Har Moyes gjort West Ham för bra för Moyes?

West Hams resultat och placering motiverar däremot hyllningar mer än kritik. Moyes höll kvar West Ham i Premier League förra säsongen och har hittills under den här säsongen mot alla förväntningar lotsat West Ham upp till femteplats i tabellen inför omgången, sniffandes till och med på Champions League-platser, och anmärkningsvärt nog det högst placerade Londonlaget. Efter drygt halva säsongen!

För all del är detta inte enbart en fråga om resultat. Mycket av hyllningarna till West Ham måste utgå från lagets spel och det faktum att laget ser betydligt bättre organiserat ut på planen, att spelarna arbetar hårdare, möjligen för att de nu tydligare vet vad de faktiskt förväntas göra på planen, och att West Ham faktiskt spelar en fotboll just nu som passar rätt väl in med spelarnas styrkor.

Med Moyes verkar West Ham även ha riktat om sin värvningspolitik. Förut har den känts en aning splittrad eller ofokuserad. Vad Moyes har gjort är egentligen ungefär detsamma som klubbar som Aston Villa och Leicester har gjort, nämligen scoutat och värvat de bästa spelarna från Football League såsom Jarrod Bowen och Said Benrahma. Tomas Soucek från Slavia Prag är ett annat exempel på just en välscoutad värvning.

Skeptikern skulle naturligtvis kunna påpeka att det är trots allt bara en dryg halv säsong och att West Ham ju kan ha överpresterat. Visst, för all del, samtidigt visar en xG-analys att West Ham bara har tagit två poäng mer än de så att säga ska ha gjort. Det är mer eller mindre inom felmarginalen. Möjligen skulle man kunna peka på den här säsongens särskilda omständigheter och att dessa har varit West Ham behjälpliga.

Allt det där skulle förvisso kunna vara sant. Men grejen är kanske att det går att konstruera liknande resonemang om mer eller mindre varenda klubb. Allt med West Hams nuvarande tabellposition är kanske inte någon direkt konsekvens utav David Moyes personliga briljans som manager, men att Moyes har gjort West Ham betydligt mycket bättre känns som en tämligen given slutsats.

Vilket möjligen väcker en om inte unik så åtminstone annorlunda tankegång: Nämligen kan det faktiskt vara så att David Moyes har gjort eller är på väg att göra West Ham så bra att West Ham plötsligt är för bra för David Moyes?

Här skulle jag kanske kunna kritiseras för att vara så kär i min egen tidigare framförda uppfattning om Moyes att jag till och med tar argument för motsatsen som bevis för min sak. Att istället för att omvärdera så väljer jag bara att dubbla ner på samma uppfattning för att jag inte ska verka ha fel. Detta vore ju onekligen raka motsatsen till att krypa till korset så att säga.

Men låt oss säga att jag redan har haft totalt fel i min uppfattning om Moyes. Jag trodde inte han skulle klara av att lyfta West Ham på det sätt han faktiskt har gjort, och det var vad min uppfattning då gick ut på. Det här är i själva verket en annan uppfattning om ett annat West Ham. Moyes var rätt manager för att lyfta West Ham ur det träsk de befann sig i, men det betyder inte att Moyes måste vara rätt manager att ta dem vidare.

David Moyes pratar i själva verket själv om hur en klubb som West Ham måste gå genom olika stadier i sin utveckling för att bli framgångsrika över längre tid. Moyes gör en i själva verket ganska klok iakttagelse när han säger att West Ham tidigare har haft en tendens att vilja hoppa ett antal sådana här stadier. De har helt enkelt haft för bråttom, och då har inte grunden funnits för att kunna prestera på ett bra sätt över tid.

Bara att Moyes faktiskt begriper den saken kan vara nog för att ha gjort honom till rätt manager för West Ham i det stadie som West Ham befann sig i och i det stadie som West Ham befinner sig i nu. Men Moyes medger även själv det som under en längre tid har sagts om honom, att han kanske är bättre lämpad för klubbar i vissa stadier av sin utveckling, men inte nödvändigtvis lika lämpad för klubbar i högre stadier.

Därav följer den kanske ofrånkomliga konklusionen att vid någon tidpunkt i en tänkt framtid för West Ham så kommer Moyes inte längre vara rätt manager på samma sätt för West Ham. Enda frågan är i så fall när den tidpunkten faktiskt inträffar. Ligger den långt fram i tiden eller börjar den tidpunkten i själva verket redan faktiskt närma sig? Mycket talar för det senare.

West Ham är en stor klubb, med god ekonomi och en stor arena i en av världens största städer. Börjar de dessutom hävda sig i Premier League-tabellen och kanske även komma med i europeiskt cupspel med jämna mellanrum så börjar de plötsligt bli en väldigt intressant klubb för många spelare. West Ham är redan en klubb med många väldigt fina spelare i sin spelartrupp.

Därmed kommer West Ham ofrånkomligen även kunna börja attrahera allt bättre och mer framstående managers med höga ambitioner. Här finns exempelvis managers som Jesse Marsch, Julien Lopetegui, Rudi Garcia, Julian Nagelsmann, Peter Bosz med flera som har organisationen på samma gång som de har det taktiska tänkandet att verkligen kunna utveckla både sina lag och alla sina spelare.

Här finns självfallet en invändning att eftersom David Moyes har lyckats så bra med West Ham hit så har han någon slags moralisk rättighet att fortsätta leda West Ham framåt. En ståndpunkt som bygger på tanken att det måste börja gå dåligt för en manager för att han ska kunna få sparken. Men en rationellt fungerande klubb ska självfallet endast utgå från vem av tillgängliga managers som är bäst lämpad för framtiden.

Är då verkligen David Moyes bättre lämpad som manager för kommande stadier av West Hams möjliga utveckling än teoretiskt tillgängliga managers som de ovan nämnda? Hur mycket man än måste uppskatta vad Moyes ändå har gjort med West Ham under den här säsongen så är det svårt att svara ja på den frågan. Därmed riskerar svaret även bli ett tydligt ja även på det som är bloggens huvudsakliga fråga.

Nu talar kanske ändå inte särskilt mycket för att West Ham faktiskt kommer försöka byta ut Moyes. Dels för att klubbar sällan är riktigt så där kallt rationella utan tvärtom brukar vara rätt ovilliga att byta ut någon som ändå fungerar. Dels och kanske framför allt eftersom West Ham redan en gång har bytt ut Moyes och tvingats att just krypa till korset, och brända klubbar skyr definitivt elden.

Att säga att David Moyes har gjort West Ham för bra för David Moyes kan så klart låta som en rätt hård kritik. Vad det emellertid kanske framför allt är, är naturligtvis ett väldigt bra betyg för det arbete som David Moyes har gjort med West Ham, och ändå den återupprättelse han just nu upplever som manager i engelsk fotboll. Han har chansen att ta West Ham till Champions League!

Och ikväll har han och West Ham chansen att vinna mot Liverpool i vad som åtminstone rent tabellmässigt skulle kunna ses som en direkt match om någon av dessa Champions League-platser.

Vilket betyder att å ena sidan så blir dagarna bara längre och längre, men å andra sidan så går dagarna även långsammare och långsammare. Det brukar ju vara så just under vårsäsongen, allting får en helt annan dynamik och ett helt annat fokus än vad det får under hösten eller tidigare på säsongen. Inte minst därför är det ibland vanskligt att dra alltför stora slutsatser baserat på hur det sett ut under hösten.

Exempelvis är det ju just när titelstriden och nedflyttningsstriden börjar tajta till sig och närma sig mållinjen som de bästa lagen så att säga skärper till sig. Ett lag som Man City kan t ex slänga iväg en match mot Sheffield United under hösten mest på oskärpa, men med vittring på ligatiteln blir det plötsligt en helt annan femma. Med mindre kvar av säsongen att spela på så blir varenda match och varenda poäng mer dyrbar.

Vilket självfallet även gör dagarna härligare och härligare. Så även den här lördagen där vi hittar ett antal matcher med jämn, betydelsefull och, i samtliga fall utom kanske ett enda, oförutsägbar karaktär.

Everton vs Newcastle

Graeme Jones hann inte mer än att anlända till Newcastle innan det har börjat viskas om att Steve Bruce nu ska gå upp i någon slags sportchefsroll samtidigt som Jones ska ta över som manager. För all del en förändring där en förändring onekligen behövs, men kanske inte en förändring som får Newcastles supportrar att skrika av förtjusning.

Newcastles form har störtdykt, med fem raka förluster och inte en vinst sedan mitten av december. Absolut ingen förväntar sig nog några poäng borta mot Everton, minst av allt kanske de själva. Det börjar lukta nedflyttning. Everton känner fortfarande lukten av Champions League-platser om de kan vinna sina hängmatcher.

Crystal Palace vs Wolves

Båda lagen står på 23 poäng med 20 matcher spelade. Skillnaden är kanske att Wolves har gjort en kanske något svagare säsong än förväntat, samtidigt som Crystal Palace möjligen kan anses ha gjort en något bättre säsong än befarat. Poängmässigt i alla fall, även om detta nog har mer att göra med säsongens inledning.

Wolves har som vi vet lånvärvat Willian José från Real Sociedad. Detta ger Wolves ett på pappret tydligare målhot i väntan på att Raul Jimenez ska komma tillbaka från sin skada, där det väl fortfarande framstår något önsketänkande att Jimenez ska hinna tillbaka igen under den här säsongen.

Man City vs Sheffield United

Kommer Man City förlora på hemmaplan mot Sheffield United? Nej, naturligtvis inte! Eller åtminstone är sannolikheten för detta mycket, mycket liten. Och där har vi så klart i ett nötskal varför Man City mycket väl kan vinna ligan den här säsongen, men Man Utd med största sannolikhet inte kan det.

Sheffield United bör självfallet ha fått en rejäl boost efter vinsten mot Man Utd i veckan, och kanske kan gå in i den här matchen med ett stort självförtroende. Samtidigt tror jag säkert att Sheffield United när de såg dessa två bortamatcher på programmet så var de nog på förhand väldigt nöjda med tre poäng. Vilket de ska vara.

West Brom vs Fulham

Den stora frågan inför West Broms femte hemmamatch under Sam Allardyce är kanske inte i första hand om de ska lyckas ta sin första seger eller ens sin första poäng, utan om de faktiskt ska lyckas göra sitt allra första mål. West Brom har 0-17 i facit under sina fyra första matcher, vilket självfallet är under all kritik.

En match i nedflyttningsstriden är det onekligen. Båda lagen ligger precis under strecket, och Fulham är väl laget som har bäst möjlighet, både med två poäng mer och en match mindre spelad, att faktiskt äta upp avståndet till lagen precis ovanför strecket. Om West Brom ska ha något större hopp att hålla sig kvar behöver de vinna ikväll.

Arsenal vs Man Utd

Spännande med detta är kanske framför allt att vi nu får se hur Man Utd svarar på en om inte oväntad så åtminstone oplanerad motgång. Under en större del av säsongen har de varit ett lag i medvind, och då kan det som vi vet vara lätt att spela fotboll. Nu går de alltså in på Emirates med en förlust i ryggen.

På pappret är det en matchbild som borde kunna passa Man Utd och inte alls passa Arsenal, ett lag som gillar sina kontringar och ett lag som inte riktigt gillar när andra lag kontrar på dem. Men nu är det å andra sidan Arsenal som är något av ett sårbart lag som befinner sig i medvind, vilket kan visa sig avgörande.

Southampton vs Aston Villa

En enda vinst på de sju senaste matcherna för Southampton. Problemen har börjat komma ungefär samtidigt som det pratats om att Danny Ings skulle vara på väg bort till ännu en Champions League-spelande klubb. Samtidigt är det kanske också något av en återgång mot det mer normala med Southampton.

Risken att börja förvänta sig lite för mycket gäller kanske också Aston Villa. Båda de här två lagen har överraskat positivt under den här säsongen, båda ligger också på samma poäng och alldeles intill varandra i tabellen, även om det nog är Aston Villa som till synes verkar ha den bästa chansen på någon av de europeiska cupplatserna.

En massa lördagsgodis helt enkelt!

Med alltmer avancerad och utförlig statistik inom fotbollen har det här blivit ännu mer populärt kan man säga. Plötsligt så är det möjligt för alla dessa dåliga förlorare att hitta argument för varför just deras lag förtjänade att vinna egentligen, och eftersom det ju dessutom är argument som uttrycks i form av siffror med decimaler och procent så måste det ju dessutom vara fakta och sant.

Där finns självfallet ligatabellen som något slags objektivt facit på hur det faktiskt ligger till. Men alla tycker alltså inte att ligatabellen alltid är riktigt rättvis. Alltså görs massa olika försök att plocka fram alternativa ligatabeller. Man skulle t ex kunna tänka sig att Martin Åslund med flera som dyrkar bollinnehavet ser framför sig en ”igentlig” ligatabell där lagen rangordnas utifrån just hur mycket de har bollen.

Annars har ju Sky Sports precis tagit fram den ”egentliga” ligatabellen, dominanstabellen som de har valt att kalla den. Vilket helt enkelt är det antal poäng som lagen hade haft om de hade gjort och släppt in lika många mål i varje match som de förväntats göra enligt den kända xG-modellen. Här kan man ju verkligen börja prata om ett slags försök att hitta den ”rättvisa” tabellen.

Nu har jag så klart under inledningen varit en aning avfärdande till vad sådana här tabeller egentligen säger. Det säger sig naturligtvis självt att det här inte är att se som någon form av egentlig ligatabell, och att fotboll faktiskt inte går ut på att förväntas göra och släppa in ett visst antal mål baserat på mer eller mindre godtyckliga numeriska värden, utan på att faktiskt lyckas ta poäng och vinna fotbollsmatcher.

Men om man bara ser den här så kallade dominanstabellen för vad den är och vad den faktiskt innehåller för information så går det ändå att hitta ett visst värde i den. Den ger väl om inte annat en slags referenspunkt utifrån vilken lagen i Premier League faktiskt kan bedömas och deras prestationer hittills den här säsongen faktiskt kan förstås. Det sätter så att säga säsongen som helhet i ett sammanhang.

Exempelvis sätter det alltså pratet om Liverpools pågående kris i ett något annorlunda ljus, och ger väl kanske Klopp rätt i meningen att det liksom inte är så att Liverpool plötsligt har blivit ett så värst mycket sämre fotbollslag.

Exempelvis visar det kanske också på den utsträckning i vilken Man Utd har balanserat på skör is över hela säsongen och varför förlusten mot Sheffield United i onsdags kanske ändå inte var riktigt så överraskande som en del tyckte.

Exempelvis sätter man nästan fiskmåsen i vrångstrupen när man ser att Brighton borde ha dubbelt så många poäng som de har, även om vi kanske även här börjar ana att xG-modellen innehåller ett visst mått av systematiskt bias för vad som räknas och ej.

Exempelvis går det kanske att titta på lag som vi nog generellt sett tycker kanske har överpresterat såsom Aston Villa och West Ham, och till sin milda förvåning upptäcka att det har de egentligen inte gjort alls.

Exempelvis går det omvänt att titta på generellt sett hyllade och omtyckta lag som Southampton och Everton och tänka att det kanske har råkat bli i alla fall lite bättre än vad det faktiskt är.

Exempelvis går det möjligen att titta på Chelsea och tänka att om Timo Werner hade lyckats göra mål på en eller annan ytterligare god målchans så hade Frank Lampard kanske fortfarande varit Chelseas manager.

Exempelvis går det också att titta på Wolves och tänka att om Wolves hade varit lite mindre lyckosamt effektiva så hade kanske Nuno Espirito Santo å andra sidan inte längre varit Wolves manager.

Exempelvis och till sist kan man tänka att Sheffield Uniteds bekymmer och besvär den här säsongen sannerligen inte bara beror på att fotbollen inte håller måttet, utan helt säkert en hel del på de så kallade små marginalerna.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#18)

Crystal Palace 2-3 West Ham, Newcastle 1-2 Leeds, Southampton 1-3 Arsenal, West Brom 0-5 Man City, Burnley 3-2 Aston Villa, Chelsea 0-0 Wolves, Brighton 0-0 Fulham, Everton 1-1 Leicester, Man Utd 1-2 Sheffield United, Tottenham 1-3 Liverpool.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Ilkay Gündogan, Man City. Har verkligen växt ut den här säsongen, redan överträffat sin tidigare målskörd, och är motorn bakom Man Citys väldigt positiva trend den här säsongen.

Omgångens kalkon: Sam Allardyce, West Brom. På fyra hemmamatcher har nu West Brom under Sam Allardyce spelat 0-17. Det är ett hisnande dåligt facit och det finns just ingenting som tyder på att det är på väg att bli bättre heller.

Omgångens manager: David Moyes, West Ham. Det sägs att West Ham är på väg att förnya kontraktet med Moyes, och om det fortsätter på det här viset så kanske till och med jag börjar tycka att det är en bra idé.

Omgångens kanon: Arsenal. Arsenal har efter årsskiftet faktiskt gjort den ena matchen bättre än den andra, men just den här matchen mot Southampton var nog i själva verket den bäst genomförda matchen jag sett av Arsenal på länge.

Omgångens J.R.: Sheffield United. En vinst som nog egentligen inte var riktigt så överraskande som en del verkade tycka. Vinsten mot Man Utd ger faktiskt Sheffield United en viss fighting chance den här säsongen, om de kan bygga vidare.

Omgångens Cliff Barnes: Man Utd. Olyckor kan så klart inträffa, men det tråkiga med den här förlusten är kanske framför allt att den till stor del kändes som en produkt av en slags hybris. Och Man Utd är inte i närheten av tillräckligt bra för att få ha hybris.

Omgångens match: Burnley 3-2 Aston Villa. Ungefär hela världen rattade nog in för att få se Thomas Tuchels första match för Chelsea mot Wolves, men alla borde nog ha rattat in den här matchen istället. Många mål, konstant action och en dramatisk avslutning.

Omgångens WTF: Humöret i Newcastle. Stämningen är minst sagt inte på topp i Newcastle för närvarande. Inte undra på det kanske. Det var minst sagt irriterat på planen när Newcastle till sist förlorade mot Leeds, och vi har sett under veckan hur det har varit irriterat också bland spelarna i samband med träning. Det ser jobbigt ut helt enkelt.

Omgångens BTW:

Vad sa Marcelo Bielsa egentligen till Steve Bruce?

Om Moyes tar West Ham till Champions League efter att ha lånvärvat Jesse Lingard som sin nya anfallare så förtjänar han nobelpriset.

Från Announce Salah till Sign A CB – Liverpool kör sina twitterkampanjer.

Väldigt väl genomförd match av Liverpool mot Tottenham. Än finns det nog liv i de röda trots allt.

Tuff skada på Harry Kane?

Liverpool och Tottenham låg vid det tillfället etta och tvåa i tabellen. Liverpool vann matchen med 2-1 efter ett sent mål av Roberto Firmino. Vinsten gav Liverpool sådan luft under vingarna att de sedan vann nästa match mot Crystal Palace med 7-0, men efter den urladdningen har Liverpool spelat fem raka matcher utan vinst och på dessa fem matcher bara lyckats göra ett enda mål.

Förlusten verkar ha tagit Tottenham minst lika hårt. Tottenham förlorade omedelbart därefter även nästa match mot Leicester på hemmaplan, och har därefter vunnit och spelat oavgjort om vartannat. Inte mycket är sig med andra ord likt för Tottenham och för Liverpool när de möts nu ikväll jämfört med förra gången de båda lagen möttes, ändå finns mycket med den matchen som kan ses som lite typiskt för dem den här säsongen.

Tottenham tog sig an matchen alldeles för passivt och verkade mest nöjda med att försöka undvika att förlora. Varje gång de däremot tvingades anfalla så producerade de både mål och farligheter mot Tottenham. Tottenhams passivitet skulle däremot kosta dem ett sent förlustmål och en tappad poäng. Ett mönster som har varit återkommande för Tottenham egentligen ända sedan julfotbollen och framåt.

Liverpool visade emellertid under den här matchen att de alltjämt har förmågan att höja sig i stora matcher med höga insatser. Det har varit en ojämn säsong på så sätt men Liverpool har inte plötsligt gått och blivit ett dåligt lag. Liverpools forcering som gav dem det sena vinstmålet visar att det fortfarande finns en väldigt hög kvalitet och potential i det här Liverpoollaget, och att det är dumt att räkna bort dem.

Matchen och månaden därefter visar kanske även på ett gemensamt drag för både Tottenham och Liverpool, nämligen att båda lagen verkar föredra att vara laget som jagar snarare än laget som jagas eller möjligen rättare sagt försvarar. Tottenhams matchplan var en annan när de jagade toppen av tabellen än vad blev när Tottenham väl tagit sig till toppen av tabellen.

Liverpool på samma sätt har varit smått ostoppbara de senaste åren när de framför allt ägnat sig åt att jaga titlarna de vunnit under de här säsongerna. Detta är första säsongen som Liverpool verkligen går in i som ett lag som ska försvara sin position snarare än att vinna en position. Något som ställer annorlunda psykologiska krav på både ledare och på spelare. Liverpool har inte lyckats hantera dessa krav helt smärtfritt.

Vi hittar också ett annat gemensamt drag för Tottenham och Liverpool. Det vill säga att båda lagen den här säsongen har valt att betona försvarsspelet i märkligt hög grad, detta fastän båda lagens respektive styrkor snarare ligger i dess offensiva delar. Lagen har haft lite olika motiv till detta, men effekten är densamma, nämligen att både Tottenham och Liverpool har tenderat att mer spela utifrån sina svagheter än utifrån sina styrkor.

Kvällens match är vinna eller försvinna för både Tottenham och Liverpool. Vilket kanske är lite starkt att säga just under en så här jämn och oförutsägbar säsong där mycket verkar kunna hända på kort tid. Men våren har alltid en annan dynamik i ligan än vad hösten har, och både matematiskt och psykologiskt känns det som att det lag som förlorar den här matchen ikväll inte längre återvänder till titelstriden.

Det kan diskuteras vilka av Tottenham och Liverpool som egentligen ligger bäst till i tabellen. Liverpool ligger en plats och en poäng före Tottenham, men har även en match mer spelad än Tottenham. Skulle Tottenham vinna ikväll ligger de två poäng före Liverpool med en match tillgodo. Liverpool har i det läget ramlat ur de fyra Champions League-platserna, och kan dessutom passeras av både Everton och Aston Villa.

Inte att undra på kanske att Jürgen Klopp under en längre tid känts som att han befunnit sig något slags lågintensivt meltdowntillstånd. Klopp har för all del rätt i att det pratas om Liverpool, och om lag i allmänhet för övrigt, i alltför extrema termer, att antingen så är lag fantastiska eller så är lag urusla. Sanningen ligger alltid däremellan. Men detta passar sig så klart aldrig riktigt lika väl för diverse hot takes på sociala media.

För José Mourinho är ett lågintensivt meltdowntillstånd som vi vet sedan många år tillbaka närmast att betrakta som ett normaltillstånd. Ändå har det varit märkligt tyst runt Mourinho den senaste tiden, vilket är lite märkligt givet att Tottenhams resultat har varit svaga och laget rasat i tabellen. Men man kan kanske tänka sig att utfallet i kvällens match kan ha en rätt tydlig effekt också på detta.

Om någon match skulle kunna skicka både Mourinho och Klopp upp i ett högintensivt meltdowntillstånd så är det kanske just denna. Både för matchens betydelse för båda lagens möjligheter den här säsongen, och för att Mourinho och Klopp helt enkelt inte verkar gilla varandra särskilt mycket. Eller åtminstone verkar där finnas en rätt god portion av ego och rivalitet mellan de båda rätt stora personligheterna.

Det är en match som varken José Mourinho eller Jürgen Klopp kommer vilja förlora. Men framför allt är det en match som både Tottenham och Liverpool behöver vinna.

Ett av de mer fåniga påståendena är att Chelsea med anställningen av Tuchel plötsligt kommer vara ett lag utan identitet. Detta är fånigt kanske främst av två olika skäl. För det första eftersom Tuchel är både känd och erkänd just som en identitetmanager. För det andra eftersom Chelsea knappast hade någon supertydlig identitet tidigare med Frank Lampard som manager. Om nu inte Lampard var Chelseas identitet.

Ett mer vanligt påstående är den gamla trotjänaren att Tuchel inte är någon garanti för framgång för Chelsea. Vilket naturligtvis är ett argument som bygger på antagandet att där finns managers att anställa som faktiskt kan garantera framgång. Men vi har redan sett ett flertal exempel i Premier League de senaste åren att några sådana garantier existerar helt enkelt inte längre.

Andra påståenden verkar emellertid ändå utgå från att man har läst på lite om Tuchel och handlar om att Tuchel är en konfliktbenägen manager som riskerar komma på kant med Chelseas notoriskt kantiga klubbledning. Vilket för all del mycket väl kan visa sig stämma, men det låter samtidigt inte heller som någon särskilt klok tanke för Chelsea att anställa en manager vars främsta egenskap är att hålla sams med klubbledningen.

En annan kategori av påståenden går ut på att Tuchel skulle ha misslyckats i PSG och således inte vara bra nog för Chelsea. Vilket är fantastiskt märkligt att påstå om en manager som vunnit ett antal ligatitlar och cuptitlar med PSG och som ende manager tagit PSG till en Champions League-final. Vad man skulle kunna säga är att Tuchel aldrig riktigt kändes rätt för PSG, men det gör honom så klart inte fel för Chelsea.

Om vi skulle sammanställa alla dessa typer av påståenden så märker man att det går att sortera dem i två olika kategorier. Dels kategorin som mest går ut på att Tuchel inte är Lampard, det vill säga inte en engelsk manager utan en tysk hipstermanager. Dels kategorin som främst går ut på att man av olika skäl hoppas att Tuchel inte ska lyckas med Chelsea och därför försöker argumentera hem det baklänges.

