Watford har väl för all del gjort sig ökända för att sparka managers hit och dit, men helt lätt var det ändå inte att gissa att Ivic skulle få sparken redan efter en knapp halv säsong med Watford på en fullt respektabel femte plats i tabellen.

Bara några dagar senare sparkar alltså Watford Vladimir Ivic, som de anställde inför säsongen. Här får Ivic alltså sparken efter mindre än en halv säsong och med Watford på en trots allt inte för pjåkig femte plats i tabellen. Uppflyttning som var Watfords ambition inför säsongen var och är fortfarande fullt möjlig. Detta verkar dock ha vägt lätt för Watfords bedömning och beslut.

Fotboll är en brutal business. Det pratas vitt och brett om stora och fina ord som lojalitet, klubbkänsla och så vidare men när skiten så att säga träffar fläkten så är det andra saker som politik, egenintresse och ego som spelar störst roll. Vi har sett några exempel på klubbar som ställt upp bakom sina managers trots resultat och opinion, men det är att betrakta som de lysande undantagen snarare än regeln.

Vad man möjligen kan säga om den saken är att varje manager naturligtvis är helt och fullt medvetna om den här saken. De ger sig in i leken helt på egen vilja och fullt insatta i vad leken innebär. Dessutom får de väldigt bra betalt bland annat just för risken de faktiskt utsätter sig själva för. Men detta utesluter så klart inte att det ibland ändå kan upplevas hårt, brutalt och orättvist för en manager att få sparken.

Med detta i åtanke, här är enligt mig Premier Leagues åtta elakaste säckningar:

(8) Malky Mackay, Cardiff City

Om vi betänker vad som kom fram om Mackay senare framstår kanske inte den här säckningen som så värst elak, men det var ju inte känt då. Mackay hade både tagit Cardiff spelandes i EFL Championship till Ligacupfinal som förlorades på straffar mot Liverpool, och sedan upp i Premier League för första gången i klubbens historia. Cardiff befann sig på en helt okej femtonde plats när Vincent Tan fick för sig att sparka Mackay efter cirka halva lagets första säsong i Premier League, och ersätta honom med Ole-Gunnar Solskjaer.

(7) Carlo Ancelotti, Chelsea

En säckning elak inte bara utifrån att den gjordes utan därtill hur den gjordes. Chelsea hade precis förlorat ligatiteln till Man Utd med hyfsat knapp marginal när Ancelotti på Goodison Park omedelbart efter slutsignalen fick beskedet att han fått sparken. Bara säsongen innan dess hade Ancelotti vunnit både ligan och FA-cupen med Chelsea, och alltså tagit klubben till dess första The Double någonsin. Ancelotti skulle gå vidare som manager för PSG, Real Madrid, Bayern München och Everton.

(6) Martin Jol, Tottenham

Här finns de som menar att det var elakt av Tottenham att sparka både Mauricio Pochettino och Harry Redknapp, men där fanns det ändå goda skäl varför så skedde. Vill man leta efter elaka Tottenhamsäckningar tittar man kanske hellre på Tottenhams sparkning av Jol under 2007, mitt under en Europa League-match mot Getafe. Jol hade då under de här åren tagit Tottenham från ett lag som befann sig på ungefär samma plats i tabellen där Arsenal befinner sig nu till ett lag som regelbundet spelade europeiskt cupspel. En orättfärdig sparkning.

(5) Chris Hughton, Newcastle

Han måste döda ditt namn innan han dödar dig! Den kanske en smula tveksamma truismen är en av utgångspunkterna i filmen Gladiator. Chris Hughtons stora problem som Newcastles manager var att han knappast hade något namn. Han var en anonym manager som rekryterats internt och jobbade rätt mycket i det tysta. Men han jobbade på bra, tog Newcastle tillbaka till Premier League med rekordpoäng och såg ut att klara sig hyfsat bra i Premier League. Men Newcastle ville ha ett större namn.

(4) Nigel Adkins, Southampton

Något absurt kan faktiskt den här säckningen framstå som mindre elak just eftersom det blev sådan väldigt succé med Mauricio Pochettino, managern som Adkins fick sparken för att ge plats för. Men att ersättaren lyckas gör väl just inte sparkningen i sig mindre elak för det. Pochettino lyfte Southampton i Premier League, men utan Adkins hade Southampton aldrig spelat i Premier League. Det var Adkins som lyfte Southampton från League One till Premier League på kort tid. Och Southampton var aldrig akterseglade i Premier League med Adkins.

(3) Sam Allardyce, Blackburn Rovers

Jag kommer näppeligen gråta några tårar för Allardyce och nu för tiden blir jag rätt putt varje gång han nämns som aktuell för en klubb i Premier League. Men backa bandet något årtionde och Allardyce hade ett gott rykte om sig. Han hade gjort ett strålande jobb med Bolton och gjorde nu ett lika strålande jobb med Blackburn Rovers som han lyft från nedflyttningsplats till övre halvan. In kommer så nya ägare i form av Venkys, i efterhand tydligt manipulerade av agenter, och får för sig att sparka Allardyce.

(2) Claudio Ranieri, Leicester

Världens vackraste saga fick ett mycket abrupt slut bara någon halv säsong senare. Claudio Ranieri tog Leicester till världens mest osannolika ligatitel ena säsongen, efter att mest hela karriären ha betraktats som bäst som en god tvåa, men fick alltså säcken halvvägs in på nästa säsong. Kanske stod det skrivet i stjärnorna att det egentligen bara kunde gå på ett sätt för Leicester och för Ranieri efter deras osannolika succé, och Ranieri borde nog ha tackat för sig. Säckningen var kanske inte elak på så vis att den var direkt onödig, men den var elak genom att den gjorde så ont.

(1) Sir Bobby Robson, Newcastle

En av den engelska fotbollens mest respekterade, uppskattade och älskade managers och arguably den manager under vilken Newcastle senast spelade en positiv, ambitiös och framgångsrik fotboll som supportrarna kunde känna igen sig i. Definitivt den manager med vilken Newcastle senast faktiskt kunde hävda sig i konkurrensen i Premier League och inte nöjde sig med att bara finnas till. Lyfte Newcastle uppåt i tabellen. Fick sparken 2004 efter fem år i klubben, utan god anledning, och därifrån har väl Newcastle egentligen aldrig återhämtat sig.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#14)

Crystal Palace 0-7 Liverpool, Southampton 0-1 Man City, Everton 2-1 Arsenal, Newcastle 1-1 Fulham, Brighton 1-1 Sheffield United, Tottenham 0-2 Leicester, Man Utd 6-2 Leeds, West Brom 0-3 Aston Villa, Burnley vs Wolves, Chelsea vs West Ham

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Scott McTominay, Man Utd. Fantastisk tillsammans med Fred på Man Utds mittfält, och öppnade matchen bättre än vad någon annan spelare i Premier League någonsin gjort med två mål på tre minuter. Det verkade som om någon hade berättat för McTominay att en match mot Leeds faktiskt betydde något.

Omgångens kalkon: Marcelo Bielsa, Leeds. Vill man ge Bielsa äran när lagets spel går väldigt bra så måste man kanske också ge honom skulden när lagets spel går helt åt häcklefjäll. Leeds kom helt fel in i den här matchen och utmanövrerades helt och hållet av Man Utds matchplan.

Omgångens manager: Jürgen Klopp, Liverpool. För allt snack om nackdelar, skador och byten så har Klopp på något sätt lyckats få full gas på Liverpool just i början av vad som kan betraktas som säsongens långa raksträcka. Många ligor avgörs i praktiken under den här perioden. 7-0 var ett resultat Liverpool förtjänade.

Omgångens kanon: Leicester. Riktigt stark match av Leicester borta mot Tottenham och en vinst som propellerade dem uppåt i tabellen igen. Tottenham fäktades ofta förgäves mot ett annat lag som inte nödvändigtvis baserar sitt spel på att hela tiden ha bollen, och på det spelet visade sig Leicester vara mer effektiva.

Omgångens J.R.: Man Utd. Säsongens viktigaste match förklarade Kalvin Phillips inför matchen. Det fanns skäl att undra om Man Utds spelare verkligen hade förstått storheten i matchen. Laget och spelarna skingrade snabbt alla tvivel om den saken och levererade förmodligen sin bästa match på minst ett år.

Omgångens Cliff Barnes: Crystal Palace. Fanns några att välja på den här omgången men förlorar man med 0-7 på hemmaplan så borde det nästan börja pratas automatisk nedflyttning. Roy Hodgson verkade klart skakad efter matchen dessutom. Svårt att se hur Crystal Palace reagerar på den här förlusten.

Omgångens match: Brighton 1-1 Sheffield United. Händelserik match som exploderade mot slutet av matchen. Ändå måste man betrakta det som rätt typiskt både för Brighton och för Sheffield United att de inte vinner den här matchen, utifrån sina respektive utgångspunkter. Brighton med hemmaplan och en man mer på planen. Sheffield United med ledningen in i slutminuterna.

Omgångens WTF: Arsenal dominerar? Visst för att managers ibland måste säga saker när det går trögt för att så att säga hålla uppe en god min och visa på det positiva, men när Mikel Arteta står och säger rätt in i kameran att Arsenal dominerar sina matcher och har otur som förlorar så riskerar han komma farligt nära den där gränsen när snacket går överstyr och man framstår som clueless.

Omgångens BTW:

”Crystal Palace fick känna på att spela två matcher i veckan!” – Jürgen Klopp passar på att göra tveksamma poäng samtidigt som han glömmer att även Liverpool spelade två matcher den här veckan.

Mesut Özil gjorde kanske klokast i att hålla sig borta från sociala medier för att kommentera Arsenals resultat.

Arsenal är för bra för att åka ur! Arsenal är för bra för att åka ur! Arsenal är för bra för att åka ur!

Verkar som om Tottenham förlorade mer än bara en fotbollsmatch mot Liverpool.

Rivalitet kan existera på flera olika plan med olika djup och grader av intensitet. Visst kan det bränna till riktigt ordentligt när Man Utd ställs mot klubbar som exempelvis Arsenal och Chelsea. Men detta är fortfarande rivaliteter som är beroende av att där samtidigt existerar en intensiv och pågående konkurrens med just dessa klubbar. När konkurrensen inte finns på samma sätt tenderar även rivaliteten att sjunka i samma utsträckning.

Andra rivaliteter sitter djupare än så och är i någon mening oberoende av graden av konkurrens mellan klubbarna. Det spelar egentligen ingen större roll om klubbarna här och nu egentligen tävlar mot varandra om samma saker, matcherna mellan de båda lagen är ändå elektriska och laddade med mening. Man Utd har en sådan rivalitet med egentligen tre klubbar. Med Liverpool, med Man City, och med Leeds.

Telegraph beskrev en gång matcherna och rivaliteten mellan Man Utd och Leeds som ”English football’s most intense – and inexplicable – rivalry.” Att Telegraph alltså beskrev rivaliteten som oförklarlig får kanske ses som ett uttryck för Telegraphs egen brist på förståelse, eller möjligen som ett uttryck för att det skrevs inför en FA-cupmatch 2010, då Leeds sedan länge befann sig i Football League och lagen inte mötts på många år.

Oförklarligt är det däremot långtifrån. Som så ofta när det gäller den här typen av rivalitet inom engelsk fotboll så har det sin utgångspunkt i historia, politik och kultur, något som med tiden tagit ny form genom industriell och ekonomisk utveckling och som till slut i mer modern tid fått ett helt eget uttryck inom fotbollen. Inom den kausala kedja hittar vi alla förklaringar bakom Rosornas rivalitet som vi skulle kunna önska oss.

Manchester är den största staden i landskapet Lancashire. Samtidigt, på andra sidan Penninesbergen, är Leeds den största staden i Yorkshire. Kan man sin engelska historia vet man att mellan dessa båda landskap har så långt tillbaka sedan 1400-talet pågått hänsynslösa maktkamper och blodiga krig om den engelska kungakronan, mellan de båda Plantagenetättade husen York och Lancaster.

Om dessa långvariga engelska inbördeskrig som i folkmun har fått samlingsnamnet Rosornas krig, eller Wars of the Roses, har det gjorts mängder med film, barnlekar, och på senare tid har ämnet inspirerat både framstående musikaler och extremt populära TV-serier. Istället för sagans Starks och Lannisters så pratar vi alltså här om Yorks vita ros i ständig tvekamp med Lancasters röda ros.

Politisk rivalitet kom med den industriella revolutionen att övergå i mer ekonomisk rivalitet med de båda städerna i kamp med varandra om att vara störst, bäst och vackrast och ge sig själva bästa möjliga materiella livsförhållanden. Båda städerna hade dessutom sin bas inom textilindustrin, och befann sig dessutom i naturlig konkurrens med varandra om att befinna sig närmast de politiska kråsen i Londons politiska högkvarter.

Fotbollens rivalitet tog kanske sin riktiga fart under 1960-talet när Matt Busbys Man Utd och Don Revies Leeds drabbade samman i några fenomenala duster. Matcherna mellan de båda lagen var både blodiga och brutala, slagsmål utbröt ofta på planen, och kanske som allra mest hätskt var det säsongen 1964-65 då lagen både möttes i FA-cupsemifinalen samt slutade etta och tvåa i ligan, endast åtskilda av målskillnad.

Under de här åren skapade sig Leeds sitt ökända rykte som Dirty Leeds. Laget spelade hårt och kompromisslöst, många skulle säga brutalt och fult. Kanske i tydligast kontrast till detta var vid tillfället just Man Utd, runt vilka romantiken med Busby Babes och den offensiva fotbollen fortfarande var tät. Att det narrativet i sig kan ha ökat förbittringen i rivaliteten, inte minst från Leeds sida, är kanske inte så konstigt.

Åren gick, 1960-talet övergick i 1970-tal, och de ekonomiska och sociala villkoren i England förändrades drastiskt mot det sämre. En utveckling som fick en obehaglig svans inom den engelska fotbollen i form av huliganism. Och två av de värsta huliganfirmorna i hela England var just Man Utds och Leeds båda firmor, som ständigt hamnade i blodiga slagsmål, och naturligtvis inte minst med varandra.

Huliganismen har för all del till största delen dött ut inom den engelska fotbollen, men hatet och bitterheten lever fortfarande kvar i hög utsträckning på läktarna när Man Utd och Leeds möts, även in i våra dagar, ofta med minst sagt osmakliga uttryck från båda sidor. Ett hat på läktarna som inte sällan också har läckt ut på planen mellan spelarna, där vi sett några rätt brutala konfrontationer genom åren.

När jag någon gång förra sommaren listade de klubbar jag har svårast för som supporter, det vill säga i min personliga roll snarare än i min mer professionella roll, så satte jag Leeds som etta. Före Man City, och före Liverpool. Det där kunde så klart misstänkas vara något slags spel för galleriet, men så var det inte. Leeds väcker helt enkelt en djupare och mer instinktiv motvilja hos mig som supporter än någon annan klubb.

Vilket definitivt har mycket med historia och mycket med minnen från tidigare matcher att göra. Men det har knappast något med matcher på senare tid att göra. För sedan Leeds 2004 åkte ur Premier League har Man Utd och Leeds bara mötts två gånger, en FA-cupmatch i början av 2010 och sedan en match i Ligacupen under hösten 2011. Men den här rivaliteten behöver varken direkt konkurrens eller ens matcher för att frodas.

Ändå är det självfallet matcher som saknas. Även om jag kanske inte som Kalvin Phillips skulle sträcka mig till att kalla det för säsongens viktigaste match så är det definitivt en av säsongens höjdpunkter. Vilket även är ett av skälen varför jag gärna ville ha Leeds tillbaka i Premier League. Objektivt för att Leeds är en klubb som har mycket att bidra med i Premier League. Subjektivt för att få tillbaka dessa matcher igen.

Det är väl bara synd att när nu Man Utd och Leeds äntligen ska mötas i en ligamatch igen så sker det utan supportrar på läktarna. Kanske förändrar det inte matchens betydelse. Men det förändrar ofrånkomligen upplevelsen av matchen, mer än för kanske någon annan match i Premier League. Men både Leeds och till och med Man Utd ser ju ut att kunna hålla sig kvar i Premier League, och ska dessutom mötas igen den här säsongen.

Vi har med andra ord något att se fram emot även efter den här matchen. Även om jag inte är helt säker på att polisen delar den inställningen. Det är den fjärde söndagen i advent. Rött och vitt är inte längre julens och fridens färger.

:::

Samtidigt som supportrar till klubbar som Man Utd, Arsenal, Newcastle i allt högre utsträckning har börjat undra vad som egentligen krävs för att deras managers ska få sparken, så har Watford hastigt och plötsligt sparkat sin manager, igen!

Vladimir Ivic anställdes inför säsongen. Han har alltså fått sparken efter blott 20 spelade matcher, det vill säga mindre än halva säsongen, och med Watford på en trots allt helt okej femteplats i tabellen. Uppflyttning som Watford så klart siktar på var definitivt inte bortspelat.

Antingen är det något internt med Vladimir Ivic som vi inte riktigt känner till men som helt enkelt inte har fungerat, så Watford ser inget val. Eller så är det så att Watford plötsligt har fått vittring på någon annan manager de verkligen hellre vill ha och dessutom kan få.

Med detta har vi åtminstone uttömt de logiska förklaringarna. Återstår gör därmed förvisso de ologiska förklaringarna. Samtidigt har kanske Watford gjort sig lite kända för att inte alltid agera helt och hållet logiskt.

En något spekulativ tankegång är så klart att Slaven Bilic fick sparken av West Brom under veckan, och därmed är teoretiskt tillgänglig. Huruvida Bilic är mer rätt manager för Watford än Ivic vet inte jag, men att Watford skulle kunna se Bilic som ett säkrare namn att ta dem till Premier League kan jag tänka mig.

Men eftersom det är Watford ska vi så klart heller inte utesluta att de bara anställer Quique Sanchez Flores för tredje gången.

Man måste ändå säga att det är en rätt god måttstock på de framsteg Southampton ändå har gjort den senaste dryga säsongen och en halv. Framsteg som har fått Southampton som befann sig indragna i nedflyttningsstriden och i hög grad ett lag sökandes efter sin egen identitet att stadigt klättra i tabellen och nu inför den här omgången faktiskt hitta sig själva på tredje plats, före lag som Leicester, Man Utd, Chelsea, Man City m fl.

Exakt vad denna tredjeplacering i tabellen är värd får vi kanske ett annat väldigt gott smakprov på redan den här lördagen när Southampton ska ta emot Man City hemma på St Mary’s. Ännu en rätt god måttstock på Southamptons framsteg de senaste åren är att det nu faktiskt är en match där man känner att Southampton alls inte är utan en rätt god chans på förhand. Det känns som en öppen match.

Southampton kan så klart sägas ha gjort vad som rimligtvis borde förväntas av alla engelska klubbar, men som dessa klubbar så relativt sällan ändå gör. Det vill säga hitta en progressiv, motiverad och meriterad manager som jobbar i någon av Englands eller Europas klubbar med en tydlig idé i sitt management som passar klart och tydligt ihop med den identitet och ambitionsnivå klubben själv bekänner sig till.

De har alltså inte gjort som flera större och jämnstora klubbar har gjort, det vill säga anställt ett relativt oprövat namn mest för att han har en tidigare koppling till klubben som gammal spelare. De har inte heller gjort som många andra klubbar oftast gör, det vill säga välja enbart ur en hög av ambulerande managers inom engelsk fotboll vars enda egentliga merit oftast är en omsusad och överdriven erfarenhet av engelsk fotboll.

Vad har då Southampton uppnått med detta som jämförelse? Det vore förmodligen fel att påstå att alla som anställer managers utifrån samma principer som ovanstående klubbar alla misslyckas med detta, men samtidigt är det möjligen med något enstaka undantag omöjligt att påstå någon av dessa klubbar har lyckats uppnå mer än par, det vill säga som mest vad det så att säga förväntas av dem.

Southampton däremot har lyckats med något mer än att enbart motsvara rent rimliga förväntningar på dem, de har överträffat förväntningarna och på så sätt lyckats uppnå en nivå som är högre än enbart summan av deras delar. Kort sagt alltså det som riktigt bra management är tänkt att uppnå. Southamptons existens har därmed förhöjts från enbart en kamp för överlevnad till en strävan mot något större än så.

Lärande förklarar också Southamptons framsteg. Alla klubbar gör misstag. Bra klubbar upprepar dem inte. När Southampton förra året befann sig i kris, med 0-9 mot Leicester som lågpunkt, hade det varit lätt för en klubb som redan anställt tre funktionalistiska managers i form av Claude Puel, Mauricio Pellegrino och Mark Hughes att gå den vägen igen. Southampton visste vart den vägen ledde, och valde istället att behålla Ralph Hasenhüttl.

Just den där matchen mot Leicester har så klart blivit något slags mantra runt Southampton, tillsammans med twisten att Southampton alltså därefter inte valde att sparka Hasenhüttl. På sätt och vis kanske det pratas lite för mycket om matchen i sig, men det ska inte heller förnekas att förlusten har haft stor betydelse för Southampton, en chock för systemet som tvingade dem till samling bakom Hasenhüttls idé.

Efter den matchen har endast fyra klubbar i Premier League vunnit fler matcher än Southampton. Dessa fyra klubbar är Liverpool, Man City, Chelsea och Man Utd. Vad det visar är att Hasenhüttls spelidé med hög press på motståndaren, minska ytor och framför allt alternativ för motståndaren och tvinga fram de bollvinster som leder till egna målchanser både har fått fullt genomslag och visat sig väldigt effektiv.

Om vi hade slängt in Southampton i en grupp tillsammans med dessa fyra andra klubbar och bett folk att plocka bort det som inte passar in så hade naturligtvis Southampton plockats bort av varenda en. Southampton jobbar med helt andra förutsättningar. När jag för några veckor sedan påstod att Southampton var ett bättre coachat lag än Man Utd fick jag en massa kritik, särskilt efter att Man Utd vänt matchen, men detta är alltså varför.

Att Southampton har anställt Ralph Hasenhüttl kan knappast anses som märkligt i sig självt. Hasenhüttls karriär är kantad av framgång oavsett om det handlat om Aalen, Ingolstadt eller RB Leipzig. Det enda märkliga är möjligen att Southampton lyckades anställa Hasenhüttl, även om Premier League lockar, men framför allt skulle jag säga det märkliga är att ingen annan klubb i Premier League anställde Hasenhüttl.

Med Ralph Hasenhüttl som manager har Southampton fått en tydlig identiet, spelandes fotboll med en väldigt tydlig idé, och som en följd har Southampton börjat ta poäng och vinna fotbollsmatcher i en betydligt högre takt. Ett direkt resultat av detta är att när nu Southampton under dagen möter Man City hemma på St Mary’s så har de faktiskt på förhand goda skäl att känna sig besvikna om de går av planen utan att ha vunnit.

