En av de lustigare upplevelserna under de senaste åren med Pep Guardiola som manager med att ha sett Man City spela fotboll är att det har varit uppenbart om och om igen att laget har varit alltför sårbart defensivt, samtidigt som detta konsekvent har förnekats av Guardiola själv liksom av många av Man Citys supportrar som på något sätt tvärtom har lyckats intala sig själva att Man City haft ligans bästa försvar i princip.
Den typen av påståenden har ytligt sett kunnat backas upp med Man Citys totala antal insläppta mål, som ofta har varit om inte lägst så bland det lägsta i ligan. Men det är ju ett minst sagt trubbigt sätt att mäta saken på. Naturligtvis kommer Man City så som de spelar fotboll släppa in få mål. Man Citys problem har varit när de har mött lag som är bra nog att stå upp och spela sig genom deras press och utmana deras försvarslinje.
I den typen av matcher har Man City haft en benägenhet att släppa in alldeles för enkla mål och för billiga mål. Viktiga poäng har tappats i ligan på grund av detta. Man City har åkt ut ur Champions League om och om igen på grund av detta. Det är den enskilt största anledningen varför Man City förra säsongen, fastän de gjorde 102 mål, 17 fler mål än näst mest målrika Liverpool, ändå slutade 18 poäng efter Liverpool i ligan.
Just den omständigheten borde så klart sätta stopp för Pep Guardiolas påståenden att Man Citys problem skulle ha varit lagets offensiv och att anfallarna helt enkelt inte gör mål i tillräcklig utsträckning. Påståenden som Man Citys supportrar så klart har varit kvicka att rapa vidare. Vad supportrarna inte verkar förstå är att Guardiolas främsta syfte att säga så är att deflektera kritiken både mot sig själv och de egna försvarsspelarna.
Även om Pep Guardiola förmodligen aldrig kommer bekräfta kritiken i ord så har han definitivt gjort det i handling. Man City som fotbollslag är ett på många sätt annat lag den här säsongen jämfört med förra säsongen. Man City har knappast gått och blivit ett defensivt fotbollslag, men Man City är ett betydligt mer defensivt balanserat lag nu än vad de har varit tidigare.
Man Citys ökade defensiva balans märks i mycket konkreta siffror.
Man City har hållit nollan i sju matcher redan den här säsongen. Framför allt är det så klart imponerande att ha hållit nollan fem gånger med mersmak under de senaste sju matcherna, en faktor som förklarar varför Man City i allra högsta grad ätit sig tillbaka in i titelstriden. Men den märks även i Man Citys offensiva produktion, där laget gjort 24 mål när de vid samma tidpunkt förra säsongen hinnit med att göra 43 mål.
Om man nu faktiskt ansåg att Man Citys primära och kanske enda problem var lagets offensiva produktion så måste man säga att laget därmed har tagit en mycket underlig riktning. Alternativet är så klart att Pep Guardiola för egen del har gjort precis samma analys som alla vi andra som faktiskt såg Man City spela fotboll och dragit slutsatsen att Man City behövde förstärka sin defensiv för att återta titelinitiativet.
Hur har då Man City och Pep Guardiola framför allt förstärkt sin defensiv? Här ska självfallet nämnas att värvningen av Ruben Dias från Benfica hittills måste sägas ha varit mycket lyckad. Även Nathan Aké har kommit bra in i Man City. Men den största och främsta faktorn, som också bidragit i hög utsträckning till John Stones renässans, är att Man City rent taktiskt spelar med en helt annan defensiv balans och attityd än förut.
Från gång till gång spelar Man City en trebackslinje med en defensiv mittfältare framför denna, eller en mer traditionell fyrbackslinje med två mittbackar men med två defensiva mittfältare som skydd för den. Vad som däremot visat sig vara ett gemensamt drag är att Man City under varje match jobbar med att ha minst fyra spelare bakom bollen i varenda tänkbart läge. Betydligt mer konservativt än förut.
Effekten har blivit ett defensivt sett betydligt mer stabilt och disciplinerat Man City. Ett Man City nu mer benäget och skickligare på att försvara ett resultat. Man City är betydligt tajtare som lag nu. Men effekter finns även längre fram i planen. Ett lägre liggande Man City har resulterat i en väsentlig minskning om över 20% i antalet pressaktioner högt upp i planen. Man City är inte längre i samma utsträckning ett pressande fotbollslag.
Varför har det då blivit på detta sätt? Det mest uppenbara skälet är naturligtvis att Pep Guardiola har bedömt Man City vara defensivt alldeles för sårbara. Kanske i synnerhet för kontringar och snabba omställningar, något som onekligen många gånger ställde till det rejält för Man City förra säsongen. En mer lös tanke är att se det som en taktisk anpassning till en väldigt märklig säsong med lägre energinivåer än normalt.
Om det faktiskt är ligan som är den avgörande faktorn för Pep Guardiola att göra den här förändringen, eller om det istället är jakten på den där Champions League-titeln, är kanske öppet för diskussion. Givet att Man City slutade 18 poäng efter Liverpool i ligan förra säsongen, och ännu en gång åkte ur Champions League redan i kvartsfinalen, är det i och för sig en rimlig utgångspunkt att båda faktorerna lär ha påverkat.
Anmärkningsvärt är kanske att den här justeringen inte har fått större uppmärksamhet än vad den fått. Helt säkert stämmer det inte riktigt överens med pepologernas och vissa experters föreställningar om Pep Guardiola. Att göra analysen att Guardiola skulle ha prioriterat defensiven på bekostnad av offensiven är svårt att göra utan en omfattande kognitiv dissonans. Ändå är det kalla fakta.
Oavsett uppmärksamhet har det ändå fått konsekvenser. En sådan konsekvens är att Man City kanske något oväntat har återvänt som favorit till ligatiteln. En annan konsekvens är att Man Citys supportrar nu kan säga att laget har ligans bästa försvar, och för första gången någonsin kan de faktiskt också ha rätt