Om Farke möjligen är lite spänd och nervös inför kvällens match mot Swansea så är det för all del fullt förståeligt. Det är en väldigt viktig match mellan två lag som slåss i toppen av tabellen och båda jagar uppflyttning till Premier League. Norwich leder för all del EFL Championship med fyra-fem poäng och en match mer spelad, men Norwich har nu spelat två matcher i rad som slutat 0-0, och bakom dem jagar Brentford, Swansea och även Reading obönhörligt.
Samtidigt som Norwich har tappat poäng så har Brentford, Swansea och Reading samtliga tagit sina poäng. Sett över den senaste perioden om åtta matcher så har alla lag som jagar Norwich tagit fler poäng per match än Norwich. Detta är en obehaglig tendens för Norwich som ett tag såg ut att gå mot en defilering mot seriesegern. Nu är för all del två oavgjorda matcher i rad inte på något sätt en kris eller katastrof, men vad som framför allt verkar oroa och frustrera är Norwichs brist på mål.
Den som följt Norwich under säsongen bör kanske inte bli alldeles för överraskad över detta. Norwich åkte ur Premier League förra säsongen med ett av Premier League-erans sämsta defensiva facit någonsin. Förra gången Norwich gick upp i Premier League var det ett lag som släppte in många mål men gjorde ännu fler. Men den här säsongen har Norwich i själva verket tajtat till defensiven rejält, vilket samtidigt gått ut över lagets chans- och målproduktion. Samma fotboll, med en mer defensiv balans.
Här finns något i grunden positivt eftersom det gör att en eventuell uppflyttning för Norwich till Premier League blir mer spännande. Det är inte längre lika självklart att Norwich är ett lag för bra för EFL Championship men för dåliga för Premier League. Att Norwich och Daniel Farke verkar ha dragit lärdom av sina erfarenheter från Premier League. Men det riskerar självfallet också leda till vissa besvär under den här säsongen när de ska vinna sin liga snarare än undvika att åka ur ligan.
Hittills har Norwich för all del klarat den balansgången ganska bra. Men det är många uddamålsvinster för Norwich under säsongen, vilket på något sätt alltid kändes en smula vanskligt. Vinner man oftast med så små marginaler känns det nästan ofrånkomligt att man till sist slutar vinna. Norwich har även offensivt visat sig tämligen beroende av individuellt väldigt skickliga spelare såsom framför allt Emi Buendia, som växt fram både som lagets och ligans bästa spelare.
Buendia är emellertid avstängd ikväll, och var så också förra matchen. Detta efter att ha dragit på sig ett rött kort i förrförra matchen mot Middlesbrough, ett Middlesbrough som onekligen medvetet tog Buendia väldigt tufft. Det var Buendias andra röda kort den här säsongen, och även efter det första röda kortet gick Norwich två raka matcher utan vinst, den gången även med en förlust. Utan Buendia på planen har Norwich helt enkelt svårt att skapa chanser och göra mål.
Vilket känns som ett problem inte minst ikväll när Norwich på bortaplan möter Swansea, som har tagit sig upp i toppen av tabellen inte så mycket på grund av sitt sprudlande anfallsspel utan genom att med viss marginal prestera ligans bästa försvarsspel Swansea har släppt in endast 15 mål på sina hittills 26 ligamatcher, betydligt färre än något annat lag, och ett rätt enastående defensivt facit. Steve Cooper har helt enkelt lyckats göra Swansea till en riktig enhet.
Alltså kommer det vara en i högsta grad taktisk kamp vi kommer se i seriefinalen ikväll mellan Swansea och Norwich. Något sprudlande målkaos kanske vi inte ska vänta oss, utan matchen lär vinnas av det lag som spelar mest smart. Och eftersom jag nu säger det så kommer det förmodligen bli ren och skär galenskap.
:::
Brentford är kanske snarare laget som så att säga verkar vara Norwichs motsvarighet den här säsongen. Det görs mängder av mål men släpps även in många, match efter match är mer eller mindre målfester. Spektakulärt naturligtvis, och väldigt underhållande, men det lär ju kunna ge Brentfords supportrar ett och annat grått hår.
:::
Bournemouth sparkar Jason Tindall, som anställdes internt efter att ha varit Eddie Howes assistent under många år. Kanske inte så märkligt då Bournemouth vunnit endast en av sina åtta senaste matcher, förlorat sina fyra senaste matcher, och börjat ramla allt längre ned i tabellen.
Tindall hade faktiskt fräckheten att skylla på att Bournemouth var ett för ungt och oerfaret lag. Den minst erfarne spelaren i Bournemouths normala startelva är redan inne på sin fjärde säsong på seniornivå. Samtidigt är alltså Tindall själv blott 43 år och gör sina absolut första månader som manager.
Självinsikten är kanske inte alla gånger lysande hos den engelska fotbollens managers.
:::
AFC Wimbledon söker ny manager och plötsligt började ryktena mullra och oddsen ryka att Emma Hayes, manager för Chelsea Women, faktiskt skulle vara på gång att ta över det jobbet.
Huruvida det faktiskt låg något alls bakom dessa rykten och odds, eller om det bara var någon slags hopkokad halv-scam, får sägas vara minst sagt oklart. Emma Hayes själv skulle hur som helst kraftfullt förneka det mot slutet av veckan.