Trots allt ligger ju Southampton en-fyra poäng före Man City i tabellen. Bara det är ju rätt uppseendeväckande, även om det kanske inte är någonting vi ska räkna med kommer fortsätta vara fallet säsongen ut.

Något jag för all del hade kunnat sympatisera med, om det nu faktiskt var så att det fick tyst på dem. Men så är det ju inte. När de väl har fått en sak de vill ha så kommer de självfallet bara börja tjata om nästa sak de vill ha, och så skulle det ofrånkomligen också fortsätta mer eller mindre i evighet. Det finns liksom ingen ände på sådana här saker, det är helt enkelt normalt organisatoriskt och mänskligt beteende.

Vad som nu föranlett denna rant är naturligtvis detta med fem byten. Under torsdagen dissade Premier League för tredje, alltså för tredje gången bara under den här trots allt relativt nystartade säsongen ett förslag om att införa fem byten i Premier League. Sug lite på den karamellen! Tre gånger på cirka tre månader alltså. Det måste vara något slags svårslaget rekord ändå.

Man kan ju inte säga att det sänder de allra bästa signalerna vad gäller respekt för fattade och gemensamma beslut. Om vissa klubbar inte får som de vill i varje liten sak så är det tydligen okej att fortsätta ta upp frågan in perpetui. Man kan så klart förstå om övriga klubbar någonstans börjar känna att vad de tycker helt enkelt inte spelar någon roll, och det således inte spelar någon roll vare sig vad de tycker eller att de ens finns.

Men nu röstade alltså Premier League emot det. Det vill säga frågan togs upp till omröstning bland Premier Leagues klubbar och förslaget med fem avbytare fick inte tillräckligt antal röster för att gå igenom. Vissa förändringar genomfördes dock, som att det kommer vara tillåtet med nio spelare på bänken istället för sju, samt att så kallade concussion substitutions kommer börja prövas någon gång efter jul.

Om rapporterna stämmer så röstade Aston Villa, Burnley, Crystal Palace, Fulham, Leicester, Leeds, Newcastle, Sheffield United, West Ham och Wolves mot förslaget. Halva ligan således. Och givet vilka klubbarna det handlar om så är det kanske heller inte någon större hemlighet vad som ligger bakom ståndpunkten. Klubbarna ser helt enkelt förslaget som ett sätt för de största klubbarna att få ännu större fördelar.

Om det verkligen ligger till på det sättet är i och för sig inte jag så säker på, vilket bloggade om för några månader sedan.

Premier League är därmed den enda större ligan i Europa som inte har utökat antalet byten under en säsong som påverkas rätt hårt av Covid-19. Även UEFA har ökat antalet byten i sina europeiska cupturneringar. Men Premier League är faktiskt inte ensamt bara i Europa utan även i England, där både EFL och FA också har ökat antalet byten i sina respektive ligor och cuper.

Även om det nog alltså frestar att göra rätt enkla poäng på detta med att England som vanligt ska göra på sitt eget sätt och inte vill dansa i takt med andra, så är det inte riktigt så glasklart den här gången. Egenintressen spelar så klart roll, och kanske är också dessa egenintressen betydligt större i Premier League än de är i andra ligor eftersom de ekonomiska insatserna är så mycket större i Premier League.

Vad som även måste påpekas är att förespråkarna för fem byten knappast stärker sin egen sak när de i princip inte ens använder sig av de tre byten de för närvarande faktiskt har. Vi har sett en mängd exempel på just detta under säsongen. Det går hela matcher där dessa lag och manager använder endast ett enda byte exempelvis, eller i några fall faktiskt inte byter ut någon spelare alls.

Om man inte använder sig av tre byten blir det naturligtvis väldigt svårt att samtidigt påstå att man verkligen behöver fem byten. Vad det i så fall snarare låter som är att man vill ha fem byten inte så mycket för att man faktiskt behöver det här och nu, utan för att man någon gång i framtiden kanske kan råka befinna sig i en situation då man behöver fem byten. Man känner sig kanske inte helt övertygad.

Ett annat argument har då varit att nu vågar inte dessa manager göra sina tre byten eftersom om man då gör sina tre byten och sedan får ytterligare en spelare skadad så står de plötsligt där med situationen att få slutföra matchen med färre spelare på planen. Den första och kanske mest omedelbara invändningen är väl att det för all del inte på något sätt förklarar varför man i så fall inte gör åtminstone två byten.

Men framför allt är det ju så att detta är liksom inget nytt. Så har det ju faktiskt alltid varit, och kanske ska det till och med vara på det sättet. Det kanske ska finnas en liten risk med att göra byten. Hur som helst är det alltså en risk som hela tiden har funnits, det vill säga att man gör sina byten och sedan råkar man efteråt ut för en skada. Av någon anledning har detta inte förhindrat managers från att göra tre byten förut.

Dessutom försvinner ju inte detta med fem byten. Man bara förflyttar problematiken framåt lite grann. Med fem byten kommer naturligtvis dessa managers då inte våga göra några fem byten, eftersom om de då har gjort sina fem byten och det uppstår en skada efteråt så får de avsluta matchen med färre spelare på planen. Kommer man då plötsligt börja argumentera för sju byten och tro att det minsann förändrar någonting?

Jag vågar dessutom påstå att i majoriteten av fallen där dessa managers inte har gjort tre byten, utan bara gjort t ex ett byte, så har rädslan för att få avsluta matchen med färre spelare haft mycket lite eller förmodligen ingenting med saken att göra. Det har i de flesta fallen snarare handlat om riskminimering i den egna matchcoachningen, att man helt enkelt vill ha vissa spelare på planen.

Men vill man ha sina fem byten måste man först börja använda sina tre byten.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#13)

Wolves 2-1 Chelsea, Man City 1-1 West Brom, Arsenal 1-1 Southampton, Leeds 5-2 Newcastle, Leicester 1-2 Everton, Fulham 0-0 Brighton, Liverpool 2-1 Tottenham, West Ham 1-1 Crystal Palace, Aston Villa 0-0 Burnley, Sheffield United 2-3 Man Utd

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Curtis Jones, Liverpool. Bara 19 år gammal men en väldigt mogen och produktiv insats på Liverpools mittfält i en toppmatch i ligan. Ett bevis för att sådana här spelare alltid kan bättre än de får kredd för när de faktiskt ges chansen.

Omgångens kalkon: Anwar El Ghazi, Aston Villa. Massor av chanser och massor av skott för El Ghazi hemma mot Burnley, men missade alla av dem. Riktigt så slösaktiga har inte Aston Villa råd att vara om de ska ta sina poäng.

Omgångens manager: Slaven Bilic, West Brom. Får väl den här lite som ”tack för kaffet” kanske givet att han fick sparken dygnet efter att laget precis klarat oavgjort borta mot Man City. Men det var också ett effektivt och energiskt lag på planen.

Omgångens kanon: Wolves. Märktes hur mycket segern betydde för Wolves när de avgjorde matchen mot Chelsea långt in på tilläggstid genom Pedro Neto. Det hade varit livat på sidlinjen dessförinnan dessutom.

Omgångens J.R.: Liverpool. Skrattar bäst som skrattar sist brukar ju gälla för J.R. och så även den här gången för Liverpool. Sent vinstmål i toppmatchen mot Tottenham hemma på Anfield. Inte minst bra eftersom alla andra lag i toppen av tabellen tappade poäng samtidigt.

Omgångens Cliff Barnes: Newcastle. När resultaten går med Newcastle går det kanske att svälja förtreten men utan resultaten med sig blir det desto svårare för Newcastles supportrar att svälja att deras lag ska behöva bli så utspelade som de blev av Leeds.

Omgångens match: Leeds 5-2 Newcastle. Siffrorna rann väl kanske iväg en smula på slutet men det här var ändå Leeds match mest hela tiden. Newcastles ledningsmål och sedan kvittering skapade dock nerv. Leeds har som vanligt fått höra att de kanske håller på att bli trötta visade den här matchen att det är nys.

Omgångens WTF: Arsenals röda kort. Ännu ett rött kort för Arsenal i den här matchen mot Southampton, och det börjar ju både komma ofta och olägligt och dessutom kosta Arsenal poäng. Röda kort brukar beskrivas som individuella hjärnsläpp, men när de börjar komma så här ofta är det oftast ett tecken någon djupare systemisk frustration.

Omgångens BTW:

Jag kan förstå att man inte gillar José Mourinho, liksom varför, men det är rätt trist att se hur detta påverkar journalisters professionella omdöme.

Premier League skriver på nytt lukrativt TV-avtal med BeIN. 19 klubbar röstade för avtalet. Enda nejsägaren? Newcastle!

Heung-Min Sons mål mot Burnley vann Puskaspriset för årets snyggaste mål. Och Jürgen Klopp blev årets manager.

Väldigt bra modern mittbacksmatch igår kväll av Victor Nilsson Lindelöf!

Sheffield United är inne i en av de mörkaste perioder vi förmodligen sett något lag ha i Premier League någonsin. De har tagit en enda poäng på de tolv första omgångarna, med bred marginal den svagaste start på en säsong som något lag har gjort. Fortsätter Sheffield United plocka poäng i samma takt under resten av säsongen kommer de sluta den här säsongen på tre (!) poäng.

Problemet är inte primärt taktiskt för Sheffield United då samma taktik var grunden för en strålande fjolårssäsong under vilken Sheffield United utmanade om europeiska cupplatser och slutade nia. Problemet är inte heller primärt spelarmässigt, även om Sheffield United tveklöst har haft svårt att ersätta Billy Sharp som anfallare. Sheffield United har inte haft särskilt svårt att skapa chanser, men haft förfärligt svårt att göra mål.

Problemet verkar däremot vara primärt psykologiskt för Sheffield United. Laget befinner sig helt enkelt i en mörk och avgrundsdjup svacka och verkar helt inte kapabla att ta sig upp ur den. Laget verkar inte bara inkapabelt att vinna, utan verkar knappt kunna undvika att förlora. När Sheffield United hade 1-1 på hemmaplan mot Leicester in i slutminuterna kändes det på något sätt garanterat att Leicester skulle göra 2-1 i slutminuterna.

Mycket riktigt. Bara någon vecka senare så åker Sheffield United iväg till Southampton och blir för kanske som mest andra gången den här säsongen fullständigt spelade av planen i en match som de till slut förlorar med 0-3. Det brukar ibland talas om en slags fear factor inom fotbollen där lag och deras motståndare så att säga vet att de kommer att vinna matchen. Sheffield United omges nu av en omvänd fear factor.

Sheffield United vet mer eller mindre att de kommer förlora matchen när de står där i spelartunneln inför match. Och motståndarna känner det också i ryggmärgen. Matchen är i stort sett förlorad innan den ens hinner börja.

Det finns inga genvägar att komma ur en sådan här situation. Där finns inga stora taktiska knep och det är tveksamt om det ens hjälper att byta manager. Förändring kan förvisso vara ett sätt att bryta gamla mönster. Men svaret är nog i själva verket enkelt. Sheffield United måste börja vinna fotbollsmatcher igen. Och Sheffield United måste börja vinna fotbollsmatcher igen innan det är för sent.

Vilka fotbollsmatcher Sheffield United vinner är kanske inte betydelsefullt. Men vissa fotbollsmatcher är så klart mer värda att vinna än andra. Särskilt om det nu är psykologi vi pratar om. Om det nu är psykologin och självförtroendet som är Sheffield Uniteds just nu största problem så finns kanske ingen större och framför allt mer realistisk match för dem att vinna just än kvällens match på Bramall Lane mot Man Utd.

Man Utd är för all del inte riktigt vad de var för några år sedan, men det är fortfarande en av Englands absolut största klubbar, med en samling väldigt skickliga spelare. Det är en typ av match som många av Sheffield Uniteds spelare säkert har drömt om att få spela och om att få vinna. Att vinna mot Man Utd på Bramall Lane skulle mycket väl kunna innebära en psykologisk vändning på den här säsongen för Sheffield United.

Vinst ikväll och Sheffield United kan ta med sig detta momentum in i helgens match mot Brighton på bortaplan. Vinst även där och Sheffield United är plötsligt inte längre helt och hållet avhängda i tabellen, utan i högsta grad med i fajten igen. En säsong som under en längre tid har känts helt och hållet nattsvart och hopplös för Sheffield United, kan alltså inom loppet av en knapp vecka börja kännas hoppfull igen.

Men på samma sätt skulle naturligtvis en förlust ikväll kunna vara helt förödande för Sheffield United. Inte bara har de i så fall förlorat kvällens match utan går då in till matchen mot Brighton i en fortsatt avgrundsdjup svacka. Förluster föder förluster kan man säga. Något Sheffield United onekligen har fått uppleva den här säsongen. För dem gäller det att börja vinna så att vinster kan börja föda nya vinster.

Klubbens ägare och styrelse har gjort vad de kan för att lugna ned situationen. Till skillnad från West Brom och Slaven Bilic verkar inte Chris Wilder behöva oroa sig för att få sparken i alla fall. Sheffield Uniteds ägare Prins Abdullah bin Musa’ad bin Abdulaziz Al Saud var definitivt inte otydlig:

”I could say that Chris has earned the right to stay because he won us two promotions in the last three years, but that is not how I look at it. If we get relegated, I’m set to lose big money so the decision to keep Chris is simply because I think he is the best manager to take us out of the current situation. I believe in him, if he wasn’t the manager of the team I would hire him now and if the worst comes to the worst and we are relegated, I believe he is the manager to take us back quickly.”

För all del har vi ju hört klubbägare säga sådana här saker förut och det har visat sig inte betyda så mycket bara några dagar senare. Men den här gången känns det nog ändå som om Sheffield Uniteds ägare verkligen menar vad han säger. Det är rätt starkt att säga att även om Sheffield United skulle bli nedflyttade så kommer man ändå inte att sparka Chris Wilder.

Vad detta åtminstone bidrar med är att plocka bort den osäkerheten från Sheffield Uniteds vardag. Spelare och ledare behöver inte fundera på om klubben är på väg att byta manager samtidigt som de måste försöka vända på säsongen och börja vinna fotbollsmatcher. Förutsättningarna känns därför mer givna. Det borde bara kunna vara bra för Sheffield United.

Kanske kan Sheffield United och Chris Wilder belöna Prins Abdullah med en vinst mot Man Utd under torsdagskvällen.

***

EFL LEAGUE TWO-HÖRNAN (#17-18)

Carlisle 4-0 Stevenage, Crawley Town 4-2 Barrow, Exeter City 5-0 Tranmere Rovers, Forest Green Rovers 2-0 Cambridge United, Grimsby Town 1-1 Mansfield Town, Leyton Orient 2-1 Newport County, Morecambe 1-0 Harrogate Town, Oldham Athletic 3-1 Bradford City, Port Vale 1-1 Colchester United, Salford City 0-0 Cheltenham Town, Southend 1-0 Scunthorpe, Walsall 2-1 Bolton Wanderers

Morecambe 2-1 Leyton Orient, Carlisle 1-0 Mansfield Town, Oldham Athletic 2-3 Walsall, Port Vale 1-1 Forest Green Rovers, Salford City 1-1 Newport County, Scunthorpe 2-1 Barrow, Cambridge United 2-1 Colchester United, Cheltenham Town 0-1 Bolton Wanderers, Crawley Town 1-1 Bradford City, Exeter City 1-2 Harrogate Town, Southend 3-1 Grimsby Town

Aktuell tabell

Veckans stjärna: Ryan Bowman, Exeter City. Har varit en av League Twos farligaste anfallare de senaste åren och visade onekligen det den här veckan, med ett mycket snyggt hattrick mot Tranmere Rovers.

Veckans manager: Mark Molesley, Southend United. Riktigt tung inledning på säsongen för Southend, som förra säsongen flyttades ned från League One och hittills den här säsongen har varit rejält förankrade sist i tabellen. Tufft läge att vända på för Molesley, men den här veckan fick han Southend med i matchen igen med två vinster mot Scunthorpe och Grimsby.

Veckans kanon: Walsall. Två riktigt bra vinster för Walsall mot två relativt formstarka motståndare i Bolton Wanderers och Oldham. Sex poäng som tar Walsall direkt upp i smeten vad gäller lag som fajtas om playoff-platser.

Veckans Cliff Barnes: Barrow FC. Tung debutsäsong för Barrow FC i Football League så här långt. Manager Ian Evatt, som låg bakom deras uppflyttning, flyttade till Bolton inför säsongen och en tredjedel in på säsongen sparkar nu Barrow ersättaren David Dunn. Vilket inte gav någon omedelbar effekt den här veckan.

Veckans match: Oldham 2-3 Walsall. En rätt typiskt engelskt underhållande match där Walsall går fram till 2-0-ledning, Oldham krigar tillbaka och går upp till 2-2 innan Walsall lyckas knycka matchen med ett sent tredje mål.

Veckans WTF: Jämnheten. Sex poäng skiljer över tio lag i mitten av League Twos tabell, och lagen vinner mot varandra huller om buller. Det enda vi vet efter att en tredjedel av säsongen har spelats är att vi vet just ingenting om hur den här serien slutar.

Man måste rimligtvis säga att Slaven Bilic lyckades med sitt uppdrag. West Brom spelade en fotboll som kanske inte var perfekt men som åtminstone gjorde supportrarna mycket mer nöjda än vad de varit förut. Och West Brom tog sig tillbaka till Premier League redan efter ett år, det vill säga under Bilics första säsong med West Brom. Nu, en knapp halv säsong in på deras säsong tillbaka i Premier League, har alltså Bilic fått sparken.

Tittar vi på tabellen så kan det för all del finnas vissa skäl för ett sådant beslut. West Brom ligger under nedflyttningsstrecket, har vunnit endast en enda av lagets hittills tolv matcher i Premier League, mot jumbon Sheffield United på hemmaplan, och har bara sju poäng på dessa tolv matcher. Detta är naturligtvis nedflyttningsform och på så vis går det att rättfärdiga ett sådant här beslut.

Samtidigt är det knappast heller så att West Brom är ens i närheten av att vara avhängda i nedflyttningsstriden. Det är två poäng upp till nedflyttningsstrecket, och åtminstone tre lag ovanför dem i tabellen ligger inom klart räckhåll. Här uppstår även en fråga om vad West Brom egentligen förväntade sig inför den här säsongen. De kan inte rimligtvis ha förväntat sig att undvika en nedflyttningsstrid.

Allting tyder nu på att det är Sam Allardyce som tar över som manager. Allardyce som alltså inte haft ett managementjobb i England på över två år. Men West Broms motiv börjar väl därmed framstå som rätt glasklara. West Brom vill hålla sig kvar i Premier League och de verkar då ha fallit för den här gamla floskeln att managers såsom Sam Allardyce innebär någon form av garanti mot nedflyttning.

Exakt samma sak har sagts om Tony Pulis och om Alan Pardew, som West Brom har anställt tidigare. Det visade sig inte vara någon garanti mot nedflyttning. Dessutom känns anställningen av Sam Allardyce som en återgång till samma typ av manager och samma typ av fotboll som West Broms supportrar redan revolterat mot. West Broms ägare och ledning spelar alltså ett rätt högt spel för att hålla sig kvar i Premier League.

Slaven Bilic skulle med all rätta kunna känna sig rätt sviken av West Brom efter detta. Han tog alltså klubben tillbaka till Premier League på halva den utsatta tiden. Han reparerade klubbens skadade relation till sina egna supportrar. Några större investeringar gjordes inte i spelartruppen inför återkomsten till Premier League, tvärtom såldes spelare som Bilic inte ville skulle säljas.

Varje manager som ska behålla sitt jobb behöver stöd från tre olika håll; styrelsen, spelarna och supportrarna. Normalfallet brukar vara att en manager tappar stöd först antingen hos spelarna eller supportrarna, eller båda två, och detta resulterar i tappat stöd även hos styrelsen. För Bilic verkar det istället som att han har haft kvar stödet hos både spelare och supportrar, men tappat stödet hos styrelsen.

Om matchen och den värdefulla om än oväntade poängen i tisdags borta mot Man City visade någonting så var det att spelarna definitivt inte har slutat fajtas för laget och för Bilic. West Brom är definitivt inte ett lag som lagt ned verktygen, vilket deras matcher även har visat. Och om reaktionen från West Broms supportrar på nyheten att Bilic fått sparken visar någonting så är det framför allt vrede, ilska och upprördhet.

Just timingen är så klart lite speciell. Det får ju betraktas som minst sagt udda att ena kvällen få med sig oavgjort borta mot Man City för att nästa dag få sparken. Om ändå något ska sägas till styrelsens försvar i det avseendet så är det att Bilic framtid verkar ha hängt i luften under en längre tid, och att de åtminstone inte låtit sig styras av enskilda resultat hit eller dit.

Slaven Bilic är väl knappast felfri som manager. Att styrelsen var osäkra på hans position och nu har beslutat sig för att byta ut honom är inte enbart ett uttryck för en strävan mot kortsiktig trygghet, verklig eller inbillad, utan också ett uttryck för att laget stagnerat under Bilic efter en stark inledning. West Brom var exempelvis så när att missa uppflyttning förra säsongen, efter att ha jobbat upp ett betryggande försprång.

Om West Brom hade ersatt Bilic med ett mer progressivt, långsiktigt och framåtsträvande alternativ som manager hade beslutet förmodligen varit betydligt mycket lättare att acceptera. Beslutet som nu har fattats, att utan övertygande skäl i tabellen, och utan något större stöd från spelare eller supportrar, ersätta Bilic med Sam Allardyce känns betydligt svårare att svälja.

Någon garanti mot nedflyttning är det definitivt inte.

Just den här veckan har det kanske pratats lite extra om just transitioner eftersom den trista nyheten nådde oss att Gérard Houllier lämnat oss. Han blev kanske mest känd inom engelsk fotboll som Liverpools manager för cirka 20 år sedan. Houllier blev Liverpools första icke-brittiska manager och hade hand om Liverpool mellan 1998 och 2004, en period som skulle visa sig väldigt betydelsefull för Liverpool.

Houllier hade för all del en hel del framgångar med Liverpool. Inte minst den på många sätt lysande säsongen 2000-01 då Liverpool vann en cuptrippel, det vill säga Europa League, FA-cupen och Ligacupen under samma säsong. Ändå skulle aldrig Houllier bli den som tog Liverpool tillbaka till toppen. Däremot var han kanske en manager som var helt nödvändig för att Liverpool skulle börja moderniseras.

