Bara några dagar senare sparkar alltså Watford Vladimir Ivic, som de anställde inför säsongen. Här får Ivic alltså sparken efter mindre än en halv säsong och med Watford på en trots allt inte för pjåkig femte plats i tabellen. Uppflyttning som var Watfords ambition inför säsongen var och är fortfarande fullt möjlig. Detta verkar dock ha vägt lätt för Watfords bedömning och beslut.
Fotboll är en brutal business. Det pratas vitt och brett om stora och fina ord som lojalitet, klubbkänsla och så vidare men när skiten så att säga träffar fläkten så är det andra saker som politik, egenintresse och ego som spelar störst roll. Vi har sett några exempel på klubbar som ställt upp bakom sina managers trots resultat och opinion, men det är att betrakta som de lysande undantagen snarare än regeln.
Vad man möjligen kan säga om den saken är att varje manager naturligtvis är helt och fullt medvetna om den här saken. De ger sig in i leken helt på egen vilja och fullt insatta i vad leken innebär. Dessutom får de väldigt bra betalt bland annat just för risken de faktiskt utsätter sig själva för. Men detta utesluter så klart inte att det ibland ändå kan upplevas hårt, brutalt och orättvist för en manager att få sparken.
Med detta i åtanke, här är enligt mig Premier Leagues åtta elakaste säckningar:
(8) Malky Mackay, Cardiff City
Om vi betänker vad som kom fram om Mackay senare framstår kanske inte den här säckningen som så värst elak, men det var ju inte känt då. Mackay hade både tagit Cardiff spelandes i EFL Championship till Ligacupfinal som förlorades på straffar mot Liverpool, och sedan upp i Premier League för första gången i klubbens historia. Cardiff befann sig på en helt okej femtonde plats när Vincent Tan fick för sig att sparka Mackay efter cirka halva lagets första säsong i Premier League, och ersätta honom med Ole-Gunnar Solskjaer.
(7) Carlo Ancelotti, Chelsea
En säckning elak inte bara utifrån att den gjordes utan därtill hur den gjordes. Chelsea hade precis förlorat ligatiteln till Man Utd med hyfsat knapp marginal när Ancelotti på Goodison Park omedelbart efter slutsignalen fick beskedet att han fått sparken. Bara säsongen innan dess hade Ancelotti vunnit både ligan och FA-cupen med Chelsea, och alltså tagit klubben till dess första The Double någonsin. Ancelotti skulle gå vidare som manager för PSG, Real Madrid, Bayern München och Everton.
(6) Martin Jol, Tottenham
Här finns de som menar att det var elakt av Tottenham att sparka både Mauricio Pochettino och Harry Redknapp, men där fanns det ändå goda skäl varför så skedde. Vill man leta efter elaka Tottenhamsäckningar tittar man kanske hellre på Tottenhams sparkning av Jol under 2007, mitt under en Europa League-match mot Getafe. Jol hade då under de här åren tagit Tottenham från ett lag som befann sig på ungefär samma plats i tabellen där Arsenal befinner sig nu till ett lag som regelbundet spelade europeiskt cupspel. En orättfärdig sparkning.
(5) Chris Hughton, Newcastle
Han måste döda ditt namn innan han dödar dig! Den kanske en smula tveksamma truismen är en av utgångspunkterna i filmen Gladiator. Chris Hughtons stora problem som Newcastles manager var att han knappast hade något namn. Han var en anonym manager som rekryterats internt och jobbade rätt mycket i det tysta. Men han jobbade på bra, tog Newcastle tillbaka till Premier League med rekordpoäng och såg ut att klara sig hyfsat bra i Premier League. Men Newcastle ville ha ett större namn.
(4) Nigel Adkins, Southampton
Något absurt kan faktiskt den här säckningen framstå som mindre elak just eftersom det blev sådan väldigt succé med Mauricio Pochettino, managern som Adkins fick sparken för att ge plats för. Men att ersättaren lyckas gör väl just inte sparkningen i sig mindre elak för det. Pochettino lyfte Southampton i Premier League, men utan Adkins hade Southampton aldrig spelat i Premier League. Det var Adkins som lyfte Southampton från League One till Premier League på kort tid. Och Southampton var aldrig akterseglade i Premier League med Adkins.
(3) Sam Allardyce, Blackburn Rovers
Jag kommer näppeligen gråta några tårar för Allardyce och nu för tiden blir jag rätt putt varje gång han nämns som aktuell för en klubb i Premier League. Men backa bandet något årtionde och Allardyce hade ett gott rykte om sig. Han hade gjort ett strålande jobb med Bolton och gjorde nu ett lika strålande jobb med Blackburn Rovers som han lyft från nedflyttningsplats till övre halvan. In kommer så nya ägare i form av Venkys, i efterhand tydligt manipulerade av agenter, och får för sig att sparka Allardyce.