Att hitta orsaker och anledningar varför Thomas Tuchel inte kommer lyckas i Chelsea är en ganska lätt övning. Det går att hitta för varje manager i varenda klubb ända tillbaka till bronsåldern. Närvaron av sådana orsaker och anledningar gör inte Tuchel i det här fallet till fel manager för Chelsea. Mer intressant, och betydligt mer intressant än huruvida Tuchel är den bästa managern, är varför Tuchel är rätt manager för Chelsea.

Etablerat namn. Även om Tuchel för all del inte är ett namn på riktigt samma nivå som t ex Pep Guardiola och Jürgen Klopp ännu så går det knappast att förneka att han under de senaste fem åren har varit ett etablerat managernamn i den europeiska eliten. Hans namn har kopplats till ett antal av världens största klubbar. Han har till skillnad från Frank Lampard faktiskt en meritförteckning för jobbet.

Ung och hungrig. Även om Tuchel är ett etablerat namn så är han fortfarande ung och förmodat väldigt ambitiös, han har fortfarande många saker kvar att bevisa både för sig själv och för världen. Att Tuchel under en längre tid har sagt sig vilja vara manager i Premier League är en rätt tydlig indikation på just detta. Chelsea får en manager som i mångt och mycket matchar deras egen ambition och position.

Tysk manager. Tuchel är fostrad i och formad av den tyska fotbollsskolan. Dels gör det att han är väl drillad i den pressfotboll som har visat sig vara allt viktigare för framgång i både engelsk och europeisk fotboll. Dels gör det Tuchel väldigt väl lämpad att utveckla många av Chelseas spelare som även de kommit fram genom den tyska fotbollen, såsom Christian Pulisic, Kai Havertz, Timo Werner med flera.

Projekt och management. Chelsea har i själva verket sökt sin ”projektmanager” under en längre tid. Det var vad man letade efter med både Maurizio Sarri och Frank Lampard, med viss men varierande framgång. Anställningen av Tuchel måste ses i samma ljus. Tuchel är en manager framför allt känd för sitt system och för sina metoder. Aspekter som visat sig nödvändiga för framgång, för resultat och för avkastning på investering.

Konkurrensläget. Läget i Premier League är ett helt annat än vad det har varit under större delen av Roman Abramovichs tid som ägare för Chelsea. Chelsea jobbar inte längre utifrån en position av överlägsna resurser. Högre, hårdare och bredare konkurrens har gjort att Chelsea för framgång precis som sina konkurrenter måste hitta managers som jobbar med tydlighet i både strategi och system.

Resultatfilosofi. Trots allt vackert prat om filosofi och identitet runt Chelsea med Lampard som manager så har Chelsea precis som alla andra klubbar egentligen ingen filosofi alls som överstiger klubbens strävan efter resultat. Tuchel har visat på en god förmåga att kunna balansera långsiktiga idéer om struktur och process med kortsiktiga krav på resultat och prestation.

Klubbens karaktär. Det har gjorts stor sak av Tuchels påstådda konfliktbenägenhet, med viss rätt för all del. Men om någon klubb i Premier League har visat sig kunna hantera detta och hantera det med rätt stor framgång så är det just Chelsea. Trots allt är varken José Mourinho eller Antonio Conte några dunungar de heller. Kanske hade Tuchels personlighet varit ett större problem i andra engelska klubbar.

Samma situation gäller så klart för Thomas Tuchel som för alla andra managers som gjort sig ett namn i andra ligor men kommer till Premier League. Det är både på gott och på ont fotbollsvärldens största mediala cirkus, med en tuffare granskning och ett hårdare tryck än någon annanstans. Kraven är höga, konkurrensen är brutal och utrymmet för misstag är mer eller mindre obefintligt.

Att säga på förhand exakt vilka som kommer inte bara klara av den här miljön utan även klara av att växa i den här miljön är mer eller mindre omöjligt. Men Thomas Tuchel har i alla fall med Chelsea alla möjligheter att lyckas.

Sommaren 2013 hade det börjat mullra i Arsenal. Missnöjet med lagets utveckling under de senaste fem-sex åren med Arsene Wenger hade börjat bubbla upp till ytan. Arsenals supportrar hade tröttnat på att se en efter en av deras allra bästa spelare lämna Arsenal för andra klubbar, där Robin van Persies flytt till Man Utd året innan förmodligen var lite av sista droppen. Arsenals supportrar började alltmer se pratet om Arsenals väldigt ljusa framtid som tomma ord.

Arsenals värvning av Mesut Özil på deadline-dagen sopade i stort sett allt detta missnöje under mattan. Arsenal krossade sitt eget transferrekord vilket var en bekräftelse på den egna klubbledningens påstående att Arsenals ekonomiska muskler började växa. Arsenal köpte en fortfarande ung stjärna från Real Madrid vilket var en bekräftelse på klubbens egen självbild som en av världens största klubbar. Mesut Özil laddades redan från början med en enorm symbolisk betydelse för Arsenal och dess supportrar.

Att spåra orsakerna till Arsenals alla kommande bekymmer med Mesut Özil redan till denna början på Özils relation till klubben är inte särskilt svårt. Dels måste man nog säga att det skapades förväntningar på Özil både som spelare och som människa som helt enkelt var omöjliga för honom eller vilken spelare som helst att leva upp till. Dels måste man även säga att Özil redan från början gavs en status och en position i Arsenal som helt enkelt inte var hälsosam vare sig för honom eller för klubben.

Här finns en annan av ironierna med Arsenals värvning av Mesut Özil. Nämligen att Özil mycket väl kan ha varit helt rätt spelare för Arsenal att värva när de värvade honom, men att han värvades av helt fel anledning. Özil blev en politisk värvning minst lika mycket som en produktiv värvning, i ett mönster som skulle komma att upprepa sig under Özils hela tid i klubben. Arsenals rekordkontrakt med Özil för några år sedan var ett politiskt kontrakt mycket mer än ett produktivt kontrakt.

Vad Arsenals värvning av Mesut Özil gjorde var att ge Arsenal möjlighet att sopa missnöjet under mattan och fortsätta låtsas som att de strukturella och kulturella problem som redan sommaren 2013 hade plågat klubben i flera år inte fanns eller åtminstone inte var några problem egentligen. Mesut Özil blev utan egen förskyllan själva definitionen av en quick fix. Det öppnade dörren för Arsenal att låta det gå ytterligare fem år innan man på allvar började ta tag i klubbens systemfel.

Vissa problem är så stora, så svåra och så komplicerade att människor och supportrar helt enkelt inte orkar ta tag i dem eller ens se dem, och ges det en möjlighet att låtsas som om de inte finns så kommer denna möjlighet också tas. Om vi på något sätt ska förstå varför så många av Arsenals supportrar under dessa år så febrilt har klamrat sig fast vid myten om Mesut Özil så är det förmodligen på just detta sätt. Mesut Özil blev till en slags verklighetsflykt. Detta kan naturligtvis vara djupt beroendeframkallande.

Men Arsenals endast halvt medvetna beslut att strunta i de här problemen gjorde det också omöjligt för en spelare som Mesut Özil, eller för en spelare som Alexis Sanchez, att verkligen som tänkt var lyfta Arsenal tillbaka till toppen. Arsenal hade med det redan lagt grunden för sitt eget misslyckande. Och som är både mänskligt och väntat skapade detta en frustration hos Arsenals stjärnor som Özil och Sanchez, som av det skälet alltmer började gå i business för sig själva snarare än laget.

Något som kom till sin absoluta spets under säsongen 2017-18 när både Özils och Sanchez kontrakt började närma sig sitt slut, och båda spelarna både tillsammans och var och en för sig naturligtvis såg styrkan i sin egen förhandlingsposition. Sanchez lämnade till slut Arsenal, och Arsenal hamnade återigen i en position där de valde att lägga ner enorma ekonomiska medel på att framför allt av politiska skäl knyta Özil kvar i klubben, och värva ytterligare spelare för att hålla honom nöjd.

Här någonstans började det bli uppenbart att Arsenal placerat sig själva i en situation i vilken Mesut Özil nästan tilläts bli större än klubben. De krafter som möjligen hade kunnat motverka denna utveckling försvann dessutom inom kort från klubben, bara några månader senare skulle t ex både Arsene Wenger och Ivan Gazidis lämna Arsenal efter många år. Den alltmer ohållbara situationen med Özil lämnades över till nya managers, först till Unai Emery och sedan till Mikel Arteta.

Vid det här laget hade Özil sedan länge slutat ha ens ett löfte om att kunna lyfta Arsenal på planen och i tabellen som han förväntats göra. Kanske hade han helt enkelt inte längre energin till det. Emery var inte blind för detta, men saknade styrkan och kanske framför allt positionen i klubben att ta tag i saken på allvar. Vid den tiden hade Arsenal kanske inte heller helt gett upp Özil och börjat betrakta honom enbart som den ekonomiska belastning han till slut var för klubben.

Mikel Arteta gjorde ett försök att återbörda Özil i laget men kom snabbt till ungefär samma slutsats som sin företrädare. Arteta har också visat sig ha kraften och positionen i Arsenal att kunna göra något åt det, därtill helt säkert hjälpt av en framväxande samsyn hos klubbledningen. Özil lämnade till slut Arsenal mer som en sista symbol för den slöhet och självgodhet som präglade Arsene Wengers sista tio år med klubben snarare än som den lösning på dessa problem han värvades som.

Mesut Özil värvades för att definiera Arsenals framtid. Ironiskt nog kom Arsenal istället att definiera Mesut Özil som spelare, och det är först när Mesut Özil nu till slut har lämnat Arsenal som det börjar bli möjligt att ana en ljus framtid för Arsenal igen.

Samma sekund som PSG meddelade att Tuchel lämnade klubben kändes det som om Lampards dagar var räknade. Tuchel är för Chelsea den perfekta kombinationen av ett i högsta grad etablerat och erfaret managernamn som samtidigt arbetar utifrån en tydlig filosofi med en förmåga att utveckla talanger inom ett taktiskt ramverk. Tuchel är därtill en tysk manager i ett Chelsea vars ryggrad nu utgörs av tysk talang.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2021/01/07/kommer-chelsea-valja-tuchel-som-den-tredje-vagens-manager/

Jag bloggade alltså om Tuchel till Chelsea redan för två-tre veckor sedan. Nu är för all del inte Tuchel bekräftad för Chelsea ännu, men exakt samma journalister som gick ut med att Lampard skulle få sparken under dagen säger även att Tuchel bara är detaljer från att vara klar för Chelsea. Och det går ju knappast att blunda för att Tuchel framstår som ett i högsta grad trovärdigt alternativ för Chelsea, liksom Chelsea för Tuchel.

Vad som talar för Tuchel i Chelsea är hans profil som manager fokuserad mer på lagbygge än på stjärnkonstellationer, vilket borde passa desto bättre just i Premier League än vad det någonsin gjorde i PSG. Tuchel känns betydligt bättre lämpad att implementera en taktik i vilken tyskfostrade spelare som Christian Pulisic, Kai Havertz, Timo Werner med flera kan frodas och utvecklas inom.

Vad som talar mot Tuchel i Chelsea är kanske framför allt att han både i Dortmund och i PSG tenderade att hamna på kant med klubbhierarkin. Vilket onekligen är en riskfaktor för vilken som helst manager i ett Chelsea där klubbhierarkin onekligen har en tendens att vara väldigt aktiv, för att uttrycka det mycket milt. Tuchel är ingen ja-sägare och Chelsea har onekligen haft viss historik av att sparka konfrontativa managers.

Chelsea har så klart viss historik av att sparka alla möjliga managers. Frank Lampard kan inte på något sätt beskrivas som någon konfrontativ manager, men har alltså drabbats av samma öde. Vilket kanske visar att det inte i första hand är managerns personlighet som bestämmer när Chelsea sparkar sin manager, utan när resultaten enligt dem dikterar att de bör sparka sin manager.

Beslutet kommer ofrånkomligen locka fram de reflexmässiga reaktionerna om hur Lampard minsann förtjänade mycket mer tid och tålamod, att han gjorde ett strålande jobb med Chelsea. Reaktioner från samma typ av folk som menar att Lampard närmast gjorde en bragdbetonad första säsong med Chelsea förra säsongen, fastän detta knappast motsvarar en rimligt rationell bedömning av den säsongen.

Lampard tog över ett Chelsea som fortfarande hade en av Premier Leagues absolut starkaste spelartrupper. Betydelsen av det faktum att Chelsea inte kunde värva spelare under ett enda transferfönster, fastän de redan värvat t ex Christian Pulisic, har blivit våldsamt överspelad. Chelsea tog sig med nöd och näppe till Champions League, mer på konkurrenternas svaghet än på egen styrka.

Resultaten under Lampards andra säsong har inte varit i närheten av bra nog, med Chelsea efter halva säsongen på nionde plats, fem poäng från den sista Champions League-platsen. Högre krav på resultaten skulle alltid komma den här säsongen sedan Chelsea investerat resurser över £200m i spelartruppen. Relationen både till spelartruppen och till klubbledningen har gradvis blivit allt sämre.

Värt att hålla i åtanke är ändå det Frank Lampard har gjort bra under sina två år som Chelseas manager. Han gav Chelsea stabilitet under en väldigt turbulent tidsperiod för klubben. Han gav Chelsea ett namn med vilket det var möjligt för dem att fortsätta attrahera Europas främsta fotbollstalang. Han gav många unga spelare från Chelseas egna led chansen att växa in i a-laget.

Att beskriva Frank Lampard som en misslyckad manager för Chelsea, bara för att Chelsea nu sparkar honom, vore därför en förenkling och i mina ögon ett missförstånd. Lampard var nog rätt för Chelsea för den här tiden. Men det betyder inte att Lampard därför är rätt manager för Chelsea härifrån och framåt. I själva verket har alltmer börjat tyda på att Lampard inte alls var rätt manager att ta Chelsea vidare under kommande år.

Möjligheten finns alltså att Chelsea gjorde rätt då precis som att Chelsea gör rätt nu, att snarare än att nödvändigvis leta och därför finna inkonsekvenser och felaktigheter i Chelseas beslut och agerande så har i själva verket Chelseas situation förändrats från den ena tidpunkten till den andra. Vad vi kanske däremot får omvärdera var det alltid lite överdrivna tjafset om Chelseas plötsliga ”långsiktighet” när Lampard anställdes.

Men den långsiktigheten var också något som i första hand projicerades på Chelsea av media och av supportrar, eftersom det var så vi ville se och förstå anställningen av Frank Lampard. Visst, Chelsea hade ingenting emot att plocka hem de lätta poängen med att prata om en ny ungdomsstrategi, men de gav aldrig själva någon indikation att de plötsligt skulle ha börjat tillsätta och avsätta managers på några nya grunder.

Vill man kritisera Chelsea kanske det i första hand ska vara för att vilja kombinera en kortsiktigt resultatbaserad managerpolitik med en mer långsiktigt orienterad värvningspolitik. Möjligen har också Chelseas stora investeringar i spelartruppen samtidigt som de finansiella effekterna av Covid-19 drabbar även dem väldigt hårt gjort Chelsea ännu mer kortsiktigt resultatbaserade än vad som var tanken.

Hur som helst behöver Chelsea en manager som kan hitta en hållbar balans mellan kort och lång sikt. Frank Lampard har visat sig otillräcklig i detta avseende. Thomas Tuchel har däremot alla egenskaper som krävs för att visa sig vara fullt tillräcklig.

Det är den här typen av matcher som fortsätter ge FA-cupen dess speciella känsla. Inte nödvändigtvis enbart själva skrällarna, utan vetskapen att sådana här skrällar faktiskt kan hända. FA-cupen påminner oss om att hur mycket fotbollen än förändras så kommer den aldrig handla enbart om eliten och om de största klubbarna, att klubbar som Man City och Tottenham existerar i samma värld som klubbar som Cheltenham och Wycombe.

FA-cupens fjärde omgång började med en rejäl skrällvarning i fredags mellan Chorley och Wolves, fortsatte med vad som visade sig bli en rejäl skrällvarning mellan Cheltenham och Man City, och avslutas med en mycket möjlig skrällvarning under måndagskvällen mellan Wycombe Wanderers och Tottenham. Wycombe spelar för all del i EFL Championship, men det är ju minst en division för högt för dem egentligen.

Om Wycombe skulle lyckas besegra Tottenham skulle det onekligen räknas in bland FA-cupens största skrällar, precis som en vinst för Chorley mot Wolves eller för Cheltenham mot Man City hade gjort. Om någon av dessa matcher hade varit den största skrällen någonsin är kanske mer osäkert. Det finns några klassiska FA-cupskrällar som hör till FA-cupens generella mytbildning och pratas om som dess allra största.

Hade någon av den här omgångens möjliga skrällar kommit med på en lista över FA-cupens åtta största skrällar någonsin?

(8) Barnsley vs Chelsea, 2008

Barnsley hade faktiskt redan svarat för en skräll i den här upplagan av FA-cupen genom att i omgången innan ha besegrat Liverpool på Anfield. Ingen gav dem någon större chans att skrälla igen mot Chelsea fastän de den här gången lottats hemma. Chelsea ställde upp med ett bra lag innehållandes John Terry, Michael Essien, Ricardo Carvalho, Michael Ballack, Joe Cole och Nicholas Anelka, men lyckades aldrig tränga genom Barnsleys envisa försvar. Matchen väntade på ett mål av Barnsley och till slut kom det genom ett inlägg till Kayode Odejayi i mitten av andra halvlek.

(7) Hereford vs Newcastle, 1972

Utan tvekan den mest berömda FA-cupskrällen någonsin. En match och ett mål som spelas på repris om och om igen inför varje ny upplaga av FA-cupen. Hereford befann sig långt nedanför Football League vid det här tillfället men hade på något vis lyckats få med sig 2-2 från St James Park. Ingen gav Hereford någon större chans att upprepa bedriften på Edgar Street, definitivt inte sedan Newcastle tagit en tidig ledning. Men Ronnie Radford ville annorlunda med ett fantastiskt skott från 40 meter, innan Ricky George i förlängningen satte spikan i kistan.

(6) Mansfield vs West Ham, 1968

Mansfield hade aldrig tidigare varit i kvartsfinal i FA-cupen och aldrig förut vunnit mot motstånd från den högsta divisionen. Båda dessa saker skulle Mansfield åstadkomma genom denna seger i den femte omgången mot West Ham, som vid tillfället befann sig på sjätte plats i vad som nu är Premier League. West Ham hade tre spelare i laget som bara två år tidigare hade vunnit VM i form av Bobby Moore, Martin Peters och Geoff Hurst, och bestod i övrigt av flera lovande spelare. Alla förväntade sig att West Ham skulle vända när Mansfield tog ledningen men istället blev det till slut 3-0.

(5) Sunderland vs Leeds, 1973

Southampton mot Man Utd 1976, Wimbledon mot Liverpool 1988, Wigan mot Man City 2013. Vi har sett ett antal FA-cupfinaler där ett till synes svagare lag överraskar den för givet tagna vinnaren. Men ingen av dem är nog riktigt lika spektakulär som den här klassiska FA-cupfinalen mellan Don Revies Leeds, vid den här stunden Englands mest dominanta fotbollslag, och Bob Stokoes Sunderland som vid tillfället befann sig i den andra divisionen. Ian Porterfield gav Sunderland ledningen i den första halvleken, och den andra halvleken karaktäriserades främst av Jim Montgomerys fantastiska räddning.

(4) Chelsea vs Bradford, 2015

När Chelsea lottades på hemmaplan mot League One-klubben Bradford i den fjärde omgången var det ingen som tänkte särskilt mycket mer på den matchen. En bekväm lottning för Chelsea på sin väg vidare i turneringen. Anmärkningsvärt nog hade så klart varit om Bradford lyckades vinna mot Chelsea, eller ens ta matchen till omspel. Men att Chelsea leder matchen med 2-0 innan Bradford vänder och vinner matchen med 4-2 tar matchen långt utöver det anmärkningsvärda. En seger som förmodligen i sig överträffade Bradfords Ligacupfinal runt samma tid.

(3) Bournemouth vs Man Utd, 1984

Visst hade Man Utd bara några veckor tidigare åkt ur Ligacupen mot ett annat lag från den tredje divisionen, men Man Utd låg tvåa i ligan och ingen trodde på allvar att Bournemouth skulle kunna slå ut Man Utd ur FA-cupen. Man Utd trodde kanske inte heller det, men en ung manager i Harry Redknapp trodde annat. Efter en mållös första halvlek gjorde Milton Graham 1-0 efter en slarvigt försvarad hörna, och kort därefter utökade Ian Thompson till 2-0. Man Utds supportrar invaderade planen i ett fruktlöst försök att få matchen avbruten.

(2) Wrexham vs Arsenal, 1992

Här förväntades ingenting annat än en ren promenadseger för Arsenal som vid tillfället var regerande engelska mästare samtidigt som Wrexham befann sig absolut längst ned i botten av Football Leagues fjärde division. Och efter att Alan Smith gett Arsenal en tidig ledning var det också så som matchen såg ut att bli. Men ett-noll till the Arsenal visade sig inte riktigt räcka den här gången. Mickey Thomas kvitterade med en snygg frispark från 25 meter med tio minuter kvar av matchen, och med Arsenal skakat såg Wrexham även till att avsluta jobbet med ett stökigt vinstmål av Steve Watkin.

(1) Sutton Utd vs Coventry, 1989

Märkligt nog en match det inte pratas jättemycket om, kanske för att den inte involverar någon av de traditionella storklubbarna. Coventry hade däremot vunnit FA-cupen två år tidigare och låg vid det här tillfället trea i den högsta divisionen. Åtta spelare som vunnit FA-cupen var kvar i Coventry. Sutton spelade inte ens i Football League. Sutton tog ledningen, Coventry kvitterade, innan Matthew Hanlon gjorde vinstmålet för Sutton efter en kort hörna. Sutton vidare till fjärde omgången där de kvickt fick smisk av Norwich med 0-8.

Englands största och mest framgångsrika klubbar har sällan verkligen gått tå mot tå med varandra i ligaspelet. De båda klubbarna har sällan om någonsin varit på topp samtidigt, ena laget har alltid haft ett rätt tydligt övertag på det andra. FA-cupen har däremot gett oss flera matcher genom åren där Man Utd och Liverpool drabbat samman på fullaste allvar, där dessa matcher verkligen har tagit sitt fulla uttryck.

Här finns några klassiska matcher.

FA-cupfinalen 1977 som Man Utd oväntat vann mot Liverpool, en vinst som satte stopp för Liverpools Treble. FA-cupfinalen 1996 som Man Utd vann med 1-0 och slutligen puttade Liverpool av deras perch. Matchen i den fjärde omgången 1999 som Man Utd vände och vann i slutminuterna, en föraning om vad som komma skulle. Matchen i den fjärde omgången 2012 som Liverpool vann, strax efter Suarez avstängning.

Nog för att ligan självfallet är större och viktigare än FA-cupen, men för egen del känns kvällens cupmatch som mer betydelsefull och mer prestigefull än förra helgens ligamatch. Helt enkelt surare att förlora. Matchen mot Liverpool skulle aldrig ha avgjort någon ligatitel, hur den än slutade. Att förlora en cupmatch är betydligt mycket mer avgörande och definitivt. Det la som förlorar ikväll är utslaget ur FA-cupen, av sin bittra fiende.

Detta är å andra sidan min mer subjektiva upplevelse av specifikt den här matchen. Rent objektivt finns däremot inte många saker som talar för att kvällens FA-cupmatch mellan Man Utd och Liverpool skulle ha någon särskilt mycket större betydelse, utöver just den betydelse som matcher mellan Man Utd och Liverpool har enbart för att det är matcher mellan Man Utd och Liverpool oavsett och oberoende av sammanhang.

FA-cupens mindre betydelse. Dagens FA-cup har inte samma betydelse som den hade varken 1977, 1996 eller 1999. Det var en tid då FA-cupen hade åtminstone i närheten av samma vikt som en ligatitel. Med tiden och kanske framför allt med Champions Leagues utveckling har detta förändrats. Kvällens match mellan Man Utd och Liverpool är därför inte laddad med riktigt samma insats som förr i tiden.

Behovet att vila spelare. Alex Ferguson tenderade att ställa ut helt ordinarie lag mot Liverpool i FA-cupen, enbart på grund av motståndet. Det är svårt att se det hända den här kvällen. Dels eftersom säsongen i sig kräver högre hushållning med spelare. Dels eftersom FA-cupen har blivit alltmer lik Ligacupen på så sätt att det har blivit en cup mer för yngre spelare och marginalspelare.

Jürgen Klopps attityd till FA-cupen. En rätt uppenbar faktor är också att Klopp knappast har gjort någon hemlighet under sina år med Liverpool att han över huvud taget inte är bekymrad att ens försöka bry sig om FA-cupen. År efter år har vi sett exakt samma mönster, vilket har varit rätt trist att se från en av Englands största klubbar. Det står t ex i skarp kontrast till hur Pep Guardiola har betraktat och behandlat cupspelet.

Frågan är hur Liverpools nuvarande situation påverkar Klopps bedömning i just det här läget. Liverpools svaga spel och svaga resultat har gjort att de börjat hamna rejält på efterkälken i ligaspelet. Man kan både tänka sig att Klopp ser detta som ett ännu bättre skäl att strunta helt i FA-cupen, och tänka sig att Klopp tvärtom ser detta som en möjlighet att reboota Liverpools hela säsong.

Att Klopp är besvärad av hela situationen känns rätt uppenbart. Mer eller mindre hela säsongen har Klopp gett intryck av att befinna sig i ett slags lågintensivt tillstånd av en pågående meltdown. Detta tillstånd ger hur som helst intryck av att vara på väg att uppgraderas till högintensivt. Många påpekar hur mycket detta påminner om Klopps sista tid med Dortmund. Kanske något tidigt att börja dra sådana slutsatser i och för sig.