Vad Houllier för lite drygt 20 år sedan inledde har nu Jürgen Klopp om inte slutfört så åtminstone fört i mål. Under Klopp har så Liverpool till slut tagit sig tillbaka till toppen igen, som en av Europas bästa, mest moderna och mest progressiva klubbar, och blivit ett lag som återigen vinner ligatitlar. Transitionen som Liverpool har gjort under Klopps dryga fem år som manager är imponerande.

Nu kan man säga att Liverpool på sätt och vis står inför en ny transition. Det vill säga från att vara ett lag som jagar ligatitlar till ett lag som försvarar ligatitlar. Det vill säga ett lag som jagas snarare än jagar. Bästa sättet att lyckas med att förbli etta var att hela tiden agera och spela som om man var tvåa, menade Alex Ferguson. Lätt är det ändå inte, och det går väl i viss mening också att se pressen både på Liverpool och på Klopp.

Tottenham står för egen del även de inför en slags transition. De förväntas gå från att vara ett lag som håller till i och runt toppen av tabellen, ett lag som kanske är en av deltagarna i loppet om titelstriden, till ett lag som faktiskt vinner loppet, och vinner den där ligatiteln. Det är åtminstone den transitionen som det är tänkt att José Mourinho ska lyckas genomföra med Tottenham. Skälet att han alls anställdes.

På sätt och vis kan Tottenham sägas gå genom samma typ av transition nu som Liverpool stod inför för fem år sedan. Kanske blir det även besvärligare för Tottenham eftersom de precis under de senaste fyra-fem åren kan sägas redan ha genomgått en transition, det vill säga från ett lag som härjade någonstans under toppen av tabellen, till att bli en del utav toppen av tabellen. En lyckad transition under Mauricio Pochettino.

Både Liverpool och Tottenham ligger rätt bra till i sina båda transitioner för närvarande. De ligger etta respektive tvåa i ligan, på samma poäng. Och just den här kvällen möts de alltså för första gången den här säsongen. Det har varit och kommer fortsätta vara en säsong med många så kallade ”seriefinaler”, men det här är definitivt den som hittills ligger högst upp på den listan.

På sätt och vis är det också en match där Liverpools och Tottenhams båda transitioner kommer sättas på prov. Liverpool har en ligatitel att försvara, och förväntas så att säga vinna sådana här matcher, och måste visa att de kan leva upp till det. Tottenham å sin sida förväntas nu konkurrera om och kunna vinna ligatiteln, och ett sätt att visa att man är redo för det är att vinna eller åtminstone inte förlora sådana här matcher.

Vi vet självfallet ungefär vilken mindset José Mourinho har för den här matchen. Han har bokstavligen gjort en karriär på grundbulten att sådana här matcher framför allt inte ska förloras, och att allt annat är lägre prioriterat. Det kommer knappast bli några vildsinta ambitioner från Tottenhams sida i den här matchen, som däremot fortfarande besitter väldigt farliga offensiva vapen.

Vi kan nog räkna med att Mourinho kommer kritiseras för detta. Kritiken kommer oavsett att det förmodligen är klokt av Tottenham att spela mer konservativt mot Liverpool, inte minst på Anfield, och oavsett att vi har sett ett flertal andra managers i stora klubbar, såsom Pep Guardiola, Frank Lampard och Ole-Gunnar Solskjaer, mycket tydligt spela för att inte förlora den här typen av matcher.

Ett annat exempel är så klart att vi i förra omgången såg både Tottenham och Liverpool spela 1-1 i bortamatcher i London. Tottenham hade i själva verket fler och farligare målchanser i sin match än vad Liverpool hade i sin, men av någon anledning var det ändå bara Mourinho som efter matchen anklagades för att ”sakna ambition”. Anledningen är så klart att anklagelsen passar våra redan befintliga föreställningar om Mourinho.

Andra befintliga föreställningar om Mourinho är så klart att han ska hålla på med lite hyss i media inför sådana här matcher. Och ett sådant hyss kan det så klart vara att under sin presskonferens inför matchen mena att Liverpool i själva verket inte är riktigt så drabbade av skador som det ibland kan låta. Förvisso kanske detta handlade mest om att reglera förväntningarna inför matchen, och betona att Liverpool alltjämt är ett formidabelt lag.

Liverpool har haft en vana de senaste åren att kliva fram i sådana här matcher. Tottenham har kritiserats för att vika ned sig i dessa matcher. För ett och ett halvt år sedan spelade Liverpool och Tottenham en Champions League-final mot varandra som kanske visade lite på just detta. Om kvällens match kan visa oss någonting så är det kanske hur mycket som faktiskt förändrats sedan dess.

Eller om det helt enkelt är så att vissa saker alltid är sig lika.

***

EFL LEAGUE ONE-HÖRNAN (#17-18)

Blackpool 0-0 Oxford, Bristol Rovers 3-0 Plymouth Argyle, Charlton Athletic 5-2 AFC Wimbledon, Crewe Alexandra 2-1 Northampton Town, Doncaster Rovers 2-1 Gillingham, Hull City 0-1 Shrewsbury, Ipswich 0-2 Portsmouth, Lincoln City 0-4 Sunderland, MK Dons 1-1 Burton Albion, Peterborough 4-1 Rochdale, Swindon Town 0-1 Fleetwood Town, Wigan Athletic 4-3 Accrington Stanley

Gillingham 0-2 Accrington Stanley, Blackpool 3-2 Hull City, Crewe Alexandra 2-1 Plymouth Argyle, Doncaster Rovers 2-1 Swindon Town, Lincoln City 0-1 Shrewsbury, Sunderland 1-1 AFC Wimbledon, Wigan 0-5 Rochdale, Ipswich 2-1 Burton Albion, MK Dons 1-1 Peterborough, Oxford Utd 4-0 Northampton Town, Portsmouth 0-0 Fleetwood Town

Aktuell tabell

Veckans stjärna: Jonson Clarke-Harris, Peterborough. Tre mål mot Rochdale och passande nog ett namn bestående av tre efternamn. Följde upp med ytterligare mål mot MK Dons under veckomatchen och har klivit fram som en av ligans mest pålitliga målskyttar.

Veckans manager: Lee Johnson, Sunderland. Matchen mot AFC Wimbledon tog kanske ner honom på jorden igen, men det var nog både en och annan som var redo att resa en staty av Lee Johnson på något av Sunderlands torg efter 4-0 mot Lincoln City och en fotboll som det var länge sedan Sunderlands fans såg.

Veckans kanon: Peterborough. Riktigt imponerande fotboll av Peterborough, med hög press och ett intensivt anfallsspel. Gav inte Rochdale en lugn stund och vann matchen minst sagt övertygande med 4-1. Ett mycket ungt och dynamiskt lag som Darren Ferguson har fått fram.

Veckans Cliff Barnes: Plymouth Argyle. Två riktigt tunga förluster för Plymouth, mot Bristol Rovers och mot Crewe Alexandra, och två förluster som ser Plymouth ramla farligt nära nedflyttningsstrecket. För många mål insläppta bakåt och få gjorda mål framåt. Ingen bra vecka för Plymouth.

Veckans match: Wigan 4-3 Accrington Stanley. En match som inte verkade veta någon ände på galenskaparna. Wigan såg flera gånger ut att ha spelat till sig en oåtkomlig ledning, men Accrington Stanley kom gång på gång tillbaka in i matchen. Slutet av matchen blev riktigt dramatisk.

Veckans WTF: Haltande ligatabell. Förståeligt kanske, men rätt irriterande att tabellen haltar i sådan utsträckning att vissa lag efter den här veckan har spelat 18 matcher men andra lag bara 15 matcher. Covid-19 och EFL Trophy är de huvudsakliga skälen så klart, men det kommer få konsekvenser längre fram under säsongen.

Nu tror jag för all del inte att Arteta är på väg att få sparken av Arsenal. Dels tror jag genuint att det är för tidigt att börja prata om den saken på allvar, och att Arsenals styrelse och ledning nog delar den uppfattningen. Dels tror jag att även om så inte vore fallet så är Arsenals styrelse och ledning lite för bakbundna av sin egen brist på allmän duglighet för att verkligen kunna agera så snabbt.

Men av lätt insedda skäl har det naturligtvis börjat spekuleras. I många fall är det nog även så att man önskar att Mikel Arteta ska få sparken. Det har minst sagt gått snabbt utför för en manager som i stort sett varenda Arsenalsupporter inför säsongen såg som det givna namnet för framtiden. Och när det börjar spekuleras om att en manager ska få sparken så kommer det självfallet också börja spekuleras om andra managernamn.

Här verkar det lite som att det är de vanliga namnen som dyker upp. När Lucien Favre fick sparken av Dortmund i dagarna så är det ett namn som naturligtvis nämnts. Massimiliano Allegri är ett namn som nämns ganska mycket. Och det är väl inte så konstigt, med hans meritlista, och märkligare saker har så klart hänt. Men ett namn som självfallet dyker upp oftare än nästan alla andra är Mauricio Pochettino.

På sätt och vis är väl det helt och hållet självklart. Mauricio Pochettino har gjort sig ett jättenamn i engelsk fotboll och han är på marknaden. Detta betyder att han kommer kopplas till mer eller mindre varenda tillgängligt jobb som dyker upp, särskilt för de större klubbarna. Att Pochettino vore en kanonanställning går väl knappast att betvivla, ändå är det en god frågeställning om Pochettino alls är intressant för Arsenal.

Frågan ställs mer eller mindre oaktat vad Mauricio Pochettino själv möjligen skulle kunna tänkas vilja. Det finns väl goda skäl att tänka sig att han inte skulle vara sugen på att bli Arsenals manager. Hans Tottenhamkoppling till att börja med. Att han nog kan anse sig själv ha större och bättre jobb i sikte därtill. Utan frågan här gäller bara Arsenals egen syn på Pochettino givet att anställa honom vore en möjlighet.

Ungefär 52% svarade ja när jag på twitter ställde frågan: ”Arsenalfans, Mauricio Pochettino?” Strax över 150 personer svarade. Det kan för all del diskuteras hur många som svarade på detta som faktiskt var Arsenalfans, och hur många som kanske var Tottenhamfans, som väl kan tänkas ha intresse i helt motsatt riktning. Men en lös slutsats är väl ändå att svaret på frågan ändå inte verkar vara ett glasklart ja eller nej.

Om det nu är så att man svarar nej på frågan huruvida Mauricio Pochettino ens vore intressant som manager för Arsenal, så måste funderingen därefter så klart bli varför det i så fall är på det sättet. Hur kommer det sig att man svarar nej? Rent rationellt tänker man ju att det hade varit en no-brainer för Arsenal. Det vill säga om man enbart värderar managerns meritlista, egenskaper och den egna klubbens behov och situation.

Åtminstone två uppenbara nej-motiv går att hitta. För det första och mest självklart hans Tottenhamkoppling. Det vill säga att Arsenals fans helt enkelt inte vill ha någon gammal Tottenhammanager i klubben, oavsett hur bra han än är. Det går ju i så fall inte heller säga att man har poachat honom från Tottenham, vilket kanske hade gjort saken lite mer tilltalande.

Men här går det ju faktiskt också att vända på saken. Om Arsenal skulle anställa Mauricio Pochettino så skulle det naturligtvis reta gallfeber på Tottenhamfansen. Precis som det exempelvis retade gallfeber på Chelseas fans när Man Utd anställde José Mourinho. Och skulle det börja gå bra för Arsenal med Pochettino som manager så spelar det kanske just ingen roll att man inte snodde honom direkt från Tottenham.

För det andra kan det ju vara så att man helt enkelt inte anser Pochettino vara bra nog eller rätt nog som manager. Den ena varianten av det nej-motivet syftar kanske framför allt på den här lite arrogant tröttsamma åsikten att Pochettino inte är någon vinnare, och att han ju inte lyckades med Tottenham. Den andra varianten syftar snarare på att Pochettino inte har någon vana av ett krislag som Arsenal.

Här finns lite att packa upp. Uppfattningen att Pochettino misslyckades med Tottenham hör hemma på fotbollens skräphög för absurda åsikter baserade enbart på hemmablinda lagsympatier. Anser man att Pochettino inte vann med Tottenham så har man en väldigt snäv uppfattning, förmodligen medvetet snäv, av vad att vinna faktiskt innebär. Att Tottenham ens hamnat i läget att ha missat att vinna titlar är tack vare Pochettino.

Idén att Pochettino inte har någon erfarenhet av att ta hand om ett krislag som Arsenal har lite större tyngd bakom sig. För all del går det väl att ifrågasätta i vilken utsträckning Arsenal verkligen är ett krislag. Utöver det kan det ju sägas att Espanyol knappast var en helt harmonisk klubb, att Pochettino tog över Southampton när de låg strax under nedflyttningsstrecket, och att Tottenham knappast var starkare då än vad Arsenal är nu.

Frågan är så klart både hypotetisk och akademisk, om än inte därför ointressant. Arsenal står inte redo ännu att sparka Mikel Arteta, som de tvärtom efter helgen har uttryckt sitt mycket tydliga förtroende för. Någon Mauricio Pochettino kommer det alltså inte bli för Arsenal, åtminstone inte den här gången, oavsett vad Pochettino själv möjligen skulle vilja eller inte.

Tills vidare kör Arsenal vidare med Mikel Arteta som manager. Och visst ligger det något i att det verkar som om en stor del av problemet hittas bland spelarna. Och kanske är det helt enkelt ingen mening att göra någon förändring innan man har börjat rensa ut bland det ogräset.

***

EFL CHAMPIONSHIP-HÖRNAN (#17-18)

Coventry 0-0 Luton Town, Huddersfield 2-0 Sheffield Wednesday, Millwall 1-1 QPR, Stoke 1-2 Cardiff City, Swansea City 0-0 Bournemouth, Watford 2-0 Rotherham, Preston North End 3-0 Middlesbrough, Barnsley 2-1 Wycombe Wanderers, Brentford 0-0 Derby County, Bristol City 1-0 Blackburn Rovers, Norwich City 2-1 Nottingham Forest, Reading 1-2 Birmingham City

Cardiff City 0-2 Swansea City, Birmingham City 0-1 Watford, Blackburn Rovers 1-2 Norwich City, Bournemouth 5-0 Huddersfield, Derby County 0-0 Stoke, Luton Town 3-0 Preston North End, Middlesbrough 3-0 Millwall, Nottingham Forest 1-3 Brentford, QPR 0-1 Reading, Rotherham 2-0 Bristol City, Sheffield Wednesday 1-2 Barnsley, Wycombe Wanderers 1-2 Coventry

Aktuell tabell

Veckans stjärna: Duncan Watmore, Middlesbrough. Var närmast ospelbar när Middlesbrough kanske något oväntat gjorde mos av Millwall på hemmaplan. Två mål och generellt sett ett ständigt törne i Millwalls sidor.

Veckans manager: Valerien Ismael, Barnsley. Något av en managerdoldis i EFL Championship. Ung men med rätt blandad erfarenhet. Har lyft Barnsley i tabellen, och två riktigt fina vinster den här veckan mot konkurrenter i Wycombe och Sheffield Wednesday.

Veckans kanon: Norwich City. Norwich tuffar på i toppen av tabellen, och fortsätter det så här är uppflyttning närmast garanterad. Två riktigt fina vinster den här veckan, mot Nottingham Forest och Blackburn Rovers.

Veckans Cliff Barnes: Sheffield Wednesday. Anställde Tony Pulis med tanken att undvika nedflyttning, men Pulis har precis tangerat eller till och med överträffat antal matcher utan vinst i Sheffield Wednesdays historia. Laget verkar hjälplöst och hopplöst, och Pulis har redan hunnit med att såga spelartruppen.

Veckans match: Norwich City 2-1 Nottingham Forest. Faktiskt en riktigt bra och inte minst händelserik fotbollsmatch mellan två välspelande fotbollslag. Chanser åt båda håll men föga förvånande var det Norwich som var mest effektiva.

Veckans WTF: Preston North End. Egentligen kan väl detsamma sägas om Middlesbrough just den här veckan, men det börjar bli smått ofattbart hur Preston North End kan vinna med 3-0 mot Middlesbrough ena matchen för att sedan förlora mot Luton Town med 0-3 nästa match.

Alltså var det kanske bra för de engelska klubbarna att de alla tre faktiskt vann sina respektive grupper. Det har gett dem betydligt bättre förutsättningar inför lottningen av slutspelet. Dels lägre sannolikhet att lottas mot något av det allra värsta motståndet. Dels att man man faktiskt får avsluta på hemmaplan. Vilket även om läget är som det är måste vara en fördel jämfört med motsatsen.

Samma sak är fallet i Europa League. Det vill säga samtliga tre klubbar som deltog i gruppspelet vann sina grupper. Och Man Utd som kommit in i Europa Leagues slutspel via Champions League hör till de seedade lagen i lottningen. Vilket alltså betyder att alla fyra engelska lag i Europa Leagues slutspel är seedade. Som sagt, det borde innebära en rätt tydlig fördel.

Gruppspelet får sägas ha varit positivt för alla engelska lag, utom just Man Utd. Vilket rimligtvis är ett positivt tecken inför slutspelet. De engelska lagen känns starka, och borde kunna anses ha goda chanser mer eller mindre oavsett motstånd. Åttondelsfinalerna i Champions League spelas i mitten av februari samt mitten av mars. Sextondelsfinalerna i Europa League spelas i mitten av februari.

Borussia Mönchengladbach vs Man City

En okej lottning för Man City, varken särskilt svår eller väldigt lätt. Mönchengladbach är ett kompetent och taktiskt väldrillat fotbollslag som det så att säga inte går att fuska med i sitt eget jobb om man ska vinna mot dem. Här finns en oklarhet om Marco Rose är kvar i Mönchengladbach när slutspelet drar igång. Man City måste vara på tårna, men det här är en åttondelsfinal de så att säga ska vinna, och förmodligen också kommer vinna.

Atlético Madrid vs Chelsea

Tuffast möjliga lottning för Chelsea får nog sägas. Av lagen som slutade tvåa i gruppspelet så var nog Atlético Madrid det lag man helst av allt slapp undan. Nu finns det sett till lagens kvalitet inga större anledningar för Chelsea att känna någon överdriven respekt, men vi har också sett en hel del exempel på hur besvärliga Atlético Madrid kan vara i just den här typen av europeiska cupmatcher. Ett riktigt eldprov för Chelsea.

RB Leipzig vs Liverpool

Tyska poptränare har generellt sett inte haft så mycket att hämta när de har ställts mot deras egen anfader i form av Jürgen Klopp. RB Leipzig är ett i högsta grad kompetent fotbollslag, men det ska ändå inte räcka till mot Liverpool som är åtminstone några nivåer bättre på pappret. Den enda frågan som egentligen kan påverka den balansen är vilket lag Liverpool kommer kunna ställa ut på banan, i synnerhet i försvarslinjen.

Wolfsberger AC vs Tottenham

Att lottas mot Wolfsberger istället för Wolfsburg måste vara lite som att beställa en saftig köttbit och sedan bli serverad ett mikrat halvfabrikat. Österrikiskt motstånd istället för tyskt motstånd alltså för Tottenham, vilket betyder att Tottenham nog måste ses som rätt rejäla favoriter här. De har ju t ex redan slagit ut ett österrikiskt lag i form av LASK i gruppspelet. Wolfsbergers första europeiska slutspelsmatch någonsin.

Real Sociedad vs Man Utd

Riktigt rolig lottning för Man Utd, om än också den på pappret kanske tuffaste lottningen som gick att få i sextondelsfinalen. Real Sociedad leder trots allt La Liga för närvarande, David Silva visar även på karriärens höst att han är en formidabel fotbollsspelare, och La Real har några formidabelt intressanta spelare i Mikel Merino, Adnan Januzaj och Alexander Isak. Orkar Man Utd ladda om för ett Europa League-slutspel?

Benfica vs Arsenal

En riktig höjdarlottning på pappret åtminstone, mellan två riktiga storklubbar, både historiskt och i nutid utifrån vad man väljer att utgå från. Benfica är ruggigt rutinerade när det gäller Europa League-slutspel och sitter alltid på en oförutsägbar kvalitet, samtidigt som Arsenal normalt sett har haft lätt för portugisiska lag under senare år. Ett normalt Arsenal bör vinna den här matchen. Ett dysfunktionellt Arsenal kan mycket väl förlora.

Royal Antwerpen vs Rangers

Svårbedömd lottning för Rangers. Royal Antwerpen visade i gruppspelet att de alls inte är ofarliga, särskilt inte när de besegrade Tottenham på hemmaplan. Intrycket är nog ändå att lottningen hade kunnat vara betydligt värre för Rangers, och att de här har en ändå rätt god chans att faktiskt ta sig vidare till åttondelsfinal. Mycket handlar om matchen på bortaplan och vad de ger sig själva för utgångsläge inför returen på hemmaplan.

Slavia Prag vs Leicester

En lottning som Leicester nog ändå borde känna sig rätt tillfreds med. Men det är samtidigt en rätt lurig lottning för Sparta Prag är sannerligen inte dåliga i just sådana här sammanhang, och har mycket erfarenhet från Europa Leagus slutspel. Det kommer inte finnas något större utrymme för Leicester att gå på halvfart om de hoppas ta sig vidare, utan här gäller det att vara fullt fokuserade.

Som en getabock påpekade i kommentarsfältet under gårdagen produceras och reproduceras detta tjat i någon slags symbios mellan supportrar och media. Självinsikten av många TV-studios när de först beklagar sig över VAR och hur den förstör fotbollen med all sin petighet, för att sedan kvickt ägna resten av sändningen åt att finkamma varenda situation utifrån om det var straff eller ej, den skojar man liksom inte bort.

Media tjatar om detta i mångt mycket av två grundläggande skäl. För det första är det enkelt, det vill säga det krävs ingen särskild kunskap eller förberedelse för att prata om det, utan fungerar bra att prata om utifrån en bedräglig magkänsla. För det andra är det vad de vet att publiken oftast vill höra. Att höra varför det egna laget förlorar har blivit betydligt mindre intressant än att höra varför det är orättvist att det egna laget förlorar.

Ett problem är att detta skapar någon slags växelverkan. Eftersom media pratar så mycket om sådant här småtjat så känner sig många supportrar därför rättfärdigade i sitt fokus på sådant här tjat och tjafs. Försöker man då påpeka att det egentligen inte är meningsfullt eller ens särskilt betydelsefullt att fokusera på småsaker, så får man kvickt höra hur studion minsann tog upp detta, som om detta därför vore något slags facit.

Var tid har naturligtvis sitt alldeles specifika tjat. Det förvånar väl knappast någon att det vanligaste tjatet just nu är antingen VAR-relaterat eller Covid-relaterat. Här är enligt mig de åtta enligt mig tröttsammaste tjaten i Premier League just nu.

