Nog för att Sunderlands situation har varit kaotisk under många år. Men frågan är ändå om inte situationen slog i rock-bottom den här veckan sedan det blivit klart att managern Phil Parkinson fick sparken. Därmed saknar Sunderland för närvarande en ordförande, en manager, en sportchef eller rekryteringschef, en akademichef, en U18-manager, därtill en ägare och delägare som uttalat inte längre är intresserade av klubben, och ett stort svart finansiellt hål i klubbens räkenskaper.
Med den utgångspunkten kan man tänka sig att det inte blir alldeles lätt för Sunderland att välja och vraka mellan möjliga managers. Dessutom antyder det ju att Sunderlands problem nog är betydligt större än enbart vem som är manager. Många är de managers som de senaste åren kommit, sett och misslyckats. Vem som nu än tar över efter Phil Parkinsom så blir det den tredje permanenta managern det senaste året. Det kan inte rimligtvis vara det mest attraktiva alternativet.
Dessutom har Sunderland redan prövat alla tänkbara typer av managers utan att nå någon meningsfull framgång. Sunderland skulle kunna välja en manager som redan en gång varit manager för Sunderland, men har enligt uppgift redan fått nej från Gus Poyet, som ju hade föga framgång för fem år sedan. Sunderland skulle kunna välja managern som är det beprövade kortet, men Phil Parkinson var ju den managern. Sunderland skulle kunna välja den unga up-and-comern, men Jack Ross var den managern.
Varför, om situationen nu är så besvärlig, fick då Phil Parkinson sparken? Här finns flera förklaringar men den största och bästa är att Parkinson anställdes för att få Sunderland uppflyttade men har visat sig varken kapabel eller ens särskilt intresserad av att prestera en fotboll som skulle kunna få något lag uppflyttat. Istället slutade Sunderland förra säsongen utanför playoff-platserna, och utanför playoff är precis där Sunderland befann sig även när Parkinson nu fick sparken.
Parkinson körde stenhårt på en fembackslinje fastän Sunderland många gånger inte hade tillräckligt med försvarare för en fembackslinje. Alldeles för få spelare deltog i offensiven och den konkreta effekten har blivit att Sunderland har producerat i genomsnitt 1-2 genuina målchanser per match. Vilket naturligtvis är alldeles för lite för ett lag i någon liga med ambitioner att vinna eller bli uppflyttade. Parkinson anställdes för att få Sunderland uppflyttade, men spelade en fotboll som ville han undvika nedflyttning.
Men vem tar då över efter Phil Parkinson? Gus Poyet har som sagts redan tillfrågats men enligt uppgift tackat nej då han inte vill gå ner till League One. Vilket möjligen kan vara ett diplomatiskt sätt att säga att han har dåliga erfarenheter av Sunderland. Paul Cook, som gjort succé med både Portsmouth och Wigan, och är väldigt erfaren i Football League sägs vara ett hett namn. Likaså Danny Cowley, som ju gjorde succé med Lincoln City men sedan fick sparken av Huddersfield, är intressant och verkar intresserad.
I den mån Sunderland fortfarande är attraktiv som klubb och arbetsgivare så är det kanske just för managers på den här nivån. Ingen kommer vilja gå ner till League One, inte när klubben är i sådant kaos som Sunderland är och har varit under så lång tid. På pappret är Sunderland en klubb av samma klass och kaliber som Leeds, och ”borde” slåss på Premier Leagues uppåt övre halva i en god värld, men Marcelo Bielsa hade aldrig tackat ja till en klubb som Sunderland så som den nu fungerar.
Men vem är det nu som gör jobbet att verkligen anställa en manager för Sunderland och gör det på ett bra sätt, det som kanske är en styrelses enskilt viktigaste uppgift i varenda klubb? Där finns som sagt ingen ordförande för styrelsen, där finns ingen sportchef eller director of football, och ägarna känns endast halvhjärtat engagerade. Vilket leder till om inte en halvhjärtad anställning så åtminstone en halvhjärtad anställningsprocess. Vilket i sin tur gör eventuell framgång mer slumpmässig än planerad.
Mycket av detta talar för Paul Cook. Han är ett känt, beprövat och inte minst tillgängligt namn vilket inte medför någon större research- eller arbetsinsats för Sunderlands styrelse och ledning. Cook har dessutom goda erfarenheter och meriter från League One, har redan blivit uppflyttad från League One en gång tidigare, och har även visat sig kapabel att fungera som en manager i ett Wigan med omfattande problem utanför planen. Det senare gör det kanske osannolikt att Cook vill hoppa på en till sådan klubb.
Sunderland är så klart ett betydligt större klubbnamn än Wigan så det betyder kanske att Paul Cook ändå skulle få svårt att säga nej. Oavsett problem är det inte vilken som helst klubb som kommer och frågar och Cook kan knappast vara säker på att få så värst många fler förfrågningar från klubbar av motsvarande storlek. Med Sunderland finns också en potential och kapacitet som inte alls fanns i t ex Wigan, och för den som lyckas få ordning på Sunderland väntar odödligheten runt hörnet.
Paul Cook är också en väldigt uppskattad person i alla klubbar han varit i, vilket är ett väldigt gott omdöme. Det gäller både i själva klubbarna och hos supportrarna, och det är helt säkert en anledning varför det sägs att flera internt i Sunderland har uttryckt en vilja att anställa Cook, någon som kan ena en splittrad klubb. Cook var ett hett namn redan i förra rundan, men beslutet föll då på Phil Parkinson istället. Falangen som då pratade sig varma för Cook lär väl ha fått vatten på sin kvarn därefter.
Till skillnad från Parkinson har Cook en historia inte bara av att bli uppflyttade med sina klubbar utan att vinna ligor med sina klubbar. 2014 vann Cook League Two med Chesterfield, 2017 vann Cook League Two med Portsmouth och 2018 vann Cook League One med Wigan. Cook spelar en fotboll med vilken man vinner ligor, och det borde rimligtvis vara precis en sådan fotboll Sunderland letar efter, och som Sunderlands supportrar längtar efter.
Sunderland behöver nya ägare, Sunderland behöver en ny ledning och en ny organisation, men mest akut av allt så behöver Sunderland en ny manager. Med en tredjedel av säsongen spelad, och Sunderland en poäng under playoff-strecket, finns just ingen tid att slösa. Sunderland måste lösa de små problemen innan de börjar ta tag i de riktigt stora problemen, lappa ihop klubben på kort sikt innan de börjar bygga något på mer lång sikt.
Sunderland har gjort en konstform av att missa straffsparkar mot öppna mål. Paul Cook är att betrakta som ett öppet mål för Sunderland. Den här gången måste Sunderland helt enkelt för första gången på många år undvika att missa straffen, och träffa det öppna målet framför dem.