Om Liverpool befinner sig i något slags milt kristillstånd så är Man Utds situation för närvarande nästan den rakt motsatta. Laget toppar ligan, om än med någon match mer spelad, och det pratas vitt och brett om hur bra Man Utd spelar. Vilket lite känns som att man ser det man vill se. Om Liverpools tillstånd är mild kris riskerar Man Utds tillstånd snarare vara mild hybris, en tro att man är lite bättre än man egentligen är.

Vad Man Utd framför allt måste visa både för världen och för sig själva är emellertid att de faktiskt är bra nog att vinna matcher mot storlagen. Hittills den här säsongen har Man Utd som mest och som bäst lyckats visa att de i bästa fall kan undvika att förlora mot storlagen. Förluster mot Tottenham, Arsenal och Man City har varvats med oavgjorda och inte minst mållösa matcher mot Chelsea, Man City och Liverpool.

Detta är och förblir den största svagheten i Ole-Gunnar Solskjaers lagbygge, den kanske sista men även den största pusselbiten i frågan om förtroendet för Solskjaers förmåga att göra Man Utd till genuina titelvinnare eller i alla fall titelkonkurrenter. Här kan göras hur många hypotetiska räkneexempel som helst, kan inte Man Utd vinna dessa matcher så kan Man Utd heller inte vinna några titlar, stora eller små.

Varenda gång hittills, med ett enda absurt och turligt undantag mot PSG för några år sedan, som Man Utd med Solskjaer som manager har ställts i en avgörande cupmatch mot ett motstånd av Liverpools storlek, kvalitet och kaliber har Man Utd förlorat. Det är lika lite någon tillfällighet som någon bra egenskap. Inför varje sådan match det senaste året har Solskjaer pratat stort om hur laget och spelarna nu har lärt sig och är redo.

Något som mycket snart, om det håller i sig, alltför mycket kommer börja likna Liverpools klassiska tjat om att ”nästa säsong, då…”

Att Mesut Özil till slut lämnat Arsenal även formellt får väl ses som den stora nyheten i allt det där. Arsenal drar säkert en djup suck av lättnad. Ekonomiskt är det en stor avlastning, även om det nu bara blev för ett sista halvår och de så klart bara blir av med en del av den totala kostnaden. Socialt blir Arsenal däremot också av med en rätt jobbig svans som verkade vara mer engagerade i Özil själv än vad de någonsin var för klubben.

Avskedet saknade för all del inte sin beskärda del av humor. Man kunde ju exempelvis undra varför Mikel Arteta plötsligt återvände till höstens tjat om läckor i spelartruppen, något som rimligtvis alla hade glömt. Men tänkte man efter en smula så förstod man så klart att åtminstone Artetas uppfattning verkade rätt klar att det var Özil eller gänget runt Özil som utgjorde läckorna ifråga.

Överlag känns det väl däremot som om Arsenal och Mikel Arteta har kommit ett bra steg på vägen i vad som nu verkar vara en omfattande förnyelse och föryngring. Det har varit något av Arsenals räddning under säsongen att Arteta till slut vågade släppa taget om sina gamla stjärnor och istället börja satsa för fullt på de yngre spelarna. Detta medvetna om än försenade ställningstagande har fått Arsenal att börja vinna fotbollsmatcher igen.

Genom att bli av med dessa spelare har Arsenal så klart även skakat av sig en tyngd från sina axlar. Det har varit begränsande för deras egen handlingsfrihet att bära runt på dessa spelare. Med dessa spelare borta kan Arsenal mer kraftfullt än förut börja jobba med att aktivt föryngra, förnya och förstärka spelartruppen. Där finns nu plats både i spelartruppen och på lönekontot.

Arsenal verkar knappast heller ha slösat någon tid. Under gårdagen blev det klart med värvningen av målvakten Mat Ryan från Brighton, en betydligt bättre backup till Bernd Leno än vad Arsenal hade innan. Men den största och häftigaste nyheten verkar helt klart vara att den norska supertalangen Martin Odegaard, numer förvisso 22 år gammal, ska vara på gång att komma på lån till Arsenal.

Odegaard hade som vi vet en alldeles strålande säsong med Real Sociedad förra säsongen. En säsong som fick Zinedine Zidane att bryta det tvååriga lånekontraktet mellan klubbarna och ta Odegaard tillbaka till Real Madrid, bara för att sedan en liten bit in på säsongen strunta i att spela honom. Ännu en i raden av unga stjärnskott som Zidane slänger åt sidan för att hellre spela sina åldrande gamla stjärnor.

Nu sades Odegaard vilja återvända till Real Sociedad för att få speltid och för att fullfölja sitt gamla lånekontrakt. Men dels verkar Real Madrid inte vilja låna ut Odegaard till Real Sociedad som faktiskt är med och bråkar med Real Madrid om en av Champions League-platserna. Och dels verkar det som om Odegaard när han fick nys om Arsenals och Artetas intresse ändrade melodi illa kvickt.

Visst vore det en spännande värvning, både för Arsenal och för all del även för Premier League. Odegaard är en väldigt spännande talang inom fotbollen, och det vore en övergång som onekligen skulle generera stort intresse. Dessutom är Odegaard en typ av kreativ spelare som Arsenal i någon mening har ansett sig sakna. Arsenal kan dessutom ge Odegaard perfekt utrymme att växa i världens största och bästa liga.

Något kanske man stör sig på vad som verkar ha blivit någon slags hörnsten i Arsenals värvningsstrategi de senaste åren, nämligen att värva spelare och då i synnerhet kreativa spelare från Real Madrids kylskåp. Om någonting fungerar så är det så klart väl värt att upprepa, men här är det kanske tveksamt hur det faktiskt har fungerat, och då börjar det snabbt mest framstå som brist på fantasi, brist på idéer och brist på alternativ.

Men det där är så klart ett icke ringa mått av petighet från min sida. Arsenal har betydligt större saker att bekymra sig om än att det kanske har värvats en eller annan gång för mycket från just Real Madrid. Det största eller åtminstone närmaste bekymret av det slaget är dagens tuffa bortamatch i FA-cupen mot Southampton. Onekligen en lottning av det tuffare slaget redan i den fjärde omgången.

Southampton kan för all del tänkas ha sina egna små bekymmer. Under en bra säsong befinner de sig ändå i något av en svacka för tillfället med en vinst på sina sex senaste ligamatcher. Danny Ings har tydligen inte tappat drömmen om att spela i Champions League och verkar vilja vänta med att skriva nytt kontrakt. Dessutom råkar Ralph Hasenhüttl vara en av de som nämns som Frank Lampards ersättare.

Men allt sådant där är självfallet något klubbar som Southampton får räkna med när det faktiskt går bra för dem. Southampton borde så klart vara mer vana vid detta än kanske någon annan klubb i Premier League. Mängden spelare de blivit av med under bara de senaste fem-sex åren är knappast någon man skojar bort. Ändå lyckas Southampton hela tiden ta sig tillbaka.

FA-cupen borde vara en titel som just den här säsongen är mer tillgänglig för många fler lag än normalt. Alltså är det en titel som inte minst Southampton borde lägga allt krut på att faktiskt försöka vinna, vilket de också kan göra. Arsenal har naturligtvis sin mycket stolta mer nutida historia i FA-cupen som de helt säkert vill bevara och bygga vidare på, regerande cupmästare som de ändå är.

Lördagen inleds alltså med en mycket öppen och väldigt spännande match i FA-cupens fjärde omgång.

:::

Allan Saint-Maximin tillbaka för Newcastle mot Aston Villa ikväll. Steve Bruce spelade vad som verkar vara hans sista kort när han inför matchen var närmast övertydlig med hur ett lag som Newcastle inte kan ha sin mest kreativa spelare borta och hur Newcastles spel var byggt runt Saint-Maximin.

Newcastles spel och resultat beror nämligen inte på Steve Bruce, utan på att Saint-Maximin har varit borta.

:::

Störst humor inför FA-cuphelgen var ändå Liverpoolsupportern som i bedrövelsen efter förlusten mot Burnley ändå var helt övertygad om att Liverpool minsann skulle ta tre poäng mot Man Utd på Old Toilet i helgen.

Undrar om någon hade hjärta att upplysa honom.

Det är för all del inte första gången som Chorley överraskar världen i just FA-cupen. Backa bandet 35 år tillbaka i tiden och Chorley, som då befann sig i den åttonde divisionen av engelsk fotboll, gjorde sig då ett namn genom att slå ut självaste Wolves redan i den första omgången, detta efter två omspel. Första matchen slutade 1-1, andra matchen slutade också 1-1, och sedan vann Chorley den tredje matchen med 3-0.

https://www.theguardian.com/football/that-1980s-sports-blog/2021/jan/21/wolves-trounced-3-0-non-league-chorley-fa-cup

Att det där är matcher som Chorley väldigt gärna minns känns rätt självklart. Tveklöst är det Chorleys kanske ljusaste stund som fotbollsklubb. Ken Wright, dagens ordförande i klubben, var manager för Chorley under de där matcherna. Man kan tänka sig att han har glada dagar. Att Wolves samtidigt nog helst av allt vill glömma det där, vad som kanske är deras mörkaste stund som fotbollsklubb, är även det självklart.

Men vart än Wolves vänder sig så kommer de naturligtvis att påminnas om detta. Något annat är så klart orimligt att förvänta sig sedan Chorley lottats mot Wolves i FA-cupens fjärde omgång, en match som spelas redan ikväll. Någon tillfällighet att TV-bolagen har valt ut just den här matchen är det så klart inte. Alla hoppas så klart på något sätt att historien så att säga ska upprepa sig.

Där och då var Wolves mörkaste och svagaste stund som fotbollsklubb. Tre raka nedflyttningar hade under mitten av 1980-talet skickat Wolves ner i Englands fjärde division. Klubbens ekonomi var körd i botten och det var inte bara överdrifter när det efter förlusten mot Chorley skrevs om att det kunde ha varit klubbens allra sista fotbollsmatcher. Men det visade sig även vara vändpunkten.

Skillnaden mellan Chorley och Wolves på den tiden var naturligtvis väldigt stora. Fyra divisioner skiljde de båda klubbarna åt, men Wolves var naturligtvis en klubb av en helt annan dignitet än Chorley. Men skillnaden mellan de båda klubbarna idag är av en mängd olika skäl naturligtvis ännu större. Chorley har tagit sig upp till National League North, Englands sjätte division. Wolves så klart i Premier League.

Fotbollen är däremot en helt annan dessa dagar än vad den var då. Chorley och Wolves skulle nu lika gärna kunna vara två klubbar från två helt olika världar. Men det här är så klart även charmen med FA-cupen, att just så här olika klubbar ändå kan mötas, utan att utfallet heller känns alltför givet på förhand. Just den här säsongen finns det kanske även särskilda faktorer som ytterligare jämnar ut spelplanen.

Några omspel blir det emellertid inte den här gången, vare sig ett enda eller två. Den stolta traditionen har tagits bort sedan senast. Huruvida det egentligen är någon fördel för Wolves kan väl låtas vara osagt. Normalt sett är det så klart alltid bättre för det sämre laget ju färre matcher och ju kortare tid matchen håller på. Så på ytan borde ju detta göra Chorleys chanser bättre.

Någon mörkaste stund är det knappast för Wolves dessa dagar. Wolves befinner sig i Premier League och lever minst sagt det goda livet där. Ändå måste man säga att Wolves befinner sig i ett bekymmersamt läge den här säsongen, med laget på fjortonde plats i ligan, och med sex raka ligamatcher utan vinst. Precis som senast dessa båda lag möttes kan man hävda att Wolves går in i matchen som ett stukat lag.

Samtidigt kanske det där kan vara rätt befriande för Wolves. De kommer med allra största sannolikhet inte kunna nypa åt sig någon europeisk cupplats via ligaspelet. De har redan tappat lite för mycket mark för det. Wolves är samtidigt alldeles för bra för att kunna åka ur Premier League. Alltså är FA-cupen det enda av betydelse som Wolves faktiskt har kvar att spela om den här säsongen.

Man måste ändå tänka sig att det där borde vara motiverande både för Wolves och för Nuno Espirito Santo. Under vad som ändå är en mellansäsong för Wolves vore det onekligen ett stort kvitto på Wolves framsteg under dessa år att kröna den här perioden med en cuptitel. Och just den här säsongen borde kanske chanserna för detta vara större än någon gång tidigare, särskilt för ett lag som kan fokusera helt på FA-cupen.

Chorley har redan gjort en för dem fantastisk säsong. Det här är första gången i Chorleys historia som de har tagit sig hela vägen till FA-cupens fjärde omgång. Chorley är det lägst rankade laget som är kvar i FA-cupen i år. Ingen förväntar sig naturligtvis att Chorley ska slå Wolves och ta sig till den femte omgången. Men å andra sidan var det absolut ingen som förväntade sig att Chorley skulle slå Wolves 1986 heller.

Eller att Adele skulle ha något alls med FA-cupen att göra.

:::

Cardiff sparkar Neil Harris. Och plötsligt är det alltså möjligt att börja gilla Neil Harris igen.

:::

Robert Snodgrass spelar inte för West Brom mot West Ham i ligan senast, efter att West Brom nyss köpt spelaren från just West Brom. Detta enligt ett så kallat gentlemen’s agreement mellan klubbarna.

Nu utreds den där övergången eftersom det finns en regel som säger att inget avtal får ingås där en klubbs laguttagningar etc får hamna under inflytandet av någon annan klubb. Vilket man ju då kan hävda har blivit fallet här.

Hårklyverier kan jag tycka. West Broms laguttagningar har inte hamnat under West Hams generella inflytande bara för att klubbarna skakar hand på att Snodgrass inte spelar mot sin gamla klubb.

West Brom har inte förlorat på dealen. Utan den överenskommelsen hade de kanske inte fått värva Snodgrass, åtminstone inte vid den tidpunkten.

Det här är inte varför den där regeln finns.

:::

Man måste säga att både Frank Lampard och Steve Bruce snackar säckasnack den senaste tiden. Tycker ofta det brukar höras på hur managers själv pratar hur illa det faktiskt ligger till med deras jobb.

Med halva säsongen spelad är det naturligtvis möjligt att åtminstone börja titta bakåt en aning och försöka summera intrycken så här långt, inte minst utifrån vad vi trodde om säsongen innan den faktiskt började. Men det är även möjligt att med lite mer på fötterna än förut börja titta framåt en smula och försöka fundera på om inte hur det faktiskt kommer gå, så i alla fall hur det mest sannolikt kommer att gå.

Med märklig ligasäsong menar vi kanske först och främst en annorlunda ligasäsong, en säsong som inte stämmer överens med vad vi är vana vid. Ett sätt detta märks på är hur väldigt tätt det är i toppen av tabellen för närvarande, samtidigt som det faktiskt är rätt spritt i botten av tabellen. Normalt sett brukar det kanske vara tvärtom, ett getingbo i botten, men lite mer distans mellan lagen i toppen av tabellen.

Jag blev hur som helst tillfrågad i ett annat sammanhang om att samla och summera tankarna om säsongen så här långt utifrån ett antal utvalda och specifika frågor, och detta kan ses som en något utvecklad version av denna summering.

Med halva Premier League-säsongen spelad, vilka vinner ligan och varför?

En öppen fråga med många fullt möjliga svar. Det känns väldigt länge sedan som så många lag faktiskt realistiskt sett kunde vinna ligan som faktiskt kan vinna ligan den här säsongen, om saker börjar gå ett visst lags väg.

Mest troligt just nu känns däremot vara att Man City återtar ligatiteln. Man Utd saknar förmodligen jämnheten och kvaliteten att kunna hänga med över hela säsongen, och Liverpool har som vi vet börjat darra.

Andra lag, inte bara Liverpool och Man Utd, kommer kunna utmana, men Man City har hittat en en betydligt bättre defensiv balans som gjort dem betydligt mer stabila och till ett mer vinnande lag än förut.

Har Leicester någon chans att upprepa ligamiraklet från 2016?

Leicester är ett av lagen som kommer kunna utmana Man City, och ett av de många lagen som realistiskt sett faktiskt kan vinna ligan den här säsongen. Säsongen är av en sådan karaktär att det öppnar just för ett lag som Leicester att vinna ligan.

Det antyder att svaret är ja på frågan. Men svaret skulle lika gärna kunna bli nej i den meningen att om Leicester vinner ligan den här säsongen så känns det alls inte på samma sätt som 2016 som något större mirakel.

Huvudsaken för Leicester måste däremot vara att till skillnad från förra säsongen faktiskt hålla fast vid sin Champions League-plats hela säsongen ut. Vad som kan uppnås utöver det är något som våren får utvisa.

Hur kan vi förstå och förklara Man Utds uppryckning?

Man Utd har flertalet väldigt skickliga individuella spelare, vilket klubbar med stora plånböcker ofrånkomligen brukar ha. Vad Man Utd även verkar ha är en rätt god stämning i själva laget.

Ett hyfsat vänligt spelschema den senaste tiden har gett Man Utd visst momentum i tabellen, vilket har gett Man Utd viss medvind. I takt med denna medvind har detta fått fart på spelare såsom Paul Pogba som aldrig riktigt höjt sig själva eller laget i motgång.

Vad har gått illa för Liverpool den här säsongen jämfört med förra?

Liverpool kan med viss rätt beklaga sig över ett synnerligen olyckligt skadeläge, med för dem tämligen bistra konsekvenser. Skadorna har tvingat Liverpool att tänka mer defensivt i sitt spel vilket gjort lagets offensiv mer uddlös.

Liverpool har bara gjort ett mål på sina senaste fyra matcher, och har lämnat sina tre senaste ligamatcher mållösa. Ett minst sagt något udda facit för ett lag som de senaste säsongerna mer eller mindre öst in mål.

Harmonin i Liverpool känns samtidigt lite på glid jämfört med tidigare år. Flera spelare verkar se sig om efter nya alternativ, och det är lite för mycket prat om rensa luften-samtal inom laget för att bara vara rök utan eld.

Hur illa ställt är det egentligen med Arsenal?

Arsenal var under hösten ett lag i total kris, vilket onekligen även förklarar deras ligaplacering både då och nu. Den tabellplaceringen i sig tillsammans med avståndet i poäng gör det djupt osannolikt att Arsenal skulle ta en Champions League-plats.

Ändå känns det faktiskt som om Arsenals situation har börjat ljusna. Inte bara för att Arsenal de senaste fem matcherna faktiskt har börjat vinna igen, utan för att höstens kris verkar ha fått Mikel Arteta att bestämma sig helt och fullt.

Arteta har under hösten kapat banden med gamla stjärnor och till slut vågat helhjärtat satsa på lagets framstående unga spelare. Allt är inte frid och fröjd med Arsenal ännu, men detta har gett Arsenal både frisk luft och ett nytt momentum.

Vilket lag har överraskat mest positivt under säsongen?

Aston Villa klarade sig kvar i Premier League på ett hårstrå förra säsongen, och givet att inte särskilt mycket förändrades inför den här säsongen var jag rätt pessimistisk gällande deras möjligheter den här säsongen.

Aston Villa har däremot fått ett helt nytt liv. En viktig aspekt är att Aston Villa har fått ordning på sitt försvarsspel, men minst lika viktigt är att Aston Villa har hittat kreativa komplement till Jack Grealish i sitt anfallsspel.

Det hade varit så lätt för Dean Smith att försöka riskminimera mera. Istället är Aston Villa det enda laget i Premier League som faktiskt pressar högre och mer intensivt den här säsongen än förra säsongen. Det har gett resultat.

Med halva säsongen spelad, vilka åker ur Premier League och varför?

Sheffield United känns redan avhängda i tabellen, efter en helt fruktansvärd höst för dem, den sämsta starten på en Premier League-säsong någonsin. Vinsten mot Newcastle var lagets första men känns inte som början på någon fenomenal uppryckning.

West Brom gör förmodligen Sheffield United sällskap ner i Football League. Laget känns väldigt svajigt och inte mycket tyder på att Sam Allardyce har lyckats eller kommer lyckas få den effekt på laget som West Brom rimligtvis hoppades han skulle få.

Vilka som gör Sheffield United och West Brom sällskap ner i Football League tror jag vi hittar i trion av Fulham, Brighton och Newcastle. Av de tre lagen är det just nu Newcastle som känns laget med absolut mest negativ formkurva.

Även om Newcastle samtidigt förmodligen är det bästa av de tre lagen.

Framstegen för Aston Villa är med andra ord minst sagt uppenbara. Dessa framsteg blir mindre uppenbara eller mindre meningsfulla för att Aston Villa möjligen har inlett 2021 något mer svajigt. Efter att ha spelat oavgjort borta mot Chelsea strax innan nyår har Aston Villa kanske något oturligt förlorat borta mot Man Utd och sedan förlorat i FA-cupen mot Liverpool.

Dessa matcher betyder att Aston Villa har spelat tre matcher i rad utan vinst, vilket även råkar vara Aston Villas längsta svit hittills den här säsongen utan vinst. Med en match mot Man City på bortaplan ikväll är det naturligtvis en mycket hög risk att denna vinstfria svit utökas till fyra raka matcher. Något oroväckande kanske, men samtidigt är det naturligtvis ett väldigt tufft spelschema under just den här perioden.

Bortaplan har samtidigt passat Aston Villa relativt väl den här säsongen. Och innan det bortförklaras med att det inte finns någon publik på matcherna och att hemmaplan och bortaplan därför inte existerar, ett kanske inte vattentätt påstående, är det kanske värt att påpeka frånvaron av publik inte i sig kan förklara varför Aston Villa är bättre än andra lag på vad som åtminstone formellt ändå är bortaplan.

Efter att förra säsongen ha förlorat tolv av sina nitton bortamatcher i Premier League, och vunnit endast två av dem, så har Aston Villa den här säsongen istället hittills vunnit fem av sina åtta bortamatcher, och förlorat endast två av dem. Mer än något annat är det alltså resultaten på bortaplan som skiljer Aston Villa från förra säsongen, och mer än något annat verkar det vara Aston Villas effektiva omställningsspel som är förklaringen.

Aston Villa är näppeligen ett av lagen med högst bollinnehav i Premier League. Med ett genomsnitt om strax under 50% av bollinnehavet per match så är Aston Villa sannerligen inte ett av lagen med lägst bollinnehav, men man ligger ändå under ligans genomsnitt i det avseendet. Aston Villa är dessutom ett av lagen med lägst totalt antal passningar i Premier League, men däremot laget med högst andel så kallade nyckelpassningar.

Bilden av Aston Villas anfallsspel är med andra ord inte av ett lag som direkt dräller med bollen och som så att säga vårdar bollinnehavet och passar bollen inom laget ett antal gånger för att leta öppningar i motståndarförsvaret. Aston Villa är istället ett lag som försöker komma till väldigt snabba avslut och som har visat sig märkligt effektiva på att göra just detta.

En tämligen intressant aspekt med just den här säsongen rent specifikt är att samtliga lag har sjunkit i termer av hög press och intensitet. Tidigare så framgångsrika lag i Premier League som Liverpool, Man City, Chelsea, Man Utd, Arsenal, Southampton, Leicester med flera, vars framgångar i olika grad har baserats på hög press och intensitet, har samtliga blivit mindre framträdande i detta avseende just den här säsongen.

Samtliga lag utom Aston Villa ska sägas. Aston Villa är det enda laget i Premier League som spelade i Premier League förra säsongen som tvärtom har blivit mer framträdande i detta avseende, det vill säga som uppvisar en högre grad press och intensitet. Här räknas alltså inte Leeds,  West Brom eller Fulham som ju spelade i EFL Championship förra säsongen. Men Aston Villa bryter mot mönstret i Premier League, med framgång.

Aston Villa vinner alltså bollen betydligt högre upp i planen den här säsongen än under förra säsongen, och har den här säsongen dessutom de perfekta spelarna att verkligen dra maximal nytta av lagets bollvinster högt upp i planen. Jack Grealish, John McGinn och en extremt arbetsvillig Ollie Watkins tillsammans med mångsidiga forwards i Anwar El Ghazi, Bertrand Traoré och Trezeguet har gjort Aston Villa betydligt bättre.

Mycket av uppmärksamheten kommer av lätt insedda skäl riktas mot Jack Grealish. Med all rätt kanske eftersom Grealishs prestationer för Aston Villa den här säsongen är av en sådan kaliber åtminstone rent statistiskt att den faktiskt ligger väl i paritet med spelare som Eden Hazard, Kevin De Bruyne och Christian Eriksen innan honom. Hade Grealish spelat för någon av superklubbarna hade alla pratat om honom nu.

Men den kanske främsta skillnaden mellan den här säsongen och förra säsongen, och kanske därmed Aston Villas vitt skilda tabellplacering, är Ollie Watkins. Watkins har visat sig vara en skicklig och effektiv anfallare för Aston Villa, men vars främsta bidrag kanske ändå är sin höga arbetsvilja som verkligen ger Aston Villa möjligheten att försvara sig högt upp i planen, och som gör deras höga press riktigt effektiv.

Ollie Watkins är alltså spelaren som i någon mening låter Aston Villa spela som Aston Villa spelar, och som därtill skapar mycket mer utrymme för övriga spelare i Aston Villa att glänsa på planen. De som har sett Watkins spela för Brentford de senaste säsongerna är kanske inte väldigt förvånade över den saken, men få hade kanske trott att Watkins skulle visa sig vara en av Premier Leagues allra bästa värvningar den här säsongen.

