För några månader sedan gjorde jag vad som skulle kunna beskrivas som systerbloggen till den här bloggen då jag sammanfattade de åtta enligt mig största flopparna i Premier League under de senaste åtta åren. En lista som föga förvånande men, som det visade sig, förvånande kontroversiellt ”toppades” av Mesut Özil. Ett påstående som väckte stora protester från både väntat och oväntat håll.
Vad som har hänt sedan dess är väl ungefär följande. Mesut Özil togs först inte ens med i Arsenals Europa League-trupp inför säsongen. Som om inte det var nog så togs Mesut Özil därefter inte heller ut i Arsenals Premier League-trupp till säsongen. Mikel Arteta visade med all önskvärd tydlighet att Özil inte ingick i hans planering. Och som grädden på moset ser nu Özil till slut vara på väg att lämna Arsenal i januari, för Fenerbahce.
Huruvida detta har bekräftat mitt påstående kan väl diskuteras. Det har definitivt inte bidragit till att förkasta mitt påstående. Vi kan väl säga så här att jag kände mig hyfsat trygg i det där påståendet redan när jag gjorde det, och jag känner mig inte mindre trygg i påståendet nu. Mesut Özil har varit bra endast under korta stunder av sina sju-åtta år i Arsenal, och inte ens då han har varit bra har han varit direkt enastående.
Men den här måndagslistan tänker istället ägna sig åt det rakt motsatta, det vill säga spelare som värvats till sina klubbar utifrån betydligt mycket mer blygsamma förväntningar än vad Mesut Özil värvades med till Arsenal, men som trots detta har blivit riktiga succéer för sina respektive klubbar. Med andra ord Premier Leagues åtta största hits under de senaste åtta åren.
(8) Adama Traoré
Visst fanns det ett rätt stort intresse för Traoré när han värvades av Aston Villa från Barcelona för fem-sex år sedan. Traoré sågs som ett stort löfte. Men några tämligen intetsägande år i Aston Villa och Middlesbrough gjorde att man knappast hade några högre förväntningar på Traoré när han gick till Wolves lagom till att de skulle börja spela i Premier League. Men väl där har han utvecklats till en av ligans mest dynamiska forwards och en viktig del utav Wolves framgångar under dessa år.
(7) Danny Ings
En spelare som onekligen hade hunnit med att hamna på fotbollsspelarnas kyrkogård under sina år i Liverpool, präglade som de var av skador. Så när Southampton värvade honom inför förrförra säsongen var det nog ingen som såg det som något mer än ännu en rätt oinspirerad värvning av en hyfsat oinspirerad klubb. Men med Southampton har Ings hittat tillbaka till formen som fick Liverpool att värva honom från Burnley, och Ings pånyttfödelse har varit en stor orsak till Southamptons pånyttfödelse.
(6) Sadio Mané
Mané var för all del en väldigt bra och viktig spelare för Southampton, men det är kanske värt att erinra sig att när Liverpool värvade Mané så häcklades de för att vara en klubb som bara kunde värva spelare från klubbar som Southampton. Det hela sattes i kontrast till Man Utd som samma sommar värvade Memphis Depay. Vilka som skrattade både bäst och sist i den jämförelsen säger väl nästan sig självt. Mané har under dessa år varit en helt fantastisk spelare för Liverpool.
(5) Dele Alli
Skrönan säger att det enda råd som Alex Ferguson gav David Moyes var att han skulle se till att värva Alli, eftersom han var the next big thing i engelsk fotboll. Kanske är det sant, kanske inte, hur som helst blev det Tottenham som värvade Alli från MK Dons. Och även om Alli var en framstående talang var det nog ändå som gissade att Alli skulle bli så bra och så viktig så snabbt för ett ständigt allt bättre Tottenham. Oavsett vad som hänt med Alli dessa senaste år ska inte hans många goda år med Tottenham glömmas bort.
(4) Riyad Mahrez
Leicester gjorde onekligen några succévärvningar under mitten av 2010-talet som kom att betala av sig riktigt rejält. En av dessa värvningar var Riyah Mahrez som nog ingen lade märke till när han faktiskt värvades. Ännu en av dessa showponys från den franska fotbollen var förmodligen den mest frekventa misstanke. En misstanke som naturligtvis inte saknade empirisk grund i tidigare sådana mittfältare. Men Mahrez skulle snabbt visa sig vara något helt annat längs Leicesters resa in i oändligheten.
