På så vis är det lätt att säga att Leicester och Rodgers framstår som en bra fit mellan en ambitiös klubb och en minst lika ambitiös manager. Detta är emellertid inte det enda som Leicester och Rodgers har gemensamt. För även om det kanske låter paradoxalt givet Leicesters och Rodgers framgångar så brottas både klubb och manager med om inte en rejäl revanschlust så åtminstone ett rätt rejält behov av att bevisa sig själva.
Asterisker har blivit ett populärt begrepp i Premier League det senaste året. Men Leicester och Rodgers har levt med asterisker mest hela tiden. Varenda en av deras framgångar har i någon mening åtföljts av ett följebrev där det ska förklaras varför just denna framgång inte var särskilt märkvärdig egentligen. Av egentligen ingen bättre anledning än att deras framgångar inte passade ihop med experternas och folkets föreställningar.
Leicester vann alltså ligan för fyra och ett halvt år sedan, i vad som förmodligen måste ses som fotbollens största bragd och skräll någonsin. Varenda dag under dessa fyra-fem år har Leicester fått höra att deras vinst bara var en fluke, att de vann bara för att deras konkurrenter var svagare än normalt. Som om det vore unikt för Leicester, till skillnad från t ex Man City och Liverpool, att vinna delvis på grund av svaga konkurrenter.
Rodgers har fått utstå mycket av samma sak. Liverpool kom hisnande nära sin första ligatitel på 24 år men detta har samtidigt reducerats ned till att Rodgers hade tur att ha en spelare som Luis Suarez i laget. Celtic vann allt som gick att vinna på hemmaplan under flera år med Rodgers som manager, något som däremot avfärdats med att han bara sköt småfisk i en mycket liten damm.
Föreställningar kan vara rätt luriga. De formar vårt sätt att tänka och vi tenderar vara betydligt mer villiga att bekräfta dem med alla till buds stående medel snarare än att ens öppna upp för att ifrågasätta dem. Leicester är inte en av superklubbarna och ska alltså närmast per definition inte kunna utmana dem. Rodgers är en brittisk manager under en tid där att vara brittisk har hamnat i motsats till vad som är populärt och modernt.
Förra säsongen är ett perfekt exempel på föreställningars livskraft. Leicester slutar femma i Premier League och missar i sista omgången Champions League, och detta tas som en bekräftelse av föreställningar gällande både Leicester och Rodgers. Fastän Leicester var betydligt närmare än vad någon trott på förhand, och rimligtvis skulle ha tagit sig till Champions League om inte för pandemi och ett helt horribelt skadeläge.
Utfallet används alltså för att bekräfta dessa föreställningar när i själva verket både utfallet och vägen dit egentligen motiverar ett ifrågasättande och en omprövning av dessa föreställningar. Leicester och Rodgers värderas på det sättet utifrån helt andra förutsättningar än etablerade storklubbar och deras managers. Revanschlusten, eller behovet att hävda och bevisa sig själva, är kanske inte så svårt att förstå.
Leicester drivs av ett behov att visa att deras ligatitel alls inte var någon fluke. Vilket de inte behöver vinna ligan igen för att bevisa, men åtminstone etablera sig som en av ligans toppklubbar och med viss regelbundet utmana om och ta sig till Champions League. Man skulle kunna hävda att de egentligen visade detta redan förra säsongen, men de måste helt enkelt knyta ihop säcken också.
Rodgers drivs av ett behov att visa att han är the real deal, en manager som förtjänar att pratas om på samma sätt som Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino, Marcelo Bielsa med flera. Om inte annat märks det på hans inte särskilt passivt aggressiva sätt att prata inför och efter Leicesters match mot Leeds. Men för att bevisa det måste Rodgers göra ett reellt avtryck med Leicester, precis som dessa andra gjort med sina lag.
Ett reellt avtryck betyder i det här sammanhanget bara en enda sak, nämligen att Rodgers måste ta Leicester till Champions League, eller mer. Även på detta sätt måste man alltså säga att Leicester och Rodgers är en perfekt fit som klubb och manager, med mycket liknande ambitioner och attityd. Om detta ska lyckas krävs det däremot att Leicester och Rodgers har dragit lärdomar av vad som gick fel förra säsongen.
Om det nu egentligen var så mycket som faktiskt gick fel förra säsongen för Leicester. I alla fall sådant som är möjligt för Leicester att påverka och därmed lära sig av. Skador krävs det ganska långsökta och spekulativa resonemang för att hävda att man skulle kunna göra något åt genom att göra något annorlunda. Spelmässigt var Leicester bra förra säsongen, och de är fortsatt bra den här säsongen.