Aston Villas framsteg kommer dessutom inte genom att Aston Villa har omfamnat vanliga krav och uppmaningar på att börja spela en mer riskminimerande fotboll, utan tvärtom genom att Aston Villa har börjat våga och kanske framför allt kunna ta högre risker på planen. Högre risker med en mer positiv fotboll har också gett högre avkastning för Aston Villa. Friskt vågat har varit mycket vunnet för Aston Villa.

Om det vinner matchen åt Aston Villa mot Man City är kanske en aning osäkert så här på förhand, det är naturligtvis en väldigt tuff fotbollsmatch, men någon omöjlighet är det naturligtvis inte.

Som vanligt finns dock under nuvarande klubbledning ingenting som är bra med West Ham som inte mycket snabbt kan överträffas av det som är dåligt med West Ham. Lite fick man ändå gnugga sig i ögonen för någon vecka sedan när West Ham bekräftade att de säljer Sebastian Haller till Ajax för £22m, endast 18 månader efter att West Ham köpt samma spelare från Eintracht Frankfurt för £45m, det vill säga dubbla summan.

En affär man liksom inte skojar bort. Att göra en realiserad förlust i den storleken på en spelare på så kort tid måste rimligtvis anses som rätt svårslaget till och med för Premier League, som inte precis saknar klubbar med en benägenhet att göra den ena affären lite mer galen än den andra. Men på något sätt kommer det ändå inte som någon överraskning att det är just West Ham som lyckas med konststycket.

Egentligen fanns kanske goda skäl för West Ham att sälja Haller. Han har inte varit direkt dålig för West Ham, men med 14 mål på 53 matcher knappast heller någon succé. Inte heller hade Haller lyckats göra sig ordinarie i West Ham, den rollen har tagits alltmer av Michail Antonio. Då man kan tänka sig att Haller låg på relativt hög lön i West Ham är det under dessa omständigheter och i detta läge inte underligt att West Ham cashar in.

Det större problemet låg kanske i själva köpet av Sebastian Haller. Haller var för all del en kompetent anfallare i Eintracht Frankfurt, men £45m var och är en hiskelig summa pengar för en trots allt i högsta grad osäker investering. Det var ett rejält transferrekord för West Ham, för en spelare som knappast på förhand hade kunnat anses motivera några transferrekord för egentligen någon klubb.

Köpet av Sebastian Haller följer däremot ett bredare mönster med West Ham under i alla fall de senaste tio åren. West Ham har under den här tiden spenderat betydligt mycket mer på offensiva spelare än på defensiva spelare, men har samtidigt haft väldigt svårt med att på något som helst framgångsrikt sätt värva anfallare. West Ham har aldrig riktigt lyckats hitta sin anfallare, och laget har haft uppenbara problem just därför.

Något känns det som om West Ham aldrig riktigt har lyckats bestämma sig när det kommer till att värva anfallare, aldrig riktigt tagit språnget utan hellre verkar de ha velat bara doppa tårna i bassängen. West Ham har antingen velat och vilat på avtryckaren eller till synes jagat småvilt med hagelbössa. Den där helhjärtade anfallarvärvningen har alltså aldrig riktigt gjorts.

Kanske går det att se West Hams £45m-värvning av Sebastian Haller som en slags överkompensation för just detta. Någon knyter näven och tänker att nu minsann, men så blir följden inte alls vad någon hade tänkt sig eller hoppats på. Kanske blev det helt enkelt viktigare för West Ham att visa att de minsann kunde göra en stor värvning, och så råkade man förväxla en bra värvning med en dyr värvning.

West Ham har haft flera anfallare under de senaste tio åren. Spelare som Andy Carroll, Enner Valencia och Javier Hernandez hör till de mest namnkunniga och profilstarka. Men ingen av dessa anfallare har väl egentligen haft den karaktären eller de egenskaper som krävdes för att riktigt lyckas som anfallare i West Ham. Tvärtom framstår de kanske snabbt som rätt goda exempel på West Hams lite spretiga tänkande och agerande.

Mer talande än anfallarna som West Ham har haft i klubben är kanske anfallarna som West Ham inte har haft. Det har knappast saknats rykten runt etablerade anfallare som skulle vara på väg till West Ham, och klubben själva har inte dragit sig för att späda på dessa rykten. Men av någon anledning har den ena anfallaren efter den andra liksom runnit ut i sanden. West Ham har lovat runt men hållit tunt.

Vilket kanske är en smula olycksbådande just nu när det alltså pratas om att West Ham ska värva en ersättare till Sebastian Haller, helst då i januari. Och givet att man ändå fick några miljoner för Haller så har West Ham lite pengar att bränna. Återigen känns det alltså som att det lovas lite runt av West Ham när det är högst oklart i vilken utsträckning de kommer lyckas hålla vad de konkret eller antydningsvis lovar.

Möjligen går det att ifrågasätta West Hams behov för närvarande. Michail Antonio har onekligen klivit fram som en närmast idealisk anfallare för West Ham under David Moyes som manager. Problemet är emellertid att Antonio har visat sig vara skadebenägen och därför är borta från många matcher. Att Sebastian Haller aldrig lyckats fylla den rollen i detta läge är ett stort skäl varför Haller säljs.

Men även med Antonio borta så är inte West Ham helt barskrapade. Jarrod Bowen har för all del framför allt används som forward men är sannerligen inte oäven att spela i den mer centrala anfallarpositionen. Bowen besitter onekligen kvaliteten som spelare, men frågan är kanske om han är den spelartyp som Moyes framför allt vill ha på just den positionen på planen.

Konklusionen blir alltså att West Ham försöker värva en anfallare. Spelaren som verkar ligga närmast till hands är den senegalesiske anfallare Boulaye Dia från Stade de Reims i Ligue 1. En anfallare som påminner väldigt mycket om Michail Antonio i spelstilen, vilket kanske just därför borde passa rätt perfekt för West Ham. Dock fortfarande en anfallare med ett högst osäkert värde i Premier League.

Det känns i alla fall inte som någon given väg ut ur röran för West Ham som har ägnat den bättre delen av minst de senaste tio åren åt att försöka men aldrig lyckats hitta en anfallare som är bra nog och rätt för dem.

Vad som har hänt sedan dess är väl ungefär följande. Mesut Özil togs först inte ens med i Arsenals Europa League-trupp inför säsongen. Som om inte det var nog så togs Mesut Özil därefter inte heller ut i Arsenals Premier League-trupp till säsongen. Mikel Arteta visade med all önskvärd tydlighet att Özil inte ingick i hans planering. Och som grädden på moset ser nu Özil till slut vara på väg att lämna Arsenal i januari, för Fenerbahce.

Huruvida detta har bekräftat mitt påstående kan väl diskuteras. Det har definitivt inte bidragit till att förkasta mitt påstående. Vi kan väl säga så här att jag kände mig hyfsat trygg i det där påståendet redan när jag gjorde det, och jag känner mig inte mindre trygg i påståendet nu. Mesut Özil har varit bra endast under korta stunder av sina sju-åtta år i Arsenal, och inte ens då han har varit bra har han varit direkt enastående.

Men den här måndagslistan tänker istället ägna sig åt det rakt motsatta, det vill säga spelare som värvats till sina klubbar utifrån betydligt mycket mer blygsamma förväntningar än vad Mesut Özil värvades med till Arsenal, men som trots detta har blivit riktiga succéer för sina respektive klubbar. Med andra ord Premier Leagues åtta största hits under de senaste åtta åren.

(8) Adama Traoré

Visst fanns det ett rätt stort intresse för Traoré när han värvades av Aston Villa från Barcelona för fem-sex år sedan. Traoré sågs som ett stort löfte. Men några tämligen intetsägande år i Aston Villa och Middlesbrough gjorde att man knappast hade några högre förväntningar på Traoré när han gick till Wolves lagom till att de skulle börja spela i Premier League. Men väl där har han utvecklats till en av ligans mest dynamiska forwards och en viktig del utav Wolves framgångar under dessa år.

(7) Danny Ings

En spelare som onekligen hade hunnit med att hamna på fotbollsspelarnas kyrkogård under sina år i Liverpool, präglade som de var av skador. Så när Southampton värvade honom inför förrförra säsongen var det nog ingen som såg det som något mer än ännu en rätt oinspirerad värvning av en hyfsat oinspirerad klubb. Men med Southampton har Ings hittat tillbaka till formen som fick Liverpool att värva honom från Burnley, och Ings pånyttfödelse har varit en stor orsak till Southamptons pånyttfödelse.

(6) Sadio Mané

Mané var för all del en väldigt bra och viktig spelare för Southampton, men det är kanske värt att erinra sig att när Liverpool värvade Mané så häcklades de för att vara en klubb som bara kunde värva spelare från klubbar som Southampton. Det hela sattes i kontrast till Man Utd som samma sommar värvade Memphis Depay. Vilka som skrattade både bäst och sist i den jämförelsen säger väl nästan sig självt. Mané har under dessa år varit en helt fantastisk spelare för Liverpool.

(5) Dele Alli

Skrönan säger att det enda råd som Alex Ferguson gav David Moyes var att han skulle se till att värva Alli, eftersom han var the next big thing i engelsk fotboll. Kanske är det sant, kanske inte, hur som helst blev det Tottenham som värvade Alli från MK Dons. Och även om Alli var en framstående talang var det nog ändå som gissade att Alli skulle bli så bra och så viktig så snabbt för ett ständigt allt bättre Tottenham. Oavsett vad som hänt med Alli dessa senaste år ska inte hans många goda år med Tottenham glömmas bort.

(4) Riyad Mahrez

Leicester gjorde onekligen några succévärvningar under mitten av 2010-talet som kom att betala av sig riktigt rejält. En av dessa värvningar var Riyah Mahrez som nog ingen lade märke till när han faktiskt värvades. Ännu en av dessa showponys från den franska fotbollen var förmodligen den mest frekventa misstanke. En misstanke som naturligtvis inte saknade empirisk grund i tidigare sådana mittfältare. Men Mahrez skulle snabbt visa sig vara något helt annat längs Leicesters resa in i oändligheten.

(3) Heung-Min Son

En spelare som definitivt inte var okänd innan han kom till Tottenham, spelandes i Bundesliga för Bayer Leverkusen, men av alla spelare som Tottenham värvade under de här åren sedan man sålt Gareth Bale med flera så var det knappast Son som förväntades vara lagets nya fixstjärna. Men med möjligt undantag för Harry Kane som kommit från de egna leden så är det just vad som skett. Det pratas mycket om Kane, så klart, men Son är en annan spelare som hållit konsekvent världsklass de senaste åren.

(2) Andy Robertson

Liverpools supportrar som halvvägs in på Robertsons första säsong med Liverpool hyllade Jürgen Klopp som ett geni för att ha värvat honom så väldigt billigt från Hull City inför säsongen var nog inte så värst pigga på att komma ihåg att många av dem mer eller mindre hade idiotförklarat både Klopp och klubb för att ha värvat en för dem okänd vänsterback från ett nyss nedflyttat Hull City. Hade man sett Robertson spela fotboll innan var man kanske inte riktigt lika övertygad om att detta var en dum värvning.

(1) N’golo Kanté

En spelare unik på den här listan i så måtto att han faktiskt skulle kunna kvalificera sig för två klubbar, även om vi nog visste vad Chelsea värvade när de värvade honom direkt efter Leicesters succésäsong. Men naturligtvis är det vad Kanté blev för Leicester som placerar honom i en särställning på en sådan här lista, den vrålande motorn bakom Leicesters och hela Premier Leagues största saga genom alla tider. Utan Kanté så vinner inte Leicester den där ligatiteln, och knappt någon visste ens vem Kanté var inför säsongen.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#18)

Wolves 2-3 West Brom, Leeds 0-1 Brighton, West Ham 1-0 Burnley, Fulham 0-1 Chelsea, Leicester 2-0 Southampton, Aston Villa p-p Everton, Sheffield United 1-3 Tottenham, Liverpool 0-0 Man Utd, Man City 4-0 Crystal Palace, Arsenal vs Newcastle

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Mason Mount, Chelsea. Skillnaden mellan vinst och inte vinst för Chelsea i matchen mot Fulham. Skapade många chanser och gjorde naturligtvis även målet som vann Chelsea matchen. En komplett insats.

Omgångens kalkon: Conor Coady, Wolves. När Nuno Espirito Santo bytte ut Coady mot West Brom var det första gången någonsin han bytte ut Coady. Vilket säger allt vi behöver veta om vad för typ av match Coady egentligen hade. Kanske var Coady övertänd.

Omgångens manager: Graham Potter, Brighton. Brighton har under en längre tid varit ett lag som inte sett ut att kunna vinna fotbollsmatcher. Men så vinner de plötsligt borta mot självaste Leeds. Oväntat men inte alldeles oförtjänt.

Omgångens kanon: Man City. Övertygande seger hemma mot Crystal Palace. Även om matchen i sig kanske inte hör till de tuffaste på Man Citys spelschema så är det en vinst som tillsammans med andra resultat betyder att laget kan gå upp i serieledning till veckan.

Omgångens J.R.: West Brom. Ska man vinna ska man kanske vinna dirty. West Brom vann Black Country-derbyt med 3-2 efter två straffar. Båda två får nog bokföras på det mer tveksamma kontot. Varggrinet den här gången kommer från Sam Allardyce.

Omgångens Cliff Barnes: Crystal Palace. Varje gång som Crystal Palace förlorar så känns det som att de inte bara förlorar utan förlorar stort. Det spelar kanske mindre roll eftersom de passar på att vinna med tillräckligt jämna mellanrum, men det är inget bra tecken för laget.

Omgångens match: Wolves 2-3 West Brom. Strålande och svängig match i Black Country-derbyt, och det enda man ångrar är väl att inte ha fått se den här matchen med publik på läktarna. Frågan är hur matchen hade slutat i så fall.

Omgångens WTF: Sean Dyche. När 95% av alla gjorda värvningar kommer från någon av de engelska ligorna är det kanske inte läge för Sean Dyche att berömma sig själv för att inte ha något emot att värva spelare var som helst ifrån i världen, ”så länge som de är bra nog”. Bristen på självdistans i det uttalandet är enastående.

Omgångens BTW:

Kommer ni ihåg att ett tungt argument för VAR var att det skulle leda till att det filmades mindre. Effekten har absurt nog blivit den motsatta.

Om Liverpool hade förlorat på samma sätt som Wolves så hade Make Anfield Great Again-maffian stormat Westminster.

Arsenal har tagit för vana att komma in till sina matcher på Emirates till WWE-teman. Vet inte om Arsenal verkligen behöver bli mer sports entertainment.

Grattis Pep!

Men därefter verkar något ha hänt. Liverpool vann sina första tre matcher den här säsongen men sedan har det strösslats oavgjorda matcher nästan varannan eller var tredje match. Liverpool verkar ha varit särskilt sårbara på bortaplan, där de hittills vunnit endast två matcher den här säsongen. Ändå ledde de ligan hyfsat bekvämt innan den senaste sviten om tre matcher utan vinst har vänt på begreppen.

Plötsligt leder Liverpool inte längre ligan, oavsett om man väljer att titta på tabellen enbart som den ser ut i dagsläget eller om man börjar väga in färre spelade matcher och dylikt. Räknar man på första sättet så har Man Utd passerat dem i tabellen, och räknar man på andra sättet så har både Man Utd och Man City passerat dem. De två lag som Liverpool nog minst av allt vill ha ovanför sig i tabellen.

Och med Everton nosandes endast en poäng bakom dem i tabellen så ser ju just den saken ut att riskera bli ännu värre.

Något har alltså hänt med Liverpool. Men vad? Den frågan kommer nog många försöka leta efter sina föredragna svar på. Skadesituationen, kanske i synnerhet skadan på Virgil Van Dijk, kommer helt säkert lyftas fram. Och för all del har nog den påverkat Liverpool, om än inte riktigt på det sätt som alla tog för givet, men Liverpools prestationer går inte heller att rent kausalt spåras till ens nästan endast dessa skador.

Allt har gått illa efter Aston Villa!

Om vi nu verkligen skulle leta efter en enda tydlig kausalitet bakom Liverpools bekymmer, även om verkligheten naturligtvis mycket sällan är riktigt så enkel, så snarare än skador är det kanske matchen mot Aston Villa som är den stora boven i dramat.

Liverpool gick in till matchen mot Aston Villa med tre raka vinster och ett perfekt ligafacit i ryggen. De betraktades mer eller mindre som oslagbara, eller så oslagbara som det är möjligt att uppfattas. Aston Villa gavs just ingen chans alls i den här matchen.

Därför var världskrigsrubrikerna inte så underliga när Aston Villa vann matchen med smått osannolika 7-2. Men hur mycket det resultatet än lyckades chocka världen så finns skäl att tro att det chockade Liverpool själva i ännu högre utsträckning.

En match är bara en match så klart. Men storförlusten och mängden mål i baken verkar ha rubbat Liverpools dittills orubbliga tro på sig själva, tryggheten i deras eget agerande, helt enkelt skrubbat bort lite av magin som omgav Liverpool.

Ropen kalla för Mohamed Salah!

Lite fibblade han väl med sanningen Jürgen Klopp när han menade att det enda som kunde få Mohamed Salah att vilja lämna Liverpool var vädret. Där finns självfallet sådana där små saker som högre lön och högre personlig status.

Det har pratats en längre tid om Real Madrid och Barcelona runt Mohamed Salah. Det är inte sådant som supportrar brukar tycka om att höra, men i vissa lägen tvingas man helt enkelt konstatera att det ryker väldigt mycket för att det inte skulle brinna någonstans.

Ytligt sett känns det rimligt att Salah skulle kunna se sig om. Han har vunnit både Champions League och Premier League med Liverpool redan. Nya utmaningar, högre lön, och kanske en dröm att spela för någon av de spanska klubbarna hägrar.

Jürgen Klopps benägenhet att spela Salah mest hela tiden i varenda match ger ett intryck av att framför allt gå ut på att hålla Salah nöjd och glad. Allt känns helt enkelt inte frid och fröjd längre med Salahs roll i laget.

Hum och flum med Georginio Wijnaldum!

Ett liknande typ av problem existerar med Georginio Wijnaldum, även om det här verkar mer vara Liverpool som är lite ovilliga att ge Wijnaldum ett kontrakt han faktiskt förväntar sig. Alltså har spelaren alltmer omgetts av flyttrykten.

Effekten är för all del densamma, en spelare vars plats och framtid i laget är osäker, dessutom en viktig spelare i laget. Nu är det här proffs, och ingen antyder att de inte gör sitt bästa, men att det ändå påverkar är helt mänskligt.

Det är inte en fråga om girighet så mycket som att vilja få vad man som spelare faktiskt är värd på marknaden. Och ett gemensamt drag i detta är att Liverpools framgångar har gjort spelarna väldigt värdefulla på marknaden

Livet är ej på topp för Jürgen Klopp!

Jürgen Klopp har för all del alltid varit lite stor i munnen, i både bokstavlig och bildlig mening. Allmänt sett har det dock alltid varit i positiv och sprudlande anda. Under den här säsongen har det däremot blivit alltmer frustrerat och gnälligt.

Där har varit det ständiga tjatet om fem avbytare, fastän han inte ens använder sina tre byten. Där har varit de märkliga utfallen mot journalister och media runt spelschemat, helt bortseendes från den egna klubbens högst påtagliga egna ansvar.

Där har även varit ett återkommande tjat om domslut. Bara för någon vecka eller två sedan presterade han exempelvis en tämligen bisarr och minst sagt irrelevant jämförelse gällande straffsparkar med Man Utd.

Kanske var det ett spel för galleriet, i samband med att Man Utd passerade dem i tabellen och inför dagens stormatch mot just Man Utd. Det vore sannerligen inte första gången han ägnade sig åt sådant. Men allt känns ändå inte längre helt uppåt för Klopp.

Är det ett bra läge att möta Liverpool?

Utifrån allt detta har det då spekulerats i att det skulle vara ett bra läge att möta Liverpool, att de inte verkar vara i form, och därför skulle vara lättare att möta än vanligt. Men det känns som en väldigt spekulativ tankegång.

Vad man än kan säga om Liverpool den här säsongen så är en sak de inte har tappat förmågan att verkligen skruva upp volymen i de stora matcherna. Vilket lag som Chelsea, Tottenham m fl redan har fått erfara den här säsongen.

Så värst mycket större än en match mot Man Utd blir det naturligtvis inte. Särskilt inte en match mot ett Man Utd som precis passerat dem i tabellen. Jürgen Klopp lär knappast ha några som helst problem att utnyttja den sårade stoltheten som motivation.

Vad vissa alltså väljer att beskriva som ett bra läge att möta Liverpool skulle alltså minst lika gärna kunna visa sig vara sämsta tänkbara tillfälle att möta Liverpool. För Man Utd är det nog också att det aldrig någonsin är ett bra läge att möta Liverpool.

Där finns bara mer eller mindre dåliga lägen.

Det fanns inför den här säsongen två nya matcher jag såg fram emot med närmast barnslig förtjusning. Eller fyra nya matcher om vi ska vara lite petiga. Den första matchen var matchen mellan Man Utd och Leeds, Rosderbyt. En match som onekligen inte gjorde oss besvikna för någon månad sedan. Den andra matchen var just detta Black Country-derby mellan Wolves och West Brom. Förhoppningen är självfallet att inte heller den här matchen gör oss besvikna.

Man hade så klart hoppats att 2021 skulle bli ett bättre år än 2020. Det har väl inte precis börjat särskilt bra i det avseendet, vare sig pandemiskt eller politiskt. Man behöver för all del vara en närmast fenomenal fotbollsnörd för att anse att ett Black Country-derby skulle kunna kompensera för detta. Å andra sidan så är kanske fenomenala fotbollsnördar just precis vad vi är. 2021 är hur som helst onekligen året då vi äntligen får se dessa matcher i Premier League igen.

Visst är det den positiva sidan av saken, det halvfulla glaset så att säga. Den mer negativa sidan, eller det halvtomma glaset, är att vi fortfarande inte kan se den här matchen med publik på läktarna. Detta är alltid till skada för matchupplevelsen så klart, men skadan är större i vissa matcher än i andra, och kanske inte i någon match alls i Premier League den här säsongen är skadan större än i just den här matchen. Black Country-derbyt är och har alltid varit en av engelsk fotbolls absolut mest elektriska matcher.

Engelsk fotboll kommer alltid och i all evighet kunna diskutera vilka av dess derbyn som är störst, bäst och vackrast. Till skillnad från i spansk, italiensk, fransk och tysk fotboll så finns inte endast en, två eller högst eventuellt tre kandidater till den utmärkelsen, utan där finns säkert tio derbyn eller fler som skulle vilja göra anspråk på saken. Wolves och West Brom är för all del inte de två största klubbarna, men det är två stora och klassiska klubbar, och framför allt är just det här derbyt väldigt stort.

För all del var jag både nöjd och glad under försommaren 2018 när Wolves vann EFL Championship och gick upp i Premier League. En klubb som onekligen, och som helt klart också har visat sig, skulle kunna göra ett stort avtryck på Premier League. Men jag hytte även med näven mot himlen i frustration eftersom exakt samtidigt stod det klart att West Brom passerade dem i hissen på väg nedåt, nedflyttade från Premier League. Något Black Country-derby skulle det alltså inte bli någon fråga om.

Skadeglädjen bland Wolves supportrar att gå upp i Premier League samtidigt som värsta rivalen West Brom åkte ur Premier League ska man säkert inte underskatta. Samtidigt är jag rätt övertygad om att även Wolves supportrar väldigt gärna ser West Brom i Premier League, just eftersom det innebär att detta derby faktiskt spelas. Vilket faktiskt tämligen sällan har varit fallet i modern tid i engelsk fotboll. Wolves och West Brom är två lag som helt enkelt har haft en tendens att ”missa varandra”.

Mycket talar för all del också för att detta riskerar bli en slags engångsföreteelse. Det vill säga att vi inte får något Black Country-derby nästa säsong. Av det enkla skälet att West Brom onekligen ligger i den rejäla farozonen att åka ur Premier League igen. Detta trots att de alltså anställt den påstådda garantin mot nedflyttning i Sam Allardyce. En garanti som kanske inte känns alldeles vattentät sedan West Brom förlorat med 0-3, 0-5 och 0-4 mot i tur och ordning Aston Villa, Leeds och Arsenal.

Tufft läge för West Brom med andra ord. Och tufft läge även för Sam Allardyce vars renommé onekligen är på väg att ta en rejäl törn. Allardyce har gjort sitt bästa att försöka parera den törnen både genom att liksom från ingenstans börja spela Covid-kortet och med darrande röst förespråka ett uppehåll i ligaspelet, och genom att minst sagt något ironiskt beklaga sig över hur Brexit har gjort det svårare för West Brom. Allardyce har varit en av de mer framträdande Brexitförespråkarna inom fotbollen.

Att påstå att West Broms supportrar har varit överdrivet imponerade eller entusiastiska över Sam Allardyce vore nog också att ta i. Det vore alltså inte precis fel att säga att Allardyce för närvarande har ett rätt stort minus på sitt konto. Fotbollen är däremot både flyktig och förgänglig, och inget skulle kunna göra minus till plus på kontot riktigt lika snabbt som en vinst för West Brom i Black Country-derbyt. En vinst som dessutom skulle ge West Brom ett betydligt större hopp i tabellen också.

Wolves å sin sida har en mycket bekymmersam säsong. Laget är tröttkört, svårt skadedrabbat där framför allt skadan på Raul Jimenez har drabbat laget hårt. Wolves sviktar i tabellen, har bara vunnit två av sina senaste tio matcher och ingen av sina fem senaste matcher, och något europeiskt cupspel nästa säsong känns för närvarande väldigt långsökt, åtminstone via ligan. Wolves är samtidigt alldeles för bra för att riktigt riskera att åka ur Premier League.