(8) TV-tiderna

Gnället inte bara på vilka dagar man spelar utan vilken tid på dagen man spelar känns minst sagt tröttsamt. Inte minst eftersom det där är framförhandlat av klubbarna själva genom Premier League, det är klubbarna som ordnat det på detta vis för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Sov i den förbannade säng ni själva bäddat!

(7) Transferfönstret

Ett ständigt närvarande tjat så klart. Och kanske ligger det lite extra i luften just nu eftersom det bara är några veckor kvar innan nästa fönster öppnar. Men ständigt dessa vilda teorier om hur möjligheten att få köpa spelare igen ska lösa ett lags alla problem, påhittade eller verkliga.

(6) Handsregeln

Egentligen sjuk trött på det här ämnet också, men hamnar på en mer blygsam plats på listan eftersom diskussionen ändå på något sätt är motiverad. De nya reglerna har verkligen skapat en del väldigt märkliga situationer. Vad som framför allt stör mig är att många, även proffs, inte ens bemödar sig att faktiskt lära sig reglerna först.

(5) Straffar

Ett annat kärt ämne. Något av det mest tröttsamma här är den här föreställningen att straffar är något ett lag ”får”, snarare än att det är en konsekvens av att andra laget begår ett regelbrott. Har man en uppfattning att ett lag har fått orättvisa fördelar, utan att ens bekymra sig om domslutet var rätt eller fel, då kan man lika gärna hålla truten.

(4) Skador

Detta med att tävla i skador har förvisso varit någon form av parallell tävlingsgren de senaste åren, ungefär i stil med skytteligan. Förut var det Arsenal som ständig etta i något påhittat Physio Room-race. Nu för tiden hittas än mer absurda sätt på att påstå att just sitt lag är mest skadedrabbat, och orelaterade skador klumpas samman för att hamra hem billiga poänger om spelschema och trötthet.

(3) VAR

Heligt trött på det här tjatet också. Allt för att människor bara inte klarar av att acceptera normalt mänskligt omdöme och beslutsfattande. Det hela hade varit så in i helvete enkelt, ha en förbaskad videmonitor ungefär vid fjärdedomaren, och ge domaren möjligheten att när hen upplever det nödvändigt springa ut och granska ett beslut. Klart!

(2) Fem avbytare

”Vi måste ha fem avbytare!!!” Upprördheten vet knappt några gränser hos samma personer som sedan genomför hela fotbollsmatcher där de sedan gör som mest ett enda byte. Satans sillstrypare! Hittills har jag inte hört något bättre som försvarar dessa dumheter än att man inte vill ha fem avbytare för att man behöver fem avbytare, utan för att man kanske behöver det någon gång i framtiden.

(1) Trötta spelare

Jaja, jag vet, men sådana är nu säsongens förutsättningar och det är lika för alla! Och era spelare blir inte precis mindre trötta för att era klubbar och managers verkar tro att rotation är något som får det att börja växa hår på händerna.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#12)

Leeds 1-2 West Ham, Wolves 0-1 Aston Villa, Newcastle 2-1 West Brom, Man Utd 0-0 Man City, Everton 1-0 Chelsea, Southampton 3-0 Sheffield United, Crystal Palace 1-1 Tottenham, Fulham 1-1 Liverpool, Arsenal 0-1 Burnley, Leicester 3-0 Brighton

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: James Maddison, Leicester. Svarade för en magnifik match hemma mot Brighton, en sådan där match som kommer få många att ropa på en plats i Englands landslagstrupp. Ingen tvekan om att Leicester är ett betydligt bättre lag när Maddison finns och fungerar.

Omgångens kalkon: Fabio Silva, Wolves. Nog för att det kan vara orättvist att förvänta sig av en 18-åring att gå in och ersätta Raul Jimenez i Wolves, men i den här matchen blev det väldigt uppenbart att Fabio Silva var en värvning för framtiden, inte för den här säsongen.

Omgångens manager: David Moyes, West Ham. Bortaplan, tidigt underläge, det finns väl bättre lägen så att säga. Men West Ham arbetade sig in i matchen, och det var rätt tydligt hur Moyes scoutat och utnyttjade en av svagheterna i Leeds taktiska setup, det vill säga fasta situationer och inlägg.

Omgångens kanon: Everton. Lite står säsongen just nu och väger för Everton i frågan om vad de mäktar med redan den här säsongen. Vinsten mot Chelsea visar att även om det kanske blir dem övermäktigt att ta sig till Champions League, så fortsätter de vara ett farligt lag på tabellens övre halva.

Omgångens J.R.: Southampton. Ett av få lag som verkligen kan sägas ha imponerat i den här omgången. Sheffield United har förlorat elva av tolv matcher den här säsongen, men i få matcher har de faktiskt blivit utspelade. Det här var en av dessa matcher, Southampton var bättre på allt.

Omgångens Cliff Barnes: Arsenal. Varje gång man tror att det inte kan bli värre så visar Arsenal att jo, det kan det visst bli! Arsenals offensiva oförmåga håller i sig, och en förlust hemma mot Burnley är ett rejält lågvattenmärke. Spelare fortsätter ta fullständigt idiotiska beslut på planen, vilket många gånger är ett symptom på systemfel.

Omgångens match: Roy Keane vs Gary Neville. Nä, det har var sannerligen inte någon höjdaromgång på fotbollsplanen.

Omgångens WTF: Manchesterderbyt. Att båda lagen och dess managers är nöjda med 0-0 och oavgjort och dessutom rätt uppenbart spelar för resultatet är egentligen pinsamt för alla inblandade parter. För Solskjaer eftersom det bekräftar mycket av det som faktiskt är kritiken mot honom. För Guardiola eftersom det går så tvärt emot den bild som har skapats av honom, inte minst av honom själv, de senaste tio åren.

Omgångens BTW:

Både Tottenham och Liverpool får 1-1 på bortaplan. Gissa vem och vilka som kommer få höra att de bara fick 1-1 för att de ”saknar ambition…”

Inte okej att kramas tycker Roy Keane. Fint att han tar sitt ansvar i dessa tider!

Man Utd har gjort tre mål på sex ligamatcher på Old Trafford hittills. Två av dessa mål är på straff, det tredje en turlig bollstyrning. Långsiktig idé, kulturskifte!

Om Arsenal fortsätter på det här viset missar de kanske Europa League Conference!

Burnleys uppköp för £200m verkar bli klart under veckan. Kanske något som påverkat dem hittills under säsongen. Alldeles lagom till julrean dessutom!

Lottning av slutspel i Champions League och Europa League runt lunch idag. Blir en extrablogg om det framåt kvällen.

Nästa ligaomgång alltså redan under veckan.

Symboliskt ska Lucia vara ljusets triumf över mörkret, vetskapen om att mitt i kallaste och mörkaste vinter så kommer ljuset alltid åter. Mörkret skall flykta snart, och dagen skall åter ny. Varför detta kan vara nyttigt och nödvändigt i ett land som Sverige är inte särskilt svårt att förstå. Mörkerdepressionen lär väl ha varit tuffare det här året än kanske något annat år. Men kanske kan det även vara nyttigt och nödvändigt i Premier League.

Tunga dagar är det onekligen för Premier League-lagen. Det märks att det har spelat fotboll länge och intensivt nu. Tröttheten och slitaget börjar onekligen ge sig till känna, och det märks på matchernas kvalitet och intensitet. Wolves mot Aston Villa och Man Utd och Man City under lördagen var matcher som inte alls hade den energi vi rimligtvis hade anledning att hoppas på givet matchernas kaliber och status.

Kan då söndagens Luciamatcher på samma sätt som vår ljusdrottning komma med en påminnelse om ljuset? Harry Kane är ju onekligen vitklädd och med ljus i hår, så kanske kommer han hitta på något alldeles speciellt mot Crystal Palace med alla sina tärnor. Kan Liverpools alla stjärngossar göra vad de ska mot Fulham? Kan Arsenals tomtenissar tippetippetipptappa sig fram till en vinst mot Burnley?

Southampton vs Sheffield United

Back to winning ways för Southampton mot Brighton senast, efter att ha vänt 0-1-underläge till vinst på bortaplan. Laget som var obesegrat efter de två första omgångarna innan den något orättfärdiga förlusten mot Man Utd visade alltså att det förmodligen var att betrakta som ett olycksfall i arbetet.

För Sheffield United börjar snart varenda match vara samma visa om och om igen. Efter elva omgångar är de nu enda laget att inte vinna en enda match hittills, och vad värre är så har de fortfarande bara tagit en enda poäng. Kommer inte vändningen snart kommer den till slut aldrig komma, åtminstone inte i tid.

Ena laget har vunnit över hälften av sina matcher. Andra laget har ännu inte vunnit någon match alls. Skuggorna ruva onekligen över Sheffield United, och mörkare än så här kan det väl omöjligtvis bli. Inget lag behöver en Lucia lika mycket som Sheffield United för närvarande. Frågan är om hon kommer idag.

Crystal Palace vs Tottenham Hotspur

Crystal Palace tenderar väl att inte vinna jättemånga matcher, men när de väl vinner så tenderar det å andra sidan att vara rätt spektakulära vinster. Som senast när det blir 5-1 mot West Brom på bortaplan, om än för all del behjälpt av en utvisning. Men Crystal Palace är ett lag som visar upp höga toppar och djupa dalar.

Här finns naturligtvis en möjlighet för Tottenham att dra nytta av att både Man City och Chelsea tappade poäng under lördagen, och på samma gång sätta press på Liverpool inför deras bortamatch i London några timmar senare. Men de kan knappast räkna med någon promenadseger på förhand.

Frågan om Tottenham kan vinna ligan den här säsongen kommer naturligtvis förfölja dem. De har ännu inte bevisat sig på det viset. Men tecknen hittills den här säsongen är goda, med vinster både i stormatcherna och i de tajta matcherna mot den här typen av motstånd. Tottenham har hittat sätt att vinna. Så även i eftermiddag?

Fulham vs Liverpool

Fulham bemästrar onekligen förmågan att överraska oss. Säsongen inleddes svagt och det dröjde sju matcher innan laget vann sin första match, hemma mot West Brom. Sedan ytterligare tre matcher innan Fulham plötsligt, liksom från ingenstans, bestämde sig för att vinna borta mot Leicester.

Kommer Fulham överraska oss igen mot Liverpool? Nej, egentligen är det väl inte mycket alls som tyder på den saken. Fulhams problem i båda ändarna av planen, ett svajigt försvar och ett inte överdrivet produktivt eller effektivt anfall, gör att Liverpool torde få med sig alla tre poäng.

Men märkligare saker har så klart hänt. Liverpool befinner sig däremot i samma position som Tottenham att under kvällen kunna dra fördel av att både Man City och Chelsea gick på varsin mina under lördagen. Den här typen av tillfällen måste man utnyttja under en ligasäsong. Inte minst den här säsongen kanske.

Arsenal vs Burnley

Två lag det onekligen går väldigt tungt för just nu i Premier League. Det är en och en halv månad sedan Arsenal vann en ligamatch. De har förlorat båda sina senaste matcher hemma på Emirates. Burnley å sin sida har hittills bara vunnit en enda match den här säsongen, vilket inte är bra nog alls.

Allt prat om Sheffield Uniteds oväntat katastrofala säsongsinledning har på något sätt dragit uppmärksamheten från att Burnleys säsongsinledning har varit nästan lika oväntat katastrofal den. För all del har Burnley ändå lyckats skrapa ihop några fler poäng här och där, men bortaplan i sådana här matcher brukar inte vara deras kopp te.

Skuggorna ruva onekligen över Arsenal för närvarande, där missnöjet är utbrett både vad det verkar bland supportrar och spelare. Mikel Arteta har ett stort jobb framför sig att både övertyga supportrarna om sin förmåga att få Arsenal att spela offensiv fotboll igen, och att få fart på sina spelare igen.

Leicester vs Brighton

Graham Potter borde onekligen känna till sin Luciatradition vid det här laget. Frågan är väl om han har tagit med sig den tillbaka till England. Tveksamt. Allt snack om kultur och hans holistiska management som gjorde honom så speciell med Östersund är något han inte verkar ha gjort sak av i England. Åtminstone inte vad vi hört.

Om Potter hade fått sina Brightonspelare att svassa omkring i vita linneskrudar, dumstrutar och tomtedräkter så hade det nog onekligen lagts märke till. Men kanske är det vad som behövs för att få fart på Brighton, som ju parkerat sig oroväckande beständigt på en inte helt lugn sextonde plats, strax ovanför strecket.

För Leicester handlar det ju om att börja bygga en vinstsvit igen efter att ha tagit två raka förluster mot Liverpool och Fulham. Ett bra steg på den vägen var Jamie Vardys mycket sena vinstmål mot Sheffield United senast. Leicester förväntar sig nog definitivt att följa upp den vinsten med ännu en vinst mot Brighton ikväll.

Och när den matchen är klar så är det nästan midnatt som råder.

Skälet att många påpekat just detta är att vi i princip redan har sett det hända ett stort antal gånger. Kritiken mot de systematiska bristerna i Solskjaers management växer sig över tiden allt starkare, sedan kommer en enskild triumf som trotsar kritiken och gör alla glada, kritiken förklaras överdriven, man klappar sig själva på ryggen för sin egen ”långsiktighet”, ingenting förändras och allting upprepar sig om och om igen.

Huruvida hänvisningen till enskilda resultat är medvetet retoriskt eller en mer instinktivt psykologisk försvarsmekanism är svårt att säga. Kanske både och. Men det är ju ett rätt klassiskt sätt att förneka en besvärlig verklighet, det vill säga att vägra se helheten utan istället prata om varenda återkommande incident som vore det en enskild händelse och därför kan räknas bort som ett slags undantag.

Om vi faktiskt ska prata om undantag så är väl kanske det snarare gamla spelare i Man Utd och under Alex Ferguson som därefter har haft några riktiga framgångar eller ens någon särskild duglighet som manager. Rent intuitivt kan ju det tyckas vara lite märkligt, inte minst under den här tiden när gamla spelare som managers står väldigt högt i kurs, och dessa spelare haft möjlighet att studera och lära sig av den kanske allra bästa.

Givet de relativa framgångarna för andra gamla spelare som blivit managers, t ex Frank Lampard och Steven Gerrard för att hålla oss kvar på öarna, så är det minst sagt något tunt med motsvarande framgångar för sådana som Roy Keane, Mark Hughes, Steve Bruce, Gary Neville, Phil Neville, Ryan Giggs, David Beckham, Paul Scholes, Ole-Gunnar Solskjaer m fl. Man måste ändå undra vad detta beror på.

Av dessa är det nog Hughes och Bruce som kommit längst, men ingen av dem har varit särskilt nära att nå några högre höjder inom engelsk fotboll. Keanes personlighet har varit alldeles för explosiv för att fungera som manager. Giggs och Phil Neville har fått jobb som förbundskaptener utan att utmärka sig åt något håll. Gary Neville fick det inte att fungera med Valencia, Scholes har doppat tårna lite grann, Beckham inte alls.

Ironiskt nog är det alltså Solskjaer som i någon mening har kommit längst av dem allihopa, åtminstone i det avseendet att han är den som har fått hand om den allra största klubben, det vill säga Man Utd självt. Men även Solskjaers meriter är blygsamma. Han kom inte långt med Cardiff. Han gjorde det bra med Molde, men Norge är liksom en helt annan sandlåda. Och med Man Utd känns det alltså högst tveksamt.

En första teori kan vara att detta beror på att så många av dem i stort sett bara har haft Man Utd som erfarenhet även som spelare. Detta riskerar ha gett dem en snäv bild av vad det faktiskt innebär att vara manager, vilka praktiska svårigheter detta kan medföra, och vilka begränsade förutsättningar många klubbar faktiskt jobbar med. Kort sagt att de helt enkelt inte varit särskilt förberedda eller insatta i vad jobbet kräver.

En andra teori är att de fastnat i fällan av att ha varit spelare under världens kanske bästa manager någonsin, i vissa fall enbart under honom, och därför tror att vara en bra manager är att vara exakt som honom. Ett riskabelt sätt att tänka. Dels då Fergusons sätt inte behöver fungera i alla situationer, dels då de inte själva är exakt som honom. Framför allt för att de kanske därför inte tänkt igenom hur de själva ska vara som manager.

En tredje teori är att de kanske helt enkelt har varit lite för nonchalanta i sin attityd till managerjobbet, och kanske i vissa fall tänkt sig och förväntat sig att de skulle få de bästa jobben och så vidare bara för att de var så framgångsrika som spelare, och för att de var så kända inom den engelska och europeiska fotbollen. Att det faktiskt är ett nytt jobb att lära sig och behöver jobba hårt för att bemästra har kanske inte riktigt gått in.

En fjärde teori är möjligtvis att de helt enkelt bara inte har varit bra nog eller haft den riktiga kompetensen eller färdigheten för jobbet. De tre första teorierna matar så klart alla på lite olika sätt in i den fjärde teorin. Men det är ju ändå rätt osannolikt att detta skulle vara sant för alla som varit Alex Fergusons gamla spelare i Man Utd. Dessutom att spelare från andra klubbar har lyckats i väsentligt högre utsträckning.

En femte teori är att det så klart är Alex Fergusons fel på något sätt. En teori jag inte riktigt känner att jag kan avfärda, även om jag inte riktigt orkat med att lista ut hur det skulle kunna ligga till på det sättet.

En på sätt och vis intressant observation är att de som ändå haft störst framgång, det vill säga Steve Bruce och Mark Hughes, även hör till de som var aktiva som spelare även innan Alex Ferguson blev manager i Man Utd, och var spelare i Man Utd innan Man Utd blev så dominant framgångsrika. Kanske är det heller ingen tillfällighet att det i huvudsak är spelare från den generationen som varit mest nyanserade-kritiska om Ferguson.

Poängen med den observationen är kanske att gamla spelare-managers från den något äldre generationen helt enkelt inte var sykofanter till Alex Ferguson på riktigt samma sätt som senare generationer kanske blev, eller fick anledning att bli. Nog för att de kunde uppskatta honom, men deras bild av honom var kanske också mer nyanserad och mer mogen. Därmed fick de kanske också lättare att hitta sig själva.

Ole-Gunnar Solskjaer har helt säkert fått jobba med den här frågeställningen, för många såg ju hans från början kortsiktiga övertagande av jobbet som en slags återgång till Alex Ferguson. En del verkade nästan se det som om det faktiskt var Ferguson som tog över jobbet med Solskjaer som bulvan. När det pratades om vad Solskjaer behövde göra så var det mycket en uppräkning av vad trodde att Ferguson skulle ha gjort.

Här har vi ett återkommande tema som går igen varje gång vi hör någon av Man Utds gamla spelare prata fotboll i media, i ena eller andra rollen. Det märks så väldigt tydligt varje gång de pratar om managers att deras referenspunkt hela tiden är Alex Ferguson, och detta styr hur de förstår varenda situation och varenda problem. Det gör dem på sätt och vis biased. Det är inte nödvändigtvis en relevant referenspunkt i varje fall.

Allting handlar om att ge managern tid, att det gäller att ha förtroende för managern och när något går fel så är det spelarnas fel. Majoriteten av dem vägrar att säga ett kritiskt ord om Solskjaer. Många menar att detta beror på någon slags vänskapskorruption, och det kan nog ligga något i det. Men framför allt tror jag det beror på att de i dessa frågor inte pratar som neutrala analytiker, utan som gamla Man Utd-spelare.

Detta gör dem även benägna att bli en del i den föga konstruktiva cirkelkonstruktion som målades upp i bloggens inledning. Om Man Utd vinner Manchesterderbyt mot Man City så kommer de vara en stor del i sagan om Solskjaers upprättelse. Om Man Utd förlorar mot Man City ikväll kommer det i hög utsträckning återigen vara spelarna som lastas med ansvaret, och det hela kommer återigen karaktäriseras som ”ett enskilt resultat”.

Varför det nu skulle vara ett ”ett enskilt resultat” att Man Utd förlorar på Old Trafford mot Man City när de hittills har vunnit endast en av fem ligamatcher på hemmaplan, en turlig seger mot West Brom, tagit blott fyra poäng av 20 på hemmaplan, och stoltserar med en målskillnad om 3-10. Något som naturligtvis är i högsta grad indikativt för Man Utds större och mer systematiska problem med Solskjaer som manager.

Det ”enskilda resultatet” vore nog snarare om Man Utd faktiskt skulle lyckas vinna mot Man City på Old Trafford ikväll. Att det ligger till på det sättet bär Ole-Gunnar Solskjaer det främsta ansvaret för.

Detta fick så klart engelska fotbollsjournalister att göra stora ögon. Förvisso har väl Bielsa en rätt klok poäng i att det finns väl egentligen inga större hemligheter i en startelva, utan det lär nog vara något som de flesta redan har rätt bra koll på. Men om det inte hade varit just Bielsa som läst upp sin startelva långt i förtid så misstänker jag att tricket hade ifrågasatts i högre utsträckning. Men nu är ju Bielsa som vi vet ett geni, och dem ska man ju inte säga emot.

Lite förbryllande är det ju ändå. Inte för att jag tror att hemlighålla startelvan har någon större betydelse. Men då Bielsa som vi vet lägger enorm tid på att scouta motståndare, till och med går så långt som att systematiskt ”spionera” på deras träningar etc, så borde ju det antyda att Bielsa tycker att varenda liten detaljkunskap om motståndarna är värdefull och potentiellt betydelsefull. Men exakt kunskap om startelvan är däremot betydelselös?

Kanske var det ett sätt att få David Moyes ur rytmen. För naturligtvis blev Moyes förhörd just på punkten att Bielsa redan presenterat sin startelva. Helt säker på hur han skulle ta den saken verkade inte Moyes. För å ena sidan var han rätt snabb med att påpeka, ungefär i linje med Bielsa, att detta inte påverkade hans planering inför matchen alls. Men å andra sidan kunde han inte heller undvika att vädra funderingen om det möjligen var så att Bielsa försökte ”bluffa”.

Därmed får man känslan av att Bielsa har lyckats få Moyes att börja fundera och kanske till och med andrahandsgissa sig själv. Nu är inte Bielsa precis en manager som är direkt känd för sina omfattande mindgames, antingen för att han verkar vara lite för mycket siffernisse för det eller för att han upplevs som lite för sportslig för den saken. Men det är väl å andra sidan inte heller omöjligt att Bielsa har tagit till sig något av engelsk fotboll, där ju detta med mindgames är något av pressens favoritämne.

