Mesut Özils sju och ett halvt år i Arsenal är en tid fylld av flera olika ironier. Någon har påpekat hur Arsenal när de värvade Özil krossade ett transferrekord för en spelartyp de då hade i överflöd samtidigt som de nu säljer Özil när de tvärtom lider rätt tydlig brist på just den spelartypen. Men den främsta ironin för mig är hur Özils ankomst sågs som en lösning på Arsenals besvär under Arsene Wenger när det är först med Özils avsked som en lösning på dessa besvär kan börja anas.
Sommaren 2013 hade det börjat mullra i Arsenal. Missnöjet med lagets utveckling under de senaste fem-sex åren med Arsene Wenger hade börjat bubbla upp till ytan. Arsenals supportrar hade tröttnat på att se en efter en av deras allra bästa spelare lämna Arsenal för andra klubbar, där Robin van Persies flytt till Man Utd året innan förmodligen var lite av sista droppen. Arsenals supportrar började alltmer se pratet om Arsenals väldigt ljusa framtid som tomma ord.
Arsenals värvning av Mesut Özil på deadline-dagen sopade i stort sett allt detta missnöje under mattan. Arsenal krossade sitt eget transferrekord vilket var en bekräftelse på den egna klubbledningens påstående att Arsenals ekonomiska muskler började växa. Arsenal köpte en fortfarande ung stjärna från Real Madrid vilket var en bekräftelse på klubbens egen självbild som en av världens största klubbar. Mesut Özil laddades redan från början med en enorm symbolisk betydelse för Arsenal och dess supportrar.
Att spåra orsakerna till Arsenals alla kommande bekymmer med Mesut Özil redan till denna början på Özils relation till klubben är inte särskilt svårt. Dels måste man nog säga att det skapades förväntningar på Özil både som spelare och som människa som helt enkelt var omöjliga för honom eller vilken spelare som helst att leva upp till. Dels måste man även säga att Özil redan från början gavs en status och en position i Arsenal som helt enkelt inte var hälsosam vare sig för honom eller för klubben.
Här finns en annan av ironierna med Arsenals värvning av Mesut Özil. Nämligen att Özil mycket väl kan ha varit helt rätt spelare för Arsenal att värva när de värvade honom, men att han värvades av helt fel anledning. Özil blev en politisk värvning minst lika mycket som en produktiv värvning, i ett mönster som skulle komma att upprepa sig under Özils hela tid i klubben. Arsenals rekordkontrakt med Özil för några år sedan var ett politiskt kontrakt mycket mer än ett produktivt kontrakt.
Vad Arsenals värvning av Mesut Özil gjorde var att ge Arsenal möjlighet att sopa missnöjet under mattan och fortsätta låtsas som att de strukturella och kulturella problem som redan sommaren 2013 hade plågat klubben i flera år inte fanns eller åtminstone inte var några problem egentligen. Mesut Özil blev utan egen förskyllan själva definitionen av en quick fix. Det öppnade dörren för Arsenal att låta det gå ytterligare fem år innan man på allvar började ta tag i klubbens systemfel.
Vissa problem är så stora, så svåra och så komplicerade att människor och supportrar helt enkelt inte orkar ta tag i dem eller ens se dem, och ges det en möjlighet att låtsas som om de inte finns så kommer denna möjlighet också tas. Om vi på något sätt ska förstå varför så många av Arsenals supportrar under dessa år så febrilt har klamrat sig fast vid myten om Mesut Özil så är det förmodligen på just detta sätt. Mesut Özil blev till en slags verklighetsflykt. Detta kan naturligtvis vara djupt beroendeframkallande.
Men Arsenals endast halvt medvetna beslut att strunta i de här problemen gjorde det också omöjligt för en spelare som Mesut Özil, eller för en spelare som Alexis Sanchez, att verkligen som tänkt var lyfta Arsenal tillbaka till toppen. Arsenal hade med det redan lagt grunden för sitt eget misslyckande. Och som är både mänskligt och väntat skapade detta en frustration hos Arsenals stjärnor som Özil och Sanchez, som av det skälet alltmer började gå i business för sig själva snarare än laget.
Något som kom till sin absoluta spets under säsongen 2017-18 när både Özils och Sanchez kontrakt började närma sig sitt slut, och båda spelarna både tillsammans och var och en för sig naturligtvis såg styrkan i sin egen förhandlingsposition. Sanchez lämnade till slut Arsenal, och Arsenal hamnade återigen i en position där de valde att lägga ner enorma ekonomiska medel på att framför allt av politiska skäl knyta Özil kvar i klubben, och värva ytterligare spelare för att hålla honom nöjd.
Här någonstans började det bli uppenbart att Arsenal placerat sig själva i en situation i vilken Mesut Özil nästan tilläts bli större än klubben. De krafter som möjligen hade kunnat motverka denna utveckling försvann dessutom inom kort från klubben, bara några månader senare skulle t ex både Arsene Wenger och Ivan Gazidis lämna Arsenal efter många år. Den alltmer ohållbara situationen med Özil lämnades över till nya managers, först till Unai Emery och sedan till Mikel Arteta.
Vid det här laget hade Özil sedan länge slutat ha ens ett löfte om att kunna lyfta Arsenal på planen och i tabellen som han förväntats göra. Kanske hade han helt enkelt inte längre energin till det. Emery var inte blind för detta, men saknade styrkan och kanske framför allt positionen i klubben att ta tag i saken på allvar. Vid den tiden hade Arsenal kanske inte heller helt gett upp Özil och börjat betrakta honom enbart som den ekonomiska belastning han till slut var för klubben.
Mikel Arteta gjorde ett försök att återbörda Özil i laget men kom snabbt till ungefär samma slutsats som sin företrädare. Arteta har också visat sig ha kraften och positionen i Arsenal att kunna göra något åt det, därtill helt säkert hjälpt av en framväxande samsyn hos klubbledningen. Özil lämnade till slut Arsenal mer som en sista symbol för den slöhet och självgodhet som präglade Arsene Wengers sista tio år med klubben snarare än som den lösning på dessa problem han värvades som.
Mesut Özil värvades för att definiera Arsenals framtid. Ironiskt nog kom Arsenal istället att definiera Mesut Özil som spelare, och det är först när Mesut Özil nu till slut har lämnat Arsenal som det börjar bli möjligt att ana en ljus framtid för Arsenal igen.