(3) Heung-Min Son
En spelare som definitivt inte var okänd innan han kom till Tottenham, spelandes i Bundesliga för Bayer Leverkusen, men av alla spelare som Tottenham värvade under de här åren sedan man sålt Gareth Bale med flera så var det knappast Son som förväntades vara lagets nya fixstjärna. Men med möjligt undantag för Harry Kane som kommit från de egna leden så är det just vad som skett. Det pratas mycket om Kane, så klart, men Son är en annan spelare som hållit konsekvent världsklass de senaste åren.
(2) Andy Robertson
Liverpools supportrar som halvvägs in på Robertsons första säsong med Liverpool hyllade Jürgen Klopp som ett geni för att ha värvat honom så väldigt billigt från Hull City inför säsongen var nog inte så värst pigga på att komma ihåg att många av dem mer eller mindre hade idiotförklarat både Klopp och klubb för att ha värvat en för dem okänd vänsterback från ett nyss nedflyttat Hull City. Hade man sett Robertson spela fotboll innan var man kanske inte riktigt lika övertygad om att detta var en dum värvning.
(1) N’golo Kanté
En spelare unik på den här listan i så måtto att han faktiskt skulle kunna kvalificera sig för två klubbar, även om vi nog visste vad Chelsea värvade när de värvade honom direkt efter Leicesters succésäsong. Men naturligtvis är det vad Kanté blev för Leicester som placerar honom i en särställning på en sådan här lista, den vrålande motorn bakom Leicesters och hela Premier Leagues största saga genom alla tider. Utan Kanté så vinner inte Leicester den där ligatiteln, och knappt någon visste ens vem Kanté var inför säsongen.
***
PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#18)
Wolves 2-3 West Brom, Leeds 0-1 Brighton, West Ham 1-0 Burnley, Fulham 0-1 Chelsea, Leicester 2-0 Southampton, Aston Villa p-p Everton, Sheffield United 1-3 Tottenham, Liverpool 0-0 Man Utd, Man City 4-0 Crystal Palace, Arsenal vs Newcastle
Aktuell tabell
Omgångens stjärna: Mason Mount, Chelsea. Skillnaden mellan vinst och inte vinst för Chelsea i matchen mot Fulham. Skapade många chanser och gjorde naturligtvis även målet som vann Chelsea matchen. En komplett insats.
Omgångens kalkon: Conor Coady, Wolves. När Nuno Espirito Santo bytte ut Coady mot West Brom var det första gången någonsin han bytte ut Coady. Vilket säger allt vi behöver veta om vad för typ av match Coady egentligen hade. Kanske var Coady övertänd.
Omgångens manager: Graham Potter, Brighton. Brighton har under en längre tid varit ett lag som inte sett ut att kunna vinna fotbollsmatcher. Men så vinner de plötsligt borta mot självaste Leeds. Oväntat men inte alldeles oförtjänt.
Omgångens kanon: Man City. Övertygande seger hemma mot Crystal Palace. Även om matchen i sig kanske inte hör till de tuffaste på Man Citys spelschema så är det en vinst som tillsammans med andra resultat betyder att laget kan gå upp i serieledning till veckan.
Omgångens J.R.: West Brom. Ska man vinna ska man kanske vinna dirty. West Brom vann Black Country-derbyt med 3-2 efter två straffar. Båda två får nog bokföras på det mer tveksamma kontot. Varggrinet den här gången kommer från Sam Allardyce.
Omgångens Cliff Barnes: Crystal Palace. Varje gång som Crystal Palace förlorar så känns det som att de inte bara förlorar utan förlorar stort. Det spelar kanske mindre roll eftersom de passar på att vinna med tillräckligt jämna mellanrum, men det är inget bra tecken för laget.
Omgångens match: Wolves 2-3 West Brom. Strålande och svängig match i Black Country-derbyt, och det enda man ångrar är väl att inte ha fått se den här matchen med publik på läktarna. Frågan är hur matchen hade slutat i så fall.
Omgångens WTF: Sean Dyche. När 95% av alla gjorda värvningar kommer från någon av de engelska ligorna är det kanske inte läge för Sean Dyche att berömma sig själv för att inte ha något emot att värva spelare var som helst ifrån i världen, ”så länge som de är bra nog”. Bristen på självdistans i det uttalandet är enastående.
Omgångens BTW:
Kommer ni ihåg att ett tungt argument för VAR var att det skulle leda till att det filmades mindre. Effekten har absurt nog blivit den motsatta.
Om Liverpool hade förlorat på samma sätt som Wolves så hade Make Anfield Great Again-maffian stormat Westminster.
Arsenal har tagit för vana att komma in till sina matcher på Emirates till WWE-teman. Vet inte om Arsenal verkligen behöver bli mer sports entertainment.
Grattis Pep!