För all del är det väl fullt förståeligt varför både media och kanske även till viss Premier League själv väldigt gärna vill se just denna titelstrid. Det har naturligtvis varit ett rent bedrövligt år, hur mycket man än försökt göra det bästa av situationen. Vad som behövs nu är de stora och svulstiga rubrikerna, och absolut ingenting i Premier League vore större eller svulstigare än en titelstrid som innehåller Liverpool och Man Utd.
En sådan titelstrid innehåller varenda tänkbar ingrediens. Englands två största, mest framgångsrika och mest supportade klubbar över hela världen. Två klubbar som trots detta, och trots deras heta och långvariga rivalitet, aldrig eller åtminstone väldigt sällan faktiskt har drabbat samman på riktigt i en seriös titelstrid. Dessutom Liverpool som har chansen att tangera Man Utds antal ligasegrar.
Men allt detta lämnar också ett rätt stort utrymme för önsketänkande. Ja, Man Utd har lyckats kravla sig upp på ungefär samma poäng som Liverpool i tabellen. Men det finns inte mycket med Man Utds spel, även om spelet sakta har blivit bättre, som faktiskt antyder att detta är mer än en tillfällighet, eller att Man Utd faktiskt skulle vara kapabla att på allvar hänga med i en titelstrid under återstoden av den här ligasäsongen.
Om en enda faktor bakom Man Utds förvandling under det senaste året ska isoleras så finns ingen större faktor är Bruno Fernandes. Tiden är alldeles för knapp att börja prata om ligans bästa spelare, men hans effekt på Man Utd i termer av spel, poäng och mål är obestridligt extremt positiv. Hans siffror är enastående även om man rensar för att många av hans mål kommer från straffpunkten.
Man Utds supportrar verkar väldigt förtjusta i tabellen som visar att sedan den 1 februari, det vill säga från och med att Bruno Fernandes kom till Man Utd, så har Man Utd tagit flest poäng av alla lag i Premier League. Förvisso ett rätt tramsigt mått som ignorerar en hel mängd med faktorer. Men ändå fullt förståeligt att det ses som något positivt så länge det inte tas på större allvar än vad det förtjänar.
Ändå är det inte Bruno Fernandes siffror i termer av poäng, mål, assists eller offensiva passningar som får honom att se så väldigt betydelsefull ut i mina ögon. Istället handlar det nog mer om mjukare och mer subjektiva faktorer. Hans energi, hans arbetsinsats, hans självförtroende och vilja har gjort avtryck på hela laget. Hela hans personlighet har på något sätt lyckats återge Man Utd någon slags personlighet som lag.
Att gnälla över att en enda spelare är så väldigt bra och betydelsefull kan väl för all del verkar både småsint och kanske missandes poängen. Men det finns självfallet en risk med att en enda spelare betyder så mycket för ett lag. Hur hållbart är det och vad händer om den spelaren försvinner? Helt kul är det ju heller inte att tänka på var Man Utd befunnit sig nu om inte Bruno Fernandes hade värvats för ett knappt år sedan.
Här finns dock lite samma frågetecken kring Bruno Fernandes som där finns om Man Utd som lag. Visst, tabellen ser ut som den gör, både den här säsongen och sedan Fernandes kom till klubben. Men endast sju av totalt 29 ligamatcher under den här perioden har spelats mot någon ur det så kallade Big Six, fem av dessa sju matcher på hemmaplan, och på dessa sju matcher har Man Utd bara lyckats ta nio av 21 möjliga poäng.
Den interna ligatabellen för specifikt denna säsong hittar Man Utd med endast två av tolv möjliga poäng, och då har ändå samtliga fyra matcher spelats hemma. Tillsammans med Chelsea är detta klart sämst. Lägg till detta att Man Utd även hunnit med att förlora två cupsemifinaler under den här perioden samt missa Champions League-slutspel. Intrycket är ett lag och en spelare som har svårt att göra avtryck i de riktigt stora matcherna.