Stackars AFC Wimbledon fick gå ut med ett statement som betonade att de var en inklusiv klubb som välkomnade alla ansökningar, oavsett kön eller ras etc. Man anar att de var fullständigt nedringda med olika insinuanta frågor.
Det hade ju inte precis varit särskilt långsökt om AFC Wimbledon sedan inte anställt Emma Hayes att de då hade fått kritik för att inte vilja anställa en kvinna som manager, även fastän detta kanske aldrig ens var aktuellt.
Ryktena om Emma Hayes till AFC Wimbledon skapade emellertid en icke ringa irritation hos damfotbollens många röster som tyckte det var förnedrande och nedvärderande att AFC Wimbledon skulle ses som ett steg uppåt i karriären för Hayes.
Emma Hayes gick ut med ett eget uttalande ungefär i den stilen. Hayes är fenomenalt framgångsrik som manager inom damfotbollen. Hon menade att hon mer än gärna fortsatte coacha landslagsspelare och Champions League-vinnare.
På sätt och vis måste man nicka medhåll. Det ligger något lite unket i att tro att en nedflyttningsstrid i League One ska vara mer spännande än ligatitlar och Champions League-fotboll, bara för att det råkar vara män som spelar fotboll.
Samtidigt hade detta också varit något helt unikt. Emma Hayes hade i så fall blivit den första kvinnliga managern i en engelsk klubb på professionell nivå. Det hade i ett enda svep kanske revolutionerat den engelska fotbollen, och hela dess maskulinitet.
På så sätt hade kanske detta varit ett gigantiskt kliv för Emma Hayes och för synen på kvinnor inom fotbollen. Men om inte Emma Hayes, engelsk damfotbolls kanske närmaste motsvarighet till Alex Ferguson, tar det klivet vem ska då någonsin göra det?
Och om nu damfotbollens alla främsta företrädare verkligen är så bestämda i sin uppfattning, som deras respons på detta antyder, att kvinnor ska hålla sig till damfotboll och män till herrfotbollen, vilka krigar i så fall för faktisk jämställdhet?
För det framstår jobbigt mycket bara som ett slags separate but equal-tänkande. Och det vi ju hur väl ett sådant tänkande tenderar att fungera.
***
PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#22)
Sheffield United 2-1 West Brom, Wolves 2-1 Arsenal, Man Utd 9-0 Southampton, Newcastle 1-2 Crystal Palace, Burnley 0-2 Man City, Fulham 0-2 Leicester, Leeds 1-2 Everton, Aston Villa 1-3 West Ham, Liverpool 0-1 Brighton, Tottenham 0-1 Chelsea.
Aktuell tabell
Omgångens stjärna: Robin Olsen, Everton. Om Olsen ska övertyga Ancelotti att ge honom förstatröjan så var det med den här matchen. Räddade segern åt Everton i andra halvlek med ett antal riktigt bra räddningar.
Omgångens kalkon: David Luiz, Arsenal. Spelar i en helt annan division när det gäller antalet röda kort per 90 minuter. Märkligt nog leder inte detta till att han får käka rasistiska påhopp på sociala medier som andra spelare som tar dumma röda kort.
Omgångens manager: Graham Potter, Brighton. Någon tillfällighet är det så klart inte att Brighton nu besegrat Leeds, Tottenham och Liverpool. Spelade tålmodigt och smart mot Liverpool på Anfield.
Omgångens kanon: Sheffield United. Chris Wilder var minst sagt öppen med inför matchen mot West Brom att det var en match som Sheffield United helt enkelt var piskade att vinna. Och visst vann man, efter att ha vänt ett underläge.
Omgångens J.R.: Man Utd. Den gode JR tvekade så klart aldrig att vinna lite smutsigt och hade heller inte tvekat att fortsätta ösa in mål mot ett demoraliserat lag med två spelare utvisade. Antar att Man Utd kände att de behövde målen.
Omgångens Cliff Barnes: Liverpool. Det kommer pekas på andra orsaker, men något säger mig att Liverpool var höga efter två övertygande vinster mot Tottenham och West Ham, och såg detta som lite av en given vinst inför helgens monstermatch mot Man City.
Omgångens match: Leeds 1-2 Everton. Väldigt bra match mellan två lag som spelade riktigt bra fotboll. Båda lagen skapar mängder med chanser och om inte för två målvakter i högform blir det många fler mål i den här matchen.
Omgångens WTF: Sura Southampton. Efter 0-9 (igen) mot Man Utd går alltså Southampton ut och begär att Mike Dean och Lee Mason inte ska få döma dem igen. Nu är Southampton vare sig den enda eller den första klubben att pyssla med den här typen av fjanterier, men den här gången blev det kanske särskilt löjligt.
Omgångens BTW:
Vilken drömdebut för Jesse Lingard med West Ham! Vackert på något sätt.
Undrar om en matchbild har påverkats så brutalt som den på Molineux när David Luis tog sitt röda kort.
Sannerligen ingen rolig seniordebut för Alex Jankewitz. Måste vara alla debutanters värsta mardröm. Inget att skratta åt, håna eller hata.
Jan Bednarek med ett annorlunda hattrick: självmål, orsakar straff, blir utvisad!
Vad man än tänker och tycker, så nog har Tuchel ändå fått en effekt på Chelsea.