Under en sådan mellansäsong finns kanske egentligen bara två saker kvar att fokusera på för Wolves. För det första att försöka gå långt i och kanske till och med vinna FA-cupen, något som sannerligen inte borde vara någon omöjlighet. Att vinna en titel, och på det viset få spela europeiskt cupspel nästa säsong, vore enormt för Wolves. För det andra alltså att ge West Brom på käften i Black Country-derbyt. Utan sociala restriktioner och med publik på läktarna hade detta varit en av säsongens stora höjdpunkter.

På sätt och vis kanske det är en av säsongens höjdpunkter ändå. Även om det skulle vara lätt att missa om vi endast tittade på rubrikerna i de engelska tidningarna, som sina vanor trogna är alldeles för upptagna med att fjäska för de största klubbarnas supportrar, det vill säga majoriteten av deras läsare.

Matchen mot Tottenham, Fulhams spelövertag till och med på bortaplan mot Tottenham, tillsammans med det enkla förhållandet att Fulham inte har förlorat en enda match i ligan sedan början av december, gör att det är lätt att glömma bort att Fulham i början av den här säsongen var ett lag i samma mood som Sheffield United. Men där eländet har hållit i sig för Sheffield United har skuggorna åtminstone skingrats lite för Fulham.

För all del ska man kanske heller inte överdriva skillnaden mellan Sheffield United och Fulham. Fulham ligger trots allt fortfarande under nedflyttningsstrecket, även om mindre skiljer för dem upp till lagen ovanför strecket. De fem ligamatcherna i rad utan förlust hade kanske varit lite mer imponerande om de inte också hade varit fem ligamatcher i rad utan vinst. Fulham har spelat oavgjort fem matcher i rad.

Ändå är det en intressant fråga vad som fått säsongen att lyfta för Fulham men inte för Sheffield United, även om segern mot Newcastle möjligen kan ändra på det. Scott Parker ger förvisso inga stora ledtrådar om svaret när han på frågan om Fulham kan behålla sin goda form producerar föga mer än klassiska brittiska klyschor som ”arbeta hårt”, ”vilja mest” och ”hunger” kryddat med en och annan mer kontinental floskel som ”identitet”.

Vilket på något sätt passar väldigt väl ihop med den kanske något elaka nidbilden av Scott Parker. En eklektisk blandning av klyschor och floskler. En väldigt brittisk manager som väldigt gärna verkar vilja ge ett mer världsvant och modernt intryck. Yta före substans alla dagar i veckan och två gånger på söndagar. Ändå en manager som har lyckats bättre med Fulham än vad de allra flesta hade trott på förhand.

En beskrivning som väcker en tämligen automatisk association. Nämligen att Scott Parker i mångt och mycket låter som en yngre och kanske lite mer nyligt paketerad Sam Allardyce, en annan manager av en annan generation som även han tycker om att prata i generella klyschor men samtidigt göra anspråk både på att vara lite mer kontinental och lite mer framstående än vad han faktiskt är.

Associationen håller även för fotbollen vi ser på planen. Fulhams paradgren är framför allt defensiven. Med undantag för de tre första matcherna under säsongen har Fulham släppt in fler än ett mål endast i tre matcher den här säsongen. Fulhams fem raka matcher utan förlust för närvarande präglas av  att Fulham släppt in som mest ett mål i var och en av dessa matcher. Man anar Allardyces ord i bakgrunden om att ”respektera poängen”.

Fulham i Premier League förra gången, det vill säga förrförra säsongen, var ett defensivt rekorddåligt lag. Laget släppte den säsongen in mål i en takt som inget annat lag i Premier League före dem. Defensiven vinner ligor brukar det både förenklat och felaktigt sägas. I själva verket är det mer så att defensiven håller lag kvar i Premier League, och Fulham åkte ur Premier League med buller och bång på grund av dålig defensiv.

Scott Parker tog däremot tag i taktpinnen under slutet av den säsongen och ledde även Fulham i EFL Championship förra säsongen. Parkers fokus var att göra Fulham tryggare defensivt med ett mer metodiskt, tålmodigt och framför allt långsamt eget bollinnehav, en taktik han också kom att kritiseras hårt för under säsongen. Men via playoff ledde det ändå till uppflyttning, och sådant tenderar att tysta den mesta kritiken.

På sätt och vis verkar alltså Fulham ha gjort samma resa som Norwich ser ut att vara på väg att göra nu igen. Nämligen att gå från att vara ett defensivt vidöppet, kanske rent av naivt fotbollslag i Premier League ena säsongen, för att sedan göra om sig själva under påföljande säsong i EFL Championship för att sedan återvända till Premier League i en förvisso välbekant men ändå annorlunda skepnad.

Det är inte offensiven som har gett Fulham poängen. Fulham har gjort två mål i endast två av de åtta matcher de inte förlorat, och båda dessa matcher lyckades Fulham också vinna. Fulham har inte gjort mer än ett mål i någon av lagets senaste sex matcher som exempel. Men sviten av fem matcher i rad utan förlust inleddes med att Fulham klarade 1-1 på hemmaplan mot Liverpool. Ett resultat som verkar gett självförtroende.

Att Fulham skulle ha klarat 1-1 mot Liverpool förra gången de var i Premier League är ett långsökt resonemang. Det var ett lag som exempelvis spelade 0-2 mot Liverpool, 0-3 mot Man City, 1-5 mot Arsenal och så vidare. Den typen av resultat. Men just oavgjort mot Liverpool, ett resultat som verkar ha påverkat både Fulhams och Liverpools momentum på lite olika sätt, visade mycket konkret vad Fulham är bättre på den här gången.

Vilket även är vad som plötsligt har gjort Fulham till en lurig motståndare, även för de största klubbarna. I början av säsongen hade vi nog exempelvis sett detta som en enkel munsbit för Chelsea på lördag. Men ett Fulham som på de senaste fem matcherna har spelat 1-1 mot både Liverpool och Tottenham låter som ett betydligt mer besvärligt lag för Chelsea att behöva möta.

Dessutom är det ju ett derby. Ännu ett derby i de rätt många derbyn som ska klaras av den här helgen. Inte på något sätt det största derbyt under helgen så klart, men trots detta ändå ett derby. Om än förmodligen lite mer derby för Fulham än vad det kommer vara för Chelsea.

Å andra sidan börjar Crystal Palaces supportrar samtidigt känna visst missnöje med Hodgson som manager eftersom laget är och förblir ett lag som till synes alltid måste överträffa negativa förväntningar bara för att hålla sig kvar i Premier League. Hodgson har varit Crystal Palaces manager i tre och ett halvt år, och någonstans börjar kanske supportrarna känna att de borde kunna hoppas på och förvänta sig lite mer.

Logiken är hyfsat rättfram.

Om ett lag år efter år omges av negativa förväntningar så kommer det till slut en punkt i tiden när det börjar bli dags att sluta berömma managern i fråga för att han överträffar dessa negativa förväntningar och istället börja om inte kritisera så definitivt ifrågasätta managern i fråga varför han inte lyckats skingra dessa negativa förväntningar, och i vilken utsträckning dessa negativa förväntningar i själva verket beror på managern.

Roy Hodgsons metod under sina tre och ett halvt år i Crystal Palace har varit att värva men framför allt förlita sig på äldre och mer rutinerade spelare. Yngre spelare har fått ett mycket litet utrymme i Crystal Palace. Detta var motiverat från början för att bromsa lagets fria fall, men har med åren också lett till en kritik mot Crystal Palace för att ha blivit ett alldeles för åldersstiget fotbollslag.

Då Crystal Palace själva dessutom började prata mer och mer om att börja värva yngre spelare så kändes det onekligen som om det var motiverat att fråga sig om klubb och manager verkligen befann sig på samma våglängd. Sommarens värvningar av Nathan Ferguson och Eberechi Eze passade onekligen inte in i Hodgsons profil, och en tanke var att kanske var det dags för Crystal Palace att föryngra sig även på managerposten.

Den gångna säsongen har så här långt gett lite blandade besked om hur Roy Hodgson faktiskt förhåller sig till sina yngre spelare. Nathan Ferguson har inte fått någon speltid alls i Crystal Palaces backlinje. Däremot har Eberechi Eze fått spela en hel del och kanske framför alltmer i Crystal Palaces anfallslinje. Vilket möjligen säger något om Ferguson och Eze, men kanske även om Hodgsons eget fokus och egna prioriteringar.

Ett av Crystal Palaces primära problem under alla dessa år har varit avsaknaden på riktigt produktiva och effektiva anfallare. Lite tidigare under säsongen snurrade det runt en statistik på twitter som konstaterade att Crystal Palaces anfallare sedan början av 2017 i form av Christian Benteke, Jordan Ayew, Mich Batshuayi, Connor Wickham och Alexander Sorloth tillsammans har lyckats producera endast 26 mål på totalt 123 matcher.

Detta var för någon månad sedan men ingenting meningsfullt har naturligtvis förändrats sedan dess. Det går för all del att konstatera att Crystal Palace inte alls har lyckats med sina värvningar, men samtidigt är det i några fall inte precis dåliga spelare, och många har med all rätt börja fundera på om detta är en svaghet som beror lika mycket eller mer på systemet som det gör på spelarna själva.

Crystal Palace har misslyckats med att göra mål i sex av hittills sjutton matcher den här säsongen. Endast i ett fåtal matcher har Crystal Palace lyckats göra fler än ett mål. Detta följer upp från förra säsongen då Crystal Palace gjorde färre mål i ligan än alla andra lag utom ett enda. Det större problemet är att Crystal Palace många gånger har väldigt svårt att ens skapa några chanser.

Framför allt uppdagas de här problemen när Wilfried Zaha inte spelar. Crystal Palace har förlorat 14 av de senaste 16 matcherna som Zaha inte har kunnat spela. Och även om det kan vara svårt med kausaliteterna här så är det ändå skäl att fråga sig om någon spelare i Premier League är riktigt lika viktig för sitt lag som Zaha är för Crystal Palace. Man måste säga att det är i högsta grad tveksamt.

Men på något sätt sammanfattar det också Hodgsons egen approach. Han är en i grunden tämligen konservativ manager som framför allt riktar in sig på att rigga Crystal Palaces försvarsspel. Men det verkar inte finnas någon större tanke runt Crystal Palaces anfallsspel, utan där verkar han mer vilja förlita sig på etablerade och individuella spelare att hitta på något. Och i Zaha har Hodgson haft ligans kanske mest påhittiga spelare.

På sätt och vis förklarar det kanske också varför Eberechi Eze faktiskt har kommit rätt bra in i laget på kort tid. Dels handlar det självfallet om Ezez egen talang och kvalitet. Dels är det däremot också en fråga om att hans position på planen inte triggar Hodgsons eget behov av kontroll, trygghet och erfarenhet på riktigt samma sätt. Hodgson bryr sig inte lika mycket om anfallsspelet, och kan därför kosta på sig yngre spelare.

Oavsett är det nog så att Crystal Palace just nu är ett betydligt mer attraktivt alternativ för äldre och etablerade spelare som söker en ny klubb och ett nytt kontrakt i Premier League än vad de är för yngre, mer talangfulla spelare på väg uppåt i karriären. Vilket onekligen är något som kommer från Roy Hodgson. Och detta blir snabbt ett problem för en klubb som uttalat vill ”bli bäst” på att värva yngre spelare.

Och det kan snabbt börja bli ett rätt akut problem. Crystal Palaces spelartrupp är alltjämt åldersstigen. Dessutom står hela 14 av Crystal Palaces spelare utan kontrakt efter den här säsongen. Wayne Hennessey, Stephen Henderson, Joel Ward, Nathaniel Clyne, Mamadou Sakho, Scott Dann, Gary Cahill, Patrick van Aanholt, James McCarthy, Max Meyer, Andros Townsend, Michy Batshuayi, Christian Benteke och Connor Wickham är alla på väg ut.

Hur det än går för Crystal Palace den här säsongen så står de alltså efter säsongen inför en rejäl utrensning, förnyelse och förhoppningsvis en föryngring. Kanske inte bara vad gäller själva spelartruppen utan i klubbens hela sätt att tänka och agera. Och frågan som Crystal Palace behöver brottas med efter den här säsongen precis som efter förra säsongen är om detta måste börja med Roy Hodgson.

Crystal Palace behöver gå från en klubb som lyckas överträffa negativa förväntningar till en klubb som försöker uppnå positiva förväntningar. En sådan positiv förväntning är just att ”bli bäst” på att värva, utveckla och använda unga spelare. Crystal Palace har tänkt och sagt detta rätt länge nu, det var i själva verket vad som låg bakom deras anställning av Frank De Boer.

Men om Crystal Palace ska lyckas med det där så räcker det inte med att prata om det, utan det gäller också att agera därefter.

Den typen av påståenden har ytligt sett kunnat backas upp med Man Citys totala antal insläppta mål, som ofta har varit om inte lägst så bland det lägsta i ligan. Men det är ju ett minst sagt trubbigt sätt att mäta saken på. Naturligtvis kommer Man City så som de spelar fotboll släppa in få mål. Man Citys problem har varit när de har mött lag som är bra nog att stå upp och spela sig genom deras press och utmana deras försvarslinje.

I den typen av matcher har Man City haft en benägenhet att släppa in alldeles för enkla mål och för billiga mål. Viktiga poäng har tappats i ligan på grund av detta. Man City har åkt ut ur Champions League om och om igen på grund av detta. Det är den enskilt största anledningen varför Man City förra säsongen, fastän de gjorde 102 mål, 17 fler mål än näst mest målrika Liverpool, ändå slutade 18 poäng efter Liverpool i ligan.

Just den omständigheten borde så klart sätta stopp för Pep Guardiolas påståenden att Man Citys problem skulle ha varit lagets offensiv och att anfallarna helt enkelt inte gör mål i tillräcklig utsträckning. Påståenden som Man Citys supportrar så klart har varit kvicka att rapa vidare. Vad supportrarna inte verkar förstå är att Guardiolas främsta syfte att säga så är att deflektera kritiken både mot sig själv och de egna försvarsspelarna.

Även om Pep Guardiola förmodligen aldrig kommer bekräfta kritiken i ord så har han definitivt gjort det i handling. Man City som fotbollslag är ett på många sätt annat lag den här säsongen jämfört med förra säsongen. Man City har knappast gått och blivit ett defensivt fotbollslag, men Man City är ett betydligt mer defensivt balanserat lag nu än vad de har varit tidigare.

Man Citys ökade defensiva balans märks i mycket konkreta siffror.

Man City har hållit nollan i sju matcher redan den här säsongen. Framför allt är det så klart imponerande att ha hållit nollan fem gånger med mersmak under de senaste sju matcherna, en faktor som förklarar varför Man City i allra högsta grad ätit sig tillbaka in i titelstriden. Men den märks även i Man Citys offensiva produktion, där laget gjort 24 mål när de vid samma tidpunkt förra säsongen hinnit med att göra 43 mål.

Om man nu faktiskt ansåg att Man Citys primära och kanske enda problem var lagets offensiva produktion så måste man säga att laget därmed har tagit en mycket underlig riktning. Alternativet är så klart att Pep Guardiola för egen del har gjort precis samma analys som alla vi andra som faktiskt såg Man City spela fotboll och dragit slutsatsen att Man City behövde förstärka sin defensiv för att återta titelinitiativet.

Hur har då Man City och Pep Guardiola framför allt förstärkt sin defensiv? Här ska självfallet nämnas att värvningen av Ruben Dias från Benfica hittills måste sägas ha varit mycket lyckad. Även Nathan Aké har kommit bra in i Man City. Men den största och främsta faktorn, som också bidragit i hög utsträckning till John Stones renässans, är att Man City rent taktiskt spelar med en helt annan defensiv balans och attityd än förut.

Från gång till gång spelar Man City en trebackslinje med en defensiv mittfältare framför denna, eller en mer traditionell fyrbackslinje med två mittbackar men med två defensiva mittfältare som skydd för den. Vad som däremot visat sig vara ett gemensamt drag är att Man City under varje match jobbar med att ha minst fyra spelare bakom bollen i varenda tänkbart läge. Betydligt mer konservativt än förut.

Effekten har blivit ett defensivt sett betydligt mer stabilt och disciplinerat Man City. Ett Man City nu mer benäget och skickligare på att försvara ett resultat. Man City är betydligt tajtare som lag nu. Men effekter finns även längre fram i planen. Ett lägre liggande Man City har resulterat i en väsentlig minskning om över 20% i antalet pressaktioner högt upp i planen. Man City är inte längre i samma utsträckning ett pressande fotbollslag.

Varför har det då blivit på detta sätt? Det mest uppenbara skälet är naturligtvis att Pep Guardiola har bedömt Man City vara defensivt alldeles för sårbara. Kanske i synnerhet för kontringar och snabba omställningar, något som onekligen många gånger ställde till det rejält för Man City förra säsongen. En mer lös tanke är att se det som en taktisk anpassning till en väldigt märklig säsong med lägre energinivåer än normalt.

Om det faktiskt är ligan som är den avgörande faktorn för Pep Guardiola att göra den här förändringen, eller om det istället är jakten på den där Champions League-titeln, är kanske öppet för diskussion. Givet att Man City slutade 18 poäng efter Liverpool i ligan förra säsongen, och ännu en gång åkte ur Champions League redan i kvartsfinalen, är det i och för sig en rimlig utgångspunkt att båda faktorerna lär ha påverkat.

Anmärkningsvärt är kanske att den här justeringen inte har fått större uppmärksamhet än vad den fått. Helt säkert stämmer det inte riktigt överens med pepologernas och vissa experters föreställningar om Pep Guardiola. Att göra analysen att Guardiola skulle ha prioriterat defensiven på bekostnad av offensiven är svårt att göra utan en omfattande kognitiv dissonans. Ändå är det kalla fakta.

Oavsett uppmärksamhet har det ändå fått konsekvenser. En sådan konsekvens är att Man City kanske något oväntat har återvänt som favorit till ligatiteln. En annan konsekvens är att Man Citys supportrar nu kan säga att laget har ligans bästa försvar, och för första gången någonsin kan de faktiskt också ha rätt

Men det är självfallet helt orimliga påståenden. Att en manager skulle kunna göra en specifik klubb mer intressant för möjliga förutsätter nog att det i så fall handlar om t ex en Pep Guardiola eller en Jürgen Klopp. Ingen köpare väljer en klubb för att Sean Dyche är manager. Viljan att köpa Burnley bygger på att klubben befinner sig i Premier League, och är en av få etablerade klubbar som fanns på marknaden till ett rimligt pris.

Att Sean Dyche skulle ha sin anställning som manager på livstid är knappast något som kan tolkas bokstavligt. Om inte annat för att det vore helt oansvarigt av en ägare eller styrelse att bakbinda sig själva på det viset. Vad Alan Pace vill göra med dessa svulstiga påståenden är att uttrycka sitt fulla förtroende för Dyche, minska rykten, och under en tidpunkt av omfattande förändring betona det beständiga och trygga.

Vilket det för all del finns alla rationella skäl att göra. Sean Dyche har gjort ett kanonjobb med Burnley, och är den enskilt främsta anledningen varför en klubb som Burnley har lyckats etablera sig i Premier League. Dyche har visat att varken han eller Burnley är en flash in the pan genom att fortsätta utveckla klubben och laget under en period av över fem-sex år. Alan Pace och ALK Capital har ingen anledning att vilja byta manager.

ALK Capital, ett amerikanskt investmentbolag, har alltså köpt en majoritetsandel av Burnley för £200m, närmare bestämt 84%. ALK Capital med Alan Pace som frontfigur blir alltså ännu en i mängden av amerikanska ägare i engelsk fotboll. ALK Capital blir samtidigt den första icke-brittiska ägaren någonsin i Burnley. Trots amerikanska ägares väldigt varierade facit i engelsk fotboll verkar dock Burnleys supportrar nöjda och glada.

Något som på sätt och vis blir desto mer uppseendeväckande när det kommit fram att ALK Capital har köpt Burnley genom en så kallad leveraged buy-out, det vill säga de har gått in med endast cirka £15m för egen del, och lånat resten av pengarna. En minst sagt baktalad form av ägande, där det mest uppenbara exemplet så klart är Man Utd. På flera sätt är det för all del ett missförstått sätt att finansiera ett klubbköp, men ett sätt som kan gå riktigt fel.

Glädjen och optimismen bygger så klart på idén om att ett nytt ägande betyder att Burnley är på väg in i en ny era, som det så fint har kallats. Det vill säga att Burnley är en klubb på väg att börja så vad man skördat under ett antal år och börja visa en större grad av ambition. Om Newcastles supportrar kan välkomna Saudiarabien som ägare av exakt samma skäl så kommer Burnleys supportrar naturligtvis välkomna amerikanska ägare.

Fastän Burnleys supportrar säkert är mycket nöjda med hur Burnley har lyckats etablera sig i Premier League under dessa år, och även varit med i europeiskt cupspel under en säsong, så börjar de nu faktiskt vilja mer. Det har samtidigt varit en illa dold hemlighet, eller ingen hemlighet alls, att Sean Dyche själv inte alls har varit nöjd med Burnleys ovilja under de senaste åren att investera i spelartruppen.

Så långt gick Sean Dyche i sitt missnöje inför den här säsongen att det faktiskt började gå rykten, helt säkert uppmuntrade av honom själv, om att Dyche var på väg att lämna Burnley och gå till en annan klubb. Ett rätt uppenbart sätt att sätta press på den egna klubben så klart. Vad man kan säga är att det kanske förklarar Alan Paces tillägg att Dyche har jobbet så länge han själv vill ha det.

Ett tillägg som så klart öppnar för ett läge där det är på det viset eller kan hävdas vara på det viset att Dyche själv inte vill vara kvar. Vilket möjliggör för Burnleys nya ägare att säga att det är Dyches val, inte deras. Antingen beroende på att Burnleys inte investerar mer i Burnleys spelartrupp. Eller, kanske mer sannolikt, beroende på hur Burnleys nya ägare väljer att investera i och värva spelare till Burnleys spelartrupp.

ALK Capitals aktiviteter under sommaren väcker både en hel del förhoppningar och vissa farhågor. Under sommaren har alltså samma ALK Capital som precis köpt Burnley köpt in sig i AiScout och Player LENS, två dataanalysföretag inriktade på scouting, analys och värdering av spelare. The plot thickens liksom. Det känns naturligtvis inte precis som någon mer eller mindre lycklig tillfällighet.

Detta väcker förhoppningar för Burnley, för Sean Dyche och för Burnleys supportrar, eftersom det naturligtvis inte finns någon som helst anledning att köpa företag som kan scouta, analysera och värdera spelare om man inte har för avsikt att investera i nya spelare till klubben, det vill säga värva spelare. På så vis verkar det som om Burnleys nya ägare visar samma ambition som klubbens manager och supportrar.

Detta väcker vissa farhågor eftersom själva metoden att värva spelare, baserat på metodisk och databaserad scouting och analys, krockar med Burnleys och Sean Dyches mer traditionella metoder att värva spelare, baserade betydligt mycket mer på personligt omdöme än på numerisk analys. Burnley har med Sean Dyche som manager i mycket hög utsträckning på gott och på ont värvat spelare man ”känner igen”.

En mer numerisk och metodiskt driven värvningspolicy har en benägenhet att inte fästa alls samma uppmärksamhet på att ”känna igen” spelare, det är i någon mening hela syftet med den typen av metod. Ett vanligt sätt att beskriva det är som en medveten rörelse från vidskeplighet till vetenskaplighet. Men en effekt riskerar bli att Sean Dyche i allt mindre utsträckning själv kommer ”känna igen” sig i Burnley.

Farhågan är alltså att Burnley är på väg in i en utveckling som lämnar ett allt större utrymme för konflikt mellan klubb och den manager som mer än någon annan ligger bakom Burnleys framgångar de senaste fem åren. Burnley har i hög utsträckning under de här fem åren varit Sean Dyche, hans person har präglat klubben. Burnley är på väg in i en ny era som till stor del går ut på att växa ifrån detta sätt att tänka och vara.

Modernisering och professionalisering är naturligtvis inte något negativt i sig. Ska vi faktiskt förstå Alan Pace bokstavligt att han vill att Burnley ska bli Englands favoritunderdog, att Burnley ”want to take down some of the big boys”, så finns ett starkt argument att viktigast för att kunna uppnå detta inte är Sean Dyche utan snarare just att Burnley börjar jobba mer modernt och metodiskt, mer professionellt och progressivt.

Beskrivningen av Burnleys och Dyches fotboll är för all del många gånger överdriven och inte minst våldsamt stereotyp. Det finns element i den här fotbollen som faktiskt är mycket tilltalande, den är definitivt inte så ensidig som många experter vill göra gällande mest baserat på att de sällan ser Burnley spela, och när de ser dem spela är det i stort sett alltid mot någon av Premier Leagues storklubbar.

Men samtidigt är det kanske inte heller rimligt eller realistiskt att tro att modernisering ska visa sig vara en helt smärtfri förändring i Premier Leagues kanske mest traditionella klubb, med en av Premier Leagues mest traditionella managers. Tvärtom vet vi utifrån mängder av exempel både inom och utom fotbollen att detta kan vara en mycket smärtfylld förändring.

Detta utesluter däremot inte på något sätt att det samtidigt är en i grunden positiv och nödvändig förändring.

Men detta betyder naturligtvis inte att det inte finns klubbar som verkligen behöver agera och i vissa fall agera stort under januarifönstret eller med ett längre perspektiv. Och visst kommer det finnas en hel del klubbar som till slut kommer värdera risken med att åka ur Premier League, eller missa viktiga målsättningar med säsongen, som större än risken med att investera i spelartruppen här och nu.

