Alldeles lätt är det kanske inte att säga om Everton egentligen gör en bra säsong eller om Everton gör en dålig säsong. Everton framstår i hög utsträckning som Premier Leagues kanske mest ojämna och oberäkneliga lag den här säsongen. Ett lag ena gången kan vinna mot Chelsea, Tottenham och Leicester på bortaplan för att nästa gång förlora mot West Ham, Newcastle och Fulham på hemmaplan.
Rimligtvis är det en frågeställning som måste bero mycket på utgångspunkten och på förväntningarna. Om utgångspunkten var ett lag som skulle vara på jämn fot med ligans toppklubbar redan den här säsongen blir svaret förmodligen ett. Om utgångspunkten istället var att Everton är ett aspirerande topplag under tidig konstruktion så blir svaret förmodligen ett helt annat.
Argumenten varför Everton gör en bra säsong är flera och kommer rätt naturligt. Vi behöver helt enkelt inte leta efter dem. Everton befinner sig högre upp i tabellen än vad de gjort på väldigt länge, och det tål att påpekas att de fortfarande har en fullt vettig chans på en Champions League-plats. Ändå var en Champions League-plats redan den här säsongen kanske en from förhoppning, men aldrig en rimlig förväntning.
Inte bara resultat och tabellplacering utan inte minst Evertons prestationer och Evertons fotboll den här säsongen pekar på att Everton gör en väldigt bra säsong. Everton är ett helt annat lag den här säsongen än vad de var förra säsongen, taktiskt och tekniskt mycket bättre, betydligt bättre balanserat och bättre i mer eller mindre varenda lagdel på planen. Everton har gått framåt mycket på kort tid.
Delvis handlar detta naturligtvis om att Everton har värvat nya och bättre spelare, i form av Allan, James Rodriguez, Abdoulaye Doucouré med flera. Nya spelare har också gjort redan befintliga spelare bättre i och med att helheten blivit bättre i Everton. Delvis handlar det också om att Carlo Ancelotti har fått ihop laget relativt bra på kort tid, och lyckats utveckla flertalet av sina spelare.
Argumenten varför Everton gör en dålig säsong är inte riktigt lika många och i vissa fall känns de även lite mer tillspetsade. Några kanske menar att eftersom Everton värvade spelare som Allan, Rodriguez och Doucouré så borde de förväntas ta sig till Champions League. Om West Ham kan ligga på Champions League, varför inte Everton liksom? Men det är ett tänkesätt som känns grovt överförenklat.
Ett mer hållbart argument varför Everton gör en dålig säsong vore kanske att Everton faktiskt borde ligga på Champions League-plats, eller hade åtminstone kunnat göra det, om de inte tagit så många till synes helt onödiga förluster. Hemmaförlusterna mot Newcastle och Fulham känns ju t ex så väldigt onödiga, och hade Everton istället vunnit de båda matcherna hade de i själva verket legat fyra nu.
Men jag måste ändå ställa mig frågande till om detta faktiskt räcker till för att anse att Everton gör en dålig säsong. Låt oss nöja oss med att säga att Evertons säsong möjligen inte har gått riktigt lika bra som den faktiskt hade kunnat gå. Men det är inte tillräckligt för att säga att Evertons säsong inte är bra. Åtminstone inte utifrån hur vi på förhand såg på Evertons möjligheter den här säsongen.
Här tänker jag att synen på Carlo Ancelotti verkar följa ett liknande och inte särskilt sammanhängande mönster. Det verkar finnas en tankegång att Ancelotti helt enkelt inte är rätt manager för Everton, fastän han rimligtvis måste anses ha lyckats bättre än vad nog de allra flesta trodde eller tog för givet på förhand. Man verkar vilja ge honom skulden för de onödiga förlusterna, men inte riktigt äran för vinsterna.
När det stod klart att Ancelotti tog över Everton, fram till egentligen den här säsongen, så var den främsta invändningen mot Ancelotti i Everton att han inte var riktigt lämpad för att orka med att lyfta ett lag som Everton, att han helt enkelt var bättre på att ta hand om redan ”färdiga” lag såsom Real Madrid, Bayern München, Chelsea, PSG, Milan eller någon annan av superklubbarna han har varit manager för.
Nu visar det sig med åtminstone lite facit på hand att Carlo Ancelotti faktiskt har lyckats lyfta och utveckla Everton. Även om han inte nödvändigtvis är någon taktisk mastermind, vilka som nu egentligen är det, så har han åtminstone gett Everton en taktisk balans och struktur de länge saknat, kanske egentligen ända sedan David Moyes var deras manager, men den här gången med en betydligt mer kontinental flair.
Uppfattningen att Ancelotti möjligen skulle ha varit bra nog för att baxa dem hela vägen hit men inte rätt manager för att ta dem vidare härifrån, ungefär som jag resonerade runt Moyes i West Ham för några veckor sedan, rimmar emellertid rätt illa med den redan nämnda primära invändningen mot Ancelotti i Everton. Vilket får det att kännas som något av en efterhandskonstruktion, eller som att flytta målstolparna en aning.
Jag kan för all del förstå den goda reflexen i att så att säga vilja bedöma Carlo Ancelotti på samma vågskål som David Moyes. Resonerar man på ett sätt om den ene är det så klart bara rättvist att resonera på samma sätt om den andre. Men Ancelotti och Moyes går båda två in med tämligen olika utgångspunkter i resonemanget. Och då spelar det egentligen mindre roll att West Ham nu ligger femma, och Everton sjua.
Everton gör en bra säsong så här långt. Det finns däremot naturligtvis saker som Everton hade kunnat göra bättre den här säsongen, att undvika väldigt onödiga förluster inte minst. Samtidigt har Everton också fått hantera mycket strul den här säsongen, både som en följd av en hel del nya spelare, och som en följd av flertalet rätt olyckliga skador på för laget viktiga spelare. Det finns förlåtande omständigheter.
Everton är Premier Leagues kanske mest oförutsägbara lag den här säsongen. Det har sina dåliga sidor och sina goda sidor. Den dåliga sidan såg vi senast mot Fulham. Den goda sidan kan vi mycket väl se redan ikväll när Everton tar emot Man City hemma på Goodison Park. För det tjänar ju också till att sägas om Everton säsong, nämligen att en vinst mot Man City alls inte skulle komma särskilt överraskande.
Och då har Man City ändå vunnit elva raka ligamatcher.