Jo men visst så att säga, det finns liksom ingenting som är felaktigt med detta och det finns förmodligen ingen som skulle säga något emot det. Men det är kanske även lite att påpeka det uppenbara. Det är ingen djupare insikt. Vad man rimligtvis behöver förstå, utan att det därför blir så väldigt mycket djupare, är att problemen i Arsenal återfinns på alla nivåer samtidigt, och att dessa samspelar i hög utsträckning.
Kort sikt och lång sikt framställs ofta som varandras motsatser. Men alla klubbar och organisationer, framför allt framgångsrika klubbar och organisationer, måste hela tiden och dessutom samtidigt hantera både kort och lång sikt. Detta gäller inte minst Arsenal i nuläget. En klubb som brottas med tydliga långsiktiga utmaningar, som däremot är svåra att göra något åt utan att först eller samtidigt åtgärda dess kortsiktiga problem.
Att Arsenal har välkända problem med sin ägare, sin ledning och klubbens strategi och organisation, utesluter inte att Mikel Arteta samtidigt är ett stort och distraherande problem som manager.Att göra något de större och mer långsiktiga problemen blir svårt utan att först få ordning på de mer vardagliga problemen. Det brådskande tenderar tränga ut det riktigt viktiga. Ett vanligt fenomen.
En klubb som Arsenal kan naturligtvis befinna sig i problem och ändå välja att ha is i magen. Men det förutsätter ett orubbligt förtroende för managern och framför allt en påtaglig känsla av att managern åtminstone har situationen och inte minst sig själv under kontroll. Brister denna känsla av förtroende och kontroll så slutar managern vara en del av en möjlig lösning och blir istället en del av det större problemet.
Exakt var längs det spektrumet utav lösning vs problem som Mikel Arteta just nu befinner sig är kanske inte självklart. Men alltmer tydligt är att Arteta har börjat tappa kontrollen över både situationen och sig själv. Ofta märks detta i hur en manager pratar och hur en manager försöker rättfärdiga sig själv, eller ens att managern rättfärdigar sig själv. Och här har det börjat gå alltmer snett för Mikel Arteta de senaste veckorna.
Vi såg första tecknet på detta redan för några veckor sedan när Arteta gav sig in på ett märkligt resonemang att om Arsenal fortsatte pumpa inlägg in i offensivt straffområde så skulle detta lösa Arsenals anfallsproblem. Det andra tecknet kom strax därefter när Arteta menade att Arsenal hade otur eftersom de förlorade matcher de egentligen dominerade, vilket gjorde det oklart om Arteta såg samma matcher som vi andra.
Förtroende för en manager bygger i hög utsträckning på att de även om laget brottas med problem åtminstone visar tecken på att ha uppfattat problemen och lyckas förmedla en förståelse för situationen. Ingen förväntar sig att Arteta i det här fallet ska basha sig själv eller sitt eget lag, men det funkar inte heller att bli helt verklighetsfrånvänd. Och att hävda att Arsenal är dominanta är både statistiskt och faktiskt verklighetsfrånvänt.
Ändå vore det väl kanske möjligt att så långt bokföra detta på ett konto av en manager som helt enkelt bara är lite dålig förlorare. Därtill också en oerfaren manager. Men det tredje tecknet under veckan gör det svårt att bortförklara på det viset, när Arteta till synes helt utan grund började rabbla upp specifika procentsatser där han hävdade att det rent spelmässigt bara hade varit t ex 7% eller 9% chans att Arsenal skulle ha förlorat.
Man fick helt enkelt intrycket av att någonting gått sönder inuti Mikel Arteta. Vi har sett en hel del exempel på sådant här förut genom Premier League-åren. Några exempel som dyker upp i minnet är så klart Rafa Benitez fact-rabblande, eller Louis van Gaals powerpoint om att långbollar egentligen är diagonala bollar. Kort sagt, det stjälper betydligt mycket mer än det hjälper.
Arsenal har trots detta vissa incitament att ändå behålla Arteta som manager. Detta kan handla om i grunden positiva incitament som att man har bestämt sig för att satsa på lång sikt med Arteta och därför inte är villiga att överge denna idé. Eller mer tveksamma incitament som att klubbens sportsliga ledning ser det som en fördel för spelare hörandes till samma agentur att Arteta sitter kvar som manager.
Alltså finns där sådant som talar mot att Arsenal redan nu skulle bestämma sig för att säga tack och adjö till Mikel Arteta som manager. Samtidigt blir de till sist tvingade till det om resultaten fortsätter befinna sig i fritt fall. Arsenal ligger på femtonde plats, har förlorat dubbelt så många matcher som de vunnit, har inte vunnit en ligamatch snart två månader, och storförlusten i veckan mot Man City hjälpte knappast.