Detta är alltså en lista över dessa klubbar. En lista över de åtta klubbar som enligt mig har mest att göra redan nu i januari och som enligt mig i störst utsträckning borde ta action under detta januarifönster. Detta betyder självfallet inte att dessa klubbar nödvändigtvis kommer agera. Historien är full av klubbar som både borde agera men inte gör det, och som inte har någon större anledning att agera men som ändå gör det.

Ska man säga något positivt så är det kanske att det ändå är relativt få klubbar i Premier League som verkligen behöver göra särskilt mycket. Inga klubbar är perfekta, men det större flertalet klubbar har ändå satt sig själva i en position att de åtminstone har råd att välja att inte agera om de inte känner att det är rätt läge för dem. Väldigt få klubbar går in i januarifönstret med en pistol mot deras huvuden.

Här är enligt mig alltså de åtta klubbar som har mest att göra och som framför allt borde agera under januarifönstret.

(8) Everton

Ett lag som har värvat rätt rejält inför säsongen, men det har också blivit hyfsat uppenbart under säsongen att laget behöver förstärkas ytterligare. Carlo Ancelotti har exempelvis pratat om att göra värvningen av Robin Olsen permanent. Men framför allt är det på Evertons mittfält som det blivit uppenbart att det är väldigt tunt när någon av stjärnorna är skadad. Här har Everton något de kan försöka göra.

(7) Tottenham

Om säsongen vill sig väldigt väl så finns det en hel del att vinna för Tottenham den här säsongen, på flera fronter samtidigt. Om vi tittar på Tottenhams lag så är det väldigt hög kvalitet både i anfallet och på mittfältet. Den svaga punkten i någon mening är däremot backlinjen, vilket kan visa sig väldigt dyrbart för Tottenham i deras fajter i ligan och i de cuper de deltar i. Här finns skäl för Tottenham att investera.

(6) West Brom

Laget låg kanske lite illa till men befann sig inte ännu i något krisläge när Slaven Bilic var manager. Nu har West Brom anställt Sam Allardyce och efter fyra matcher med honom befinner sig plötsligt West Brom i ett krisläge. Det finns mycket att göra för West Brom inte minst för att anpassa sig till den fotboll som Allardyce vill implementera. Man anar att Allardyce kommer vilja hitta ett antal effektiva kontringsspelare.

(5) Man Utd

Ett ganska starkt case kan göras för att det bästa Man Utd kan göra under det här januarifönstret är att sitta still i båten. Men det har också börjat bli alltmer uppenbart att motståndarna har börjat rikta in sig på Man Utds högersida. Det mest rimliga för Man Utd att rikta in sig på under januarifönstret vore en rejäl förstärkning på högerbacken, något som borde ha gjorts kanske redan i somras.

(4) Sheffield United

Sheffield United kommer åka ur Premier League. Det känns rätt givet i nuläget, även om det självfallet kan vända rätt snabbt. Är man som Sheffield United tillräckligt nihilistisk i detta avseende så är det ett rätt starkt argument för Sheffield United att vänta med några insatser till efter säsongen. Om Sheffield United ändå vill ge det ett seriöst försök så är det först och främst en etablerad anfallare de måste hitta.

(3) Liverpool

Tufft läge för Liverpool hur de ska göra med sina skador i framför allt den egna backlinjen. Om lagets problem baserat på Virgil Van Dijks skada ska kunna lösas så behövs en verkligt bra mittback. Men vill man verkligen värva en mittback av den kalibern om man redan på lång sikt anser sig ha de mittbackar man vill ha? Att Liverpool håller på att glida i ligatabellen kan pressa Liverpool till ett mer specifikt svar på den frågan.

(2) Wolves

Den olyckliga huvudskadan på Raul Jimenez har onekligen ställt till den här säsongen för Wolves. Det är i nuläget osäkert om Jimenez, som är en av Premier Leagues allra bästa anfallare, kommer kunna spela något mer alls under den här säsongen. Utan Jimenez är Wolves ett alldeles för tunt lag i offensiven, med lite för unga spelare som befintliga ersättare. Wolves behöver hitta en alfaanfallare.

(1) Arsenal

De senaste matcherna har lättat på åskmolnen ovanför Emirates. Men Arsenal har fortfarande mycket att göra med sin spelartrupp. Det mesta handlar faktiskt inte om att köpa spelare, utan kanske tvärtom att göra sig av med spelare för att på så sätt ge sig själva större utrymme att förnya spelartruppen. Mesut Özil är naturligtvis den allra första prioriteten att bli av med. Emi Buendia verkar vara en spelare man vill ha in.

Men det var en beskrivning som i alla fall inte jag såg som särskilt passande, eller träffande är kanske ett bättre ord. Marceloa Bielsa för mig är en extremt metodisk, en taktiskt extremt detaljerad och disciplinerad manager. En beskrivning av Bielsa vore knappast som den fria, obekymrade poeten. Om Bielsa skulle falla under någon sådan här kategori så vore det förmodligen den rakt motsatta.

Grejen är så klart bara att fastän Bielsas fotboll är extremt metodisk, extremt detaljerad och extremt disciplinerad så är den också progressiv, underhållande och inte minst framgångsrik. Och ärligt talat är det väl här som både Mourinhos och många experters begränsade perspektiv kommer till uttryck. En metodisk och disciplinerad fotboll måste inte vara en defensiv och tråkig fotboll.

Detta känns som en viktig poäng eftersom det finns en tendens att tänka att underhållande fotboll är detsamma som bra fotboll, att metodisk fotboll måste vara tråkig fotboll, att ett högre antal insläppt mål måste betyda dåligt försvarsspel liksom omvänt, att ett lägre antal insläppt mål måste innebära en bra defensiv. Men detta bygger på en begränsad förståelse för fotbollens nyans och komplexitet.

Här finns något nästan nedvärderande i det antydda antagandet att Leeds supportrar föredrar Marcelo Bielsas underhållande och roliga fotboll, fastän den sägs vara defensivt svag. Någon sådan motsättning existerar i själva verket inte och har aldrig gjort. Leeds supportrar föredrar Bielsas management eftersom fotbollen är bra, eftersom fotbollen är rolig och framför allt eftersom fotbollen är framgångsrik.

Narrativet att Leeds och Bielsas fotboll är defensivt otillräcklig för uppgiften uppstod eller fick i alla fall full fart efter Leeds 2-6-förlust mot Man Utd. Men det är ett narrativ som grundas endast på det absoluta och totala antalet insläppta mål. Och där ligger Leeds just nu rätt dåligt till. Med sina 33 insläppta mål hittills så har endast ett enda lag släppt in fler mål än Leeds, som i sin tur släppt in minst fem mål mer än alla andra lag i ligan.

Men en mer specifik analys av Leeds defensiv ger en annan bild. Den visar exempelvis att Leeds har hållit nollan i sex av sina 17 matcher, vilket inte överträffas av särskilt många lag. Leeds median för antal insläppta mål per match, vilket händelsevis är exakt samma median som Liverpool som leder ligan. Däremot har Leeds exempelvis fyra matcher i vilka de har släppt in fyra mål eller fler.

Med andra ord, i vissa matcher fungerar Leeds defensiv tydligen alldeles utmärkt, men i andra matcher verkar den inte fungera särskilt bra alls. Föga förvånande kanske så är det i de flesta fallen mot de största och bästa klubbarna som Leeds släppt in flest mål. Det vill säga matcher där Bielsas man mot man-baserade taktik utan boll blir som allra mest sårbar, mot lag med väldigt skickliga spelare.

Tjafset runt defensiven grundar sig på truismen att för att hålla sig kvar i Premier League så måste man ha ett tillräckligt bra försvarsspel. Endast ett lag under Premier League-eran har släppt in mål i högre takt än Leeds och ändå hållit sig kvar i Premier League. Alltså tittar folk på siffran i Leeds insläppta mål-kolumn och tänker att detta måste betyda att Leeds är på väg att åka ur Premier League.

Verkligheten är i själva verket en annan. Leeds ligger på en mycket stabil tolfte plats i tabellen, med tolv poängs marginal ned till nedflyttningsstrecket. Leeds är inte ens i närheten av att riskera åka ur Premier League. Sanningen är att om Leeds hade vunnit sina matcher med 1-0 snarare än 4-3 så att säga så hade tonläget varit ett helt annat, fastän läget i själva verket hade varit exakt detsamma.

Olika managers har olika utgångspunkt i hur de prioriterar mellan offensiv och defensiv, mellan anfallsspel och försvarsspel. Vissa kommer alltid tycka det viktigaste är att göra fler mål än motståndarna, andra kommer alltid tycka det är viktigast att släppa in färre mål än motståndarna. Men ingen av dessa utgångspunkter måste betyda att managern ifråga är mer eller mindre metodisk eller disciplinerad.

Det finns helt enkelt flera olika sätt att skinna en katt. Att spela en fotboll som leder till att man släpper in många mål totalt, men fördelat så att man förlorar vissa matcher stort men samtidigt kan vinna relativt fler matcher än vad som kanske är normalt, kan mycket väl resultera i att laget tar fler poäng än det lag som koncentrerar sig mer ensidigt bara på att släppa in få mål.

Och en mer sann truism än att för att hålla sig kvar i Premier League så måste man ha ett tillräckligt bra försvarsspel är kanske att för hålla sig kvar i Premier League måste man helt enkelt ta tillräckligt många poäng och vinna tillräckligt många matcher. Ligafotboll handlar inte om antalet gjorda och insläppta mål i första hand, utan om att vinna matcher och ta tillräckligt många poäng för att uppnå sin målsättning med säsongen.

Här finns säkert dem som mest har väntat på att säga ”vad var det vi sa” gällande Marcelo Bielsa och Leeds försvarsspel, och såg sin chans efter matchen mot Man Utd. Det saknas inte de vars självkänsla av outgrundliga skäl såras av att en manager som Bielsa hypas upp och får beröm. Att West Brom samtidigt anställde Sam Allardyce gav helt säkert den här brasan lite extra syre.

Lite var det ju som att Bielsa minsann kunde lära sig ett och annat av engelsk fotboll också, och av Allardyce. Det gick för all del aldrig så långt att folk började förespråka att Leeds skulle ersätta Bielsa med någon som Allardyce. Vilket så klart blir extra ironiskt när det enda lag som släppt in fler mål än Leeds är West Brom, och endast eftersom West Brom har släppt in tolv (!) mål på sina tre senaste hemmamatcher.

Hur tror vi att tonläget hade gått om det hade varit Leeds och Marcelo Bielsa som istället lyckats spela 1-1 borta mot Liverpool, men samtidigt förlorat hemma mot Aston Villa med 0-3, förlorat hemma mot West Brom med 0-5, och förlorat hemma mot Arsenal med 0-4? Då hade det naturligtvis funnits goda skäl att kritisera Leeds och Marcelo Bielsa för att ha en för dålig defensiv, som riskerar få dem nedflyttade.

Men i nuläget är den här kritiken helt enkelt inte motiverad. Det är helt enkelt en av de här myterna som har växt fram runt Leeds och Marcelo Bielsa. Det finns specifika detaljer i Leeds försvarsspel som förtjänar kritik, som kanske framför allt hur Leeds har lyckats försvara sig på fasta situationer. Men att bara säga att Leeds defensiv är för dålig för att kunna hålla sig kvar i Premier League är att måla med alldeles för breda penslar.

Beskrivningen av Marcelo Bielsa som en poet är grovt förenklad. Hela motsättningen mellan poesi och prosa är för all del överdriven. Marcelo Bielsa är i själva verket minst lika prosaisk som José Mourinho, det råkar bara vara en helt annan typ av prosa.

Beslutet att behålla Daniel Farke har gett Norwich en kontinuitet de annars förmodligen hade saknat. Men kanske lika viktigt för denna kontinuitet är att Norwich i möjligen något oväntad utsträckning har fått behålla sina bästa och viktigaste spelare. Visst, både Jamal Lewis och Ben Godfrey såldes i somras. Men kvar är väldigt värdefulla spelare som Max Aarons, Emi Buendia och Todd Cantwell med flera.

Här finns naturligtvis ett av Norwichs stora orosmoln för närvarande. Nämligen det faktum att Norwich gått så bra i EFL Championship, mycket beroende på dessa tre spelares insatser, kanske särskilt Emi Buendias utväxling från ung talang till etablerad stjärna, han är med viss marginal Football Leagues mest stjärnsprakande spelare, av rätt naturliga skäl ökar risken att dessa spelare försvinner under januarifönstret.

Emi Buendia omges av rykten gällande en flytt till Arsenal. Max Aarons i sin tur pratas om att vara aktuell för Man Utd. Båda värvningarna hade varit riktigt bra värvningar för båda de engelska storlagen. Norwich är samtidigt inte en klubb som normalt sett brukar vägra att sälja sina spelare, deras modell bygger tvärtom på att göra det. Men det kan visa sig ha en betydande kanske till och med avgörande effekt på Norwichs säsong.

Förra gången Norwich gick upp i Premier League, förrförra säsongen, var Norwich ett lag som övervälmade sina motståndare. Det vill säga man släppte in en hel del mål men man gjorde helt enkelt fler mål. Norwich hade samma typ av profil i Premier League, men där släpptes av naturliga skäl in ännu fler mål samtidigt som det inte alls gjordes lika många mål. Norwich sågs med all rätt som naiva, tunna och lättviktiga.

Norwichs profil den här säsongen är en annan. Att kalla Norwich för ett defensivt lag vore för all del helt fel. Men hittills den här säsongen har Norwich släppt in i genomsnitt 0,87 mål per match, att jämföras med 1,24 mål per match under Farkes förra säsong med Norwich i EFL Championship. En väsentlig skillnad. Samtidigt gör Norwich bara 1,35 mål per match denna säsong, jämfört med 2,02 mål per match under Farkes förra säsong.

Följaktligen är Norwich inte längre ett lag som precis övervälmar sina motståndare. Ett sätt detta märks på är att tolv av Norwichs fjorton vinstmatcher i ligan har vunnits med ett enda mål. Endast två matcher har alltså vunnits med två mål. Norwich har med andra ord blivit ett lag som i större utsträckning kontrollerar matchbilden, även om de inte nödvändigtvis alla gånger dominerar matchbilden.

En effekt av detta är emellertid att Norwichs offensiva stjärnor blir desto viktigare. Ett flertal av Norwichs matcher har vunnits genom en individuellt framstående prestation av kanske i första hand Emi Buendia. Vinsten senast mot Barnsley är bara ett exempel bland flera på just detta. Alltså blir det desto mer avgörande huruvida Norwich lyckas behålla Bundia, Aarons, Cantwell med flera under januarifönstret.

Vad vi däremot kan säga är att Norwich under Farke åtminstone verkar ha jobbat på det som var den största kritiken mot Norwich i Premier League, och det största frågetecknet för om Farke skulle vara kvar. Norwich är inte längre lika naiva och lika öppna. Norwich och Farke verkar ha dragit vissa lärdomar. Därmed behöver det kanske inte längre vara så att Norwich är ”…för bra för Football League, men för dåliga för Premier League.”

Norwich är ett lag med en ny profil. Om Norwich skulle ta sig tillbaka till Premier League finns alltså skäl att värdera dem annorlunda på förhand den här gången. Norwich måste däremot också göra saker utanför planen annorlunda den här gången. Förra gången, precis som varit problemet för Aston Villa, Fulham och West Brom, värvade Norwich kvantitet snarare än kvalitet. Värvningarna förstärkte inte aktivt Norwich.

Om Norwich ska värva spelare som aktivt ska förstärka lagets chanser att hålla sig kvar i Premier League så måste Norwich höja ribban för vad de nöjer sig med för kvalitet på spelarna. Inte önsketänka bara för att spelare kommer från Bundesliga. Norwich måste också vara väldigt specifika med var för typ av spelare de faktiskt värvar. Det finns inget behov av att förstärka alla positioner, men vissa specifika positioner behöver förstärkas.

Mittförsvaret är en lagdel som Norwich onekligen måste förstärka. Vilket kan låta märkligt om vi precis har konstaterat att Norwich precis släpper in mycket färre mål och har blivit betydligt bättre defensivt. Men ett mittförsvar med Ben Gibson och Grant Hanley som ser ut att räcka till i EFL Championship skulle få det betydligt tuffare i Premier League. Detta vore ett högt prioriterat område för Norwich.

Det andra prioriterade området för Norwich vore en offensiv central mittfältare av hög klass. Här saknar Norwich lämpliga och tillräckligt bra alternativ. Detta har gjort Teemu Pukki alltför isolerad samtidigt som det begränsar Norwichs förmåga att producera chanser, vilket i sin tur gör Norwich desto mer beroende av individuella spelare som Emi Buendia, Todd Cantwell och Pukki.

Att hitta en tydligare kreativ referenspunkt i Norwichs offensiva spel skulle också ha effekten att göra fler spelare delaktiga i anfallsspelet och helt enkelt göra Norwich mindre ensidiga och svårare att kontrollera. Efter halva den här säsongen har endast tre spelare lyckats göra fler än ett enda ligamål för Norwich. Flippsidan är att många spelare har bidragit med åtminstone ett mål.

Allt detta bygger på utgångspunkten både att Norwich tar sig tillbaka till Premier League inför nästa säsong, och att Norwich lyckas behålla sina viktigaste och mest värdefulla spelare som Buendia, Aarons och Cantwell. Utifrån vad Norwich har visat upp hittills den här säsongen vore det inte fel att påstå att det ena förmodligen i hög utsträckning är beroende av det andra.

Vad Norwich sedan kan åstadkomma i FA-cupen den här säsongen återstår att se, och jag misstänker att Norwich inte upplever det som väldigt viktigt. Först gäller det att vinna mot Coventry hemma på Carrow Road under lördagen.

Här brukar då och då diskuteras skillnaden i storlek och betydelse mellan FA-cupen och Ligacupen. FA-cupen brukar då framställas som en riktig cup och Ligacupen bara som en cup för reserver och ungdomar. Utan att gräva djupare i den diskussionen här och nu kan jag bara konstatera att jag har hört väldigt mycket prat om FA-cupen den här helgen som en cup och ett tillfälle att spela reserver och ungdomar.

Ett allt större ekonomiskt och medialt fokus på Champions League och europeiskt cupspel har över en period av flera årtionden gjort att det inhemska cupspelet reducerats i betydelse, och FA-cupen och Ligacupen därmed bli alltmer likvärdiga i termer av storlek och betydelse. Arguably och kanske ironiskt är detta det enda faktiskt hållbara skälet för att lägga ner Ligacupen, att båda cuperna har blivit alltmer lika varandra.

Värdet i FA-cupen, eller för den delen i Ligacupen, hittar vi emellertid inte i dess storhet som titel. Vilket kan vara svårt att förstå för dagens konsumenter och producenter inom fotbollens åsiktsindustri. Vi hittar värdet i FA-cupen i dess historik, dess traditioner och värderingar, dess sportsliga och ekonomiska värde för alla engelska klubbar. Just i dessa tider borde kanske detta ses som viktigare än kanske någonting.

Värdet i mer specifikt FA-cupens tredje omgång brukar många gånger vara att det är den omgången där det är som allra mest sannolikt att de minsta klubbarna möter de allra största klubbarna. Den här gången har vi några väldigt bra exempel på just detta med matcher som Everton vs Rotherham, Chelsea vs Morecambe, Newport County vs Brighton, Stockport vs West Ham och inte minst Marine vs Tottenham.

Matchen mellan Marine och Tottenham utgör det största avståndet i antal divisioner mellan två lag någonsin under den tredje omgången i FA-cupens långa historia. Marine från Division One North West i Northern Premier League, den åttonde nivån i det engelska ligasystemet, mot ett av de allra bästa lagen från Premier League. Detta är bara en enda av många olika saker att hålla ögonen på under FA-cupens tredje omgång:

QPR möter Fulham

Den tredje omgången brukar ha en liten vana att trots låga sannolikheter para ihop rivaler. Den här gången föll lotten på det heta derbyt i västra London, och QPR skulle säkert väldigt gärna visa att det inte existerar någon divisions skillnad mellan lagen.

Chelsea

Så problematiska har de senaste veckorna varit för Chelsea att till och med en FA-cupmatch mot Morecambe har börjat ses som en möjlighet för Chelsea att börja vinna igen. Eftersom de naturligtvis har lottats hemma vore allt annat enastående.

Newport County

Vi har faktiskt blivit rätt bortskämda de senaste åren med skrällar från Newport County i cupspelet. Förmodligen erbjuder Newport County den största skrällchansen även den här gången när de lottats hemma mot Premier League-laget Brighton.

Showtime för Xisco Munoz

Alldeles nyss sparkade Watford Vladimir Ivic och anställde istället Xisco. Inledningen har väl kanske varit lite hit och dit. Här har däremot Xisco en utmärkt chans att göra sig både populär och ett stort namn genom att slå ut Man Utd på Old Trafford.

Aston Villa

Förmodligen den enskilt största ögonbrynshöjaren den här säsongen var Aston Villas 7-2 hemma mot Liverpool. Förra säsongen vann Aston Villa en cupmatch mot Liverpool med 5-0. Kan detta bli ännu en stor seger mot ett förmodligen B-betonat Liverpool?

Burnley

Första matchen vi ser med Burnley under nytt ägande. ALK Capital köpte en majoritetsandel i klubben för £200m strax innan nyåret. Frågan är om nya ägare har påtvingat Sean Dyche nya ambitioner i cupspelet.

Bristol mot Sheffield

Två lag som båda får lida av att folk inte kan förstå att deras städer innehåller två jämnstora lag. Bristol Rovers möter Sheffield United, och frågan är om detta är matchen då Sheffield till slut äntligen får vinna en match den här säsongen.

Arsenal och Özil

Mikel Arteta vill helt säkert fortsätta Arsenals tradition i FA-cupen. Det har spekulerats i om Mesut Özil kommer registreras igen i januari. Låt oss säga att ingår han inte i den här matchtruppen mot Newcastle så kan nog den idén avfärdas.

Wolves

Inte riktigt starka nog den här säsongen för att lyckas utmana i tabellen. Alldeles för bra för att riskera åka ur Premier League. Inget europeiskt cupspel. Utan några riktiga stakes i ligan kan Wolves verkligen gå all-in på FA-cupen.

Man City

Bland det som imponerar mest med Pep Guardiolas Man City, och en sak som särskiljer dem från deras konkurrenter, är den beundransvärda egenskapen att helt genuint verkligen gå för att vinna alla cuper och titlar de spelar. Storklubbsattityd.

Sheffield Wednesday

Sparkade Tony Pulis och efter att inte ha vunnit på en evighet så har Sheffield Wednesday plötsligt vunnit två matcher i rad. Kan Sheffield Wednesday göra det tre vinster i rad borta mot Exeter?

Newcastle

Missnöjet med Steve Bruces fotboll har ökat exponentiellt den senaste tiden. Det mesta av missnöjet har handlat om en total brist på ambition och idé. Finns det någon chans att en cupmatch mot Arsenal kommer göra något annat än bekräfta den bilden?

West Brom

Horribel start i West Brom för Sam Allardyce som har lyckats förlora med 0-3, 0-5 och 0-4 hemma mot Aston Villa, Leeds och Arsenal. Big Sam har aldrig brytt sig om cuperna, men har han verkligen råd att strunta i cupen den här gången, mot Blackpool?

Onekligen valde Chelsea sedan att med anställningen av Frank Lampard köra den andra vägens politik. Istället för den etablerade stjärnmanagern så anställdes ett relativt nytt och oerfaret managernamn, om än med ett stort namn som spelare för klubben. Ett val som onekligen varit på modet de senaste åren. Även här får man kanske säga att detta så här långt har skett med blandad framgång.

Vad man än själv anser om det positiva och negativa med respektive väg så får man ändå säga att det har varit ett relativt tvärt kast mellan två ytterligheter för Chelsea. Delvis kan man få intrycket av att Chelsea inte riktigt tyckte att det längre fungerade som de ville med den ena vägen och därför valde de den andra inte så mycket för att det med nödvändighet var den bästa vägen för dem utan för att det var en annan väg.

Frågan är emellertid om inte PSG:s sparkning av Thomas Tuchel har öppnat upp för en slags tredje vägens politik för Chelsea. Med Tuchel skulle Chelsea faktiskt kunna få en manager som representerar lite av båda vägarna. Å ena sidan en etablerad manager med ett relativt starkt namn på marknaden. Å andra sidan en manager som kanske är mer känd för sina metoder än för det egna namnets stjärnstatus.

Chelsea har länge anklagats för att arbeta alldeles för kortsiktigt. Fastän just denna kortsiktighet många gånger har fungerat väldigt väl för dem, åtminstone betydligt mycket bättre än vad andra klubbars påstådda långsiktighet har fungerat för dem. På senare år har däremot Chelsea gjort försök, och både Sarri och Lampard var exempel på detta, att arbeta med ett mer långsiktigt perspektiv.

Sarri fungerade helt enkelt inte. Resultaten var för all del okej men relationen till både spelare och supportrar gjorde att det inte förblev hållbart. Lampard har för all så här långt fungerat helt okej, om än under på sätt och viss gynnsamma förutsättningar första säsongen, och med allt större tveksamhet den här säsongen. Att det har börjat pratas om att byta ut även Lampard kan inte komma som någon överraskning.

Tuchel skulle kunna ses som den närmast perfekta balansen mellan kortsiktighet och långsiktighet för Chelsea. En manager som ändå visat sig fullt kapabel att jobba effektivt tillsammans med stora egon i klubbar som Dortmund och kanske då framför allt PSG, men också en manager som med sina metoder kan lägga grunden för något stort och systematiskt i Chelsea under de kommande åren.

Vad är egentligen värdet med långsiktighet för Chelsea, rättare sagt varför har de börjat sträva efter detta i allt högre utsträckning? Jo, eftersom landskapet i Premier League har förändrats. De har inte längre samma resursmässiga försprång som de en gång hade, och andra klubbar har satt agendan med sin metodik och långsiktiga planering. Det ställs helt enkelt större krav på en klubb som Chelsea idag än igår.

