Onekligen valde Chelsea sedan att med anställningen av Frank Lampard köra den andra vägens politik. Istället för den etablerade stjärnmanagern så anställdes ett relativt nytt och oerfaret managernamn, om än med ett stort namn som spelare för klubben. Ett val som onekligen varit på modet de senaste åren. Även här får man kanske säga att detta så här långt har skett med blandad framgång.
Vad man än själv anser om det positiva och negativa med respektive väg så får man ändå säga att det har varit ett relativt tvärt kast mellan två ytterligheter för Chelsea. Delvis kan man få intrycket av att Chelsea inte riktigt tyckte att det längre fungerade som de ville med den ena vägen och därför valde de den andra inte så mycket för att det med nödvändighet var den bästa vägen för dem utan för att det var en annan väg.
Frågan är emellertid om inte PSG:s sparkning av Thomas Tuchel har öppnat upp för en slags tredje vägens politik för Chelsea. Med Tuchel skulle Chelsea faktiskt kunna få en manager som representerar lite av båda vägarna. Å ena sidan en etablerad manager med ett relativt starkt namn på marknaden. Å andra sidan en manager som kanske är mer känd för sina metoder än för det egna namnets stjärnstatus.
Chelsea har länge anklagats för att arbeta alldeles för kortsiktigt. Fastän just denna kortsiktighet många gånger har fungerat väldigt väl för dem, åtminstone betydligt mycket bättre än vad andra klubbars påstådda långsiktighet har fungerat för dem. På senare år har däremot Chelsea gjort försök, och både Sarri och Lampard var exempel på detta, att arbeta med ett mer långsiktigt perspektiv.
Sarri fungerade helt enkelt inte. Resultaten var för all del okej men relationen till både spelare och supportrar gjorde att det inte förblev hållbart. Lampard har för all så här långt fungerat helt okej, om än under på sätt och viss gynnsamma förutsättningar första säsongen, och med allt större tveksamhet den här säsongen. Att det har börjat pratas om att byta ut även Lampard kan inte komma som någon överraskning.
Tuchel skulle kunna ses som den närmast perfekta balansen mellan kortsiktighet och långsiktighet för Chelsea. En manager som ändå visat sig fullt kapabel att jobba effektivt tillsammans med stora egon i klubbar som Dortmund och kanske då framför allt PSG, men också en manager som med sina metoder kan lägga grunden för något stort och systematiskt i Chelsea under de kommande åren.
Vad är egentligen värdet med långsiktighet för Chelsea, rättare sagt varför har de börjat sträva efter detta i allt högre utsträckning? Jo, eftersom landskapet i Premier League har förändrats. De har inte längre samma resursmässiga försprång som de en gång hade, och andra klubbar har satt agendan med sin metodik och långsiktiga planering. Det ställs helt enkelt större krav på en klubb som Chelsea idag än igår.
Alltså är Tuchel kanske precis den typ av manager Chelsea letar efter. Framgångsrika klubbar i Premier League har hittat sina ideologer som på olika sätt och utifrån sina olika förutsättningar transformerat dessa klubbar. Andra klubbar har med varierande grad av framgång eller brist på framgång istället anställt ikoner, möjligen med illusionen eller i bästa fall förhoppningen att dessa ska visa sig bli ideologer.
Att Frank Lampard anställdes som en ikon kan det inte råda någon tvekan om. Någon ideolog var han då sannerligen inte. Visst har det pratats om honom som en anställning för långsiktighet, men utifrån ett helt annat perspektiv. Och långsiktighet på det sätt som blivit alldeles för populärt de senaste åren, ett ord avsett att dölja en brist på idé, brist på erfarenhet och ett mått av önsketänkande att populärt ska visa sig vara bra.
Pressen på Lampard ökar naturligtvis. Vi visste att detta skulle hända andra säsongen, särskilt sedan Chelsea investerat över £200m i spelartruppen under sommaren, cirka en femtedel av Premier Leagues totala investering. Chelsea investerar inte dessa summor för att se Chelsea falla ur Champions League och i realiteten försämras från säsong till säsong. Oavsett hur omtyckt Lampard än är, eller hur långsiktiga Chelsea vill vara.
Om PSG:s sparkning av Thomas Tuchel och anställning av Mauricio Pochettino möjligen lättade på trycket för Ole-Gunnar Solskjaer så har den onekligen ökat på trycket för Lampard. Och den ökande pressen på Lampard har börjat märkas på senare tid. Laget har till synes sluta svara på Lampards input och Lampard har börjat kritisera laget och spelarna alltmer offentligt. Sådant tas sällan emot särskilt väl.