Eventuellt var det till och med ett steg lurigare än så. För Bielsa är ju troligtvis i alla fall medveten om sitt eget rykte inom engelsk fotboll och sin status som någon form av ikon, kultfigur och fotbollsfilosofiskt geni, men även att detta rykte är något som mycket väl kan vara provocerande för någon som Moyes. Som ju säkert rätt eller fel upplever att han många gånger ifrågasätts specifikt för att han råkar vara en brittisk manager, och att någon som Bielsa tvärtom åker i den engelska fotbollens gräddfil.

Viktigt med ”Unagi!”

Moyes skulle ju exempelvis kunna hävda att West Ham faktiskt ligger en bit ovanför Leeds i tabellen, har gjort bättre ifrån sig än Leeds fastän Leeds och Bielsa ändå får en större andel av uppmärksamheten, berömmet och applåderna. Helt sant är kanske inte detta då Moyes fått rätt mycket beröm för West Hams inledning, men helt falskt är det kanske inte heller. Dessutom är ju West Ham till skillnad från Leeds långt ifrån några nykomlingar i Premier League.

Visst finns där ett större engagemang för Marcelo Bielsa som manager i Premier League än för David Moyes. Det känns fräschare och nyare helt enkelt, betydligt mycket mer exotiskt. Visst finns där även ett betydligt större engagemang för Leeds tillbaka i Premier League än för West Ham i största allmänhet, det är trots allt 16 år sedan nu sedan Leeds sist spelade i Premier League. Visst är det däremot också så att Leeds helt enkelt uppfattas som roligare och charmigare än West Ham.

Leeds spelar helt enkelt en mer positiv och progressiv fotboll än West Ham. West Ham har tagit fler poäng än Leeds, och har definitivt överpresterat utifrån förväntningarna på dem inför säsongen, men deras framgångar bygger på en organiserad snarare än en inspirerad fotboll, på en funktionellt snarare än filosofiskt baserad spelidé. Det vill säga sådant som nog alltid kommer respekteras, men väldigt sällan bli särskilt älskat. Leeds är lättare att förälska sig i.

Om vi backar bandet några årtionden vore ju det ett fullständigt absurt påstående. Ingen utöver de närmast berörda hade någonsin ansett Leeds vara värt varken kärlek eller beundran, tvärtom har Leeds konsekvent genom åren varit en av Englands mest hatade klubbar. Men detta är kanske Marcelo Bielsas mest imponerande bedrift, inte bara att han har tagit Leeds tillbaka till Premier League, utan förändrat Leeds från Dirty Leeds till positiva, roliga, charmiga Leeds som inte bara går att gilla utan alla vill gilla.

Vi får se hur mycket av det som är beständigt, eller rättare sagt hur mycket av det som är direkt associerat till Marcelo Bielsa som person och hur mycket som har färgat av sig på Leeds som klubb även efter Bielsas framtida avsked. Vi vet så klart inte hur länge Bielsa stannar i Leeds, och det är lätt att fastna i föreställningar om honom här, men det är väl en rimlig utgångspunkt att det nog inte blir så många år till. Kanske till och med att detta är sista säsongen för Bielsa.

Marcelo Bielsa har i så fall tagit Leeds tillbaka till Premier League, hållit dem kvar och etablerat dem i Premier League, och gett dem ett starkt och positivt laddat varumärke i den globala fotbollen. Men Bielsas största och viktigaste bidrag, vilket kanske gäller alla managers, är kanske vad han lämnar efter sig, eller rättare sagt hur det han skapat lever vidare och fortsätter utvecklas efter att han själv lämnat klubben. En bra manager kan på så sätt jämställas med en bra förälder.

Den absolut viktigaste uppgiften för Leeds som klubb måste alltså vara att arbeta fram en väldigt genomtänkt successionsplan för när Bielsa väl tackar för sig. Andra klubbar har brakat samman fullständigt för att de saknat detta. Men etablerade managernamn som Unai Emery och Julen Lopetegui känns båda som väldigt passande kandidater.

***

EUROPAHÖRNAN: Betyg på engelska lagens gruppspel!

Man City – (++++)

Vore väl kanske en smula dumt att påstå att Man City drog fram de stora insatserna i det här gruppspelet. De tvingades helt enkelt aldrig till det och gjorde väl ungefär vad som krävdes och förväntades av dem. Fem vinster och en oavgjord match, borta mot Porto, är väl ungefär så bra som det behöver vara. Ferran Torres var oväntat bra och nyttig för Man City i det här gruppspelet. Att Man City bara släpper in ett enda mål i hela gruppspelet är så klart imponerande, ironiskt nog var det också i första matchen de hamnade i tidigt underläge.

Liverpool – (++++)

Precis som Man City så går Liverpool utan några större problem vidare till slutspel och vinner även gruppen. Detta var klart redan inför sista omgången så det var verkligen ingen ko på isen för Liverpool den här gången. Vi hittar några rätt imponerande insatser, att vinna med 5-0 borta mot Atalanta exempelvis, ett resultat som onekligen ”gjorde” gruppen för Liverpool. Ska man hitta något att klaga på så är det väl den högst onödiga förlusten mot Atalanta på hemmaplan, som tvingade Liverpool behöva spela skarpt i de två sista omgångarna.

Chelsea – (+++++)

Märkligt nog är det kanske laget som började gruppspelet mest tveksamt som till sist gjorde det bästa gruppspelet. Kanske inte så mycket för att de gick vidare från gruppen, det var sannerligen ingen höjdargrupp på så vis. Men spelet och prestationerna av Chelsea såg riktigt bra ut, och en väldigt imponerande 4-0-seger borta mot Sevilla säkrade också gruppsegern för Chelsea. En seger som även demonstrerade att Chelsea kommer kunna bli farliga även i slutspelet. Kanske inte bland de främsta favoriterna, men definitivt en farlig outsider.

Man Utd – (+)

Hade vi på förhand sagt att Man Utd med små marginaler åker ur gruppen efter att ha hamnat trea hade vi kanske inte reagerat så mycket på den saken. Kritiken mot Man Utd gäller kanske inte så mycket att laget åkte ur, utan hur laget åkte ur. Efter att ha fått en jackpotstart med vinster mot både PSG och RB Leipzig är det utifrån det läget mer eller mindre oförklarligt och oacceptabelt att inte kunna ta sig vidare från gruppen. Man Utd var direkt svaga i avgörande matcher mot PSG och RB Leipzig, men framför allt var det hybris och nonchalans mot Basaksehir som gjorde att Man Utd slutade trea.

Arsenal – (+++++)

Knappast den tuffaste europeiska gruppen som Arsenal har tvingats genomföra, men det går bara att besegra de lag som står på andra sidan planen. Och det gjorde Arsenal med bravur i det här gruppspelet. Sex raka vinster talar sitt mycket tydliga språk. Hade det varit i Champions League så hade vi kunnat dra en del slutsatser gällande slutspelet, men det går inte riktigt att göra med Europa League. Men att Arsenal har kvaliteten att gå långt och även vinna råder det ingen tvekan om.

Leicester – (++++)

AEK Aten och Zorya Luhyansk kändes väl egentligen mest av allt som gruppens fillers, det var så att säga Braga och Leicester som skulle gå vidare, och det var mellan dem det stod om gruppsegern. Så troddes inför gruppspelet och mycket riktigt var det även så det blev. Leicester gjorde vad de skulle mot de båda andra lagen, men beseglade gruppsegern med en mycket imponerande 4-0-vinst hemma mot ett europeiskt mycket erfaret Braga. Efter att sedan ha klarat oavgjort borta mot Braga i nästa match kunde Leicester i princip bara spela av resten av gruppen.

Tottenham – (+++)

Var nog på väg att ge Tottenham bara två plus för sin grupp, men eftersom de ändå vann gruppen och inte bara gick vidare så får det bli tre plus ändå. Tottenham inledde gruppen starkt mot LASK men gick sedan på en rejäl och onödig mina i bortamatchen mot Royal Antwerpen. Den förlusten satte kniven lite mot strupen för Tottenham som efter det inte hade råd att förlora några fler matcher. Nu kan nog den här gruppen räknas som att Tottenham och José Mourinho inte gjorde mer än det absolut nödvändiga, vilket i och för sig räckte till gruppseger sedan Tottenham gjort slut på sin belgiska hoodoo i allra sista omgången.

Jaha, men är det sant som Mourinho säger då? Det kan ju för all del vara sagt som någon slags mindgames eller av politiska eller psykologiska skäl, men det utesluter ju faktiskt inte att det även kan vara sant. Nu finns det ju ett gäng lag från andra ligor som skulle kunna vinna Europa League, men om vi skulle vara generösa med Mourinho och tänka oss att han i huvudsak bara tänkte utav de engelska lagen i Europa League. Stämmer det ens då?

Ajax, Shakhtar Donetsk, Marseille, Roma, Bayer Leverkusen, Napoli, Milan och Villarreal med flera är för all del bra fotbollslag som alla skulle kunna gå hela vägen och vinna Europa League. Men utöver dem har vi självfallet även de fyra engelska klubbar som vi nu redan vet kommer spela i slutspelet. Man Utd som trea i Champions Leagues gruppspel, och Arsenal, Tottenham och Leicester med stor sannolikhet som gruppsegrare i Europa League. Vilka är egentligen störst favorit av dessa fyra engelska klubbar?

Nu är det generellt sett alltid svårt att bedöma engelska klubbars möjligheter i Europa Leagues slutspel eftersom det aldrig är helt självklart med vilken fokus och attityd de tar sig an slutspelet. Alla har viktiga saker att spela för i ligan jämsides och ofta brukar nog engelska klubbar ta sig an matcherna ungefär som de gör Ligacupen och FA-cupen, vilket ofrånkomligen gör varje omgång mer oviss. Först om det börjar vankas semifinal eller kanske kvartsfinal börjar man märka att fokus skiftar.

Alltså kommer lottningen omgång för omgång faktiskt bli en större faktor än vad man kanske kunde tro. Om vi tittar på samtliga lag som är med i slutspelet så är det väl inget motstånd där man känner att någon som helst av de engelska klubbarna inte skulle kunna vinna, kanske till och med borde vinna. Men kommer någon av de tuffaste motståndarna redan i sextondels- eller åttondelsfinalen, så är det en annan bedömning än om de dyker upp i t ex semifinalen.

ARSENAL

Skulle vi titta enbart på resultaten, på prestationerna och på tabellplaceringen hittills den här säsongen så skulle vi förmodligen komma fram till att Arsenal är de med lägst chans av i alla fall de engelska lagen i slutspelet.

Å andra sidan har det ju varit något av Arsenals grej de senaste åren att vara svagt tippade i cupspelet fast ändå på något vis lyckas ta sig långt i cupen eller till och med vinna. Arsenal har visat sig vara ett starkt cuplag helt enkelt.

Helt förvånande är väl för all del inte detta. Arsenal saknar definitivt inte individuellt väldigt framstående spelare, som naturligtvis kan göra ett väldigt starkt avtryck i en enskild cupmatch. Som vi såg inte minst förra säsongen.

För all del fanns vid den tidpunkten ett positivt momentum kring Arsenal och Mikel Arteta som inte riktigt finns nu. Just nu känns stämningen rätt mörk i Arsenal, vilket gör cupsagor mindre troliga.

Prognos – (2). Å ena sidan är nog Arsenal laget som är mest sannolikt att gå på en mina i de tidiga omgångarna, men tar de sig väl till slutomgångarna är de å andra sidan desto farligare.

LEICESTER

Kan t ex Sevilla vinna Europa League så kan självfallet Leicester också vinna Europa League. Tittar vi enbart på spelarmaterialet är Leicester definitivt tillräckligt bra för att kunna vinna Europpa League.

Vad som möjligen saknas jämfört med t ex Sevilla är erfarenheten. vanan av europeiskt cupspel och inte minst vanan vid att vinna i europeiskt cupspel. Men det måste som vi redan vet med Leicester inte vara ett oöverkommeligt hinder.

Något som stört mig med Leicester de senaste snart fem åren är att de många gånger har varit bra nog att kunna vinna en cup, men det har aldrig känts som om de verkligen gått all-out för att göra det.

Prognos – (4). Å ena sidan är Leicester ett minst lika bra fotbollslag som både Man Utd och Arsenal, men å andra sidan känns det samtidigt som att det är för Leicester som verkligen allting måste klaffa för att de verkligen ska vinna Europa League.

MAN UTD

Man Utd borde naturligtvis inte vara i Europa League-slutspel. Dels för att de själva inte borde ha åkt ur Champions League-gruppen. Dels för att treorna i Champions Leagues gruppspel inte borde få hamna i Europa League som en slags tröst.

Två gånger tidigare, 2011-12 och 2015-16, har Man Utd åkt ur Champions League och fått spela i Europa League istället. Båda gångerna var Man Utd milt sagt milt motiverade, ville nog inte vara där och slogs ut i åttondelsfinalen.

Jag anar att vi kan få se något liknande den här gången. Man Utd gjorde Europa League redan förra säsongen, och det här är inte vad de vill. Missnöjet lär vara stort och laget rätt mentalt avslaget.

Vad som talar emot det är att Europa League nu till skillnad från då faktiskt ger en plats i Champions League, och det riskerar definitivt vara så att Man Utd inte har råd att slänga bort en sådan chans.

Den individuella kvaliteten finns naturligtvis hos Man Utd att vinna Europa League. Men den kollektiva kompetensen gör laget sårbart mot tuffare motstånd, och inspirationen lär vara låg för att individerna verkligen ska vilja kliva fram.

Prognos – (3). Å ena sidan har semifinal men aldrig längre varit signifikativt för Ole-Gunnars tid som manager och lagets begränsningar med honom som manager, å andra sidan kommer Man Utd alltid kunna vinna mot alla lag i Europa League.

RANGERS

Visst har Rangers gjort det bra som tar sig till slutspel i Europa League. De leder för närvarande sin grupp och kommer antingen etta eller tvåa beroende på hur det går ikväll mot Lech Poznan.

Rangers har med sina resultat i gruppen, inte minst mot Benfica och Standard Liege, visat att de knappast behöver vara några slagpåsar mot något motstånd i Europa League, och att de kan ha ambitioner att vinna några matcher även i slutspelet.

Samtidigt är det knappast realistiskt av Rangers att förvänta sig mer än så, eller av oss att förvänta sig mer av Rangers. Rangers kommer inte vinna Europa League, tar de sig till kvartsfinal vore det en strålande europeisk cupsäsong för dem.

Prognos – (5). Å ena sidan är europeiskt cupspel något som tas på allra största allvar av Rangers och deras supportrar, men en första ligatitel på många år och att förhindra Celtics tionde raka ligatitel tas å andra sidan på desto större allvar.

TOTTENHAM

Kanske finns det en viss ironi i att laget som rimligtvis borde anses ha störst chans av de engelska lagen att faktiskt vinna Europa League, är det lag som behövde kvalspela för att ens ta sig till Europa League.

Visst finns det väl en anledning för José Mourinho att försöka placera favoritskapet på andra klubbar, eftersom allt favoritskap som inte landar på någon annan klubb kommer ofrånkomligen landa på Tottenhams och Mourinhos axlar.

För detta talar inte enbart Tottenhams relativt starka säsongsinledning där de leder Premier League och ser ut att ha en tuff titelstrid framför sig, utan även att Tottenhams spelartrupp måste betraktas som väldigt stark.

Titelstriden i ligan talar delvis för att Tottenham kan bli för splittrade för att samtidigt kunna lyckas i Europa League. Att Tottenham dessutom rimligtvis oavsett titelstrid kommer hamna bland de fyra bästa i ligan eliminerar behovet av Europa League.

Att Tottenham har tagit några oväntade förluster redan i Europa League behöver inte tala emot dem i ett slutspel. Tottenham har gjorts vad som krävts av dem, varken mer eller mindre, och det är kanske nödvändigt för dem med tre extra kvalomgångar i benen.

Prognos – (1). Å ena sidan kommer Tottenham med största sannolikhet inte behöva vinna Europa League, men å andra sidan gör Tottenhams och Mourinhos anspråk på storhet att de ändå kommer vilja vinna Europa League.

***

EFL LEAGUE TWO-HÖRNAN (#16)

Scunthorpe 2-0 Leyton Orient, Barrow AFC 0-1 Salford City, Bolton Wanderers 3-6 Port Vale, Bradford City 0-1 Carlisle, Cambridge United 1-2 Oldham Athletic, Cheltenham 5-3 Exeter City, Harrogate 0-1 Forest Green Rovers, Mansfield Town 3-3 Crawley, Newport County 2-1 Morecambe, Stevenage 0-0 Southend, Tranmere Rovers 1-3 Walsall, Colchester 2-1 Grimsby Town

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Matty Blair, Cheltenham. Låg bakom det mesta från sin wingback-position på högerkanten när topplaget Cheltenham gjorde fem mål på Exeter, en av lagets konkurrenter i toppen av tabellen. Den rutinerade och mångsidiga spelaren lyckas kombinera defensiv och offensiv på ett bra sätt.

Omgångens manager: Harry Kewell, Oldham. Jodå, på något lustigt sätt har Kewell lyckats hamna som manager i Oldham. Det är en strulig klubb men desto mer imponerande på så vis att Kewell lyckas guida Oldham till en rätt imponerande vinst på bortaplan mot Cambridge.

Omgångens kanon: Port Vale. Det var kanske inte en match som fotbollens taktiker kommer lyfta fram som något strålande exempel på tränarkurserna framöver, men att vinna med 6-3 borta mot Bolton är så klart häftigt för Port Vale, som med vinsten ger sig själva gott hugg på en playoff-plats.

Omgångens Cliff Barnes: Leyton Orient. Surt att förlora med 0-2 borta mot Scunthorpe på nedre delen av tabellens nedre halva. Särskilt som Leyton Orient missade en tidig straff och särskilt som förlusten betyder att Leyton Orient ramlar ur playoff-platserna, i alla fall för tillfället.

Omgångens match: Barrow 0-1 Salford City. En omgång där tre matcher innehöll sex mål eller fler så väljer jag istället matchen mellan Barrow och Salford som innehöll både kvalitet, spänning och viss dramatik. Barrow är ett lag som spelar bättre fotboll än vad tabellen antyder, och Salford ett lag som jagar uppflyttning.

Omgångens WTF: Grimsbys svenskar. Kanske inte så mycket omgångens WTF som en allmän WTF-situation där Grimsbys manager Ian Holloway meddelat att svenskarna Ludvig Öhman och Bilel Mohsni har friställts, samtidigt som spelarna själva säger på twitter att de fortsätter träna med klubben. Kontraktsgruff i Coronatider antar jag.

Rimligtvis borde väl detta vara den praktiska dödsstöten för Solskjaer som Man Utds manager. Hans egentligen enda räddning hittills den här säsongen har varit den oväntat positiva Champions League-insatsen i gruppens första matcher, men även den minst sagt jackpot-betonade starten schabblades alltså bort till slut. Solskjaer har knappast något förtroendekapital kvar som inte redan är förbrukat, Paul Pogbas utspel är ett uttryck även för detta, och nu måste det vara en fråga om när Solskjaer ersätts, inte om.

Från tisdagen, där Chelsea minst sagt pliktskyldigt och inte överdrivet engagerat, spelade hem sista poängen mot Krasnodar, rör vi oss istället till onsdagen. En Champions League-onsdag som har alla förutsättningar att bli riktigt dramatisk. Inte så värst dramatisk för de inblandade engelska klubbarna för all del. Både Man City och Liverpool är redan klara för slutspel. Både Man City och Liverpool är dessutom redan klara gruppsegrare. Här handlar det bara om att spela av sista matchen, mot Marseille respektive Midtjylland.

Betydligt mer spännande är det väl i så fall på annat håll. I Grupp A exempelvis har för all del Bayern München sedan länge gjort klart med gruppsegern. Men om den andra och sista slutspelsmatchen ska det ikväll spelas och avgöras, när Red Bull Salzburg har möjlighet genom att vinna på hemmaplan över Atlético Madrid ta sig förbi dem i gruppen och norpa deras slutspelsplats. Vinna eller försvinna således för Red Bull Salzburg, men även en match med kniven mot strupen för Atlético Madrid.

Grupp C har kanske ingen större spänning, utan där handlar det mest om det blir Olympiakos eller Marseille som tar sig till Europa League. Grupp D däremot, Liverpools grupp, har ett väsentligt spänningsmoment i att Ajax och Atalanta möts. En poäng skiljer de båda lagen åt, Ajax med sju poäng och Atalanta med åtta poäng. Förutsättningarna är alltså enkla. Vinner Ajax tar de sig till slutspel. Klarar Atalanta av att undvika att förlora så är det de som spelar slutspel under våren.

Men det riktiga getingboet hittar vi i Grupp B med Borussia Mönchengladbach (8p), Shakhtar Donetsk (7p), Real Madrid (7p) och Inter (5p). Här är det faktiskt så att Inter som poängmässigt ligger klart sämst till ändå har väldigt god chans på slutspel. Naturligtvis måste de vinna mot Shakhtar Donetsk på hemmaplan, men om de gör det så är det bara om Real Madrid och Borussia Mönchengladbach spelar oavgjort som Inter går miste om slutspelsplatsen.

Nu har heller inte Real Madrid och Borussia Mönchengladbach riktigt råd att spela på oavgjort, i och med att om Shakhtar Donetsk skulle lyckas ta en poäng borta mot Inter så skulle i så fall Real Madrid åka ur Champions League. Detsamma vid vinst för Shakhtar Donetsk för övrigt. Så Real Madrid måste spela för vinst mot Borussia Mönchengladbach, vilket i sin tur sätter mer press på Borussia Mönchengladbach. För de lever ju också rätt farligt om de skulle förlora matchen.

På pappret tänker man så klart att Real Madrid borde vara rätt klara favoriter. Men det är inget överdrivet bra och starkt Real Madrid vi ser den här säsongen heller, vilket vi klart och tydligt har sett i det här gruppspelet. De har förlorat mot Shakhtar Donetsk både hemma och borta. Å andra sidan vunnit hemma och borta mot Inter. Borta mot Borussia Mönchengladbach klarade de med ett nödrop oavgjort, något de nog får vara glada för nu för annars hade det kunnat vara kört för dem redan.

Vad som talar för Real Madrid är självfallet deras stora erfarenhet, att de har spelat mängder med vinna eller försvinna-matcher i Champions League förut. Då har det förvisso handlat mer om positiva vinna eller försvinna-matcher än om negativa vinna eller försvinna-matcher. Då har Real Madrid spelat för att gå vidare i Champions League. Den här gången spelar Real Madrid mer för att inte åka ur Champions League. Real Madrid har tveklöst exakt allting att förlora den här kvällen.

