Kritiken mot Tottenham de senaste veckorna har varit omfattande. En kritik som har sammanfallit med fyra ligamatcher i rad för Tottenham utan vinst. Spelet har inte alls stämt för Tottenham. Samtidigt är det en kritik som brukar uppstå när ett lag som ser ut att kunna blanda sig i titelstriden plötsligt börjar falla ifrån. Reaktionerna liknar till stor del en slags besvikelse, ungefär som om Tottenham inte riktigt hållit vad de lovat.
Kritiken känns samtidigt överdriven. För vad har egentligen Tottenham lovat? Om vi tittar på de tretton främsta engelska TV-experterna, till stor del exakt samma experter som nu kritiserar Tottenham, så gissade ingen av dem inför säsongen på Tottenham som ett av de fyra bäst placerade lagen. Man Utd, Man City, Liverpool och Chelsea var enhälligt de fyra lagen som där nämndes.
Tottenham befinner sig för närvarande sjua i en väldigt tajt tabell, men med en match mindre spelad. Vinner de sin match i handen så befinner de sig fyra poäng från Liverpool på förstaplatsen. Inte perfekt, men knappast heller så väldigt illa. Då har Tottenham dessutom redan mött samtliga fem storklubbar en gång, utan att ha spelat mot två av de tre lagen under nedflyttningsstrecket.
Objektivt är kritiken mot Tottenham alltså överdriven och till synes emotionell. Tottenham är väl med i fajten om Champions League-platser och för övrigt alls inte borta från en fullt möjlig titelstrid. Subjektivt är det däremot fullt möjligt att hitta en grund för kritiken mot Tottenham på det sätt som de fyra senaste matchernas poängtapp har gått till, och på det sätt som Tottenham spelat fotboll.
Tottenhams fyra senaste matcher innehåller två förluster och två oavgjorda matcher. Först oavgjort borta mot Crystal Palace, sedan förluster mot Liverpool och Leicester, och till sist ännu en oavgjord match mot Wolves. Ingen bra svit i sig själv naturligtvis, men vad gör att den känns desto mer onödig är att i tre av dessa fyra matcher har Tottenham spelat väldigt passivt för att till sist släppa in ett avgörande mål i slutminuterna.
Harry Kane gav Tottenham ledningen mot Crystal Palace i första halvlek, en ledning Tottenham därefter bara bevakade innan Jeffrey Schlupp kvitterade i slutet. Att förlora borta mot Liverpool må vara hänt, men varför Tottenham inte anföll mer när anfall klart och tydligt var bästa försvar är ett mysterium. Mot Wolves tar Tottenham en mycket tidig ledning och spelar sedan enbart på att försvara ledningen.
Egentligen är det fullt möjligt att spåra den här tendensen ännu lite längre bak än endast dessa fyra sista matcher. Vi såg början på detta mönster redan för sex matcher sedan när Tottenham mötte Chelsea på bortaplan, en match som slutade 0-0 i vilken båda lagen men inte minst Tottenham mest av allt spelade för att inte förlora. Matchen mot Chelsea kom omedelbart efter att Tottenham för första gången gått upp i serieledning.
Här finns en mycket frestande psykologisk analys att göra. Det vill säga att så länge som Tottenham fick jaga den här säsongen, det vill säga under de första nio omgångarna, så var de väldigt pigga och proaktiva i sin fotboll. Men i samma ögonblick som Tottenham istället fick något att försvara, det vill säga när de fick något att förlora, så övergick de till att bli betydligt mer passiva och reaktiva med sin fotboll.
José Mourinho har under hösten upplevt något av en andra vår eller renässans inom engelsk fotboll. Efter att ha förklarats som närmast irrelevant och passé efter två till sist misslyckade sejourer med Chelsea och Man Utd verkade det som om Mourinho var på väg att återupprätta sitt renommé med Tottenham. Den sista månaden av 2020 visar däremot att den gamla hunden definitivt inte har lärt sig sitta.
Möjligen hade det varit lättare att förstå Mourinhos mindset om Tottenhams styrka verkligen hade varit lagets fenomenala defensiv. Men verkligheten är en annan, kanske till och med motsatt. Tottenham har väldigt mycket kvalitet i sitt lag, men företrädesvis offensivt, där de i princip håller världsklass, men måste betraktas som förhållandevis tunna rent defensivt, det vill säga i backlinjen.
Varje lag som hoppas på att vara framgångsrikt över en längre tid så som exempelvis en hel säsong måste nödvändigtvis spela på sina styrkor och försöka hantera svagheter. För Tottenham handlar alltså detta om att betona offensiven och hantera defensiven. Det vill säga anfall som bästa försvar. Istället ser vi ett Tottenham under Mourinho som alltmer under säsongen har börjat spela på sina svagheter och hoppas på sina styrkor.
Alltså kommer det knappast som någon överraskning när Tottenham släpper in sena mål, och vinster blir till oavgjort och oavgjort blir till förluster. Crystal Palaces kvittering kom inte oväntat. Liverpools sena vinstmål kändes till sist ofrånkomligt, och de flesta satt nog under den andra halvleken mot Wolves och bara väntade på en kvittering. Utifrån detta specifika perspektiv är kritiken mot Tottenham i allra högsta grad befogad.
Psykologiskt är detta en säsong då ligan kan vinnas av många lag som vågar spela för att vinna, men psykologiskt har Tottenham istället börjat spela för att inte förlora. Taktiskt kan många lag vinna som väljer att spela på sina styrkor, men taktiskt har Tottenham alltmer börjat spela på att minimera sina svagheter. Ironiskt nog, men alls inte oväntat, leder detta till att Tottenham börjar förlora och exponera sina svagheter.
Både psykologi och taktik är frågor som faller inom Mourinhos ansvarsområde. Två frågor som under många år var Mourinhos paradgren och förklaringen bakom hans framgångar, men som de senaste åren alltmer har börjat svika honom. Det svek honom till sist med Chelsea, det svek honom mest hela tiden med Man Utd. Just nu sviker det honom också med Tottenham.
Bra lag vinner normalt sett ligan mycket tack vare sina managers. Om Tottenham ska vinna ligan börjar det alltmer kännas som om det måste ske trots José Mourinho. Vilket sätter en enorm börda och ansvar på enskilda spelare.