Man får väl ändå säga att det var inte precis jättelänge sedan som det under den här säsongen pratades om att José Mourinho var på gång att få sin återupprättelse, efter att ha i praktiken avfärdats och avskrivits som mer eller mindre passé som manager på elitnivå under 2010-talet, efter sina problematiska perioder med först Chelsea och sedan Man Utd. Tottenham slogs då i toppen av tabellen.
Några sådana tankegångar snurrar sannerligen inte runt i rymden längre. Det har kanske snarare visat sig att Mourinhos uppsving var undantaget och den så kallade blippen i trendlinjen. För sedan Tottenham befann sig i tabelltoppen under november och december har laget därefter störtdykt. Tottenham har vunnit två av nio ligamatcher, och spelet har sett lika gråtrist ut som man kanske kunde vänta sig.
Med Tottenhams motgångar har även de för Mourinho så väldigt karaktäristiska konflikterna börjat uppenbara sig. Bristen på speltid för Gareth Bale verkar irritera både inom och utanför laget. Dele Allis vara eller icke vara är alltjämt ett öppet sår. Tydligen har Mourinho rykt ihop rejält med Serge Aurier, som för några dagar sedan påstods ha lämnat träningsanläggningen just därför.
Allt detta utgör så klart ett ganska välkänt mönster för när det faktiskt börjar gå illa för Mourinho. Vi har så att säga sett det förut. Den stora skillnaden upplever jag kanske vara att Mourinho inte alls är lika kantig utåt om dessa konflikter som han normalt sett brukar vara. Kanske begriper han att han inte riktigt har råd att bli av med Tottenham. Hans alternativ i Premier League börjar helt enkelt ta slut.
En svag period för Tottenham har tagit en sväng mot det värre den senaste veckan. För en vecka sedan förlorade Tottenham på hemmaplan mot Liverpool, en match där man måste säga att Tottenham utgjorde ovanligt släta figurer. Ännu mer bekymmersamt blev det i matchen därpå som Tottenham förlorade mot Brighton, där det nog snarare var Brighton som framstod som det förmodade topplaget.
Är det just i detta utsatta tillfälle ett bra läge för Tottenham och för José Mourinho att möta Chelsea? Det här är ju två lag som sannerligen inte tycker om varandra sedan gammalt, och med Mourinhos egen historik i Chelsea blir det naturligtvis en ännu hetare potatis. Visst kan de ge Tottenham den extra bensin de behöver för att vända trenden nu, men om det blir förlust även här riskerar situationen så klart bli desto värre.
Mourinho brukar ju gilla att komma med sina små instick när hans lag möter just Chelsea, och det verkar onekligen finnas en hel del prestige mellan Mourinho och vem som än för stunden råkar vara Chelseas manager. Nu är detta alltså Thomas Tuchel, fullständigt färsk både i Chelsea och i Premier League. En modern hipstermanager dessutom. Mourinho vill nog väldigt ogärna ta stryk mot just honom, och mot just Chelsea.
Någonstans känns det ju också som om Tottenham närmar sig en brytpunkt för den här säsongen, där något helt enkelt måste hända om de fortsatt ska ha en realistisk chans att knipa en av Champions League-platserna. Trots allt var det också vad som var ett av de stora motiven med att anställa Mourinho. Inte mycket tyder på att Mourinho kommer få detta att hända, men vem kan egentligen komma in och få det att hända?
Ekonomin talar även mot att Tottenham skulle sparka Mourinho, som sitter på ett rätt stort kontrakt. Dessutom befinner sig Tottenham i Ligacupfinal, och jag misstänker att möjligheten att faktiskt vinna en titel, den andra stora saken som Mourinho faktiskt anställdes för att lyckas med, kommer hålla honom kvar på jobbet. Dessutom har Tottenham fortsatt Europa League som en backup till ligan.
För tillfället känns det alltså som om samtliga parter sitter rätt stilla i sina respektive skyttegravar. Just nu avvaktar nog Tottenham framför allt situationen. Om detta skulle förändras om Tottenham ikväll åker på sin tredje raka förlust, dessutom mot Chelsea, återstår kanske att se.
Även för Thomas Tuchel blir detta något av ett eldprov. Hans två matcher hittills har trots allt varit hyfsat lugna och fina. Två hemmamatcher, först 0-0 mot ett ytterst formsvagt Wolves och sedan 2-0 mot Burnley. Två resultat som fått vissa att börja prata om att Tuchel är den första managern på nio år att hålla nollan i sina två första matcher. Whoopeedoo liksom! Nu blir det betydligt tuffare, på pappret i alla fall!
Tuchel har inte gjort några fel ännu, och det vore kanske orimligt att så här omedelbart ha alltför höga förväntningar på honom. Däremot måste man nog säga att han kommer vara helt och hållet befriad den smekmånad som normalt sett brukar ges till nya managers, särskilt managers med ett spännande namn. Helt enkelt baserat på vem han faktiskt ersatte.
Missnöjet och den sårade engelska självkänslan verkar omfattande med att Frank Lampard har fått sparken. Chelseas supportrar kan jag på sätt och vis förstå till viss del, eftersom Lampard betydde något speciellt för just dem. När det kommer till journalister däremot blir det om inte precis oförståeligt så definitivt omöjligt att respektera. Här får man säga att det brister rätt rejält i den påstådda objektiviteten.
Frank Lampards nationalitet betyder med andra ord mer för dem än Lampards faktiska resultat och prestationer, precis som det också verkar betyda mer än Tuchels meriter. Det betyder naturligtvis att varje snedsteg, varenda förlust och varenda poängtapp kommer att tas som bekräftelse på deras redan på förhand bestämda uppfattning. Confirmation bias för att använda ett begrepp som Frank Lampard verkar bekant med.
Vilket förmodligen kommer hålla i sig ända fram till dess att Thomas Tuchel uppnår något särskilt enastående med Chelsea, något som Frank Lampard aldrig lyckades med. Jag antar att det betyder att Tuchel måste vinna en titel av något slag. Något han helt säkert kommer kunna bli påmind om ikväll. José Mourinho brukar tycka om att påpeka hur många titlar han vunnit med Chelsea.
Inte minst för vem som än för stunden råkar vara Chelseas manager.