Och Borussia Mönchengladbach kan som vi vet spela fotboll. Någon helt självklar match blir inte detta för Real Madrid. Det har pratats om Real Madrids eventuella exit ur Champions League i gruppspelet  i termer av att vara Champions Leagues största skräll någonsin. Jag håller nog inte riktigt med om den saken, men som bubblare till en lista över de största skrällarna så visst. För om Filippo Inzaghi var född offside så var Real Madrid födda i Champions League-slutspel.

Men den här kvällen kommer Real Madrid ändå få våndas i sina födslovärkar. Bara en vinst tar dem garanterat till slutspel. Oavgjort så gör sig Real Madrid beroende av andra resultat för att ta sig till slutspel. Och skulle Real Madrid förlora så är det bara att säga tack och adjö till slutspelet. I de båda sista fallen kan det i så fall bli fråga om att istället behöva spela Europa League. Vilket väl knappast kan ses som någon särskilt stimulerande uppgift för något utslaget Champions League-lag.

Allra minst kanske för Real Madrid, som redan inför kvällen har gjort ljud om att avsäga sig platsen i Europa League om det skulle bli aktuellt. Vilket så klart hade varit ett  djupt osympatiskt beslut.

***

EFL LEAGUE ONE-HÖRNAN (#16)

Gillingham 2-0 Swindon Town, Accrington Stanley 2-1 MK Dons, AFC Wimbledon 2-4 Bristol Rovers, Burton Albion 1-1 Crewe Alexandra, Fleetwood Town 0-1 Blackpool, Northampton 0-2 Doncaster Rovers, Oxford Utd 1-1 Hull City, Plymouth Argyle 1-2 Ipswich Town, Portsmouth 2-0 Peterborough, Rochdale 0-2 Lincoln City, Shrewsbury 1-1 Charlton, Sunderland 0-1 Wigan Athletic

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Dan Charles, Accrington Stanley. Riktigt stabil insats med två mål för Accrington Stanley i en match som de alltså vann med 2-1 mot MK Dons, efter att först ha hamnat i underläge med 0-1. Två fina avslut av Charles.

Omgångens manager: Paul Tisdale, Bristol Rovers. Det har varit en tuff inledning på säsongen för Bristol Rovers som oroväckande befinner sig i nedflyttningsstriden med cirka en tredjedel av säsongen avklarad. Men en riktigt skön bortavinst mot AFC Wimbledon som kan ge momentum i tabellen.

Omgångens kanon: Lincoln City. Det var inte jättelänge sedan som Lincoln City spelade i National League. Nu plötsligt befäster de i och med en bortavinst mot Rochdale en andra plats i tabellen i League One. Plötsligt ser faktiskt EFL Championship ut att vara inom räckhåll för Lincoln City.

Omgångens Cliff Barnes: Sunderland. Har man precis sparkat en manager för att något kantigt sammanfattat ha spelat alldeles för många 1-1-matcher så är det väl kanske lite extra dumt att förlora nästa match med 0-1 hemma mot ligans jumbo som dittills vunnit endast två av sina 14 spelade matcher.

Omgångens match: AFC Wimbledon 2-4 Bristol Rovers. Känns som att det måste ha varit feststämning när nya Plough Lane för första gången tog in publik på läktarna, och även om resultatet kanske inte gav hemmafansen feststämning så måste det ha varit en härlig match för dem att se.

Omgångens WTF: Lee Johnson till Sunderland. Missförstå mig inte, jag är positivt inställd till Sunderlands anställning av Lee Johnson. Men jag ifrågasätter ändå lite hur klokt det egentligen var att göra detta offentligt bara någon timme eller två innan avspark mot Wigan. Fokus hade kanske behövts på själva matchen.

Mitt i den glädjen och lättnaden kan det vara lätt att tränga bort ur huvudet att man alls behöver känna någon lättnad, och ännu hellre varför man känner denna lättnad. Man Utd har alltså precis vunnit ännu en match under vilken de inte bara hamnade i underläge utan i långa stunder var det klart sämre laget på planen, spelmässigt och chansmässigt överspelade för att inte säga utspelade.

Att kunna vinna matcher trots detta är naturligtvis i sig en positiv egenskap. Det är här ett mer kritiskt tänkande samtal blir svårt eftersom många inbillar sig att om man är kritisk eller negativ efter en sådan match så måste man vara missnöjd med att laget vann. Men i själva verket utgår det från insikten att på lång sikt är det inte hållbart för ett lag med några som helst meningsfulla titelambitioner.

Ole-Gunnar Solskjaer har nu varit Man Utds manager i rätt precis två år. Fortfarande är det så att Man Utd mest verkar bekväma när de får ligga på kontring men tafatta och osäkra med varje annan form av matchbild. Anfallsspelet är långsamt och idélöst när omställningen inte finns där. Fortfarande är Man Utd alldeles för ofta det sämre laget på planen, oavsett om de möter lag ovanför dem eller under dem i tabellen.

Vad Man Utd däremot har är många skickliga spelare och ett antal spelare med väldigt hög individuell kvalitet. Den typen av spelare som alltid kommer kunna vända, vinna eller avgöra en match med briljans och enskild prestation. Med sådana spelare finns det en rätt tydlig gräns för hur dåligt det faktiskt är möjligt att gå för en klubb som Man Utd, men finns där inget utöver det så finns även en tydlig gräns för hur bra det kan gå.

Detta skulle kunna beskrivas som en strategisk fyrfältare, där hög och låg individuell kvalitet finns längs ena dimensionen, och hög och låg kollektiv kompetens längs den andra dimensionen, med utrymme för olika grader eller nivåer inom respektive fält. Inom denna fyrfältare går det exempelvis att placera ut olika klubbar i Premier League och Champions League med en relativt anpassad skala.

Hög individuell kvalitet; hög kollektiv kompetens. Här hittar vi lag med tillgång till väldigt bra spelare som utöver det även har kommit långt i sin egen taktiska idé och alltså har en hög kollektiv kompetens. Exempel på klubbar i detta fält är Man City, Liverpool, Chelsea, Tottenham, Bayern München, Atlético Madrid, Juventus etc.

Hög individuell kvalitet; låg kollektiv kompetens. Här hittar vi lag med tillgång till väldigt bra spelare som däremot inte har kommit särskilt långt i sin taktiska idé, eller där denna idé helt enkelt inte är särskilt väl definierad. Exempel på klubbar i detta fält är Man Utd, Arsenal, Real Madrid, Barcelona, PSG etc.

Låg individuell kvalitet; hög kollektiv kompetens. Här hittar vi lag med tillgång till spelare av något lägre individuell kvalitet men som framför allt har kommit mycket långt i sin spelidé och kollektiva kompetens. Exempel på klubbar i detta fält är Wolves, Leicester, Southampton, Leeds, Sevilla, Dortmund, RB Leipzig etc.

Låg individuell kvalitet; låg kollektiv kompetens. Här hittar vi lag med tillgång till spelare med något lägre kvalitet och som inte heller har kommit särskilt långt med sitt taktiska arbete eller sin kollektiva kompetens. Exempel på klubbar i detta fält är Fulham, West Brom, Olympiakos, Krasnodar, Basaksehir etc.

Exakt i vilket fält, eller vart någonstans i detta fält, som exemplen på klubbar faktiskt hamnar är inte särskilt betydelsefullt för det här sammanhanget. Poängen är att illustrera ett konceptuellt tänkesätt. Om ett lag exempelvis bedöms ha låg kvalitet eller kompetens längs någon av dimensionerna så är detta i själva verket endast i relation till övriga klubbar som råkar ha stoppats in i modellen.

Konklusionen av denna fyrfältare är inte överdrivet komplicerad. Om ett lag i den moderna fotbollen på allvar ska slåss om de största titlarna så förutsätts mer eller mindre att laget befinner sig i det övre högra hörnet, det vill säga sitter både på hög individuell kvalitet och hög kollektiv kompetens. Omvänt säger det lika mycket sig självt att det är svårt problematiskt att befinna sig längst ned till vänster i fyrfältaren.

Vad gäller de båda andra fälten, modellens så kallade mellanlägen, är gränserna inte riktigt lika självklara. Att det är lagen med hög kollektiv kompetens som överpresterar sett till resurser och förutsättningar är däremot givet, liksom att det i båda fallen är att betrakta som långskott att klubbar från något av fälten realistiskt sett ska kunna vinna de största titlarna. Något beroende på situation och exakt position i fältet.

Modellen utgör alltså på samma gång Man Utds både karta och terräng. Man Utd befinner sig obönhörligen fast i det övre vänstra hörnet, med hög individuell kvalitet men låg kollektiv kompetens. Det garanterar någon slags lägstanivå men begränsar lagets högstanivå. Varje managers uppgift efter Alex Ferguson har varit att behålla eller förflytta lagets position från övre vänstra hörnet till det övre högra hörnet.

Varje manager efter Alex Ferguson har misslyckats med den uppgiften. David Moyes misslyckades, Louis van Gaal misslyckades, José Mourinho misslyckades och Ole-Gunnar Solskjaer befinner sig nu två år in på sitt eget misslyckande. Att de misslyckats är absolut inte enbart deras eget fel, men det går knappast heller att beskriva dem som skuldfria i det elände vi nu bevittnat under ett knappt årtionde.

Men för de som fortfarande, efter all denna tid och alla dessa rätt konkreta exempel på varför, har svårt att begripa kritiken mot Solskjaer så är alltså denna modell svaret. Är Man Utd det minsta lilla närmare att förflytta sig från övre vänstra hörnet till övre högre hörnet av fyrfältaren nu än vad de var för cirka två år sedan när Solskjaer tog över som manager? Nej! Därav kritiken. Därav kraven på förändring.

Men mer intressant är kanske vad modellen säger om Man Utds förutsättningar inför kvällens minst sagt avgörande match mot RB Leipzig i Champions League. Om Man Utd förlorar matchen är de utslagna ur Champions League. Om Man Utd inte förlorar så har de tagit sig till slutspel i Champions League. Mer komplicerade än så är faktiskt inte förutsättningarna.

Om Man Utd tar sig slutspel så gör de det framför allt tack vare individuell kvalitet. Och det är väl just dessa förutsättningar som formar kvällens match. RB Leipzig sitter på lägre individuell kvalitet, även om de knappast har dåliga spelare, men en väsentligt högre kollektiv kompetens. Vilket betyder att matchen känns betydligt vanskligare för Man Utd än vad den hade gjort för t ex Liverpool, Man City eller Chelsea och Tottenham.

Man Utds position i modellen gör dem även mycket mer beroende av individer i största allmänhet. Detta har sina baksidor. Dels att det underlättar för motståndet att fokusera sina insatser på specifika spelare och därmed begränsa Man Utds spel. Dels att det ställer höga krav och leder till högt slitage på enskilda spelare såsom Bruno Fernandes, Marcus Rashford m fl. Man Utd blir helt enkelt väldigt känsliga när de vilar.

Här finns självfallet en annan baksida som blev minst sagt uppenbar under gårdagen när Mino Raiola säger det han säger om Paul Pogba och Man Utd. En situation som Man Utd i hög utsträckning placerat sig i själva genom att inte riktigt ”kunna” göra sig av med Pogba. Timingen är självfallet ingen tillfällighet. Direkt efter att Pogba råkar ha gjort ett snyggt mål. Precis innan Man Utds kanske viktigaste match för säsongen.

Man Utds position i tabellen är så klart illa nog. Man Utds position i modellen fortsätter ge dem stora problem både på planen och utanför planen, och är alltså orsaken till deras problem i tabellen. Och supportrar och experter kan fortsätta sitt önsketänkande och sina glädjekalkyler efter varenda match som Man Utd råkar vända och vinna trots en i övrigt deprimerande matchbild. Det gör just ingen skillnad.

Så länge Man Utds inte förändrar sin position i modellen så kommer Man Utd inte heller förändra sin verklighet. Nämligen att Man Utd gått från ett lag som regelbundet vann och konkurrerade om de största titlarna, till ett lag som får rätt nöjda och glada om de ens lyckas ta sig till Champions League, eller ens som ikväll om de alls lyckas ta sig till Champions Leagues slutspel.

Men när man sitter på så hög individuell kvalitet som Man Utd ändå gör så kommer man självfallet alltid kunna ta sig dit. Men man kommer aldrig kunna göra det utan att behöva känna en lättnad man inte borde behöva känna.

***

EFL CHAMPIONSHIP-HÖRNAN (#16)

Barnsley 0-4 Bournemouth, Reading 2-0 Nottingham Forest, Brentford 2-2 Blackburn Rovers, Bristol City 0-1 Birmingham City, Coventry City 3-1 Rotherham, Huddersfield Town 2-0 QPR, Millwall 0-1 Derby County, Norwich 2-1 Sheffield Wednesday, Preston North End 2-2 Wycombe Wanderers, Stoke 1-0 Middlesbrough, Swansea City 2-0 Luton Town, Watford 0-1 Cardiff City

Aktuell tabell

24 meningar om Blackburn Rovers

Oavgjort mot Brentford betyder att Blackburn Rovers tappade två poäng på sina konkurrenter i jakten på playoff och uppflyttning. Samtidigt var det en poäng som var värd väldigt mycket för Blackburn. Underläge 1-2 och med en man utvisad borta mot Brentford såg det inte precis ljust ut för Blackburn.

Men här visade Blackburn upp vad som blivit en av lagets stora styrkor den här säsongen, sammanhållning och laganda. Laget bet ihop och laget bet tillbaka. Man lyckades hålla sig kvar i matchen och kvittera i slutminuterna. En väldigt värdefull egenskap som kommer vara dem till nytta under säsongen.

Kontinuitet och know-how är en annan av Blackburns stora styrkor. Tony Mowbray har varit manager för Blackburn i flera år. Han kan sitt lag och sina spelare. Han visade detta inte minst mot Brentford med några riktigt kloka byten i ett svårt läge av matchen. Inte första gången den här säsongen som Mowbray gjort lyckade byten.

Laganda och arbetsmoral präglar även Blackburns förmåga till sena mål. Målet mot Brentford kom i slutminuterna, vinstmålet mot Millwall senast på tilläggstid. Detta har hänt flera gånger redan. Blackburn Rovers har grit. Inte minst demonstrerat i Blackburns nyfunna förmåga att ”vinna fult”, det vill säga kunna skita ner sig.

Adam Armstrong måste självfallet nämnas. En av seriens bästa anfallare som bidragit med många mål och med viktiga mål. Lägg därtill att Blackburn och Mowbray gjorde en stark försäsong på transfermarknaden. Viktiga delar av laget kompletterades. Thomas Kaminski som målvakt, Barry Douglas och Harvey Elliott var smarta lån.

Letar vi efter Blackburns akilleshäl är det förmodligen försvaret. Blackburn släpper in över ett mål per match i snitt, vilket sällan är ett bra tecken för ett lag med ambitioner om toppen av tabellen.

Omgångens stjärna: Krystian Bielik, Derby County. Ännu en dominerande insats på defensivt mittfält av Bielik som kontrollerade matchen fullständigt och låg bakom tre väldigt viktiga poäng för Derby County. Fortsätter Bielik så här så spelar han inte i EFL Championship nästa säsong.

Omgångens manager: Mark Robins, Coventry City. Efter en svajig inledning har Coventry börjat hitta fötterna i EFL Championship. Matchen mot Rotherham var en tuff och viktig match på pappret, men Coventry körde mer eller mindre över motståndet och tog tre väldigt värdefulla poäng.

Omgångens kanon: Bournemouth. Gruvlig hämnd för hemmaförlusten senast mot Preston med en 4-0-vinst borta mot Barnsley. Bournemouth jagar i toppen av serien och den här typen av resultat visar att Bournemouth måste räknas som en av favoriterna för uppflyttning.

Omgångens Cliff Barnes: Nottingham Forest. Det är svårt att vinna fotbollsmatcher när man får spelare utvisade efter en kvart. Forest är all over the place, har redan sparkat Sabri Lamouchi, och försöket att få ordning på torpet med Chris Hughton har inte fått någon bra början alls. 0-2 mot Reading nu, och bara ett lag på planen.

Omgångens match: Brentford 2-2 Blackburn Rovers. Svängig match mellan två lag som båda tittar lystet uppåt i tabellen. Matchen påverkas av en utvisning i första halvlek på Darragh Lenighan i Blackburn. Att Blackburn lyckas kvittera i slutminuterna tyder kanske både på Blackburns styrka och Brentfords sårbarhet.

Omgångens WTF: Millwalls supportrar buar BLM. Positivt med supportrar tillbaka på arenorna, men där finns uppenbara nackdelar också. En stor del av Millwalls supportrar buar spelare som tar ett knä innan avspark, den numer vanliga BLM-symbolen, och det tar sedan alldeles för lång tid för Millwall som klubb att ta avstånd från detta.

Några sommarbrisar kommer det ju inte heller precis handla om, även om det så klart kommer vara varmt i Qatar. Men för första gången någonsin kommer alltså VM inte spelas under sommaren, utan istället mellan mitten av november till mitten av december under 2022. För i en av FIFA:s största bait-and-switches dök ju den saken upp i efterhand när det i kampanjen utlovats att VM ändå skulle gå på sommaren.

Klubblagen och deras ligor och organisationer är naturligtvis måttligt roade av den här omständigheten, då det rejält skruvar till deras ordinarie säsong och kräver ordentliga omställningar som får följdverkningar på säsongerna runt omkring denna. Alltså är vad vi upplever redan nu den här säsongen, med ett förskjutet och komprimerat spelschema, något som faktiskt kommer vara normen de närmaste två-tre åren.

För oss som tittar på VM blir det naturligtvis också en helt annan upplevelse. Vi är ju vana vid att kunna följa ett VM under en period av året som åtminstone till stor del sammanfaller med någon form av ledighet från vardagen. Nu ska alltså ett helt VM, med dess gruppspel, dess dramatik, dess tunga spelschema, slutspel och straffar, trängas i höst- och vintermörkret med budgetmöten, sammanträden och julbord.

Givet att VM går i Qatar så kommer det som vanligt pratas om politiska bojkotter etc, något det så klart redan har pratats om. Men som vanligt är det mest av allt bara tomma ord och en slags läpparnas bekännelse. Hade exempelvis något av de europeiska länderna verkligen menat dessa saker på riktigt allvar så hade de naturligtvis inte ställt upp i VM och alltså inte varit med i kvällens lottning av det europeiska VM-kvalet.

England, Skottland, Wales, Irland och Nordirland är däremot alla med i VM-kvalet. Av dessa fem tog sig England, Skottland och Wales samtliga till EM, och både Irland och Nordirland åkte ut i playoff mot Slovakien. Starkt ändå av öarna att ha tre länder med i ett mästerskap. Men att kvalificera sig för EM är nu för tiden betydligt lättare än att lyckas ta sig till ett VM, så hur går det för de fem länderna den här gången?

GRUPP I – ENGLAND
Polen
Ungern
Albanien
Andorra
San Marino

England brukar av hävd vara rätt bra i kvalspelet till sådana här turneringar, men den hår gången fick man faktiskt en rätt tuff lottning. Polen är väl att betrakta som mer eller mindre jämspelta med England, Ungern är ett land på uppgång och Albanien var en tuff motståndare från den femte potten. Matcherna mot Polen riskerar bli helt avgörande för att ta sig direkt till VM. Men England måste vara på tårna och kan behöva ta vägen via ett ovisst playoff.

GRUPP F – SKOTTLAND
Danmark
Österrike
Israel
Färöarna
Moldavien

Tjatades om vilken drömlottning detta var för Danmark, men själv satt jag nog och tänkte att det här var sannerligen ingen lottning som Skottland precis kan beklaga sig över heller. Skottland tog sig till EM, deras första mästerskap på 22 år, och här har de faktiskt en rimligt god chans att även ta sig till ett VM. Hemmamatcherna kommer bli avgörande, Skottland har inte råd att slänga bort onödiga poäng, och Danmark var förmodligen bästa motståndet de kunde få från den första potten.

GRUPP E – WALES
Belgien
Tjeckien
Vitryssland
Estland

Svårt att se att Wales ska kunna rå på Belgien. Men i och för sig, övrigt motstånd i gruppen är inte överdrivet tufft, och skulle Wales kunna hålla rent mot dem så är det alltså direkta möten med Belgien som avgör VM-platsen. Och i ett enskilt möte kan så klart allt hända. Men Belgien måste räknas som gruppens stora favoriter, men Wales borde ha god chans på ett playoff.

GRUPP A – IRLAND
Portugal
Serbien
Luxemburg
Azerbadzjan

Mja, det blir nog tufft det här för Irland. Portugal är ett äckligt stabilt lag i sådana här sammanhang, och måste nog räknas som gruppens givna favoriter. Kampen om andra platsen ser i så fall jämnare ut. Det gäller att Irland inte går bort sig mot varken Luxemburg eller Azerbadzjan, och sedan blir det i praktiken en intern kamp mellan Irland och Serbien. Den kampen kan faktiskt Irland vinna. Playoff är ett realistiskt mål för Irland.

GRUPP C – NORDIRLAND
Italien
Schweiz
Bulgarien
Litauen

Nordirland har faktiskt gått rätt bra i de sista kvalspelen, och man var ju faktiskt med i det senaste EM-slutspelet. Till VM blir det däremot en lång resa den här gången. Italien lär så klart gå över lik för att vinna den här gruppen efter förra VM-kvalets playoff-fadäs mot Sverige, och kampen om andraplatsen blir tuff med både Schweiz och Bulgarien som kompetenta motståndare, och med Litauen som ett av de mer stabila så kallade blåbären i dessa sammanhang. Nordirland var i VM senast 1986, och det blir nog inget VM den här gången heller.

Att göra den här listan är för all del ingen helt ny idé, utan den har föreslagits några gånger. Jag har alltid tvekat eftersom det känns som en lista som rätt snabbt kan bli lite för elak på ett alldeles för subjektivt sätt. Det vill säga att man bara listar åtta klubbar som man av något helt godtyckligt skäl bara råkar tycka illa om. Vilket i mina ögon inte vore på något sätt rättvist mot dessa klubbar, eller ens särskilt intressant.

Vad jag alltså strävar efter med den här listan är att hitta åtta sådana klubbar där det faktiskt finns något slags objektivt skäl som går att räkna hem varför man inte ska vilja ha dem tillbaka till Premier League. Det behöver inte nödvändigtvis vara samma skäl för alla klubbar eller ens för några klubbar, men det behöver i alla fall finnas något skäl. Även om detta skäl naturligtvis kan väga olika för olika personer.