Ännu en förlust hemma mot Chelsea ikväll skulle mycket väl kunna visa sig bli förödande för Mikel Arteta. Det går inte att säga att Arsenal skulle kunna undvika att faktiskt göra ett byte på managerposten i så fall. Resultaten är i fritt fall, säsongen är i fritt fall, och Arsenal måste helt enkelt återupprätta någon känsla av kontroll. Om inte Arteta kan ge Arsenal denna kontroll måste Arsenal hitta någon annan som faktiskt kan det.
Jämförelsen med Chelsea är för all del rätt intressant eftersom Chelsea precis som Arsenal har tagit ett långskott på en ung, relativt oprövad manager i form av en gammal spelare i den egna klubben. Även om allting inte har varit eller är någon dans på rosor för Frank Lampard så har han hittills ändå lyckats betydligt bättre än Arteta, och då kan man så klart undra vad det egentligen beror på?!
För det första tog Lampard i Chelsea över ett bättre och mer harmoniskt lag. Chelsea är inte likt Arsenal ett lag som varit på nedgång under väldigt lång tid, utan ett lag som vet hur det är att vinna ligan i närtid. Där finns inte samma politiska motsättningar.
För det andra fick Frank Lampard av yttre skäl närmast ett friår att inleda sitt arbete med, under vilket väldigt mycket av lagets svagare prestationer så att säga förläts.
För det tredje har Chelsea därefter investerat väldigt mycket i det egna laget och verkligen gett Lampard alla förutsättningar han kan behöva för att verkligen lyckas. Om Lampard misslyckas kan han sannerligen inte klaga på klubbens stöd.
För det fjärde var Lampard en ikonisk spelare i Chelsea på ett helt annat sätt än vad Arteta var i Arsenal, och har en helt annan status mot både klubb, supportrar och spelare.
För det femte hade Lampard faktiskt gjort ett grönår som manager i en tidigare klubb, och gick alltså inte likt Arteta in i jobbet fullständigt oerfaren av att vara manager till skillnad från enbart en coach under en berömd manager.
Att titta tillbaka på Arsenals anställning av Mikel Arteta och återuppleva den utsträckning i vilken den där sista faktorn faktiskt underskattades är lätt enastående. Men så galet blir det snabbt med den här pseudoreligiösa Pepologin. Egentligen var väl detta exakt samma galenskap fast omvänt som när Gary Neville som sitt allra första managerjobb fick för sig att ta över en krisande storklubb i kaos i La Liga i form av Valencia.
Vad skrev jag själv för ett drygt år sedan, när Arsenal precis hade beslutat sig för att anställa Mikel Arteta?
https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/12/19/arsenals-beslut-att-anstalla-mikel-arteta-ar-en-rejal-chansning/
Rätt mycket som står i den bloggen känns som att det har träffat ganska rätt. Hade jag skrivit den nu istället, som en sorts beskrivning av det senaste året, så hade det varit en tämligen bra beskrivning.
En avslutande observation är denna. Nämligen att för 10-15 år sedan, det vill säga när Arsene Wengers hybrisladdade privata projekt att omforma fotbollen med sig själv som messias sjösattes, så visade sig den allt vanligare och alltmer laddade kritiken vara att Arsenal satsade i alldeles för hög utsträckning enbart på unga spelare. Arsenal verkade alltmer bli ett ungdomsprojekt för framtiden än ett vinnande projekt.
När nu Arsenal befinner sig i en helt annan typ av kris, på väldigt lång sikt till stor del en följd utav haveriet av Wengers privata projekt eller stora illusion, så måste kritiken istället vara att Arsenal i alltför hög grad består av gammal mediokritet såsom Kolasinac, Özil, Mustafi, Soares, Xhaka, Willian, Sokratis med flera. Lösningen, eller en stor del utav lösningen, nu vore kanske just att fokusera på lagets alla unga spelare.
Gabriel Martinelli, Reiss Nelson, Ainsley Maitland-Niles, Bukayo Saka, Joe Willock, Emile Smith Rowe, Miguel Azeez, Folarin Balogun, Eddie Nketiah, William Saliba. Arsenal har många väldigt bra unga spelare. Dessa unga spelare, omgivna av redan etablerade namn som Leno, Aubameyang, Partey, Tierney är Arsenals framtid. Och väldigt enkelt uttryckt så vore de även en nutid som i alla fall inte kan vara sämre än vad Arsenal är nu.
Om sedan Mikel Arteta är rätt manager för en sådan nutid eller framtid är enligt mig högst oklart. De som klokt påpekar att Arsenals problem går mycket djupare än Arteta tycker kanske det. Själv konstaterar jag nog att egentligen ingenting av vad jag har sett av Arteta under hans första år som Arsenals manager har övertygat mig om det. Vad jag sett av Arteta de senaste veckorna talar nog tvärtom emot det.
Allting beror nog på om man väljer att se Mikel Arteta som en del utav lösningen eller som en del utav problemet.