Alltså är Tuchel kanske precis den typ av manager Chelsea letar efter. Framgångsrika klubbar i Premier League har hittat sina ideologer som på olika sätt och utifrån sina olika förutsättningar transformerat dessa klubbar. Andra klubbar har med varierande grad av framgång eller brist på framgång istället anställt ikoner, möjligen med illusionen eller i bästa fall förhoppningen att dessa ska visa sig bli ideologer.

Att Frank Lampard anställdes som en ikon kan det inte råda någon tvekan om. Någon ideolog var han då sannerligen inte. Visst har det pratats om honom som en anställning för långsiktighet, men utifrån ett helt annat perspektiv. Och långsiktighet på det sätt som blivit alldeles för populärt de senaste åren, ett ord avsett att dölja en brist på idé, brist på erfarenhet och ett mått av önsketänkande att populärt ska visa sig vara bra.

Pressen på Lampard ökar naturligtvis. Vi visste att detta skulle hända andra säsongen, särskilt sedan Chelsea investerat över £200m i spelartruppen under sommaren, cirka en femtedel av Premier Leagues totala investering. Chelsea investerar inte dessa summor för att se Chelsea falla ur Champions League och i realiteten försämras från säsong till säsong. Oavsett hur omtyckt Lampard än är, eller hur långsiktiga Chelsea vill vara.

Om PSG:s sparkning av Thomas Tuchel och anställning av Mauricio Pochettino möjligen lättade på trycket för Ole-Gunnar Solskjaer så har den onekligen ökat på trycket för Lampard. Och den ökande pressen på Lampard har börjat märkas på senare tid. Laget har till synes sluta svara på Lampards input och Lampard har börjat kritisera laget och spelarna alltmer offentligt. Sådant tas sällan emot särskilt väl.

Chelsea är en jagande klubb för närvarande. Konkurrensläget i Premier League gör att alla klubbar i någon mening är jagande klubbar. Thomas Tuchel kan sägas vara en manager vars personlighet och vars metoder passar utmärkt för just jagande klubbar. På sätt och vis kändes han alltid som ett litet udda val för en klubb som PSG. Men för Chelsea skulle han kunna vara det perfekta valet.

Ett annat tungt argument för Chelsea med en manager som Tuchel, med sina metoder utformade och utvecklade inom den tyska fotbollen, är att Chelsea investerat väldigt mycket de senaste åren på stjärnor från den tyska fotbollen, och som förväntas vara lagets stjärnor de närmaste åren. Christian Pulisic, Kai Haverts, Timo Werner m fl. Vill man skapa bästa möjliga miljö för dem vore kanske en manager som Tuchel optimal.

Här finns naturligtvis de vanliga invändningarna om att Chelsea är en klubb som kräver omedelbar framgång, och är det något Tuchel verkligen kan garantera? Framgångsrik på kort sikt är så klart en betydligt lättare uppgift med PSG i Ligue 1 än vad det någonsin kommer vara med Chelsea i Premier League. Men har vi lärt oss något de senaste tio åren är det kanske att några sådana här garantier inte existerar i sinnevärlden.

Att Chelsea skulle sparka Frank Lampard redan nu och anställa Tuchel känns kanske ändå inte alldeles sannolikt. Mycket talar för att Lampard ändå kommer få slutföra den här säsongen. Frågan som Chelsea behöver börja jobba med är egentligen oavsett den här säsongens utfall, det vill säga oavsett om Lampard tar Chelsea till Champions League eller ej, om ändå inte det klokaste för Chelsea vore ny start längs en tredje väg.

Å andra sidan, om Chelsea missar Champions League med Frank Lampard skulle detta kunna försvåra för Chelsea att faktiskt få den manager de verkligen vill ha, såsom Tuchel exempelvis. Detta vore ett starkt incitament för Chelsea att agera redan nu.

***

EFL LEAGUE TWO-HÖRNAN (#20-22)

26/12

Cambridge 2-1 Leyton Orient, Exeter 1-1 Forest Green Rovers, Scunthorpe 2-3 Mansfield, Southend 2-0 Colchester, Carlisle 3-3 Bolton Wanderers, Cheltenham 1-1 Stevenage, Crawley 1-1 Newport County, Morecambe 3-1 Grimsby, Oldham 1-2 Harrogate Town, Port Vale 0-2 Barrow, Salford City 2-0 Walsall, Tranmere Rovers 0-1 Bradford

29/12

Stevenage 1-0 Cambridge, Bradford 0-0 Port Vale, Forest Green Rovers 1-2 Crawley, Grimsby 0-0 Oldham, Leyton Orient 2-0 Southend, Walsall 1-2 Scunthorpe, Barrow 1-1 Tranmere Rovers, Colchester 0-0 Cheltenham

2/1

Bolton Wanderers 0-1 Crawley, Grimsby 1-2 Cambridge, Leyton Orient 1-0 Salford City, Mansfield 4-0 Port Vale, Stevenage 3-1 Scunthorpe, Walsall 1-2 Carlisle

Aktuell tabell

Veckans stjärna: Charlie Carter, Stevenage. Carter utmärker sig som en mittfältare som kan bidra med mål till sina lag. Något han onekligen visade under julhelgerna för Stevenage med tre mål på tre matcher.

Veckans manager: Alex Revell, Stevenage. Om Stevenage hoppades på ett julmirakel i botten av tabellen så kom tomten på besök. Först oavgjort i en tuff bortamatch mot Cheltenham, därefter två hemmavinster mot Cambridge och Scunthorpe. Värdefulla poäng för Stevenage.

Veckans kanon: Mansfield. Dramatisk vändning i bortamatchen mot Scunthorpe följt av en mycket övertygande 4-0-seger på hemmaplan mot Port Vale. Mansfield har haft en besvärlig första halva av säsongen. Andra halvan av säsongen kan bara bli bättre.

Veckans Cliff Barnes: Grimsby. Två förluster och en oavgjord har gett Grimsby endast en poäng under julfotbollen, vilket fått Grimsby att ramla under nedflyttningsstrecket för första gången. Nygamla managern Paul Hurst har ett tufft jobb framför sig.

Veckans match: Carlisle 3-3 Bolton Wanderers. Svängig och målrik match som fick oss att börja tänka på gamla tiders annandagar. Det händer oftast rätt mycket när Carlisle spelar fotboll. En många gånger rätt bra egenskap i League Two.

Veckans WTF: Holloway. Mitt under julfotbollen beslutade sig Ian Holloway för att hoppa av jobbet i Grimsby. Exakt varför har inte riktigt gjorts klart, men det är ingen avancerad gissning att ekonomi har något med förklaringen att göra.

För all del är det väl fullt förståeligt varför både media och kanske även till viss Premier League själv väldigt gärna vill se just denna titelstrid. Det har naturligtvis varit ett rent bedrövligt år, hur mycket man än försökt göra det bästa av situationen. Vad som behövs nu är de stora och svulstiga rubrikerna, och absolut ingenting i Premier League vore större eller svulstigare än en titelstrid som innehåller Liverpool och Man Utd.

En sådan titelstrid innehåller varenda tänkbar ingrediens. Englands två största, mest framgångsrika och mest supportade klubbar över hela världen. Två klubbar som trots detta, och trots deras heta och långvariga rivalitet, aldrig eller åtminstone väldigt sällan faktiskt har drabbat samman på riktigt i en seriös titelstrid. Dessutom Liverpool som har chansen att tangera Man Utds antal ligasegrar.

Men allt detta lämnar också ett rätt stort utrymme för önsketänkande. Ja, Man Utd har lyckats kravla sig upp på ungefär samma poäng som Liverpool i tabellen. Men det finns inte mycket med Man Utds spel, även om spelet sakta har blivit bättre, som faktiskt antyder att detta är mer än en tillfällighet, eller att Man Utd faktiskt skulle vara kapabla att på allvar hänga med i en titelstrid under återstoden av den här ligasäsongen.

Om en enda faktor bakom Man Utds förvandling under det senaste året ska isoleras så finns ingen större faktor är Bruno Fernandes. Tiden är alldeles för knapp att börja prata om ligans bästa spelare, men hans effekt på Man Utd i termer av spel, poäng och mål är obestridligt extremt positiv. Hans siffror är enastående även om man rensar för att många av hans mål kommer från straffpunkten.

Man Utds supportrar verkar väldigt förtjusta i tabellen som visar att sedan den 1 februari, det vill säga från och med att Bruno Fernandes kom till Man Utd, så har Man Utd tagit flest poäng av alla lag i Premier League. Förvisso ett rätt tramsigt mått som ignorerar en hel mängd med faktorer. Men ändå fullt förståeligt att det ses som något positivt så länge det inte tas på större allvar än vad det förtjänar.

Ändå är det inte Bruno Fernandes siffror i termer av poäng, mål, assists eller offensiva passningar som får honom att se så väldigt betydelsefull ut i mina ögon. Istället handlar det nog mer om mjukare och mer subjektiva faktorer. Hans energi, hans arbetsinsats, hans självförtroende och vilja har gjort avtryck på hela laget. Hela hans personlighet har på något sätt lyckats återge Man Utd någon slags personlighet som lag.

Att gnälla över att en enda spelare är så väldigt bra och betydelsefull kan väl för all del verkar både småsint och kanske missandes poängen. Men det finns självfallet en risk med att en enda spelare betyder så mycket för ett lag. Hur hållbart är det och vad händer om den spelaren försvinner? Helt kul är det ju heller inte att tänka på var Man Utd befunnit sig nu om inte Bruno Fernandes hade värvats för ett knappt år sedan.

Här finns dock lite samma frågetecken kring Bruno Fernandes som där finns om Man Utd som lag. Visst, tabellen ser ut som den gör, både den här säsongen och sedan Fernandes kom till klubben. Men endast sju av totalt 29 ligamatcher under den här perioden har spelats mot någon ur det så kallade Big Six, fem av dessa sju matcher på hemmaplan, och på dessa sju matcher har Man Utd bara lyckats ta nio av 21 möjliga poäng.

Den interna ligatabellen för specifikt denna säsong hittar Man Utd med endast två av tolv möjliga poäng, och då har ändå samtliga fyra matcher spelats hemma. Tillsammans med Chelsea är detta klart sämst. Lägg till detta att Man Utd även hunnit med att förlora två cupsemifinaler under den här perioden samt missa Champions League-slutspel. Intrycket är ett lag och en spelare som har svårt att göra avtryck i de riktigt stora matcherna.

Detta ska inte förstås som någon kritik mot Bruno Fernandes specifikt. Det är tvärtom bara vad som går att förvänta av ett lag som huvudsakligen bygger på individuell kvalitet när detta möter lag med motsvarande eller högre individuell kvalitet och dessutom en större kollektiv kompetens. Det finns trots allt vissa rätt självklara gränser för vad en spelare kan göra på egen hand.

Men med detta så kommer vi ofrånkomligen till kvällens match. Manchesterderbyt i Ligacupens semifinal mellan Man Utd och Man City. En match som onekligen är allting som Man Utd har haft svårt för också under denna poängmässigt positiva period. En match mot ett av de engelska storlagen. Ännu en semifinal för ett lag och en manager som inte verkar klara av att vinna semifinaler.

Att förlora mot Man City ikväll kommer bekräfta många negativa föreställningar. Att Man Utd inte är bra nog att kunna vinna matcher mot andra storlag, ens på hemmaplan. Att Man Utd inte är bra nog att kunna vinna cupsemifinaler och därmed heller inte bra nog att kunna vinna några titlar. Att Man Utds möjligheter till en reell titelstrid med eller utan Liverpool är som mest ett uttryck för önsketänkande.

Omvänt kan en vinst mot Man City ikväll förkasta dessa föreställningar och ytterligare pumpa upp idén om Man Utd som en seriös titelutmanare. Och vem vet, just en sådan här säsong med alla dess egenheter och märkligheter, så kan det faktiskt räcka väldigt långt för ett lag som Man Utd bara att segla i medvind och faktiskt för första gången på länge tro att något är möjligt.

Märkligare saker har onekligen hänt.

***

EFL LEAGUE ONE-HÖRNAN (#20-22)

26/12

Charlton 2-2 Plymouth Argyle, Crewe Alexandra 1-1 Fleetwood Town, Lincoln City 5-1 Burton Albion, MK Dons 2-0 Bristol Rovers, Oxford 2-0 AFC Wimbledon, Wigan 1-1 Shrewsbury

29/12

Burton Albion 3-4 Wigan, Swindon 1-4 MK Dons, Northampton 3-1 Gillingham, Plymouth Argyle 2-3 Oxford, Shrewsbury 1-0 Blackpool

2/1

AFC Wimbledon 1-2 Lincoln City, Bristol Rovers 2-1 Blackpool, Burton Albion 1-5 Oxford, Hull City 2-0 Charlton, Northampton 0-0 Sunderland, Plymouth 1-0 Gillingham

Aktuell tabell

Veckans stjärna: Kyle Joseph, Wigan. Kvitterade tre gånger för Wigan borta mot Burton Albion och gav därmed Wigan möjligheten att hitta ett sent vinstmål. Wigans stora stjärna under julfotbollen.

Veckans manager: Russell Martin, MK Dons. Navigerade MK Dons till två trygga segrar mot Bristol Rovers och borta mot Swindon som har gett MK Dons lite luft mellan sig själva och nedflyttningsstrecket. En nedflyttningsstrid där både Bristol Rovers och Swindon deltar.

Veckans kanon: Lincoln City. Två imponerande segrar med 5-1 mot Burton Albion och 2-1 borta mot AFC Wimbledon solidifierar Lincoln City som serieledare och ger dem en stark position i tabellen inför kommande fajt om uppflyttning.

Veckans Cliff Barnes: Burton Albion. Två 1-5-förluster och en 3-4-förlust för Burton Albion vilket kanske visar varför Burton Albion befinner sig tämligen fast förankrade i botten av League One-tabellen. Det var onekligen ingen god jul för Burton Albion eller Jimmy-Floyd Hasselbaink.

Veckans match: Burton Albion 3-4 Burton Albion. Andra matchen på kort tid som Wigan vinner dramatiskt med 4-3. Mycket kan man säga om Wigan men knappast att det är tråkigt att följa dem. Hälsosamt är kanske en annan fråga.

Veckans WTF: Covid-rutiner. Många matcher uppskjutna på grund av Covid-utbrott bland lagen. EFL har nämligen inga testrutiner som Premier League. De största Premier League-klubbarna var för upptagna med att försöka roffa åt sig mer makt och fördelar än med att faktiskt ta sitt ansvar för fotbollen som helhet.

Några Arsenals, Chelseas och Liverpools blev det alltså inte i ligaspelet den här säsongen, utan där får Brentford fortsätta nöja sig med Blackburn Rovers, Swansea och Nottingham Forest. Istället är det alltså i Ligacupen där Brentford gjorde Tottenham, Man City och Man Utd sällskap i semifinallottningen. En semiuppställning där det liksom inte är svårt att hitta den udda fågeln i sällskapet.

Nu känner sig Brentford helt säkert inte enbart som en udda fågel. Trots allt är det i Premier League de siktar på att spela, och att då ställas mot motståndare som Man City, Man Utd eller som ikväll Tottenham ingår då rimligtvis i föreställningsvärlden. Liksom möjligheterna att slå dessa lag. På väg till semifinal har Brentford redan eliminerat fyra Premier League-lag i Southampton, West Brom, Fulham och Newcastle.

Brentford är dessutom ett talangfullt lag. Redan förra säsongen spelade Brentford tillsammans med Leeds den bästa fotbollen i EFL Championship. Laget har ett flertal spelare av god Premier League-kaliber och laget spelar en fotboll som definitivt kommer kunna ställa till problem även för ett lag som Tottenham. Brentford är ett lag med både karaktär och kvalitet, som ikväll spelar sin kanske största match på väldigt många år.

Dessutom är Brentford ett lag med en särdeles stark formkurva. Laget är obesegrat i 16 raka matcher i ligaspel och cupspel, med nio vinster på dessa matcher, varav fyra raka segrar innan kvällens match. Här hittar vi även riktigt starka resultat som oavgjort borta mot Watford, vinst mot Reading, vinst borta mot Cardiff och precis innan nyår en riktigt imponerande vinst i en thriller och tidig seriefinal mot Bournemouth.

Både Brentford och Tottenham kommer rimligtvis gå för fullt i den här matchen. Även om Brentfords huvudsakliga mål självfallet är uppflyttning, och Brentford i högsta grad är med i toppen av tabellen, så är en cupsemifinal mot Tottenham inte en chans de kommer bara slänga bort. Möjligheten att få gå ut på Wembley och spela cupfinal, möjligheten att vinna en cuptitel, är alldeles för värdefull för att ignorera.

Dessutom behöver Brentford knappast göra avvägningen. De har redan fått vila den senaste ligaomgången eftersom matchen mot Bristol City skjöts upp på grund av Covid-19. Efter den här matchen har de en FA-cupmatch mot Middlesbrough där de kan vila spelare istället. Att gå för fullt i den här matchen kostar Brentford ingenting. Dessutom vore det ju ett rent slöseri på den energi som redan lagts på att ta sig hit.

Även Tottenham kommer ta den här matchen på största allvar. Även de har en i högsta grad hanterbar FA-cupmatch efteråt. Hela José Mourinhos spiel som manager handlar dessutom om att han kan få Tottenham att börja vinna titlar. Och även om Ligacupen inte är den största titeln som finns att vinna för Tottenham den här säsongen så är det definitivt den titel han i nuläget är närmast och har störst chans att vinna.

Vi kan räkna med att Pontus Jansson kommer spela en central roll i matchen. Han är Brentfords kapten, en av lagets mest tongivande spelare som spelat en betydelsefull roll i Bournemouths långa och starka matchsvit under senare delen av säsongen. Bland annat hans uppgift kommer det bli att ta hand om Harry Kane och Heung-Min Son. En tuff uppgift även för någon som sagt sig höra hemma i Premier League.

Ett annat svenskintresse i den här matchen är Saman Ghoddos som lånats in av Brentford den här säsongen. Möjligen som respons på att Said Benrahma lämnade Brentford inför säsongen. Ghoddos har inte fått väldigt mycket speltid, men har startat två av Brentfords matcher i Ligacupen, och någon omöjlighet är det inte alls att vi får se honom på planen ikväll. Har vi kanske här en blivande matchhjälte?

Mer sannolikt om vi letar efter Brentfords möjliga matchhjältar är att vi finner dem i målvakten David Raya, i mittbacksparet med Jansson eller Ethan Pinnock, kanske i den produktive mittfältaren Sergio Canos, i den blixtrande och kreativa högerspringaren Bryan Mbuemo eller varför inte i den extremt talangfulle anfallaren Ivan Toney, arguably Football Leagues just nu bästa anfallare.

Därmed inte sagt att Ghoddos vore den mest osannolika hjälten man skulle kunna föreställa sig. Lika lite som att Brentford vore den mest osannolika vinnaren av Ligacupen man skulle kunna föreställa sig. Även de minsta klubbarna kan förändra fotbollens framtid. Brentford är för all kanske inte någon av de allra minsta klubbarna, men de är definitivt betydligt mindre än Tottenham.

Men Brentford har också hunnit med att göra sig förtjänta av att våga drömma stort. Och i Brentfords drömmar för närvarande finns naturligtvis uppflyttning till Premier League, men även en Ligacupfinal på Wembley under våren.

***

EFL CHAMPIONSHIP-HÖRNAN (#21-23)

26/12

Barnsley 2-1 Huddersfield, Blackburn Rovers 1-1 Sheffield Wednesday, Bristol City 2-1 Wycombe Wanderers, Cardiff City 2-3 Brentford, Coventry 0-0 Stoke, Derby County 0-1 Preston North End, Nottingham Forest 0-0 Birmingham, QPR 0-2 Swansea, Reading 2-1 Luton, Watford 1-0 Norwich

29-30/12

Birmingham 0-4 Derby County, Sheffield Wednesday 2-1 Middlesbrough, Huddersfield 2-1 Blackburn Rovers, Luton 2-1 Bristol City, Norwich 1-1 QPR, Preston North End 2-0 Coventry, Rotherham 1-2 Barnsley, Wycombe Wanderers 2-1 Cardiff, Stoke 1-1 Nottingham Forest, Brentford 2-1 Bournemouth, Swansea 0-0 Reading

1-2/1

Sheffield Wednesday 1-0 Derby County, Birmingham 0-2 Blackburn Rovers, Huddersfield 1-2 Reading, Millwall 1-2 Coventry, Norwich 1-0 Barnsley, Preston North End 0-1 Nottingham Forest, Swansea 2-1 Watford, Wycombe Wanderers 1-3 Middlesbrough, Stoke 0-1 Bournemouth

Aktuell tabell

Veckans stjärna: Sergo Canos, Brentford. Firade stor show när han med tre mål avgjorde en tuff bortamatch mot Cardiff för Brentford. Nyttig och produktiv även i matchen mot Bournemouth.

Veckans manager: Thomas Frank, Brentford. Brentford är obesegrade i 16 raka matcher och julfotbollens två tuffa vinster mot Cardiff och Bournemouth har betytt mycket för Brentfords möjligheter till uppflyttning.

Veckans kanon: Swansea. Går från klarhet till klarhet. Vinsten borta mot QPR är stark, oavgjort mot Reading sådär, men sedan avsluta med stark och viktig vinst i toppmötet med Watford på hemmaplan.

Veckans Cliff Barnes: Birmingham. Inte ett mål på hela julhelgen, dessutom två tydliga förluster på hemmaplan. Birmingham är ingen uppstyrd klubb precis, men att Aitor Karanka fortfarande är manager är något av en gåta.

Veckans match: Brentford 2-1 Bournemouth. Väldigt bra fotbollsmatch när Brentford avslutade 2020 med att vända ett underläge till vinst mot Bournemouth. Båda lagen spelade fin fotboll och båda lagen ser definitivt redo och laddade ut för att ta sig till Premier League.

Veckans WTF: Tony Pulis. Sparkad av Sheffield Wednesday efter den sämsta starten för en ny manager i klubbens historia. Därefter har Sheffield Wednesday vunnit två matcher på raken. Där kan man tala om Pulis-effekt!

Verkligheten har kanske föga förvånande blivit en annan. Det har hunnit spelas elva ligamatcher sedan den där olycksaliga matchen mot Everton på Goodison Park, det har hunnit gå två och en halv månad, 2020 har blivit till 2021. Liverpool leder ligan. Inte så stort som de gjorde förra säsongen, men ändå på ett sätt och med en marginal som gör att det mest sannolika utfallet ändå är att de försvarar sin ligatitel.

På samma gång är naturligtvis verkligheten också något mer komplex än så där. Att påstå att Liverpool inte har påverkats vore förmodligen precis lika vilseledande som de allra värsta domedagsprofetiorna. Liverpool leder ligan men dominerar inte tabellen eller ens sina matcher på samma sätt som förra säsongen. Liverpool har redan tappat lika många poäng den här säsongen som de gjorde under hela förra säsongen.

Vilket för all del inte behöver betyda att detta nödvändigtvis beror enbart eller ens till största delen på skadorna på Van Dijk med flera. Det fanns flera skäl att misstänka att Liverpool skulle få svårt att replikera förra säsongens fenomenala form. Det mentalt svåra med att ladda om batterierna t ex. Den här säsongens specifika svårigheter med Covid-19, spel för tomma läktare och tufft spelschema och så vidare.

Den som försöker hitta konkreta effekter av Liverpools skador måste leta efter skillnader i Liverpools prestation före eller därefter. Mest meningsfullt blir kanske att se matchen mot Everton som mittpunkt givet att skadan på Van Dijk är den som var allvarligast och har bedömts som mest betydelsefull. Utan att göra någon mer avancerad analys går det ändå att titta lite snabbt på antal gjorda och insläppta mål.

Liverpool spelade fyra ligamatcher innan matchen mot Everton och har spelat elva ligamatcher efter matchen mot Everton, så det är inte jämlika perioder att jämföra. Men med det i åtanke är ändå enkla medelvärden att Liverpool innan matchen mot Everton och skadan på Van Dijk både gjorde och släppte in 2,75 mål per match. Efteråt har Liverpool gjort 2,18 mål per match, men släppt in endast 0,64 mål per match.

Av detta skulle det nu för all del gå att dra både en och annan slutsats, den ena mer galen än den andra. Liverpools försvarsspel har alltså blivit betydligt bättre (!) efter skadan på Van Dijk och strax därefter Gomez? En upptäckt som naturligtvis går tvärs emot det som var de allra värsta och delvis för all del realistiska farhågorna att Liverpools försvarsspel skulle bli väldigt lidande.

Nu vore kanske inte det den mest skarpsinniga slutsats som någonsin dragits. Förvisso inte heller den minst skarpsinniga, men det säger inte mycket. Som sagt, antalet matcher före och efter matchen mot Everton skruvar till statistiken. Dessutom finns det en rejäl outlier i antalet insläppta mål med matchen mot Aston Villa, där Liverpool närmast som en blixt från klar himmel plötsligt släppte in sju mål på en enda match.

Med få matcher i samplet, och med några outliers av det här slaget, även Liverpools 7-0-vinst mot Crystal Palace kan så klart ses som en outlier, så kan det vara smartare att välja att jämföra mediansiffror istället. Och gör vi det så ser vi att Liverpool gjorde 2,5 och släppte in två mål per match i median innan matchen mot Everton. Efter matchen mot Everton har Liverpool gjort två mål per match i median, och släppt in ett enda.