Därav följer att var och en självfallet kan ha sina egna åtta klubbar, men detta är hur som helst de åtta klubbar jag framför allt inte vill ha tillbaka till Premier League:

(8) Wigan Athletic

Egentligen har jag ingenting emot Wigan. De gjorde Premier League till en trevligare, roligare och bättre liga mellan 2005 och 2013. Men det finns ändå något vackert i att det så att säga var deras resa, och att den resan ändå fick sitt slut med den magiska FA-cupsegern på Wembley och inte behöver modereras av ytterligare spel i Premier League som bara kan späda ut den triumfen. Att klubben dessutom dragit på sig själva en massa ägartrubbel efteråt gör det inte mer intressant att få dem tillbaka.

(7) Charlton Athletic

Ägartrubbel måste man onekligen säga att även Charlton har brottats med under ganska många år nu. Framför allt med Roland Duchatelet mot vilken supportrarna bedrev en het och hätsk kampanj under flera år. Den kampanjen har de senaste åren sett ut att få sin lösning men istället har Charlton bollats som en het potatis mellan mer eller mindre oseriösa shejker och ägare som inte passerar EFL:s olika test. Charlton behöver få ordning på sin egen sandlåda innan de börjar sikta på Premier League.

(6) Swindon Town

Vad gäller Swindon så är ägarsituationen möjligen inte strulig på samma sätt som för Wigan och Charlton, men istället är det en av dessa lite för typiska brittiska ägare i de lägre divisionerna av den engelska proffsfotbollen som lovar runt, håller tunt, gapar över mycket bara för att illa kvickt missa hela stycket. Närmast utan undantag lagom korpulenta medelålders män som tycker det är skitballt att leka fotbollsklubb och ringa in Timmy Sherwood att kränga lite klyschor.

(5) Oldham Athletic

Samma typ av kategori som Swindon, en ägare som på något sätt har kommit över en fotbollsklubb men inte har någon större aning vad han ska göra med den. Managers har kommit men lika snabbt eller många gånger snabbare gått. Framför allt och i högre utsträckning än i Swindon verkar Oldham vara ett exempel på en klubb där ägaren mer än gärna vill hoppa ner och leka i managerns låda, det vill säga har ingen uppfattning om vad som faktiskt är vems uppgifter i klubben.

(4) Reading

Egentligen har jag lite svårt att definiera vad som faktiskt är problemet med Reading mer än en diffus känsla att jag har ingen som helst aning om vad det egentligen är Reading vill, hur de i sådana fall vill göra det, och än mindre att de faktiskt skulle ha något alls att tillföra om de faktiskt tog sig upp i Premier League. Jag kan känna lite samma sak med en del andra klubbar också, men där finns i övriga fall åtminstone yttre omständigheter som rivaliteter etc som i så fall skulle aktualiseras. Men inte i Readings fall.

(3) AFC Wimbledon

En något annorlunda klubb på en sådan här lista, för dels är AFC Wimbledon så klart en väldigt sympatisk klubb på alla sätt, och jag hade sannerligen inte grinat illa över att få se Wimbledon komma tillbaka till Premier League. Mitt resonemang är däremot så här att jag gillar väldigt mycket vad AFC Wimbledon är för sorts klubb nu, lokal, supporterägd och definierad av sin egen historia på ett sätt som få andra klubbar, och att detta närmast ofrånkomligen skulle riskera att förändras om AFC Wimbledon kom till Premier League.

(2) Cardiff City

Rent subjektivt en klubb jag för stunden hyser någon form av agg och illvilja mot. Hittills har jag väl inte brytt mig så mycket om att gräva djupare om varför. Alla vet liksom att Jeppe super, men ingen vet riktigt varför Jeppe super. Men ska jag försöka sammanfatta mina invändningar så är det en kombination av ett lag som nyss var uppe i Premier League utan att göra minsta lilla avtryck, ett lag som producerar en ensidig och cynisk fotboll med en ägare som passar bättre som skurk i en Bondfilm från 1970-talet.

(1) Hull City

Går det att bli något annat än förbannad på en klubb som varit så illa skött som Hull City under de senaste fyra-fem åren. Senast de kom till spel i Premier League kunde de endast med nöd och näppe ställa ut ett lag på planen. Inte ens konsekvensen att åka ur Premier League igen verkar ha fått polletten att trilla ned. Ägarna Allam kör sitt till synes oändliga tjafs att de minsann vill klubben väl när de gör ingenting för att visa det, och vägrar sälja endast för att de vägrar göra någon ekonomisk förlust på sin egen oduglighet.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#11)

Aston Villa p-p Newcastle, Burnley 1-1 Everton, Man City 2-0 Fulham, West Ham 1-3 Man Utd, Chelsea 3-1 Leeds, West Brom 1-5 Crystal Palace, Sheffield United 1-2 Leicester, Tottenham 2-0 Arsenal, Liverpool 4-0 Wolves, Brighton vs Southampton

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Wilfried Zaha, Crystal Palace. Spelade i en helt annan division än övriga spelare på planen mellan West Brom och Crystal Palace. Två mål och mängder av skapade chanser. Zahas betydelse för laget märks inte minst när han är borta, som han varit de senaste omgångarna.

Omgångens kalkon: Conor Coady, Wolves. Gillar Coady, men även han måste få ha en dålig match så klart. Hans misstag orsakade Liverpools ledningsmål som gav dem kommandot i matchen, och sedan visade han varför han är mittback när han försökte filma till sig straff på ett sätt som inte ens VAR gick på.

Omgångens manager: Frank Lampard, Chelsea. Borde kanske kännas extra gött för Lampard att ännu en gång få en upp på Marcelo Bielsa. Även den här gången lyckades Lampard hitta en taktik som gjorde det svårt för Leeds att genomföra sin taktik särskilt framgångsrikt.

Omgångens kanon: Tottenham. Aldrig riktigt något snack om saken när Tottenham besegrade Arsenal i derbyt på hemmaplan och samtidigt befäste sin egen position som ett lag för toppen av tabellen. Snyggt ledningsmål och en fullständigt kontrollerad matchbild från avspark till slutsignal.

Omgångens J.R.: Liverpool. På pappret såg vi framför oss en tuff match för Liverpool mot Wolves på Anfield. Men framför publik igen för första gången på en bronsålder så kom Liverpool över en skakig start för att sedan besegra ett notoriskt tufft Wolves med hela 4-0. Imponerande bedrift.

Omgångens Cliff Barnes: Sheffield United. Det kändes ju mer eller mindre förutbestämt när det stod 1-1 mot Leicester med minuter kvar av matchen att det skulle komma ett vinstmål för Leicester i slutminuterna. Mycket riktigt. Sheffield United får absolut ingenting med sig och är just nu hela ligans Cliff Barnes.

Omgångens match: Chelsea 3-1 Leeds. En fotbollsmatch som faktiskt hade det mesta, helt enkelt en väldigt välspelad fotbollsmatch som samtidigt hade sin icke ringa del av dramatik och spänning. Delvis var det säkert att få spela framför publik igen, men det var även två lag inblandade i en intressant taktisk tvekamp.

Omgångens WTF: Publikreglerna. 2,000 åskådare får gå på fotboll på vissa arenor med en kapacitet om cirka 5,000 åskådare, men i andra delar av landet är det alltså inte möjligt att ta in 2,000 åskådare på arenor med kapacitet över 50,000 åskådare. Man kan bara klia sig i huvudet och kanske vara glad för att där får vara publik alls.

Omgångens BTW:

Resultaten må ju vara trevliga men det är ju knappast glädjande eller imponerande att Man Utd fortsätter hamna i trubbel, fortsätter vara det sämre laget i större delen av sina matcher, och fortsätter vinna mer på individuella insatser än kollektiv idé.

Fortsatt imponerande prestationer och resultat av ett Liverpool som ju skulle rasa sönder och samman efter skadan på Virgil Van Dijk m fl.

Om någon klubb i Premier League skulle totalfaila Covid-testerna så naturligtvis skulle det vara Newcastle.

You can take the lad out of Sheffield Wednesday, but you can’t take Sheffield Wednesday out of the lad – Jamie Vardy

Vad händer med Chris Wilder?

Måndagsmatchen är ett sydkustderby mellan Brighton och Southampton, vilket kan bli en puttrig match.

Pierre-Emerick Aubameyangs agent på instagram igår kväll: ”If you create chances…” med länk till Arsenals statistik som 17:e i ligan på antal mål (10), 18:e i ligan på antal skott på mål (32) och 20:e i ligan på antal skapade chanser (65). – Ledarskap! Harmoni!

VM-kvallottningen ikväll, som jag förmodligen extrabloggar om.

Den här säsongen har däremot börjat på totalt motsatt sätt. Efter tio spelade matcher har Sheffield United ännu inte vunnit en enda match, och tagit en enda poäng. Den sämsta inledningen på en Premier League-säsong någonsin. Skulle Sheffield United ta poäng i samma takt under resten av säsongen så kommer de avsluta den med 3-4 poäng, vilket är mindre än hälften av det lägsta antal poäng något lag tagit under en säsong.

Säsongen börjar helt enkelt rinna iväg för Sheffield United. De ligger redan sex poäng under nedflyttningsstrecket, och deras enda räddning är nog egentligen att ett antal andra lag inte har haft särskilt bra inledningar på säsongen de heller. Annars hade de mycket väl kunnat vara avhängda redan. Men övriga lag börjar visa tecken på liv, där Sheffield United ännu inte visat några sådana tecken alls.

Problemet för Sheffield United är inte minst att inte bara har de knappt tagit några poäng, utan för varje match som Sheffield United förlorar blir det psykologiska bagaget bara tyngre och tyngre. Varje gång Sheffield United nu går in till en match så känns det mer eller mindre förutbestämt att de kommer förlora matchen. Spelarna är omöjligtvis själva opåverkade av den här psykologin.

Att Sheffield Uniteds främsta problem är den egna målproduktionen krävs det knappast någon avancerad analys för att komma fram till. Nu beror det knappast på det som stereotypt tänkande studioexperter förmodligen tror, det vill säga att Sheffield United är ett defensivt brittiskt brunkargäng som inte skapar chanser. Tvärtom skapar Sheffield United relativt sett mängder med chanser, men utnyttjar dem alldeles för dåligt.

Sheffield United förlorade exempelvis förra matchen mot West Brom med 0-1, händelsevis den sjätte matchen hittills som de lämnat mållösa. Men Sheffield United hade 22 skott på mål under matchen, vilket är väldigt mycket, och presterade ett xG under matchen om 3,3. Sheffield United ”borde” alltså ha gjort minst tre mål men gör inte ett enda. Det är fem år sedan ett lag borde gjort fler mål utan att göra något mål alls.

Vi riktar således blicken mot Sheffield Uniteds anfallslinje och upptäcker där att Oliver McBurnie framför allt har parats ihop med David McGoldrick men även Oliver Burke på sistone. Detta har inte gått lysande. En rätt enkel konklusion är att Sheffield United helt enkelt inte lyckats ersätta Billy Sharp, som på grund av ålder har fått en bänkroll. Rhian Brewster var tänkt att ersätta honom, men har inte riktigt lyckats med det.

Man kan så klart tycka att det är en tuff uppgift för en ung anfallare att komma in just i ett lag som Sheffield United och förväntas ersätta en spelare som Billy Sharp. Det var en rätt riskabel strategi redan från start av Sheffield United. Det är naturligtvis två helt olika saker att som första uppgift vara primär anfallare i ett lag som Sheffield United, och att vara mer av en truppspelare i ett lag som Liverpool.

En rimlig fundering är då om Sheffield United bara har haft så kallad otur eller de små marginalerna mot sig som det brukar heta, och om de sitter stilla i båten och fortsätter spela och prestera som de gör så kommer resultaten och poängen komma. Visst, det kan ske, men samtidigt är det heller ingenting med Sheffield Uniteds anfallsbesättning och offensiva situation som precis kommer förändras.

Sheffield United måste helt enkelt börja vinna. Både för att få värdefulla poäng och för att bryta lagets psykologiska kris. En känsla av nu eller aldrig har börjat infinna sig runt Sheffield United. Det vill säga att börjar de inte vinna nu (det vill säga väldigt snart) så gör de det förmodligen aldrig, åtminstone inte innan det är alldeles för sent. Dagens match hemma på Bramall Lane mot Leicester känns alltså livsviktig.

Om Sheffield United förlorar också dagens match mot Leicester är det förmodligen helt nödvändigt för dem att åtminstone ställa sig den obekväma frågan som för bara något halvår sedan hade känts fullständigt orimlig och som ingen heller ens hade kommit på tanken att ställa: Är det så att Sheffield United måste byta manager för att ge sig själva en rimlig chans att hålla sig kvar i Premier League?

Visst kan frågan upplevas orättvis både då Wilder var så väldigt hyllad i Premier League för inte alls länge sedan och då Wilder har tagit Sheffield United på hela deras resa upp från League One till Premier League igen. Han förtjänar bättre kan man naturligtvis tycka och ha helt rätt i det. Men fotboll handlar mycket om psykologi och Sheffield United kan vara i ett läge där de måste ändra på något för att börja tro att de kan vinna igen.

Om Sheffield United hade haft gott om tid på sig hade frågan kanske inte alls behövt ställas. Men tiden liksom poängen i tabellen rinner iväg för Sheffield United, och i andra änden av tunneln väntar en fullt möjlig nedflyttning från Premier League med väldigt jobbiga sportsliga och finansiella konsekvenser. Sheffield United har inte tid med alltför långdragen psykologisk återhämtning, utan behöver alltmer chockterapi.

En principiell invändning kan vara att Sheffield United i någon mening är moraliskt skyldiga att ge Chris Wilder möjligheten att reda upp situationen, eller kanske till och med hålla fast vid Wilder även om nedflyttning blir ett faktum. Hur Burnley gjorde med Sean Dyche för fem-sex år sedan är ett exempel på detta. Jag skulle hävda att Sheffield Uniteds primära moraliska skyldighet är att försöka hålla sig kvar i Premier League.

Och att det även är en fråga om tidsperspektiv. Burnley kan mycket väl ha resonerat sig fram till att Sean Dyche var det bästa alternativet att hålla dem kvar i Premier League på längre sikt, i kontrast till på kort sikt. Ett resonemang de i så fall har visat sig fått rätt i med facit på hand. Det finns naturligtvis ingenting som förhindrar Sheffield United att tänka på samma sätt med Chris Wilder. Det är en möjlig bedömning.

En praktisk invändning är en rätt vanlig invändning, nämligen att det är svårt att hitta någon realistiskt tillgänglig manager som skulle ha större möjlighet att vända på Sheffield Uniteds situation och göra det bättre än Chris Wilder härifrån, och varför i så fall byta? Ett svar på detta är självfallet att om man ”vet” att det kommer gå åt fanders med en manager så är det enda rationella valet att åtminstone ge sig chansen genom att byta.

Dessutom återvänder vi till detta med psykologins betydelse. Det vill säga detta är inte enbart en teknisk fråga om metoder, det finns ingen särskild anledning att tänka att Wilders metoder skulle vara sämre lämpade nu än för ett år sedan. Men situationen är en helt annan för närvarande, och förtroendet för de egna metoderna för närvarande lågt, och bara att vara ”något annat” kan bryta en ond cirkel.

Det enda som verkligen kan bryta Sheffield Uniteds onda cirkel är självfallet att börja vinna fotbollsmatcher igen. Och om inte Sheffield United vinner fotbollsmatcher ”nu” så vinner de kanske fotbollsmatcher ”aldrig”. Dagens match mot Leicester kan alltså visa sig helt avgörande för både Sheffield Uniteds och Chris Wilders närmaste framtid.

:::

Söndagens riktigt stora match kommer dock senare under kvällen när Tottenham drabbar samman med Arsenal i säsongens första norra Londonderby.

En match mellan två lag med två helt olika trendkurvor. Arsenal inledde säsongen starkt men har därefter gradvis men obehörligen ramlat nedåt i tabellen. Tottenham inledde svagt men har lika obönhörligen stigit i tabellen, upp till förstaplatsen.

Arsenal var laget med den positiva auran omkring sig inför säsongen och Tottenham tvärtom med en negativ aura. Arsenal ansågs vara på väg uppåt med Mikel Arteta och Tottenham på väg nedåt med José Mourinho.

Verkligheten efter tio omgångar är att Tottenham leder ligan och Arsenal befinner sig på fjortonde plats, och ingen av dem känns spelmässigt malplacerad.

Något kontraintuitivt känns det inför matchen som om Arsenal är relativt bättre i försvaret samtidigt som Tottenham är relativt sett minst lika bra (anfallet) eller betydligt bättre (mittfältet) i övriga lagdelar.

Gissningsvis kommer dessa relativa styrkeförhållanden prägla matchbilden.

:::

Riktigt intressant match även på sena kvällen mellan Liverpool och Wolves. Definitivt inga självklara poäng för Liverpool.

Men det går knappast att förneka att West Ham har inlett den här säsongen betydligt bättre än vad egentligen någon hade trott eller förutsett. Fem vinster på sina tio första matcher, tre raka vinster inför kvällens match, och om West Ham vinner mot Man Utd ikväll på London Stadium så skjuter West Ham och David Moyes upp sig själva bland de fyra första i tabellen, inte minst då på just Man Utds bekostnad.

Moyes kommer kanske för alltid förknippas med sitt fiasko med Man Utd. Det är nu drygt sex och ett halvt år sedan Moyes fick sparken från Man Utd, och hans misslyckande där har hängt över honom under alla dessa år och alla jobb därefter, oavsett om det var Real Sociedad, Sunderland eller West Ham. Fiaskot har varit så överhängande att alldeles för många har glömt hans fenomenala jobb dessförinnan med Everton.

Visst är det där en av fotbollens stora orättvisor, och inte precis unik för Moyes, att det finns en tendens för de allra flesta att bedömas först och främst utifrån sina största misslyckanden. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk brukar det sägas. Kanske är det så att få managers är bättre än sin sämsta insats. Det är inget positivt sätt att bedöma människor på precis, ingen av oss skulle själva vilja bli bedömd på det viset.

Man kan i efterhand fråga sig hur Moyes ens kunde tacka ja till Man Utd-jobbet. Det var inte precis svårt att se att risken för att misslyckas var skyhög för att inte säga garanterad, och konsekvenserna var inte särskilt svåra att begripa de heller. Men var det egentligen ett jobb som det ens gick att säga nej till? Tänk att sitta med den vetskapen på ålderns höst, att man hade chans att vara Man Utds manager men inte tog den.

Den fråga som nu börjar aktualiseras är om det är med West Ham som David Moyes alltså till slut kommer få sin återupprättelse, och äntligen lyckas tvätta bort den skamfläck som fiaskot med Man Utd har utgjort på hans karriär för att inte säga hela liv. Åtminstone göra den mindre framträdande och dominerande på tyget. Ska Moyes vara managern som till slut lyckas få någon ordning på West Ham igen?

Vad har då Moyes gjort bra med West Ham den här säsongen, eller sedan han tog över West Ham igen i mitten av förra säsongen? Framför allt eller huvudsakligen har Moyes med sitt tremannaförsvar fått ordning på West Hams försvarsspel, något som fallerade fullständigt under Manuel Pellegrini. Det får väl räknas som en lycklig ironi att Real Betis nu plötsligt drabbats av liknande försvarsproblem efter att ha anställt Pellegrini.

Utöver ett välorganiserat tremannaförsvar baserat på i första hand Angelo Ogbonna, Fabian Balbuena och Aaron Cresswell så har Moyes fått rejäl fart på viktiga mittfältare som Declan Rice, Tomas Soucek och Pablo Fornals. Michail Antonio trivs med Moyes som manager och vid sidan av dem finns en handfull av mycket skickliga och kompetenta spelare som alla vet sina roller och kan fylla viktiga funktioner för West Ham.

Taktiskt är det kanske framför allt det som har varit David Moyes största bidrag till West Ham. Han är ingen stor filosof taktiskt sett, det kommer inte skrivas några böcker om Moyes idéer inom fotbollen, och sådana som Guillem Balague eller Martin Åslund kommer aldrig be vid Moyes fötter, men han har bidragit med det absolut nödvändiga; klarhet, tydlighet och givna roller på planen. God organisation helt enkelt.

Detta är naturligtvis grunden. Det har länge varit en bestämd känsla att West Ham har underpresterat som fotbollslag. Deras spelarmaterial har alltid känts bra nog för att kunna slåss på Premier Leagues övre halva. Men laget har alltid saknat organisationen och tydligheten på planen, och West Ham har därför på totalen alltid varit lägre än summan av dess många olika delar.

Frågan är väl om David Moyes egentligen har lyckats med det omvända, det vill säga att göra West Ham till något större än summan av dess delar, som ju klyschan brukar formuleras. Jag bedömer det som oklart. Men man måste nog säga att Moyes i alla fall har lyckats med att få West Ham att motsvara summan av sina delar. Och det är inget att fnysa åt. Inte många har lyckats med det på många herrans år.

Dessutom räcker det bevisligen rätt långt just nu. West Ham ligger femma inför den här omgången, har vunnit hälften av sina matcher, och dessutom med ett tufft spelschema där de redan mött lag som Arsenal, Liverpool, Man City och Tottenham. Och även om det är orimligt att föreställa sig att de skulle hålla sig kvar där under någon längre tid av säsongen så verkar det ändå som om de den här gången slipper nedflyttningsstriden.

Frågan för framtiden förblir däremot densamma. David Moyes kontrakt med West Ham går ut efter den här säsongen. Ska West Ham behålla en manager som har fått dem att motsvara summan av sina egna delar, eller ska West Ham söka en manager som kan få dem att överträffa summan av sina egna delar? Moyes har visat sig kapabel att leverera det förstnämnda, men tveksamhet råder fortfarande gällande det andra.

Det får bli en senare fråga. Redan ikväll kan däremot levereras en vinst mot Man Utd. Något som säkert både West Ham och David Moyes själv skulle vara mer nöjda med än enbart vad de tre poängen motiverar.

:::

Tjuvstartades ju redan under veckan, men visst ska det bli härligt med den första helgen i engelsk fotboll med fans tillbaka på läktarna igen för första gången på nästan 9 månader. Inte på alla arenor, men ändå på cirka hälften av arenorna.

:::

Chelsea verkar ju ha sina ögon på Declan Rice, men får de inte tag på honom så kanske de kan specialstudera ett möjligen ännu bättre alternativ på nära håll redan ikväll, när de ställs mot Leeds och Kalvin Phillips.

:::

Burnley vs Everton – ett tidigt möte av den engelska fotbollens kontraster.

Med den utgångspunkten kan man tänka sig att det inte blir alldeles lätt för Sunderland att välja och vraka mellan möjliga managers. Dessutom antyder det ju att Sunderlands problem nog är betydligt större än enbart vem som är manager. Många är de managers som de senaste åren kommit, sett och misslyckats. Vem som nu än tar över efter Phil Parkinsom så blir det den tredje permanenta managern det senaste året. Det kan inte rimligtvis vara det mest attraktiva alternativet.