Vad man kanske kan säga är att Leicester förra säsongen skapade sig själva ett så stort försprång i tabellen att pressen sköts över på dem. Champions League-platsen var mer eller mindre deras, och från ett visst läge under förra säsongen var Champions League inte längre något som Leicester kunde vinna, utan bara något som Leicester kunde förlora. Leicester fick försvara snarare än jaga sin Champions League-plats.
Delvis under den pressen föll Leicester samman, och när Leicesters momentum väl vänt och laget istället fick börja försöka segla i motvind, så visade sig Brendan Rodgers oförmögen att vända på skeppet. Vilket möjligen förstärkte ett intryck av Rodgers som en medvindsmanager. Samtidigt är just den pressen något som Leicester förmodligen slipper den här säsongen, som känns betydligt tätare i tabellens båda riktningar.
Den frågeställningen gäller fortsatt för Leicester och för Brendan Rodgers, alltså hur de klarar av press och motvind. Det är samtidigt inte en fråga vi kommer börja få något bra svar på förrän betydligt senare den här säsongen. Det vill säga när Leicester i så fall återigen befinner sig i en situation att de har något att förlora. Men här finns något som förståsigpåarna aldrig berättar om att ha något att förlora:
För att faktiskt ha något att förlora måste man först ha gjort något väldigt bra!
***
PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#15)
Leicester 2-2 Man Utd, Aston Villa 3-0 Crystal Palace, Fulham 0-0 Southampton, Arsenal 3-1 Chelsea, Man City 2-0 Newcastle, Sheffield United 0-1 Everton, Leeds 1-0 Burnley, West Ham 2-2 Brighton, Liverpool 1-1 West Brom, Wolves 1-1 Tottenham
Aktuell tabell
Omgångens stjärna: Granit Xhaka, Arsenal. Rejält utskälld de senaste veckorna men svarade för en väldigt stark och helt matchvinnande insats på Arsenals mittfält mot Chelsea. Frustrerande att inte få se denna Xhaka mer regelbundet.
Omgångens kalkon: Frank Lampard, Chelsea. Chelsea utspelade taktiskt och mentalt av Arsenal och även om kritik mot spelarna är motiverad så bör Lampard kanske titta sig lite i spegeln innan han skyller allt på spelarna offentligt.
Omgångens manager: Sam Allardyce, West Brom. Snacka om en matchbild och ett resultat som borde få Sam Allardyce att pysa av självgod lycka. Just den typen av poäng som Allardyce gjort sig ett namn med att kunna ta.
Omgångens kanon: Aston Villa. Ett bra lag knyter näven och presterar även i motgång. När Tyrone Mings fick se rött halvvägs in i första halvlek såg det inte ljust ut för Aston Villa, även om de ledde med 1-0 mot Crystal Palace. Men Aston Villas andra halvlek var en av säsongens bästa halvlekar.
Omgångens J.R.: Arsenal. Arteta visar upp en närmast Solskjaersk förmåga att med ryggen mot väggen dra fram ett positivt resultat från en tuff match. Kanske därtill belönad av att äntligen ha vågat börja bygga laget runt de unga spelarna.
Omgångens Cliff Barnes: Crystal Palace. Pratas om vem som leder säckaracet, och där börjar Roy Hodgson kännas som ett bortglömt namn. 0-7 mot Liverpool senast följdes nu upp av 0-3 mot Aston Villa med en man mer på planen i över en timme. Odugligt!
Omgångens match: West Ham 2-2 Brighton. Underhållande match där båda lagen lyckas visa upp både sina bra och sina sämre sidor på en och samma gång. Brighton ser alltid ut att förtjäna mer än vad de faktiskt får med sig från sådana här matcher, vilket kanske är soft praise.
Omgångens WTF: Domarna. Domarinsatsen på Elland Road mellan Leeds och Burnley fick en avgörande betydelse för matchens utgång och hade egentligen ingenting alls med VAR att göra. Tveksamt om Leeds straff är straff och Burnley får ett helt regelrätt mål bortdömt. Men inget snack den här gången om att ge Burnley en fri kvittering.
Omgångens BTW:
Bara vädret som kan få Mohamed Salah att vilja byta klubb? Jag tänker nog att högre lön och personlig status kan väga in också.
Fin fotboll-experterna drabbades av kollektiv hjärnblödning när West Brom kvitterade.
Semi Ajayi fixar kvitteringen borta mot både Man City och Liverpool. Big game player!
Jack Grealish en ”bakgårdsspelare i ett bottenlag”? Om någon faktiskt sagt detta kallar jag det för en bakgårdsexpert med ett svårt bottennapp!
Andy Robertson: ”They got what they deserved and we got what we deserved.” – En annan fördel med att värva spelare från typ Hull City antar jag.
Den senaste West Brom-managern att spela 1-1 borta mot en storklubb fick sparken några dagar senare. Bådar illa för Allardyce.