Medianjämförelsen bekräftar alltså på sätt och vis medeljämförelsen. Statistiskt ser Liverpools försvar bättre ut efter skadorna än före skadorna. Även i absoluta tal bekräftas detta. Efter skadorna har Liverpool aldrig släppt in mer än ett mål på en match, innan skadorna släppte Liverpool in sju mål i en match och tre mål i en annan. Efter skadorna har Liverpool hållit nollan i fyra av elva matcher, jämfört med en av fyra innan.

Fortfarande känns emellertid slutsatsen att Liverpool försvarar sig bättre utan Van Dijk m fl extremt löskokt och långsökt. Det går inte att yttra den utan en gnagande känsla i magtrakten att man missar något väsentligt, och när man har en sådan känsla i magen gör man klokast i att lyssna på den. Hur kommer det sig då egentligen att Liverpool till synes försvarar sig bättre efter skadorna på Van Dijk, Gomez med flera?

Delvis handlar det helt säkert om att Joel Matip har klivit fram men framför allt att Fabinho har klivit in som mittback och gjort det fenomenalt bra. Något kaos i backlinjen har det alltså aldrig blivit. Men den kanske främsta anledningen är helt enkelt att Liverpool och Jürgen Klopp har kompenserat för skadorna med en mer återhållsam attityd på planen. Mittfält och ytterbackar täcker upp försvaret i högre utsträckning.

Emellertid har detta fått offensiva effekter. I median har Liverpool gått från att göra 2,5 mål per match till blott två mål per match, vilket inte låter jättemycket, i synnerhet inte på fyra matcher. Medelvärdet anar en betydligt större förändring där Liverpool innan skadorna gjorde i snitt 2,75 mål per match, men efter skadorna har lyckats göra bara 2,18 mål per match, vilket dock också inkluderar outlinern med sju mål mot Crystal Palace.

Utan matchen mot Crystal Palace har Liverpool i själva verket bara gjort 1,7 mål per match, vilket inte är mycket alls. Absoluta tal visar dock detta på ett bättre sätt. Innan skadorna gjorde Liverpool aldrig färre än två mål per match. Efter skadorna har Liverpool gjort färre än två mål i fem av elva matcher, och fler än två mål endast i tre av elva matcher. Liverpool är helt enkelt inte alls lika produktiva framåt.

Vilket för all del även stämmer bra överens med det intryck man får när man faktiskt tittar på Liverpools matcher. Det flyter inte alls lika bra framåt som det gjort förut. Liverpools attityd på planen, med ett större fokus på att täcka upp bakåt, kommer med en kostnad av att inte kunna fylla på framåt i samma utsträckning. En kostnad Liverpool inte behövde ta med kanske framför allt Virgil Van Dijk på planen.

Inget av detta är egentligen menat som någon kritik mot Liverpool. Det är omöjligt att säga att det skulle bli bättre om man valde att göra på något annat sätt, exempelvis genom att fortsätta spela på exakt samma frimodiga sätt som förut. Det saknas inte skäl att påstå att det skulle kunna bli sämre. Utan mest är det ett sätt att beskriva situationen så som den faktiskt är.

Alla tänkte att Liverpools defensiva skador skulle skapa kaos i lagets försvarsspel och att det skulle förlora dem ligatiteln. Istället är det först och främst Liverpools anfallsspel som har blivit lidande av lagets defensiva skador och de åtgärder som Liverpool och Klopp därmed känner sig tvingade till. Om Liverpool faktiskt förlorar ligatiteln kommer det alltså med största sannolikhet bero på det och inget annat.

Men som sagt, Liverpool är och förbli favoriter att försvara sin ligatitel. Men det är klart, om Liverpool skulle förlora poäng mot Southampton ikväll så kan man ju ändå tänka sig att det börjar smyga sig in en och annan nerv i systemet.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#17)

Everton 0-1 West Ham, Man Utd 2-1 Aston Villa, Tottenham 3-0 Leeds, Crystal Palace 2-0 Sheffield United, Brighton 3-3 Wolves, West Brom 0-4 Arsenal, Burnley p-p Fulham, Newcastle 1-2 Leicester, Chelsea 1-3 Man City, Southampton vs Liverpool

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Paul Pogba, Man Utd. Många bra spelare den här omgången men bäst var kanske något överraskande Pogba för Man Utd, som stundtals visade världsklass mot ett envist och enhetligt Aston Villa, och var nyckeln till Man Utds seger.

Omgångens kalkon: Aaron Ramsdale, Sheffield United. Förre Bournemouthmålvakten Ramsdale fick uppgiften att ersätta Dean Henderson, och har inte alls lyckats. Gör en del misstag men det är framför allt räddningarna som Ramsdale inte gör som kostar Sheffield United just nu.

Omgångens manager: Mikel Arteta, Arsenal. Perfekt julfotboll för Arsenal och Arteta med tre vinster och noll insläppta mål. När alla skrek på Mesut Özil vågade Arteta istället släppa fram Emile Smith Rowe och Bukayo Saka vilket gjort en väldigt stor skillnad.

Omgångens kanon: Man City. Strålande genomförd match av Man City som spelade bättre än de gjort på mycket länge. Om Man City fortsätter spela så här mer eller mindre varje omgång så kan de mycket väl vinna ligan den här säsongen. Ett väldigt stort om naturligtvis. Men 3-1-segern borta mot Chelsea hade kunnat vara betydligt större.

Omgångens J.R.: Tottenham. Mourinho är prosa och Bielsa är poesi skrek rubrikerna i en dikotomi jag aldrig riktigt förstått värdet med. Hur som helst syftandes på ett gammalt Mourinhocitat om fotbollens poeter. Den här gången fick väl däremot Mourinho vatten på sin kvarn med en stabil 3-0-seger.

Omgångens Cliff Barnes: Big Sam. Fyra matcher varav 0-3 mot Aston Villa, 0-5 mot Leeds och den här omgången 0-4 mot Arsenal, alla på hemmaplan. Pratet om Allardyce som garanti mot nedflyttning verkar gälla Arsenal, inte West Brom. Man fattar varför han så gärna vill att Premier League ska pausa.

Omgångens match: Brighton 3-3 Wolves. Just när man fått lära sig att fotbollsmatcher under julhelgerna inte kan vara bra så visar Brighton och Wolves på motsatsen i en målrik och svängig match. Positivt av Brighton att hämta igen 1-3 i andra halvlek, men Brighton verkar just nu inte kunna vinna hur de än gör eller hur bra de än spelar.

Omgångens WTF: Konspirationsteorier. Ett visst mummel om billiga straffar etc går väl kanske att förstå, i alla fall den här gången, men omfattningen på det hela är bisarrt. Där verkar råda en närmast perfekt positiv korrelation mellan Man Utds tabellplacering och antalet konspirationsteorier om hur ligan är riggad till Man Utds fördel.

Omgångens BTW:

Första gången David Moyes vinner på Goodison Park sedan han lämnade Everton.

Leeds såg – dare I say it? – lite trötta ut.

Man måste så klart inte tycka att delad ledning är ett bra begrepp, men lite svårt att förstå varför man ska störa sig på det är det ju, särskilt vid den här tiden på säsongen.

Märkligt hur tyst Mesut Özil är på twitter när Arsenal vinner…

Inte helt lätt att förstå varför inte Southampton vs Liverpool kunde ha spelats under söndagskvällen istället.

PSG:s sparkning av Tuchel och anställning av Pochettino har kanske lättat på trycket för Solskjaer men definitivt ökat på trycket för Lampard.

Mycket av trycket på Frank Lampard orsakas väl däremot av honom själv.

Onekligen skadade det knappast heller Man City i matchen mot Chelsea att ha sluppit spela matchen innan mot Everton.

Uppehåll under veckan nu, om man inte spelar Ligacupsemifinal.

För all del är det kanske inte helt lätt att just nu se någon Premier League-klubb som skulle vara särskilt aktuell för Diego Costa. Inte minst gäller detta Arsenal som redan sitter på två klassanfallare i Alexandre Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang, och knappast behöver en till. Frågan är ändå om inte Chelsea, Diego Costas gamla klubb i Premier League, vore den klubb som i så fall ligger närmast till hands.

Diego Costa var och är fortfarande en mycket uppskattad spelare i Chelsea. Och mycket av Chelseas besvär på planen för närvarande antyder att de nog skulle må rätt bra av att ha en anfallare med Costas kända och alldeles särskilda elakhet. Timo Werner har ännu inte blivit riktigt den anfallare som Chelsea hoppats på, och Chelsea har haft svårt att omsätta det egna spelet i konkreta målchanser och mål.

Även om det hade gått att se en viss logik i en sådan värvning är den ändå av flera olika skäl högst osannolik att den faktiskt blir av. Ett sådant skäl är att Costa är 32 år gammal och har det bästa av karriären bakom sig, vilket hans tid i Atlético även visar på. Ett annat skäl är för all del att Chelsea med de nya Brexitreglerna har full trupp vad avser icke-brittiska spelare som Diego Costa. En annan spelare måste i så fall avregistreras.

Ännu ett argument varför Chelsea förmodligen inte är så sugna på en sådan värvning är klubbens extremt usla facit vad gäller offensiva januarivärvningar. Generellt har det varit värvningar Chelsea gjort när de haft problem och de har nästan undantagslöst visat sig bli misslyckade. £50m för Fernando Torres, £7m för Demba Ba, £11m för Mohamed Salah, £23m för Juan Cuadrado och £8m för Gonzalo Higuain bara under senaste årtiondet.

Man skojar inte bort nästan £100m på misslyckade offensiva januarivärvningar. Alternativt är Chelseas historik med sådana värvningar när de har problem något som talar för Chelsea kommer värva Diego Costa. Har man väl gjort ett misstag en gång är det mycket lättare att göra det igen. Ironiskt nog är Chelseas kanske enda lyckade offensiva januarivärvning de £18m de betalade för Olivier Giroud för några år sedan.

Ironiskt eftersom Giroud fortfarande är kvar i Chelsea, och som trots köpet av Timo Werner och som trots Tammy Abraham, och trots att han uttryckligen ansetts som en överflödig spelare i Chelseas nya lagbygge, arguably är Chelseas bästa och just nu mest produktiva anfallare. Vilket kanske i sig visar på Chelseas problem. Ironiskt också eftersom Giroud börjat göra väsen av sig att vilja lämna Chelsea i januari inför EM.

Men enligt mig det främsta skälet varför Chelsea kommer avstå eller bör avstå från att värva tillbaka Diego Costa är att det helt enkelt vore alltför förhastat och kortsiktigt. Bara för en knapp månad sedan pratades det om Chelsea som realistiska titelvinnare, och spelet och målen flödade. Även om berömmet då förmodligen gick lite till överdrift så visar det ändå på Chelseas grundläggande kvalitet och potential.

Att Chelsea därefter har hamnat i en svagare period är förvisso sant men må också vara hänt. Det går inte att bli alltför hysterisk för den sakens skull. Trots allt handlar det om en period om totalt fem matcher. Tre av dessa matcher har varit bortamatcher mot Everton, Wolves och Arsenal. Och även om det så klart är djupt olyckligt att förlora alla tre av dessa matcher så är det ändå förluster som går att förstå.

Framför allt är det emellertid kanske så att Chelseas många nya spelare helt enkelt har haft för kort om tid på sig att verkligen växa in i ligan. Trots allt har det bara spelats fotboll i tre månader den här säsongen. Dessutom har det spelats fotboll under särskilt tuffa omständigheter. Att redan nu börja ge upp på den här anfallsbesättningen känns emotionellt, känns förhastat och känns framför allt väldigt kortsiktigt.

Låt gå för att Chelsea är en klubb vana vid att arbeta kortsiktigt, och en klubb i vilken det kortsiktiga trycket är högre än normalt på managers i sådana här klubbar. Det har räckt med fem matcher med svagare resultat för att få djungeltrummorna att börja slå om att Frank Lampard ska vara på väg att få sparken. Lampard vet med sig att om Chelsea skulle missa Champions League så sitter han väldigt, väldigt löst på jobbet.

Nu befinner sig Chelsea knappast ännu i en situation där de aktivt är på väg att missa Champions League. Men den senaste månadens resultat har visat att den där Champions League-platsen är långt ifrån så säker som man kanske inbillade sig tidigare. Plötsligt befinner sig Chelsea i en blodsfejd om en av Champions League-platserna, och i en sådan fejd vill man helst ha tillgång till skarpa vapen, inte trubbiga knivar.

Samtidigt är marginalerna knappast större än att en vinst hemma mot Man City ikväll förmodligen skulle göra slut på alla dessa funderingar. Allt prat om Chelsea, om Frank Lampard och om lagets anfallsspel skulle i så fall låta positivt igen. På samma gång skulle däremot en förlust, den fjärde förlusten på sex matcher, mycket väl kunna förstärka det negativa pratet så mycket att Chelsea och Lampard så att säga puttas över kanten.

Till slut faller kanske idén om Diego Costa tillbaka till Chelsea på att han minst lika sannolikt som att han skulle vara en lösning på Chelseas anfallsproblem faktiskt riskerar förvärra Chelseas anfallsproblem. Om Chelsea ska värva en anfallare i det här läget måste det vara en sure thing. Förra gången Chelsea värvade Diego Costa var han en sure thing. Den här gången är Diego Costa inte en sure thing.

Helt säkert är emellertid att kvällens match mellan Chelsea och Man City är en match med väldigt mycket på spel för båda lagen. Båda lagen har hittills den här säsongen spelat sådana här matcher framför allt med attityden att inte vilja förlora. Mer osäkert är alltså om något av lagen ikväll kommer våga spela för att vinna.

Kritiken känns samtidigt överdriven. För vad har egentligen Tottenham lovat? Om vi tittar på de tretton främsta engelska TV-experterna, till stor del exakt samma experter som nu kritiserar Tottenham, så gissade ingen av dem inför säsongen på Tottenham som ett av de fyra bäst placerade lagen. Man Utd, Man City, Liverpool och Chelsea var enhälligt de fyra lagen som där nämndes.

Tottenham befinner sig för närvarande sjua i en väldigt tajt tabell, men med en match mindre spelad. Vinner de sin match i handen så befinner de sig fyra poäng från Liverpool på förstaplatsen. Inte perfekt, men knappast heller så väldigt illa. Då har Tottenham dessutom redan mött samtliga fem storklubbar en gång, utan att ha spelat mot två av de tre lagen under nedflyttningsstrecket.

Objektivt är kritiken mot Tottenham alltså överdriven och till synes emotionell. Tottenham är väl med i fajten om Champions League-platser och för övrigt alls inte borta från en fullt möjlig titelstrid. Subjektivt är det däremot fullt möjligt att hitta en grund för kritiken mot Tottenham på det sätt som de fyra senaste matchernas poängtapp har gått till, och på det sätt som Tottenham spelat fotboll.

Tottenhams fyra senaste matcher innehåller två förluster och två oavgjorda matcher. Först oavgjort borta mot Crystal Palace, sedan förluster mot Liverpool och Leicester, och till sist ännu en oavgjord match mot Wolves. Ingen bra svit i sig själv naturligtvis, men vad gör att den känns desto mer onödig är att i tre av dessa fyra matcher har Tottenham spelat väldigt passivt för att till sist släppa in ett avgörande mål i slutminuterna.

Harry Kane gav Tottenham ledningen mot Crystal Palace i första halvlek, en ledning Tottenham därefter bara bevakade innan Jeffrey Schlupp kvitterade i slutet. Att förlora borta mot Liverpool må vara hänt, men varför Tottenham inte anföll mer när anfall klart och tydligt var bästa försvar är ett mysterium. Mot Wolves tar Tottenham en mycket tidig ledning och spelar sedan enbart på att försvara ledningen.

Egentligen är det fullt möjligt att spåra den här tendensen ännu lite längre bak än endast dessa fyra sista matcher. Vi såg början på detta mönster redan för sex matcher sedan när Tottenham mötte Chelsea på bortaplan, en match som slutade 0-0 i vilken båda lagen men inte minst Tottenham mest av allt spelade för att inte förlora. Matchen mot Chelsea kom omedelbart efter att Tottenham för första gången gått upp i serieledning.

Här finns en mycket frestande psykologisk analys att göra. Det vill säga att så länge som Tottenham fick jaga den här säsongen, det vill säga under de första nio omgångarna, så var de väldigt pigga och proaktiva i sin fotboll. Men i samma ögonblick som Tottenham istället fick något att försvara, det vill säga när de fick något att förlora, så övergick de till att bli betydligt mer passiva och reaktiva med sin fotboll.

José Mourinho har under hösten upplevt något av en andra vår eller renässans inom engelsk fotboll. Efter att ha förklarats som närmast irrelevant och passé efter två till sist misslyckade sejourer med Chelsea och Man Utd verkade det som om Mourinho var på väg att återupprätta sitt renommé med Tottenham. Den sista månaden av 2020 visar däremot att den gamla hunden definitivt inte har lärt sig sitta.

Möjligen hade det varit lättare att förstå Mourinhos mindset om Tottenhams styrka verkligen hade varit lagets fenomenala defensiv. Men verkligheten är en annan, kanske till och med motsatt. Tottenham har väldigt mycket kvalitet i sitt lag, men företrädesvis offensivt, där de i princip håller världsklass, men måste betraktas som förhållandevis tunna rent defensivt, det vill säga i backlinjen.

Varje lag som hoppas på att vara framgångsrikt över en längre tid så som exempelvis en hel säsong måste nödvändigtvis spela på sina styrkor och försöka hantera svagheter. För Tottenham handlar alltså detta om att betona offensiven och hantera defensiven. Det vill säga anfall som bästa försvar. Istället ser vi ett Tottenham under Mourinho som alltmer under säsongen har börjat spela på sina svagheter och hoppas på sina styrkor.

Alltså kommer det knappast som någon överraskning när Tottenham släpper in sena mål, och vinster blir till oavgjort och oavgjort blir till förluster. Crystal Palaces kvittering kom inte oväntat. Liverpools sena vinstmål kändes till sist ofrånkomligt, och de flesta satt nog under den andra halvleken mot Wolves och bara väntade på en kvittering. Utifrån detta specifika perspektiv är kritiken mot Tottenham i allra högsta grad befogad.

Psykologiskt är detta en säsong då ligan kan vinnas av många lag som vågar spela för att vinna, men psykologiskt har Tottenham istället börjat spela för att inte förlora. Taktiskt kan många lag vinna som väljer att spela på sina styrkor, men taktiskt har Tottenham alltmer börjat spela på att minimera sina svagheter. Ironiskt nog, men alls inte oväntat, leder detta till att Tottenham börjar förlora och exponera sina svagheter.

Både psykologi och taktik är frågor som faller inom Mourinhos ansvarsområde. Två frågor som under många år var Mourinhos paradgren och förklaringen bakom hans framgångar, men som de senaste åren alltmer har börjat svika honom. Det svek honom till sist med Chelsea, det svek honom mest hela tiden med Man Utd. Just nu sviker det honom också med Tottenham.

Bra lag vinner normalt sett ligan mycket tack vare sina managers. Om Tottenham ska vinna ligan börjar det alltmer kännas som om det måste ske trots José Mourinho. Vilket sätter en enorm börda och ansvar på enskilda spelare.

Ändå finns där flera olikheter mellan Aston Villa och Sheffield United. För det första just att Aston Villa faktiskt går in och vinner matcher mot Premier Leagues storklubbar, något Sheffield United aldrig riktigt lyckades med. Sheffield United var kanske på sätt och vis jämnare men Aston Villa har högre höjder i sig. Sammantaget visar sig kanske detta även i antalet gjorda och insläppta mål. Aston Villa är en betydligt större klubb än Sheffield United, och kan ta sig an Premier League med en helt annan gravitas.

Detta märks t ex genom att när Sheffield United värvar ny anfallare så köper de en ännu rätt oprövad ung spelare i form av Rhian Brewster, men när Aston Villa värvar ny anfallare så köper de Football Leagues arguably bästa anfallare de senaste åren i Ollie Watkins. Till viss del en fråga om beslutsfattande så klart, men även en fråga om Aston Villas resurser och höga status. Aston Villa investerade närmare £100m i spelartruppen inför förra säsongen, och ytterligare nästan £80m inför den här säsongen.

Kvaliteten i Aston Villas spelartrupp är påtaglig. Det är kanske inte på nivå med ligans toppklubbar men ändå ett par nivåer över klubbarna i botten. Spelare som Jack Grealish, Ross Barkley, John McGinn, Douglas Luiz, Ollie Watkins, Emiliano Martinez, Tyrone Mings, Matty Cash m fl håller högsta nivå, i flera fall landslagsnivå. Aston Villas investeringar, status och kvalitet gör det naturligtvis direkt löjeväckande att som vissa gjort kalla dem för en ”bakgårdsklubb och bottenlag”.

Aston Villa är inte någon bakgårdsklubb, liksom Jack Grealish knappast är någon bakgårdsspelare. Detta är knappast något man bara kan säga nu med någon slags påstådd eftertankens klokhet, utan det har varit känt länge för alla med minimal insikt i engelsk fotbolls helhet. Min enda farhåga har varit och kanske är att Dean Smith riskerar vara en bakgårdsmanager och att Aston Villa kan göra bättre. Samtidigt kanske ett alltför hårt omdöme, inte minst utifrån den här säsongen.

Vilka faktorer förklarar då den här säsongen för Aston Villa? Har de plötsligt hamnat uppe runt toppen av tabellen på grund av taktiska genidrag av Dean Smith, är det spelarnas individuella kvalitet som ger sig till känna eller är det yttre och inre omständigheter som spelat Aston Villa i händerna den här säsongen? Vi kan naturligtvis räkna med att det som alltid är en blandning av flera faktorer, men samtidigt brukar det alltid vara någon faktor som faktiskt väger tyngst.

Bättre backoffice. Aston Villas första säsong i Premier League präglades av problem i den egna organisationen. Jesús Garcia Pitarch var kritiserad som sportchef och relationen till Dean Smith besvärad. Under uppehållet gjorde Aston Villa en nödvändig förändring, Pitarch lämnade klubben och danske Johan Lange anställdes istället. Craig Shakespeare kom in som assisterande coach till Smith. Strukturen runt laget har blivit mycket starkare under andra halvan av 2020.

Kvalitet före kvantitet. Mycket pengar investerades i Aston Villas spelartrupp inför förra säsongen, men det investerades inte särskilt bra. Spelare som Wesley, Mbwana Sammata, Björn Engels m fl höll helt enkelt inte måttet. Aston Villa investerade inte mycket mindre men ändå mindre inför den här säsongen men värvade betydligt bättre med betydligt större effekt. Aston Villa har nu spelare vana vid engelsk fotboll. Bättre backoffice har gjort Aston Villa bättre front office.

Mer mångsidig offensiv. Bristen i kvalitet i Aston Villas spelartrupp förra säsongen gjorde Aston Villa tämligen ensidiga offensivt. Väldigt mycket berodde på Jack Grealish och motståndarna var inte sena att snappa upp det. Aston Villa har den här säsongen fler alternativ. Ross Barkley och John McGinn utgör andra hot som motståndarna måste ta med i beräkningen, och Ollie Watkins är en anfallare som ger Grealish med flera ytor att jobba på. Aston Villa är inte längre en one-man show.

Starkare defensiv. Det område där jag förmodligen främst ger Dean Smith plus på kontot för den faktiska förändringen. Aston Villa var förra säsongen ett av ligans absolut svagaste lag rent defensivt, med mängder av insläppta mål och ett  försvarsspel ofta i rent kaos. Smith har lyckats utveckla Tyrone Mings och Ezri Konsa till ett riktigt starkt mittbackspar samtidigt som Douglas Luiz verkligen har utvecklats till en dynamisk defensiv mittfältare. Aston Villa har fått en helt annan stadga.

En engelsk kärna. Det finns inget specifikt egenvärde med engelska spelare som gör dem bättre än andra spelare, men Aston Villa har ändå vunnit på att kunna byggas runt en kärna av engelska spelare i Jack Grealish, Tyrone Mings, Ross Barkley, Ollie Watkins, Matty Cash och Matt Targett. Alla dessa knackar för närvarande på dörren till Englands EM-trupp till sommaren och det är lätt att föreställa sig att detta faktiskt är något som motiverar dem särskilt.

Gynnsamt skadeläge. Att påstå att Aston Villa har haft tur med skador vore kanske att ta saken alldeles för långt. Vad man däremot kanske skulle kunna säga är att Aston Villa i alla fall inte har haft någon större otur med skador, och att det är något som kan betyda ganska mycket en sådan här säsong. Aston Villas nyckelspelare såsom Grealish, Mings, McGinn, Barkley, Watkins, Cash, Martinez m fl har närmast utan undantag varit friska och tillgängliga, och gett Aston Villa en kontinuitet andra lag saknat.

Sex faktorer bakom Aston Villas framsteg således. Att många av dem verkar ha sitt ursprung under uppehållet, det vill säga när Aston Villa gavs tid att åtgärda problemen i den egna organisationen, känns därför inte som en kontroversiell slutsats. Kanske hade det varit mer kontroversiellt eller kantigt att säga att Aston Villas framsteg delvis beror på Covid-19 även om det i grund och botten betyder samma sak. I vilket fall som helst lär inte jag drabbas av samma typ av respons som Karen Carney.

Kommer en sjunde faktor bakom Aston Villas framsteg om något eller några år vara en ny manager? Dean Smith tog Aston Villa tillbaka till Premier League, Dean Smith höll Aston Villa kvar i Premier League och Dean Smith har tagit Aston Villa upp i toppen av Premier League. Även om det kan diskuteras i vilken utsträckning allt detta faktiskt är Smiths förtjänst så är han i hög utsträckning ansiktet för Aston Villas resa de här åren. Det måste naturligtvis vara värt något.

Aston Villa är knappast någon bakgårdsklubb. Jack Grealish är knappast någon bakgårdsspelare. Dean Smith håller kanske på att bevisa att han alls inte är någon bakgårdsmanager.