(2) Claudio Ranieri, Leicester
Världens vackraste saga fick ett mycket abrupt slut bara någon halv säsong senare. Claudio Ranieri tog Leicester till världens mest osannolika ligatitel ena säsongen, efter att mest hela karriären ha betraktats som bäst som en god tvåa, men fick alltså säcken halvvägs in på nästa säsong. Kanske stod det skrivet i stjärnorna att det egentligen bara kunde gå på ett sätt för Leicester och för Ranieri efter deras osannolika succé, och Ranieri borde nog ha tackat för sig. Säckningen var kanske inte elak på så vis att den var direkt onödig, men den var elak genom att den gjorde så ont.
(1) Sir Bobby Robson, Newcastle
En av den engelska fotbollens mest respekterade, uppskattade och älskade managers och arguably den manager under vilken Newcastle senast spelade en positiv, ambitiös och framgångsrik fotboll som supportrarna kunde känna igen sig i. Definitivt den manager med vilken Newcastle senast faktiskt kunde hävda sig i konkurrensen i Premier League och inte nöjde sig med att bara finnas till. Lyfte Newcastle uppåt i tabellen. Fick sparken 2004 efter fem år i klubben, utan god anledning, och därifrån har väl Newcastle egentligen aldrig återhämtat sig.
***
PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#14)
Crystal Palace 0-7 Liverpool, Southampton 0-1 Man City, Everton 2-1 Arsenal, Newcastle 1-1 Fulham, Brighton 1-1 Sheffield United, Tottenham 0-2 Leicester, Man Utd 6-2 Leeds, West Brom 0-3 Aston Villa, Burnley vs Wolves, Chelsea vs West Ham
Aktuell tabell
Omgångens stjärna: Scott McTominay, Man Utd. Fantastisk tillsammans med Fred på Man Utds mittfält, och öppnade matchen bättre än vad någon annan spelare i Premier League någonsin gjort med två mål på tre minuter. Det verkade som om någon hade berättat för McTominay att en match mot Leeds faktiskt betydde något.
Omgångens kalkon: Marcelo Bielsa, Leeds. Vill man ge Bielsa äran när lagets spel går väldigt bra så måste man kanske också ge honom skulden när lagets spel går helt åt häcklefjäll. Leeds kom helt fel in i den här matchen och utmanövrerades helt och hållet av Man Utds matchplan.
Omgångens manager: Jürgen Klopp, Liverpool. För allt snack om nackdelar, skador och byten så har Klopp på något sätt lyckats få full gas på Liverpool just i början av vad som kan betraktas som säsongens långa raksträcka. Många ligor avgörs i praktiken under den här perioden. 7-0 var ett resultat Liverpool förtjänade.
Omgångens kanon: Leicester. Riktigt stark match av Leicester borta mot Tottenham och en vinst som propellerade dem uppåt i tabellen igen. Tottenham fäktades ofta förgäves mot ett annat lag som inte nödvändigtvis baserar sitt spel på att hela tiden ha bollen, och på det spelet visade sig Leicester vara mer effektiva.
Omgångens J.R.: Man Utd. Säsongens viktigaste match förklarade Kalvin Phillips inför matchen. Det fanns skäl att undra om Man Utds spelare verkligen hade förstått storheten i matchen. Laget och spelarna skingrade snabbt alla tvivel om den saken och levererade förmodligen sin bästa match på minst ett år.
Omgångens Cliff Barnes: Crystal Palace. Fanns några att välja på den här omgången men förlorar man med 0-7 på hemmaplan så borde det nästan börja pratas automatisk nedflyttning. Roy Hodgson verkade klart skakad efter matchen dessutom. Svårt att se hur Crystal Palace reagerar på den här förlusten.
Omgångens match: Brighton 1-1 Sheffield United. Händelserik match som exploderade mot slutet av matchen. Ändå måste man betrakta det som rätt typiskt både för Brighton och för Sheffield United att de inte vinner den här matchen, utifrån sina respektive utgångspunkter. Brighton med hemmaplan och en man mer på planen. Sheffield United med ledningen in i slutminuterna.
Omgångens WTF: Arsenal dominerar? Visst för att managers ibland måste säga saker när det går trögt för att så att säga hålla uppe en god min och visa på det positiva, men när Mikel Arteta står och säger rätt in i kameran att Arsenal dominerar sina matcher och har otur som förlorar så riskerar han komma farligt nära den där gränsen när snacket går överstyr och man framstår som clueless.
Omgångens BTW:
”Crystal Palace fick känna på att spela två matcher i veckan!” – Jürgen Klopp passar på att göra tveksamma poäng samtidigt som han glömmer att även Liverpool spelade två matcher den här veckan.
Mesut Özil gjorde kanske klokast i att hålla sig borta från sociala medier för att kommentera Arsenals resultat.
Arsenal är för bra för att åka ur! Arsenal är för bra för att åka ur! Arsenal är för bra för att åka ur!
Verkar som om Tottenham förlorade mer än bara en fotbollsmatch mot Liverpool.