Chelsea är en jagande klubb för närvarande. Konkurrensläget i Premier League gör att alla klubbar i någon mening är jagande klubbar. Thomas Tuchel kan sägas vara en manager vars personlighet och vars metoder passar utmärkt för just jagande klubbar. På sätt och vis kändes han alltid som ett litet udda val för en klubb som PSG. Men för Chelsea skulle han kunna vara det perfekta valet.
Ett annat tungt argument för Chelsea med en manager som Tuchel, med sina metoder utformade och utvecklade inom den tyska fotbollen, är att Chelsea investerat väldigt mycket de senaste åren på stjärnor från den tyska fotbollen, och som förväntas vara lagets stjärnor de närmaste åren. Christian Pulisic, Kai Haverts, Timo Werner m fl. Vill man skapa bästa möjliga miljö för dem vore kanske en manager som Tuchel optimal.
Här finns naturligtvis de vanliga invändningarna om att Chelsea är en klubb som kräver omedelbar framgång, och är det något Tuchel verkligen kan garantera? Framgångsrik på kort sikt är så klart en betydligt lättare uppgift med PSG i Ligue 1 än vad det någonsin kommer vara med Chelsea i Premier League. Men har vi lärt oss något de senaste tio åren är det kanske att några sådana här garantier inte existerar i sinnevärlden.
Att Chelsea skulle sparka Frank Lampard redan nu och anställa Tuchel känns kanske ändå inte alldeles sannolikt. Mycket talar för att Lampard ändå kommer få slutföra den här säsongen. Frågan som Chelsea behöver börja jobba med är egentligen oavsett den här säsongens utfall, det vill säga oavsett om Lampard tar Chelsea till Champions League eller ej, om ändå inte det klokaste för Chelsea vore ny start längs en tredje väg.
Å andra sidan, om Chelsea missar Champions League med Frank Lampard skulle detta kunna försvåra för Chelsea att faktiskt få den manager de verkligen vill ha, såsom Tuchel exempelvis. Detta vore ett starkt incitament för Chelsea att agera redan nu.
***
EFL LEAGUE TWO-HÖRNAN (#20-22)
26/12
Cambridge 2-1 Leyton Orient, Exeter 1-1 Forest Green Rovers, Scunthorpe 2-3 Mansfield, Southend 2-0 Colchester, Carlisle 3-3 Bolton Wanderers, Cheltenham 1-1 Stevenage, Crawley 1-1 Newport County, Morecambe 3-1 Grimsby, Oldham 1-2 Harrogate Town, Port Vale 0-2 Barrow, Salford City 2-0 Walsall, Tranmere Rovers 0-1 Bradford
29/12
Stevenage 1-0 Cambridge, Bradford 0-0 Port Vale, Forest Green Rovers 1-2 Crawley, Grimsby 0-0 Oldham, Leyton Orient 2-0 Southend, Walsall 1-2 Scunthorpe, Barrow 1-1 Tranmere Rovers, Colchester 0-0 Cheltenham
2/1
Bolton Wanderers 0-1 Crawley, Grimsby 1-2 Cambridge, Leyton Orient 1-0 Salford City, Mansfield 4-0 Port Vale, Stevenage 3-1 Scunthorpe, Walsall 1-2 Carlisle
Aktuell tabell
Veckans stjärna: Charlie Carter, Stevenage. Carter utmärker sig som en mittfältare som kan bidra med mål till sina lag. Något han onekligen visade under julhelgerna för Stevenage med tre mål på tre matcher.
Veckans manager: Alex Revell, Stevenage. Om Stevenage hoppades på ett julmirakel i botten av tabellen så kom tomten på besök. Först oavgjort i en tuff bortamatch mot Cheltenham, därefter två hemmavinster mot Cambridge och Scunthorpe. Värdefulla poäng för Stevenage.
Veckans kanon: Mansfield. Dramatisk vändning i bortamatchen mot Scunthorpe följt av en mycket övertygande 4-0-seger på hemmaplan mot Port Vale. Mansfield har haft en besvärlig första halva av säsongen. Andra halvan av säsongen kan bara bli bättre.
Veckans Cliff Barnes: Grimsby. Två förluster och en oavgjord har gett Grimsby endast en poäng under julfotbollen, vilket fått Grimsby att ramla under nedflyttningsstrecket för första gången. Nygamla managern Paul Hurst har ett tufft jobb framför sig.
Veckans match: Carlisle 3-3 Bolton Wanderers. Svängig och målrik match som fick oss att börja tänka på gamla tiders annandagar. Det händer oftast rätt mycket när Carlisle spelar fotboll. En många gånger rätt bra egenskap i League Two.
Veckans WTF: Holloway. Mitt under julfotbollen beslutade sig Ian Holloway för att hoppa av jobbet i Grimsby. Exakt varför har inte riktigt gjorts klart, men det är ingen avancerad gissning att ekonomi har något med förklaringen att göra.