Möjligen var det rent raseri som drev Fulham i matchen mot Tottenham i onsdags kväll som ju slutade 1-1 med viss mersmak för Fulham som dominerade matchbilden under långa stunder av andra halvlek. Scott Parker var vansinnig på grund av det sena beskedet att matchen alls skulle spelas. Fulham, liksom Parker själv, har varit tungt drabbade av Covid-19. Fulham kände säkert att de hade hela världen mot sig.
Matchen mot Tottenham, Fulhams spelövertag till och med på bortaplan mot Tottenham, tillsammans med det enkla förhållandet att Fulham inte har förlorat en enda match i ligan sedan början av december, gör att det är lätt att glömma bort att Fulham i början av den här säsongen var ett lag i samma mood som Sheffield United. Men där eländet har hållit i sig för Sheffield United har skuggorna åtminstone skingrats lite för Fulham.
För all del ska man kanske heller inte överdriva skillnaden mellan Sheffield United och Fulham. Fulham ligger trots allt fortfarande under nedflyttningsstrecket, även om mindre skiljer för dem upp till lagen ovanför strecket. De fem ligamatcherna i rad utan förlust hade kanske varit lite mer imponerande om de inte också hade varit fem ligamatcher i rad utan vinst. Fulham har spelat oavgjort fem matcher i rad.
Ändå är det en intressant fråga vad som fått säsongen att lyfta för Fulham men inte för Sheffield United, även om segern mot Newcastle möjligen kan ändra på det. Scott Parker ger förvisso inga stora ledtrådar om svaret när han på frågan om Fulham kan behålla sin goda form producerar föga mer än klassiska brittiska klyschor som ”arbeta hårt”, ”vilja mest” och ”hunger” kryddat med en och annan mer kontinental floskel som ”identitet”.
Vilket på något sätt passar väldigt väl ihop med den kanske något elaka nidbilden av Scott Parker. En eklektisk blandning av klyschor och floskler. En väldigt brittisk manager som väldigt gärna verkar vilja ge ett mer världsvant och modernt intryck. Yta före substans alla dagar i veckan och två gånger på söndagar. Ändå en manager som har lyckats bättre med Fulham än vad de allra flesta hade trott på förhand.
En beskrivning som väcker en tämligen automatisk association. Nämligen att Scott Parker i mångt och mycket låter som en yngre och kanske lite mer nyligt paketerad Sam Allardyce, en annan manager av en annan generation som även han tycker om att prata i generella klyschor men samtidigt göra anspråk både på att vara lite mer kontinental och lite mer framstående än vad han faktiskt är.
Associationen håller även för fotbollen vi ser på planen. Fulhams paradgren är framför allt defensiven. Med undantag för de tre första matcherna under säsongen har Fulham släppt in fler än ett mål endast i tre matcher den här säsongen. Fulhams fem raka matcher utan förlust för närvarande präglas av att Fulham släppt in som mest ett mål i var och en av dessa matcher. Man anar Allardyces ord i bakgrunden om att ”respektera poängen”.
Fulham i Premier League förra gången, det vill säga förrförra säsongen, var ett defensivt rekorddåligt lag. Laget släppte den säsongen in mål i en takt som inget annat lag i Premier League före dem. Defensiven vinner ligor brukar det både förenklat och felaktigt sägas. I själva verket är det mer så att defensiven håller lag kvar i Premier League, och Fulham åkte ur Premier League med buller och bång på grund av dålig defensiv.
Scott Parker tog däremot tag i taktpinnen under slutet av den säsongen och ledde även Fulham i EFL Championship förra säsongen. Parkers fokus var att göra Fulham tryggare defensivt med ett mer metodiskt, tålmodigt och framför allt långsamt eget bollinnehav, en taktik han också kom att kritiseras hårt för under säsongen. Men via playoff ledde det ändå till uppflyttning, och sådant tenderar att tysta den mesta kritiken.
På sätt och vis verkar alltså Fulham ha gjort samma resa som Norwich ser ut att vara på väg att göra nu igen. Nämligen att gå från att vara ett defensivt vidöppet, kanske rent av naivt fotbollslag i Premier League ena säsongen, för att sedan göra om sig själva under påföljande säsong i EFL Championship för att sedan återvända till Premier League i en förvisso välbekant men ändå annorlunda skepnad.
Det är inte offensiven som har gett Fulham poängen. Fulham har gjort två mål i endast två av de åtta matcher de inte förlorat, och båda dessa matcher lyckades Fulham också vinna. Fulham har inte gjort mer än ett mål i någon av lagets senaste sex matcher som exempel. Men sviten av fem matcher i rad utan förlust inleddes med att Fulham klarade 1-1 på hemmaplan mot Liverpool. Ett resultat som verkar gett självförtroende.
Att Fulham skulle ha klarat 1-1 mot Liverpool förra gången de var i Premier League är ett långsökt resonemang. Det var ett lag som exempelvis spelade 0-2 mot Liverpool, 0-3 mot Man City, 1-5 mot Arsenal och så vidare. Den typen av resultat. Men just oavgjort mot Liverpool, ett resultat som verkar ha påverkat både Fulhams och Liverpools momentum på lite olika sätt, visade mycket konkret vad Fulham är bättre på den här gången.
Vilket även är vad som plötsligt har gjort Fulham till en lurig motståndare, även för de största klubbarna. I början av säsongen hade vi nog exempelvis sett detta som en enkel munsbit för Chelsea på lördag. Men ett Fulham som på de senaste fem matcherna har spelat 1-1 mot både Liverpool och Tottenham låter som ett betydligt mer besvärligt lag för Chelsea att behöva möta.
Dessutom är det ju ett derby. Ännu ett derby i de rätt många derbyn som ska klaras av den här helgen. Inte på något sätt det största derbyt under helgen så klart, men trots detta ändå ett derby. Om än förmodligen lite mer derby för Fulham än vad det kommer vara för Chelsea.