Dessutom har Sunderland redan prövat alla tänkbara typer av managers utan att nå någon meningsfull framgång. Sunderland skulle kunna välja en manager som redan en gång varit manager för Sunderland, men har enligt uppgift redan fått nej från Gus Poyet, som ju hade föga framgång för fem år sedan. Sunderland skulle kunna välja managern som är det beprövade kortet, men Phil Parkinson var ju den managern. Sunderland skulle kunna välja den unga up-and-comern, men Jack Ross var den managern.

Varför, om situationen nu är så besvärlig, fick då Phil Parkinson sparken? Här finns flera förklaringar men den största och bästa är att Parkinson anställdes för att få Sunderland uppflyttade men har visat sig varken kapabel eller ens särskilt intresserad av att prestera en fotboll som skulle kunna få något lag uppflyttat. Istället slutade Sunderland förra säsongen utanför playoff-platserna, och utanför playoff är precis där Sunderland befann sig även när Parkinson nu fick sparken.

Parkinson körde stenhårt på en fembackslinje fastän Sunderland många gånger inte hade tillräckligt med försvarare för en fembackslinje. Alldeles för få spelare deltog i offensiven och den konkreta effekten har blivit att Sunderland har producerat i genomsnitt 1-2 genuina målchanser per match. Vilket naturligtvis är alldeles för lite för ett lag i någon liga med ambitioner att vinna eller bli uppflyttade. Parkinson anställdes för att få Sunderland uppflyttade, men spelade en fotboll som ville han undvika nedflyttning.

Men vem tar då över efter Phil Parkinson? Gus Poyet har som sagts redan tillfrågats men enligt uppgift tackat nej då han inte vill gå ner till League One. Vilket möjligen kan vara ett diplomatiskt sätt att säga att han har dåliga erfarenheter av Sunderland. Paul Cook, som gjort succé med både Portsmouth och Wigan, och är väldigt erfaren i Football League sägs vara ett hett namn. Likaså Danny Cowley, som ju gjorde succé med Lincoln City men sedan fick sparken av Huddersfield, är intressant och verkar intresserad.

I den mån Sunderland fortfarande är attraktiv som klubb och arbetsgivare så är det kanske just för managers på den här nivån. Ingen kommer vilja gå ner till League One, inte när klubben är i sådant kaos som Sunderland är och har varit under så lång tid. På pappret är Sunderland en klubb av samma klass och kaliber som Leeds, och ”borde” slåss på Premier Leagues uppåt övre halva i en god värld, men Marcelo Bielsa hade aldrig tackat ja till en klubb som Sunderland så som den nu fungerar.

Men vem är det nu som gör jobbet att verkligen anställa en manager för Sunderland och gör det på ett bra sätt, det som kanske är en styrelses enskilt viktigaste uppgift i varenda klubb? Där finns som sagt ingen ordförande för styrelsen, där finns ingen sportchef eller director of football, och ägarna känns endast halvhjärtat engagerade. Vilket leder till om inte en halvhjärtad anställning så åtminstone en halvhjärtad anställningsprocess. Vilket i sin tur gör eventuell framgång mer slumpmässig än planerad.

Mycket av detta talar för Paul Cook. Han är ett känt, beprövat och inte minst tillgängligt namn vilket inte medför någon större research- eller arbetsinsats för Sunderlands styrelse och ledning. Cook har dessutom goda erfarenheter och meriter från League One, har redan blivit uppflyttad från League One en gång tidigare, och har även visat sig kapabel att fungera som en manager i ett Wigan med omfattande problem utanför planen. Det senare gör det kanske osannolikt att Cook vill hoppa på en till sådan klubb.

Sunderland är så klart ett betydligt större klubbnamn än Wigan så det betyder kanske att Paul Cook ändå skulle få svårt att säga nej. Oavsett problem är det inte vilken som helst klubb som kommer och frågar och Cook kan knappast vara säker på att få så värst många fler förfrågningar från klubbar av motsvarande storlek. Med Sunderland finns också en potential och kapacitet som inte alls fanns i t ex Wigan, och för den som lyckas få ordning på Sunderland väntar odödligheten runt hörnet.

Paul Cook är också en väldigt uppskattad person i alla klubbar han varit i, vilket är ett väldigt gott omdöme. Det gäller både i själva klubbarna och hos supportrarna, och det är helt säkert en anledning varför det sägs att flera internt i Sunderland har uttryckt en vilja att anställa Cook, någon som kan ena en splittrad klubb. Cook var ett hett namn redan i förra rundan, men beslutet föll då på Phil Parkinson istället. Falangen som då pratade sig varma för Cook lär väl ha fått vatten på sin kvarn därefter.

Till skillnad från Parkinson har Cook en historia inte bara av att bli uppflyttade med sina klubbar utan att vinna ligor med sina klubbar. 2014 vann Cook League Two med Chesterfield, 2017 vann Cook League Two med Portsmouth och 2018 vann Cook League One med Wigan. Cook spelar en fotboll med vilken man vinner ligor, och det borde rimligtvis vara precis en sådan fotboll Sunderland letar efter, och som Sunderlands supportrar längtar efter.

Sunderland behöver nya ägare, Sunderland behöver en ny ledning och en ny organisation, men mest akut av allt så behöver Sunderland en ny manager. Med en tredjedel av säsongen spelad, och Sunderland en poäng under playoff-strecket, finns just ingen tid att slösa. Sunderland måste lösa de små problemen innan de börjar ta tag i de riktigt stora problemen, lappa ihop klubben på kort sikt innan de börjar bygga något på mer lång sikt.

Sunderland har gjort en konstform av att missa straffsparkar mot öppna mål. Paul Cook är att betrakta som ett öppet mål för Sunderland. Den här gången måste Sunderland helt enkelt för första gången på många år undvika att missa straffen, och träffa det öppna målet framför dem.

”I think it’s first time in the Premier League that we put 33 crosses. I’m telling you that if we do that more consistently we’re going to score more goals. If we put the bodies we had in certain moments in the box. It’s maths, pure maths and it will happen.” Att höra ett sådant teoretiskt försvarstal för inlägg in i motståndarnas straffområde som en grundläggande anfallsstrategi är fint, men kanske något mer väntat från t ex Moyes.

Det var ju exempelvis David Moyes som blev så skonlöst hånad för lagets fotboll när hans Man Utd mötte Fulham på Old Trafford och öste in inlägg efter inlägg. Utan någon större framgång ska väl påpekas. Hade Moyes framfört exakt samma resonemang som Arteta gör ovan så hade inte funnits några gränser för hur han då hade häcklats. Arteta klarar sig ifrån sådant häckel eftersom föreställningarna om honom är annorlunda.

Grejen är så klart att resonemanget är för all del inte felaktigt. Mata inlägg in i boxen samtidigt som egna spelare tar sig in i motståndarnas straffområde och sannolikheten att göra mål ökar. Det kan inte minst vara en värdefull variation från övrigt anfallsspel och göra det betydligt svårare för motståndet att organisera sitt försvarsspel. Man City har inte gjort få mål via inlägg in i straffområdet genom åren.

Problemet är självfallet när inläggen blir den enda eller nästan den enda synliga eller tydliga anfallsstrategin. Då blir det till slut inte längre svårare för motståndet att försvara sig mot utan tvärtom lättare. Många inlägg in i straffområdet leder i så fall inte till någon meningsfullt högre sannolikhet att göra mål. Åtminstone blir det ett betydligt mindre effektivt sätt att anfalla än de andra alternativen.

Här går det så klart att diskutera vad Mikel Arteta egentligen menade med sitt prat om inlägg. Om han menade det som huvudsaklig anfallsstrategi eller som en del i en mer helhetlig anfallsstrategi. Förmodligen det senare, han är ingen dumskalle. Men det är så klart en roande tanke att han under sina år med Everton hann bli så Moyesmarinerad i sin fotboll att varken Arsene Wenger eller Guardiola lyckades penetrera den pansarn.

Men visst är det så att den där typen av resonemang kommer kunna användas mot Arteta. Det är ju så det brukar bli när det går dåligt och fotbollen inte riktigt fungerar, i Arsenals fall kanske specifikt just anfallsspelet. Är det så att ett av Arsenals större problem med anfallsspelet är bristen på kreativitet så är det så klart enkla och billiga poäng att göra sig lustig över hur Arteta pratar om hörnor och inlägg.

Förra torsdagen drev jag tesen att Arteta behövde rimlig tid på sig med Arsenal innan det gick att bedöma honom alltför hårt. En utgångspunkt för denna tes var uppfattningen att Arteta ändå satt säkert som manager för Arsenal. Är det verkligen möjligt att denna utgångspunkt har hunnit med att förändras på en vecka, eller var utgångspunkten i sådana fall fel till att börja med?

Vad som har hänt sedan förra torsdagen är att Arsenal förvisso vann bekvämt mot Molde i Europa League senast men framför allt att Arsenal förlorade ännu en ligamatch, den här gången hemma mot Wolves. Förlusten var kanske illa nog i sig självt, men sättet Arsenal förlorade på var ännu värre. I och med den förlusten ligger Arsenal på fjortonde plats i tabellen, utan några som helst tendenser till någon större förbättring.

Möjligen var det också så att det var något i opinionen runt Mikel Arteta och Arsenal som vände under söndagskvällen och måndagen, alltså i direkt anslutning till Arsenals förlust mot Wolves. Dittills kändes det ändå som om opinionen runt Arteta var i grunden positiv, den nya Pep Guardiola och allt sådant där crap. Men lagets prestationer och spelarnas energi och engagemang talar inte till Artetas fördel.

Ändå tror jag nog att det är ett bra tag kvar innan Arsenal verkligen skarpt börjar överväga att sparka Mikel Arteta. Detta är varken menat som beröm eller kritik. Ofta brukar det ju framhävas som ett slags argument för stabilitet att inte byta manager, men att hålla kvar vid en misslyckad manager leder inte till stabilitet utan till stagnation, inte till förbättring utan till förlamning.

Det är ännu inte så långt gånget att vi kan utesluta att Mikel Arteta faktiskt kommer lyckas vända på utvecklingen och få fart på Arsenal igen. Argumentet att Arteta inte kan misslyckas med Arsenal har väl däremot förpassats till den skräphög där det alltid hörde hemma.

:::

Arsenal vinner däremot sin grupp i Europa League, och ikväll kommer några tusen supportrar faktiskt finnas på läktarna för att se laget tvärsäkra gruppsegern hemma mot Rapid Wien.

Rangers kan säkra plats i slutspelet med en poäng hemma mot Standard Liege.

Leicester är redan klara för slutspel, men säkrar gruppsegern om de vinner borta mot Zorya Luhansk ikväll.

Celtic är drypsist i sin grupp, och de behöver två segrar mot Milan och Lille i sina sista matcher för att ens ha en teoretisk chans på Europa League.

Tottenham säkrar en plats i slutspelet om de tar en poäng borta mot LASK ikväll, men kan sätta sig i en riktig jobbig sits inför sista omgången om de förlorar.

:::

Planerar några förändringar i bloggupplägget från och med nästa vecka.

Bloggar som vanligt på något specifikt tema varje dag, men bloggarna ges en epilog med ett hörnan-liknande upplägg enligt följande schema:

Måndag – Premier League
Tisdag – EFL Championship
Onsdag – EFL League One
Torsdag – EFL League Two
Fredag – Champions League/Europa League

Ingen hörna på söndagskvällar är en förändring, dock måndag morgon. Skälet är framför allt att det den här säsongen blir alldeles för sent på söndagskvällen med hörnan då.

Det här upplägget ger mig också möjlighet att bättre hänga med i vad som händer i Football Leagues tre serier, vilket jag fått vissa önskemål om. Framför allt League One är ju hyperintressant den här säsongen.

Känns även rätt bra att kunna sammanfatta det europeiska cupspelet på något sätt.

Dessutom eliminerar det även vad som ofrånkomligen riskerar hända mig under en och annan helg givet andra åtaganden, att jag helt enkelt inte hinner göra någon hörna.

Totalt sett blir det alltså mer bang for the bucks.

Onsdagen har några saftigare matcher på programmet. Chelsea åker till Sevilla för att spela om gruppsegern, vilket självfallet kan visa sig betydelsefullt i det kommande slutspelet. Oavgjort räcker för Chelsea som i så fall håller sig före Sevilla i gruppen via inbördes möten.

Man Utd spelar hemma mot PSG om en plats i slutspelet. Oavgjort räcker för Man Utd för att säkra en plats i slutspelet, och inte minst undvika att behöva åka till Leipzig i sista omgången och behöva undvika förlust för att ta sig till slutspel. Blir det oavgjort ikväll kan inte längre PSG passera Man Utd i gruppen.

Tänka sig att både PSG och Real Madrid löper överhängande risk att faktiskt åka ur Champions League redan i gruppspelet.

Frågan är om PSG har en bättre game plan mot Man Utd än de hade senast. Den gången får man säga att de i mångt och mycket spelade Man Utd rätt i händerna. Man Utds taktik fungerar som bäst när motståndarna kliver upp på dem. De har inte alls haft samma lycka när motståndarna har varit mer disciplinerade.

Frågan är också var vi egentligen har Man Utd. Vinsten senast mot Southampton omgärdas av frågetecken. Man Utd spelar relativt sett bra men sätter ändå sig själva i jätteproblem. Vändningar av det där slaget som en gång i tiden kändes ofrånkomliga för Man Utd känns numer endast som räddningar i nöden.

Spelet på hemmaplan måste rimligtvis också bli bättre för Man Utd, men det hänger självfallet samman med lagets svårigheter mot mer disciplinerat motstånd. Nu är för all del inte PSG likt motståndarna i Premier League riktigt lika mentalt och taktiskt beredda på att spela mer disciplinerat på bortaplan, eller på t ex Old Trafford i synnerhet.

Vinst eller poäng ikväll mot PSG, och säkrad slutspelsplats, och det känns som om Ole-Gunnar Solskjaer därmed har köpt sig tid den här säsongen. Och om än kanske inte nödvändigtvis en god jul så i alla fall en lugnare jul. Förmodligen har han i så fall säkrat jobbet åtminstone säsongen ut.

För Chelseas del handlar det i någon utsträckning om att visa hur långt de faktiskt har kommit under säsongen. En bortamatch mot Sevilla är ett riktigt test på lagets förmåga, och hur Chelsea klarar av den här matchen kommer vara en ganska bra barometer för Chelseas möjligheter att hävda sig även i slutspelet.

Inte så mycket beroende på om Chelsea slutar etta eller tvåa i gruppen, utan mer baserat på lagets savoir-faire för europeiskt cupspel. På samma sätt är Man Utds match mot PSG en bra barometer för dem. Kan man inte dominera på sin egen hemmaplan är man inte gjord för att gå långt i Champions League.

Då är man inte gjord för att vinna någonting alls.

:::

Under tisdagen annonserades ett nytt poängbaserat regelverk för hur klubbar i Premier League och Football League får värva icke-brittiska spelare efter nyår när Brexit träder i kraft.

Alla utländska spelare kommer behöver erhålla ett så kallat GBE för att få tillstånd att spela i England. Ett GBE erhålls utifrån antalet poäng baserat på (a) landskamper på senior- och ungdomsnivå, (b) den säljande klubbens kvalitet, samt (c) speltid för den tidigare klubben.

Spelare med tillräckligt många poäng får automatiskt ett GBE. Spelare med nästan tillräckligt antal poäng kan erhålla dispens från en särskild panel.

Klubbar i Premier League får värva max tre U21-spelare i januari och max sex totalt under en säsong. Inga klubbar kommer längre kunna värva utländska spelare innan de har fyllt 18 år.

Vad man kan säga om det nya regelverket är att det känns som en rätt trött kompromiss mellan å ena sidan Premier Leagues och Football Leagues vilja att fritt kunna värva spelare, och FA:s önskan att använda sitt regelverk för att ge engelska spelare så stor chans till speltid som möjligt.

Kommer det påverka klubbar i Premier League i någon större utsträckning? Nej, förmodligen inte. Lite beror det på hur poäng utdelas så klart, men i stora drag kanske det bara är bra för flertalet klubbar att faktiskt behöva passera en tydligare kvalitetsribba med sina utländska värvningar.

Att inte längre få värva U18-spelare är den största förändringen. Incitamenten för engelska klubbar att likt Man City köpa upp eller kontrollera en portfölj av klubbar i olika länder ökad därmed.

Huruvida det är en positiv utveckling går onekligen att diskutera.

Ett annat intryck som är väldigt lätt att få när man bevittnar dessa diskussioner om och om igen är att Liverpool med flera förväntar sig att helt och hållet slippa spela fotboll när de är det minsta trötta, och hela tiden vara perfekt utvilade. Problemet är så klart bara att det har spelats fotboll med 3-4 dagars mellanrum i alla tider, och trötthet och slitage är en ofrånkomlig aspekt av alla lags säsonger, inte minst de bästa lagens.

Börjar man alltså prata om att spelare behöver vila 4-6 dagar mellan varje match för att det ska vara okej, då låter det som att man har missförstått något fundamentalt med hur fotbollen faktiskt är uppbyggd. Man kan självfallet även invända att anledningen att de största klubbarna har sina omfattande spelartrupper är just för kunna balansera dessa båda sidor av saken. Men alla är bara inte så bra på att balansera.

Anyways går det väl för all del att förstå en viss frustration från Liverpools och Jürgen Klopps sida givet att de börjar få det tufft med skador. Man kan väl för all del tänka sig att skadan på James Milner senast i matchen mot Brighton var väldigt färsk i Klopps skalle när han skulle påbörja sin intervju efter matchen. Milner är så klart en väldigt värdefull spelare just för sin skicklighet att täcka upp olika luckor lite överallt på planen.

Intervjun mellan Jürgen Klopp och BT Sports Des Kelly var för all del på många olika sätt rätt fascinerande. Klopp var minst sagt spydig mot Kelly som fick klä skott för TV-bolagen i största allmänhet. Kelly å sin sida stod på sig rätt väl och påpekade helt korrekt att Klopp borde ta upp frågan med sin egen klubbledning. Kul dock var att intervjun verkligen gavs ett utrymme att bli ett riktigt meningsutbyte. Sådant friskar upp.

Vad man kan säga om Liverpools reaktioner på VAR efter matchen mot Brighton är att det sällan blir särskilt trovärdigt med den där typen av uttalanden när de nästan varenda gång dyker upp efter att ett VAR-beslut drabbat det egna laget, särskilt som det alla andra gånger råder total tystnad. Även om kritiken skulle råka innehålla en och annan poäng så förlorar den snabbt i tyngd och trovärdighet.

Något absurt blir det ju också att det är den klubben bland storklubbarna som har haft absolut mest och bäst försäsong inför den här säsongen som klagar högst och oftast av alla storklubbar på att de inte har haft någon försäsong. Redan under första halvan av augusti, när Man City och Man Utd fortfarande hade en vecka kvar på förra säsongen, så valde Liverpool att börja träningsmatcha i Österrike.

Sedan går det för all del heller inte att komma från känslan att Liverpool liksom aldrig riktigt gör det lätt för sig själva ens när de faktiskt har möjlighet. Dessa två sista matcher i Champions Leagues gruppspel hade ju kunnat vara menlösa matcher i vilka Liverpool hade kunnat rotera friskt om de vunnit senast mot Atalanta. Men istället var de knappt ens närvarande på planen, och nu är dessa båda matcher istället skarpa matcher.

Skarpa matcher måste tas på allvar. Alltså finns det plötsligt begränsningar för hur Liverpool kan tillåta sig själva att spela och ta ut laget mot Ajax ikväll. Liverpool måste för all del inte vinna mot Ajax, men presterar de inte bättre än vad de gjorde när de förlorade mot Atalanta så kan de precis lika gärna förlora mot Ajax, och förlorar de mot Ajax riskerar de ha satt sig i ett riktigt jobbigt läge inför sista omgången.

Djupt onödigt kan så klart tyckas av ett lag som inledde Champions League-gruppspelet med tre segrar, varav två segrar borta mot både Ajax och Atalanta. Den inledningen gav Liverpool inte bara en i praktiken garanterad plats i slutspelet utan också möjligheten att bättre kunna planera och managera sin säsong. Den möjligheten har nu alltså Liverpool till stor del slarvat bort. Och det är inte TV-bolagens fel, utan enbart deras eget fel.

Mardrömsscenariot för Liverpool är självfallet att Ajax vinner ikväll och går upp på tio poäng, och att Atalanta samtidigt vinner mot Midtjylland och går upp på tio poäng även de. Samtidigt skulle då Liverpool vara kvar på nio poäng, och således ligga trea inför sista omgången. Liverpool vore i så fall piskade att vinna den sista bortamatchen mot Midtjylland för att alls ta sig till slutspel utan att vara beroende av andras resultat.

Det sannolika scenariot är självfallet att Liverpool vinner mot Ajax och säkrar platsen i slutspelet redan ikväll. Men det sa vi å andra sidan redan förra veckan, inför matchen mot Atalanta. Några sådana här bekymmer har för all del inte Man City, som redan har säkrat platsen i slutspelet. Det enda de har kvar att se till är att inte tappa gruppsegern till Porto under de sista omgångarna.

Vilket nog borde gå bra.

:::

FA- cupens klassiska tredje omgång lottades igår kväll.

Huddersfield Town vs Plymouth Argyle; Southampton vs Shrewsbury Town; Chorley vs Derby County; Marine FC vs Tottenham Hotspur; Wolves vs Crystal Palace; Stockport County vs West Ham; Oldham Athletic vs Bournemouth; Man Utd vs Watford; Stevenage vs Swansea City; Everton vs Rotherham; Nottingham Forest vs Cardiff City; Arsenal vs Newcastle; Barnsley vs Tranmere Rovers; Bristol Rovers vs Sheffield United; Boreham Wood vs Millwall; Blackburn Rovers vs Doncaster Rovers; Stoke vs Leicester; Wycombe Wanderers vs Preston North End; Crawley Town vs Leeds; Burnley vs MK Dons; Bristol City vs Portsmouth; QPR vs Fulham; Aston Villa vs Liverpool; Brentford vs Middlesbrough; Man City vs Birmingham City; Luton Town vs Reading; Chelsea vs Morecambe; Exeter City vs Sheffield Wednesday; Norwich City vs Coventry City; Blackpool vs West Brom; Newport County vs Brighton; Cheltenham Town vs Mansfield Town.

Marine FC spelar i Englands åttonde division. Matchen mot Tottenham blir matchen med störst divisionsgap mellan de båda lagen i FA-cupens tredje omgångs hela historia.