Detta ska inte förstås som någon kritik mot Bruno Fernandes specifikt. Det är tvärtom bara vad som går att förvänta av ett lag som huvudsakligen bygger på individuell kvalitet när detta möter lag med motsvarande eller högre individuell kvalitet och dessutom en större kollektiv kompetens. Det finns trots allt vissa rätt självklara gränser för vad en spelare kan göra på egen hand.
Men med detta så kommer vi ofrånkomligen till kvällens match. Manchesterderbyt i Ligacupens semifinal mellan Man Utd och Man City. En match som onekligen är allting som Man Utd har haft svårt för också under denna poängmässigt positiva period. En match mot ett av de engelska storlagen. Ännu en semifinal för ett lag och en manager som inte verkar klara av att vinna semifinaler.
Att förlora mot Man City ikväll kommer bekräfta många negativa föreställningar. Att Man Utd inte är bra nog att kunna vinna matcher mot andra storlag, ens på hemmaplan. Att Man Utd inte är bra nog att kunna vinna cupsemifinaler och därmed heller inte bra nog att kunna vinna några titlar. Att Man Utds möjligheter till en reell titelstrid med eller utan Liverpool är som mest ett uttryck för önsketänkande.
Omvänt kan en vinst mot Man City ikväll förkasta dessa föreställningar och ytterligare pumpa upp idén om Man Utd som en seriös titelutmanare. Och vem vet, just en sådan här säsong med alla dess egenheter och märkligheter, så kan det faktiskt räcka väldigt långt för ett lag som Man Utd bara att segla i medvind och faktiskt för första gången på länge tro att något är möjligt.
Märkligare saker har onekligen hänt.
***
EFL LEAGUE ONE-HÖRNAN (#20-22)
26/12
Charlton 2-2 Plymouth Argyle, Crewe Alexandra 1-1 Fleetwood Town, Lincoln City 5-1 Burton Albion, MK Dons 2-0 Bristol Rovers, Oxford 2-0 AFC Wimbledon, Wigan 1-1 Shrewsbury
29/12
Burton Albion 3-4 Wigan, Swindon 1-4 MK Dons, Northampton 3-1 Gillingham, Plymouth Argyle 2-3 Oxford, Shrewsbury 1-0 Blackpool
2/1
AFC Wimbledon 1-2 Lincoln City, Bristol Rovers 2-1 Blackpool, Burton Albion 1-5 Oxford, Hull City 2-0 Charlton, Northampton 0-0 Sunderland, Plymouth 1-0 Gillingham
Aktuell tabell
Veckans stjärna: Kyle Joseph, Wigan. Kvitterade tre gånger för Wigan borta mot Burton Albion och gav därmed Wigan möjligheten att hitta ett sent vinstmål. Wigans stora stjärna under julfotbollen.
Veckans manager: Russell Martin, MK Dons. Navigerade MK Dons till två trygga segrar mot Bristol Rovers och borta mot Swindon som har gett MK Dons lite luft mellan sig själva och nedflyttningsstrecket. En nedflyttningsstrid där både Bristol Rovers och Swindon deltar.
Veckans kanon: Lincoln City. Två imponerande segrar med 5-1 mot Burton Albion och 2-1 borta mot AFC Wimbledon solidifierar Lincoln City som serieledare och ger dem en stark position i tabellen inför kommande fajt om uppflyttning.
Veckans Cliff Barnes: Burton Albion. Två 1-5-förluster och en 3-4-förlust för Burton Albion vilket kanske visar varför Burton Albion befinner sig tämligen fast förankrade i botten av League One-tabellen. Det var onekligen ingen god jul för Burton Albion eller Jimmy-Floyd Hasselbaink.
Veckans match: Burton Albion 3-4 Burton Albion. Andra matchen på kort tid som Wigan vinner dramatiskt med 4-3. Mycket kan man säga om Wigan men knappast att det är tråkigt att följa dem. Hälsosamt är kanske en annan fråga.
Veckans WTF: Covid-rutiner. Många matcher uppskjutna på grund av Covid-utbrott bland lagen. EFL har nämligen inga testrutiner som Premier League. De största Premier League-klubbarna var för upptagna med att försöka roffa åt sig mer makt och fördelar än med att faktiskt ta sitt ansvar för fotbollen som helhet.